20.11.2002

Enligt 1 § 4 mom. byggnadslagen skall kraven i 49 § 1 mom. naturvårdslagen iakttas när en plan godkänns och fastställs. I nämnda specialbestämmelse i 49 § 1 mom. naturvårdslagen, som gäller artskyddet i Europeiska gemenskapen, ingår ett förbud mot förstörelse och försämring av klart identifierbara platser i naturen där djur som avses i bestämmelsen fortplantar sig och rastar. Förbudet är i kraft direkt med stöd av lag och kan bara beröra förhållandevis begränsade områden. Således kan förbudet i sig inte hindra en allmänt hållen planering av vidsträckta skogs- och andra områden i en generalplan. Förstörelse- och försämringsförbudet måste bland annat även beaktas när en detaljplan godkänns och bygglov beviljas för ett område. Enligt 22 § 2 mom. byggnadslagen skall generalplanen också främja bevarandet av naturtyper som är värdefulla för naturvården samt karakteristiska drag i naturen som är viktiga för den vilda faunan och floran.

En förutsättning för att vidsträckta områden avskiljda från övrig bosättning skall kunna anvisas för byggande i sådana fall då flygekorrar har observerats inom dessa områden är enligt högsta förvaltningsdomstolen att flygekorrens nödvändiga förflyttningsleder kartläggs, och vidare krävs en utredning om hur planen kan genomföras så att klart identifierbara platser i naturen där flygekorren fortplantar sig och rastar kan bevaras och skyddet av flygekorren samordnas med övriga markanvändningsbehov. När planen utarbetades hade dessa frågor likväl inte utretts i tillräcklig utsträckning. Under dessa omständigheter fanns det inte heller tillräckliga förutsättningar för att bedöma huruvida områdesreserveringarna uppfyllde kraven enligt 22 § 2 mom. byggnadslagen.