30.1.2009

A hade 9.2.1984 till sina tre barn donerat sin 0,3145 stora andel av en tomt i X:s stad så, att gåvogivaren förbehöll sig livstida rätt att besitta gåvan och njuta avkastningen av den. Andelen hade 31.1.2002 sålts för upplösning av samägandeförhållandet och köpeskillingen för den andel som A hade donerat hade varit 265 615,61 euro. I ett avtal som A 15.3.2003 hade slutit med barnen hade A bekräftat ett avtal från 2002, i vilket A för en ersättning om 132 808 euro hade avstått från den rätt att besitta gåvan och njuta avkastningen av den som han hade förbehållit sig. Denna ersättning hade beräknats så, att den årliga avkastningen hade ansetts vara 5 procent av ovan nämnda köpeskilling, varefter man hade använt ålderskoefficienten 10, eftersom A vid tidpunkten för försäljningen hade varit 54 år gammal. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att när A i samband med gåvan år 1984 hade förbehållit sig rätt att under sin livstid besitta gåvan och njuta avkastningen av den, hade egendomen stannat hos A till en del motsvarade nämnda rättighet. Eftersom rättigheten i A:s hand hade haft penningvärde som en honom tillhörig egendom till vilket även en del av A:s anskaffningsutgift för fastighetsandelen en gång skulle anses ha hänfört sig och då överlåtelse av en sådan rätt inte hade undantagits från egendom som avses i 45 § i inkomstskattelagen, skulle rättsreglerna om överlåtelsevinst tillämpas på överlåtelsen av rättigheten. Med hänsyn till 46 § 1 mom. i inkomstskattelagen hade A rätt att av överlåtelsepriset dra av 50 procent, eftersom han hade avstått från sin besittningsrätt och rätt till avkastning år 2002, dvs. mer än tio år efter anskaffningstidpunkten. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns skäl att ändra förvaltningsdomstolens slutsats. Skatteåret 2002.

Inkomstskattelagen 45 och 46 §