30.6.2010

Tulldistriktet hade ålagt A att betala bilskatt och mervärdesskatt på bilskatten för en personbil som införts begagnad till Finland. När det gällde mervärdesskatten på bilskatten grundade tulldistriktet sitt beslut på det som högsta förvaltningsdomstolen hade yttrat i sitt publicerade årsboksavgörande 16.12.2002 liggarnummer 3318 (HFD 2002:85). Nämnda beslut av högsta förvaltningsdomstolen grundade sig på ett förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol i målet C-101/00 (tullombudet och Antti Siilin).

Europeiska gemenskapernas domstol ansåg sedermera i sin dom i målet C-10/08 att Finland inte hade iakttagit artikel 90 första stycket i EG-fördraget eller artikel 17 första och andra stycket i det sjätte mervärdesskattedirektivet, vilkas innehåll upprepas i artiklarna 167 och 168 i mervärdesskattedirektivet, när Finland hade tillåtit att den skatt som skulle betalas på bilskatten enligt mervärdesskattelagen fick dras av från mervärdesskatten.

Med hänvisning till domen i målet C-10/08 yrkade A att högsta förvaltningsdomstolen skulle återbryta tulldistriktets beslut till den del som A hade ålagts att betala mervärdesskatt på bilskatten (elv). I sin ansökan konstaterade A att han inte hade anlitat ordinarie rättsmedel när det hade varit möjligt, eftersom en förvaltningsrättsdomare i en tidningsintervju hade konstaterat att den rättsfråga som gällde huruvida mervärdesskatten på bilskatten var förenlig med EU-rätten redan var avgjord.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att även om det av domen i målet C-10/08 framgår att den där omfattade tolkningen av EU-rätten borde ha tillämpats redan innan domen gavs och således även när A:s bilbeskattning behandlades av tulldistriktet, ska det anses vara en annan fråga i vilken omfattning skatter som inte är förenliga med EU-rätten ska återbäras retroaktivt vid tillämpningen av nationella procedurregler. När det gäller att avgöra om det finns förutsättningar att återbryta ett beslut, gäller det att ta hänsyn till att EU-rätten kräver att principerna om effektivitet, likvärdighet och rättssäkerhet följs.

Av rättssäkerhetsprincipen följer att ett beslut i allmänhet inte rivs upp eller ändras sedan det har vunnit laga kraft. Detta har även unionsdomstolen godkänt i sin praxis, trots att följden kan vara att yrkanden om återbäring på den grunden att ett beslut står i strid med EU-rätten preskriberas och den fordran som yrkandet grundar sig på går förlorad. Att återbryta ett förvaltningsbeslut som har vunnit laga kraft är i sista hand en åtgärd som högsta förvaltningsdomstolen fattar beslut om efter att ha prövat målet som helhet och det är inte nationellt avsett att vara ett rättsmedel med samma räckvidd som ordinärt ändringssökande. Däremot kan man i enskilda fall använda sig av systemet med återbrytande för att rätta till olika slags rättskränkningar, där enskilt eller allmänt intresse kräver återbrytande av ett beslut som är lagstridigt eller som har visat sig vara lagstridigt.

Vid bedömningen av frågan huruvida ovan nämnda beslut borde återbrytas till följd av den ståndpunkt som framgår av domen i målet C-10/08, gällde det att beakta att A inte hade sökt ändring i sin beskattning inom den föreskrivna, över tre år långa besvärstiden. Vid nationell lagtillämpning återbryts i sådana situationer inte laga kraft vunna beskattningsbeslut systematiskt eller regelbundet. Syftet med återbrytande av beslut är inte att uppgiften att rätta eller ändra beskattningen efter den tre år långa ordinarie besvärstiden ska övergå från skattemyndigheterna till högsta förvaltningsdomstolen, så att man på detta sätt utnyttjar högsta förvaltningsdomstolens exklusiva behörighet att återbryta laga kraft vunna avgöranden.

Det ställningstagande som förvaltningsrättsdomaren hade gjort i offentligheten kunde i princip vara av betydelse vid bedömningen om av effektivitetskravet hade uppfyllts. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg dock att denna företrädare för förvaltnings­domstolen i sitt uttalande enbart i allmänna ordalag hade redogjort för innehållet i beslutet i målet HFD:2002:85, och att uttalandet inte kunde anses ha haft en sådan betydelse att A, eller någon annan ändringssökande i samma situation, i förväg hade försatts i en så svag position att man inte senare, när ändring söktes med anlitande av extraordinära rättsmedel, inte skulle kunna lägga vikt vid att vederbörande inte hade använt sig av sin möjlighet att söka ändring i beslutet med anlitande av ordinarie rättsmedel.

I sina beslutsskäl hänvisade högsta förvaltningsdomstolen också till sitt samma dag publicerade årsboksavgörande HFD:2010:44. Enligt den ståndpunkt som framgår av sistnämnda beslut kunde man inte anse att A hade försatts i en sämre ställning än de som hade överklagat beslut med vilka elv-skatt hade påförts före år 2006 och vilkas besvär hade avslagits när de hade sökt ändring med anlitande av ordinarie rättsmedel.

Med hänsyn till de EU-rättsliga principerna om effektivitet, likvärdighet och rättssäkerhet samt övriga i beslutsskälen nämnda omständigheter ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det enligt 63 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen inte fanns förutsättningar att återbryta beslutet. A:s ansökan om återbrytande avslogs.

Bilskattelagen 5 § 1 mom. (266/2003)
Mervärdesskattelagen 102 § 1 mom. 4 punkten (1767/1995)
Förvaltningsprocesslagen 63 § 1 och 2 mom. och 64 § 2 mom. (586/1996)
Fördraget om upprättandet av Europeiska unionen artikel 90 (numera artikel 110 i
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)
Europeiska gemenskapernas domstols dom i målen C-101/00 (tullombudet och Antti Siilin) och C-10/08 (kommissionen mot Finland)