30.6.2010

I ett mål som behandlades i högsta förvaltningsdomstolen och senare publicerades med årsboksnumret HFD 2002:85 var det fråga om huruvida den skatt som enligt 5 § 1 mom. i bilskattelagen burits upp på bilskatten för en bil som år 1998 hade införts till Finland skulle återbäras på den grunden att uppbörden av skatten stod i strid med det sjätte mervärdesskattedirektivet eller artikel 95 i EG-fördraget (nämnda skatt kallas på finska "elv"och omtalas här som "elv-skatt"). Högsta förvaltningsdomstolen begärde förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol om huruvida det enligt artikel 33 i mervärdesskattedirektivet var tillåtet att bära upp nämnda skatt och, i den händelse att svaret var jakande, om artikel 90 (tidigare artikel 95) i EG-fördraget då kunde tolkas så, att dessa skattebestämmelser inte är diskriminerande i den mening som avses i artikeln. I sin dom C-101/00 (tullombudet och Antti Siilin), ansåg gemenskapernas domstol att den skatt som kallades mervärdesskatt på bilskatt inte utgjorde en mervärdesskatt i den mening som avses i rådets sjätte direktiv och fick därför bäras upp utan att den skulle vara oförenlig med artikel 33 i direktivet. Enligt domen utgör artikel 95 första stycket (senare artikel 90 första stycket) i EG-fördraget hinder för uppbörd av mervärdesskatt på bilskatten i den mån som denna skatt på ett begagnat fordon som importeras från en annan medlemsstat överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten.

I domskälen anförde gemenskapernas domstol bland annat att kommissionens argument skulle förkastas till den del som kommissionen hade anfört att den skatt som bars upp på bilskatten (elv-skatten) var oförenlig med artikel 95 första stycket i EG-fördraget av den anledningen att skatten inte bars upp för begagnade fordon som redan hade registrerats i medlemsstaten, utan endast för begagnade fordon som hade införts till landet från någon annan medlemsstat. Enligt domskälen saknade det likaså betydelse att avdrag för skatten kunde göras i en skattepliktig rörelse.

Efter att ha mottagit ovan nämnda förhandsavgörande ansåg högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut 16.12.2002 liggarnummer 3318 (HFD 2002:85) att elv-skatt kunde bäras upp för ett fordon som en person hade infört till landet, men att skatten måste vara icke-diskriminerande till sitt belopp på samma sätt som bilskatten.

I sina besvär över bilbeskattningen av en begagnad bil, som A hade infört till landet 23.11.2003, yrkade A bland annat att elv-skatten för fordonet skulle återbäras, då nämnda skatt var oförenlig med EU-rätten. A ansåg att uppbörden av denna skatt (elv) hade förbjudits i domen i målet C-101/00 på den grunden att rätten att göra avdrag för skatten medförde att den inte ingick i värdet på bilar som registrerades som nya fordon i Finland. I värdet på en likadan redan registrerad bil, som enligt EG-domstolen skulle användas vid jämförelsen, ingick således inte alls någon elv-skatt.

I sitt beslut 12.12.2006 liggarnummer 3419 (HFD 2006:95) beslöt högsta förvaltningsdomstolen med hänvisning till domen i målet C-101/00 att inte bifalla A:s ovan nämnda yrkande och avslog även hans yrkande om att högsta förvaltningsdomstolen skulle begära ett nytt förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol.

Europeiska gemenskapernas domstol ansåg sedermera i sin dom 19.3.2009 i målet C-10/08 att Finland inte hade iakttagit artikel 90 första stycket i EG-fördraget eller artikel 17 första och andra stycket i det sjätte mervärdesskattedirektivet, vilkas innehåll upprepas i artiklarna 167 och 168 i direktivet, när Finland hade tillåtit att den skatt som skulle betalas på bilskatten enligt mervärdesskattelagen fick dras av från mervärdesskatten.

Efter domen stiftades en lag om återbäring i vissa fall av den skatt på bilskatten som är av samma storlek som mervärdesskatten (822/2009). Enligt lagen ska den skatt som avses i lagen, det vill säga elv-skatten, återbäras till den bilskattskyldige. Lagen tillämpas när beskattningen av ett fordon kan rättas enligt bilskattelagen, vilket i allmänhet innebär att bilbeskattningsbeslutet har fattats år 2006 eller senare. Av motiven till regeringens proposition till riksdagen framgår att en bidragande orsak till att lagen stiftades var den omständigheten att EG-domstolens dom i målet C-10/08 kunde anses innebära att Finland retroaktivt måste återbära nämnda skatt.

A sökte återbrytande av högsta förvaltningsdomstolen beslut 12.12.2006 liggar­nummer 3419 till den del som beslutet gällde elv-skatten, eftersom det av Europeiska gemenskapernas domstols dom i målet C-10/08 framgick att den tolkning som omfattades i domen borde ha tillämpats redan när A:s ärende avgjordes. A ansåg att högsta förvaltningsdomstolens beslut grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag och att det hade varit ett fel i förfarandet att inte begära förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol.

I sitt beslut på A:s ansökan om återbrytande ansåg högsta förvaltningsdomtolen att med hänsyn till vad Europeiska gemenskapernas domstol hade yttrat i domen i målet C-101/00, hade det i avgörandet HFD 2002:85 varit möjligt att komma till den slutsatsen att uppbörden av elv-skatten inte var helt diskriminerande. Eftersom ett förhandsavgörande redan hade begärts om en rättsfråga som i grunden var densamma som den som varit aktuell i A:s fall, hade A:s yrkande kunnat avslås, när han yrkade att ett nytt förhandsavgörande skulle begäras med anledning av hans besvär. Högsta förvaltningsdomstolen hade kunnat grunda sitt avgörande på det förhandsavgörande som högsta förvaltningsdomstolen tidigare hade begärt av gemenskapernas domstol och hade i överensstämmelse med sin ståndpunkt i målet HFD:2002:85 kunnat anse att EU-rätten inte förpliktade till återbäring av elv-skatten.

Att skatten inte var förenlig med EU-rätten hade dock kommit i en annan belysning genom domen i målet C-10/08. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att även om det av nämnda dom framgår att den där omfattade tolkningen av EU-rätten borde ha tillämpats redan innan domen gavs och således även när A:s bilbeskattning behandlades av tulldistriktet, ska det anses vara en annan fråga i vilken omfattning skatter som inte är förenliga med EU-rätten ska återbäras retroaktivt vid tillämpningen av nationella procedurregler. När det gäller att avgöra om det finns förutsättningar att återbryta ett beslut, ska man beakta att EU-rätten kräver att principerna om effektivitet, likvärdighet och rättssäkerhet följs. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att med hänsyn till dessa principer och övriga i beslutsskälen nämnda omständigheter fanns det inte sådana med allmänt eller enskilt intresse förknippade förutsättningar att återbryta högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2006:95 som föreskrivs i 63 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen. A:s ansökan om återbrytande avslogs.

Bilskattelagen 5 § 1 mom. (266/2003)
Mervärdesskattelagen 102 § 1 mom. 4 punkten (1767/1995)
Förvaltningsprocesslagen 63 § 1 och 2 mom. och 64 § 2 mom. (586/1996)
Fördraget om upprättandet av Europeiska unionen artikel 90 (numera artikel 110 i
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt)
Europeiska gemenskapernas domstols dom i målen C-101/00 (tullombudet och Antti Siilin) och C-10/08 (kommissionen mot Finland)