30.6.2003

Enligt miljötillståndet hade ett svinhus tillåtelse att hålla 850 suggor. I en grannfastighet, som låg ca 300 meter från svinhuset, fanns sedan tidigare ett stall för gödsvin med rätt att hålla 1 000 svin. Det sistnämnda svinhuset och det aktuella projektet hade ett samband när det gällde produktion och delvis också ägande. Projekthelheten som svingårdarna skulle bilda kan bidra till att avsevärt öka åtminstone näringsutsläppen som belastar vattendragen, särskilt då man även beaktar gödseln från produktionen. Svingårdarnas negativa miljökonsekvenser var sinsemellan av samma slag. Med anledning av ansökan hade miljöministeriet ansett i sitt utlåtande enligt 6 § lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, som gäller lagens 4 § 2 mom., att det inte var sannolikt att projektet och odlingen som redan fanns på området samt djurhållningen ens sammantagna skulle ha betydliga miljökonsekvenser om de sköts på ett ändamålsenligt sätt.

Svingårdens storlek låg nära den gräns på 900 suggor som enligt 6 § 1 c punkten förordningen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning var förutsättning för att bedömningsförfarandet skulle tillämpas på en enskild svingård enligt 4 § 1 mom. lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Ytterligare skulle samverkan av projekten beaktas med stöd av lagens 4 § 2 mom. på det sätt som momentet förutsätter. Det fanns ännu inte några nämnvärda erfarenheter i Finland av miljökonsekvenserna från stora moderna svingårdar. På dessa grunder hade det funnits skäl att i detta fall kräva miljökonsekvensbedömningsförfarande med stöd av 4 § 2 mom. lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Med beaktande av bestämmelserna i 6 och 19 § lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning var högsta förvaltningsdomstolen emellertid inte behörig att ingripa i miljöministeriets avgörande om att konsekvensbedömning inte skulle tillämpas. Miljötillståndet kunde därför inte upphävas på den grunden att konsekvensbedömning saknades.

Antalet djur var större än de 750 platser för suggor som anges i bilaga I till rådets direktiv om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (96/61/EG), som gäller tillämpningsområdet för direktivet. Därför skulle begreppet anläggning enligt artikel 2.3 i direktivet beaktas när nationell lag tolkades i ärendet för verksamhetshelhetens del.

De åkrar för gödselspridning som man kände till när tillståndsärendet avgjordes och som på grund av behovet av en stor åkerareal hade en avsevärd sammanlagd areal låg till största delen långt från djurstallet, delvis utanför kommunens gränser. Verksamheten på svingården drevs av ett aktiebolag som varken ägde eller innehade åkrarna, utan gödseln som uppstod i verksamheten spreds på avtalsåkrar, vars ägare hade förbundit sig att för viss tid ta emot flytgödsel för spridning på åkrarna. Planen omfattade inte en sådan gödselspridning på områden nära svingården som vid bedömningen av luktolägenheter eller andra miljökonsekvenser av svingårdens verksamhet skulle beaktas som en del av verksamhetshelheten. Med beaktande av alla ovan nämnda fakta utgjorde den planenliga gödselspridningen inte till någon del en verksamhetshelhet enligt 2 § miljöskyddsförordningen med själva svingårdens verksamhet, och därför fanns det inte skäl att inbegripa den i svingårdens miljötillstånd som en tillståndspliktig delfunktion.

Avtalsåkrarnas ägare eller innehavare kunde inte direkt vara föremål för tillståndsvillkor. Tillståndshavaren kunde likväl underställas behövliga villkor i fråga om gödsel med stöd av 43 § 1 mom. 2 punkten och 45 § miljöskyddslagen, som gäller avfall och avfallshantering. Med beaktande av bland annat 15 § avfallslagen kunde tillståndet därför oberoende av verksamhetshelheten förenas med en bestämmelse om att lämna en spridningsplan till miljöcentralen. Tillsammans med planen skulle kopior av avtalen för mottagande av gödsel lämnas till miljöcentralen. Planen var direkt bindande bara för tillståndshavaren.

Frågan gällde ytterligare vilken betydelse statsrådets förordning om begränsning av utsläpp i vattnen av nitrater från jordbruket (931/2000) har i tillståndsärendet.