25.6.2003

Anmälan om användning av skog enligt skogslagen, som markägaren C hade lämnat till skogscentralen, omfattade förslag till skogsbruksåtgärder för tre olika avverkningsfigurer (nr 1, 2 och 3). Beståndsvårdande avverkning skulle utföras i figur 1 (1,0 hektar), avverkning i skärmställning i figur 3 (2,5 hektar) och förnyelseavverkning eller kalavverkning i figur 2 (2,5 hektar).

Den regionala miljöcentralen hade i sitt beslut avslagit yrkanden som C:s grannar A och B i egenskap av personer som åsamkas olägenhet enligt 57 § 2 mom. naturvårdslagen samt naturskyddsföreningen X rf. hade framställt om att miljöcentralen skulle använda tvångsmedel enligt 57 § 1 mom. naturvårdslagen för att hindra C från att avverka skog på sin lägenhet i enlighet med nämnda anmälan om användning av skog.

Förvaltningsdomstolen förkastade besvären som A och B samt naturskyddsföreningen X rf. hade anfört med yrkande om att förbjuda avverkningen i samtliga figurer 1-3. Förvaltningsdomstolen bestämde likväl att miljöcentralen skall markera flygekorrens klart identifierbara fortplantnings- och rastplatser i området som skulle avverkas, dvs. boträd, hålträd, träd som ger skydd och föda samt förbindelsevägarna mellan dem. Avverkningen fick inte inledas innan markeringarna hade gjorts.

I sitt avgörande om handläggningen förkastade högsta förvaltningsdomstolen bland annat ett yrkande om att begära förhandsavgörande och förkastade i sitt avgörande i huvudsaken de yrkanden som A, B och X rf. hade framställt om att helt förbjuda avverkningen enligt C:s anmälan om användning av skog, men godkände de yrkanden som gällde sättet på vilket skogen skulle avverkas, genom att ändra förvaltningsdomstolens beslut till den del det gällde figurerna 1 och 3 och upphäva förvaltningsdomstolens och miljöcentralens beslut till den del de gällde figur 2. Avverkningen tilläts enligt anmälan om användning av skog i figur 1 för beståndsvårdande avverkning och figur 3 för avverkning i skärmställning, dock så att flygekorrens fortplantnings- och rastplatser inom dessa figurer, dvs. boträd och övriga hålträd med omgivande träd som ger skydd och föda, och de nödvändiga förbindelsevägarna mellan dem, skulle lämnas utanför avverkningen i form av tillräckligt vidsträckta områden. En detaljerad avgränsning skulle utarbetas före avverkningen inleddes i samarbete mellan miljöcentralen och skogscentralen. Avverkningen fick inte ske under flygekorrens fortplantningstid. När det gäller figur 2 förbjöd högsta förvaltningsdomstolen förnyelse(kal)avverkningen enligt anmälan om användning av skog, men konstaterade samtidigt att C utan hinder av den nämnda bestämmelsen kan lämna en ny anmälan om användning av skog till skogscentralen så att flygekorrens fortplantnings- eller rastplatser inte heller kommer att förstöras eller försämras inom figur 2 samt att frågan om att iaktta förbudet i 49 § 1 mom. naturvårdslagen till denna del vid behov kan tas upp till behandling som ett förvaltningstvångsärende.

Högsta förvaltningsdomstolen motiverade sitt avgörande i huvudsaken genom att redogöra för den vid avgörandet tillämpliga gemenskapslagstiftningen och nationella naturvårds- och skogslagstiftningen och tolkningen av dem, för flygekorrens geografiska förekomst och levnadsvanor, för skogen på området och observationer av flygekorrens förekomst där samt för avverkningarna i figurerna 1, 3 och 2 enligt C:s anmälan om användning av skog.

Orden "klart identifierbara" i 49 § 1 mom. naturvårdslagen grundar sig inte på habitatdirektivet. Förbudet att skada eller förstöra parningsplatser eller rastplatser enligt artikel 12.1 d i habitatdirektivet skall inte tillämpas så att det bara avser fortplantnings- och rastplatser som är klart identifierbara i naturen. Till denna del har direktivet genomförts ofullständigt i Finland. Tolkningen av 49 § 1 mom. naturvårdslagen ledde likväl inte i det här fallet till ett annat slutresultat än det som avses i artikel 12.1 d i habitatdirektivet. Därför var det inte nödvändigt för avgörandet att utreda om habitatdirektivet kunde tillämpas direkt i ärendet eller hur direktivets bestämmelser som avviker från den nationella lagen skulle tillämpas.

Giltigheten av förbudet mot förstörelse och försämring i 49 § 1 mom. naturvårdslagen var inte heller beroende av flygekorrbeståndets storlek eller vilken betydelse fortplantnings- eller rastplatserna som avses i momentet har för skyddsnivån för arten eller den övriga utvecklingen av dess bestånd.

Tillämpningen av bestämmelserna om förvaltningstvång i 57 § naturvårdslagen när det gäller att verkställa förbudet enligt lagens 49 § 1 mom. förutsätter inte att föremålet för förvaltningstvånget redan har avverkat skog eller på annat sätt omedelbart vidtagit åtgärder som medför risk för förstörelse eller försämring. Under dessa förhållanden skulle det faktum att anmälan om användning av skog som krävs för avverkningen hade lämnats till vederbörande skogscentral, som inte hade förbjudit avverkningen, anses vara en tillräcklig grund för att utöva förvaltningstvång och tillämpa de bestämmelser som gäller detta tvång, om de övriga villkoren för förvaltningstvång är uppfyllda.

Se även HFD:s avgöranden 25.6.2003 T 1541 (besvär som hänför sig till marktäktstillstånd i samma område) och 25.6.2003 T 1542 (besvär som hänför sig till miljötillstånd i samma område enligt lagen om miljötillståndsförfarande 735/1991).

Se HFD 1.12.2000 T 3161 och HFD 3.9.2001 T 2040.