20.5.2020

X stad hade med stöd av 7 a § (387/2008) 2 mom. i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992), som varit i kraft till och med 31.12.2016, för en familj med två barn fastställt de högsta möjliga avgifterna för dagvård eftersom familjens inkomster inte meddelats. Besluten hade vunnit laga kraft. Förvaltningsdomstolen godkände de grundbesvär familjens ena förälder hade gjort och återförvisade ärendet till X stad för ny behandling och fastställande av klientavgiften för dagvården och för återbetalning av de för höga avgifter som uttagits. X stad hade i förvaltningsdomstolen meddelat att familjens inkomster under ifrågavarande tid sannolikt hade berättigat till avgiftsfri dagvård.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljade X stad besvärstillstånd i ärendet. I sina besvär framförde X stad bland annat att avgifterna hade fastställts enligt lagen och inget fel hade skett i fastställandet. Med tanke på förvaltningsbeslutens giltighet, jämlikheten mellan klienterna inom förvaltningen och myndighetsverksamhetens förutsägbarhet kunde bestämmelserna inte tolkas på det sätt som förvaltningsdomstolen gjort.

Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte på slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut. Eftersom klienten hade underlåtit att meddela sina inkomster åt X stad, hade staden då den fattade beslut om klientavgiften med stöd av ovan nämnda bestämmelse kunnat fastställa den enligt den högsta avgiften. Av detta följde inte att beloppet för klientavgiften för dagvård inte genom grundbesvär kunde återförvisas för ny prövning i de fall de övriga förutsättningarna för att behandla grundbesvären förelåg. Det att besluten gällande avgifterna vunnit laga kraft var inte ett hinder för att behandla grundbesvären.

Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) 7 a § (387/2008) 2 mom.

Lagen om verkställighet av skatter och avgifter 9 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Janne Aer, Petri Helander, Antti Pekkala och Ari Wirén. Föredragande Kaisa Pärssinen-Knight.