10.10.2013

Statsrådets beslut om riktvärden för buller (993/1992) var inte juridiskt bindande vid prövning av miljötillstånd. Enligt 1 § 2 mom. i beslutet gällde det inte alls buller från skyttebanor och motorsportbanor. Trots detta angav beslutets riktvärden även i fråga om motor­sportbanor den ekvivalentnivå som inte borde överskridas för att verksamheten skulle uppfylla villkoren för miljötillstånd enligt 42 § 1 mom. i miljöskyddslagen. Körandet på banan gav upphov till störande, växlande och smalbandigt buller, varför man vid utvärderingen av bullerbelastningen utöver medelljudnivån, det vill säga ekvivalentnivån (Laeq) även skulle beakta den högsta bullernivån. I rättspraxis har som maximal ljudnivå för buller på bostadsområden vanligtvis betraktats 60 dB (LAFmax). Enligt en bullermodellering som gjorts i detta ärende var den maximala ljudnivån (LAFmax) för ljudet från en speedwaytävling 74 decibel och medelljudnivån (Laeq) från en speedwaytävling dagtid (kl. 7 - 22) 55 - 60 decibel vid de närmast liggande bostadsfastigheterna. Under den syn som förvaltningsdomstolen hade hållit hade det framgått att bullret inte kunde avvärjas med ytterligare bullerdämpande anordningar. Eftersom bullerbelastningen inte genom tillståndsvillkor kunde begränsas på ett sådant sätt att körande på banan skulle ha varit möjligt, medförde verksamheten på banan sådan olägenhet för hälsan som avses i 42 § 1 mom. i miljöskyddslagen och sådant oskäligt besvär för dem som bodde nära banan som avses i 17 § i lagen angående vissa grannelagsförhålladen. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde förvaltningsdomstolens beslut, med vilket miljötillståndet för verksamheten på motorsportbanan hade upphävts.

Miljöskyddslagen 41 § och 42 § 1 mom. 1 och 5 punkten

Lagen angående vissa grannelagsförhållanden 17 § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori och förvaltningsråden Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Mika Seppälä och Liisa Heikkilä samt miljösakkunnigråden Mikael Hildén och Timo Kairesalo. Föredragande Irene Mäenpää.