9.5.2003

Ärendet gällde ersättning eller inlösning av markområden som skulle läggas under vatten eller bli vattensjuka till följd av ett kraftverksbygge. Norra Finlands vattendomstol hade ansett att högst 2 000 m ² av lägenheten skulle ersättas som tomtmark enligt tre olika klassificeringsprinciper beroende på områdets läge. Upp till 10 000 m ² hade markområdet betraktats som närrekreationsområde i anslutning till en bebyggd byggplats för fritidsbostad, och större lägenheter hade värderats som jord- och skogsbruksmark. Vasa förvaltningsdomstol hade godkänt vattendomstolens beslut där arealen av driftcentra och semesterbyggplatser ansågs vara 2 000 m ² , dock så att obetydliga avvikelser fick förekomma av olika skäl. Förvaltningsdomstolen hade godkänt även de enhetspriser för byggplatser som vattendomstolen hade tillämpat. Förvaltningsdomstolen hade emellertid ansett att de områden som vattendomstolen hade definierat som närrekreationsområden inte hade ett sådant från värdet på jord- och skogsbruksmarken avvikande särskilt värde som med undantag av några tätt bebyggda områden borde ha beaktats när ersättningen fastställdes. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte fanns lagliga grunder för att godkänna arealen för driftcentret och semesterbyggplatsen till endast 2 000 m ² och ersätta den överstigande delen antingen som närrekreationsområde eller som jord- och skogsbruksmark. Byggplatsens värde stod inte i direkt relation till arealen. Generellt sett hade den del av byggplatsen som översteg 2 000 m ² större värde som skydds- och tillskottsområde än jord- och skogsbruksvärdet. Strandområden med en areal på mindre än 2 hektar kan utgöra en byggplats. Värdet av byggrätten som ingår i byggplatsens värde fördelades då jämnt över tomtens hela område och det fanns ingen anledning att dela en driftsenhet av tomtstorlek i olikvärdiga delar. Priset på en semesterbyggplats påverkades av faktorer som hänförde sig till läget och byggplatsen. Varje byggplats hade sitt individuella värde, som grundade sig på dessa faktorer och som skulle fastställas särskilt för varje fastighet genom uppskattning på platsen. Eftersom markersättningarna för tomterna hade fastställts både i vattendomstolen och förvaltningsdomstolen på ett sätt som avviker från vad som sägs ovan, upphävdes deras beslut och ärendet återförvisades till Norra Finlands miljötillståndsverk för ny behandling.

Ärendet gällde även skyldigheten att plantera ut fisk.