23.12.2005

I bolagets fabrik uppstod vid framställning av metall fabrikskrossad ferrokromslagg och fabriksgranulerad ferrokromslagg. Ferrokromfabrikens processer hade med avsikt planerats så, att av slaggen omedelbart kunde framställas nyttiga biprodukter (granulerad isoleringssand samt olika slag av siktade slaggprodukter), vilka omedelbart eller efter en kort mellanlagring såldes vidare för att användas i byggnadsgrunder, som isoleringsmaterial mot tjäle, vid täckdikning samt som fyllnadsmaterial inomhus, vid byggande av gator och vägar samt som fyllnadsmaterial vid rörläggning och ballast vid tillverkning av olika slag av eldfasta material. Biprodukternas pris täckte åtminstone tillverkningskostnaderna. Att tillverka biprodukter av slaggen var särskilt lönsamt för bolaget, eftersom man då inte behövde uppläggningsområden för slaggmassorna. Genom att slaggen i processen återvanns som biprodukter, uppstod också mindre avfall än vad som annars hade varit fallet. Slaggprodukterna användes i stället för naturgrus, vilket bidrog till en hållbar utveckling.

Eftersom bolaget inte i något skede av den obrutna processen kasserade ferrokromslaggen, utan på ovan nämnt sätt under processen använde slaggen för tillverkning av biprodukter, som till följd av sina gynnsamma egenskaper hade ständig efterfrågan, och slaggprodukterna, om de användes på ett sätt som motsvarade deras egenskaper, inte heller medförde risk eller men för hälsan eller miljön, skulle ferrokromslaggen och de produkter som hade tillverkats av den inte betraktas som avfall som avsågs i avfallslagen.

Som avfall som avsågs i avfallslagen skulle inte heller betraktas stålskrot av hög kvalitet, som bolaget för sitt smältverk hade förvärvat av särskilt för ändamålet godkända leverantörer, vilka inte hade kasserat stålskrotet, utan efter sortering och behandling hade sålt det till bolaget, som utan några föregående nya separations- eller bearbetningsprocesser omedelbart använde det som råvara vid framställning av stål. Den omständigheten att en del av det skrot som leverantörerna skaffade fram var sådant som den ursprungliga ägaren hade kasserat innebar inte att skrotet när det levererades till stålindustrin fortfarande hade varit avfall, om det hade varit sorterat och behandlat och i det skedet direkt hade uppfyllt kvalitetskraven för en råvara som används för framställning av stål. Med hänsyn till de kostnader som investerats i skrotet och dess värde var det klart att skrotet inte förstörs, är avsett att förstöras och att ingen är skyldig att förstöra det, utan att det i stålverket är i säker användning som råvara vid framställning av stål.

Övrigt skrot skulle betraktas som avfall.

Jfr även HFD 20.9.2005 liggare 2413 (kort referat).