3.1.2005

Förvaltningsdomstolen hade på besvär upphävt det beslut som en kommuns bastrygghetsnämnds sektion hade fattat till den del som det var frågan om var omhändertagna barn skulle placeras i vård utom hemmet.

Förvaltningsdomstolen hade förpliktat kommunen att ersätta i beslutet nämnda personer för den självriskandel som dessa fick betala för sin rättshjälp samt att ersätta Finska Staten, dvs. två rättshjälpsbyråer med ett belopp motsvarande de offentliga rättsbiträdenas slutarvoden.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut till den del som det gällde kommunens ersättningsskyldighet och motiverade sitt beslut på följande sätt:

Enligt 74 § 1 mom. i 13 kap. i förvaltningsprocesslagen är en part skyldig att ersätta en annan parts rättegångskostnader helt eller delvis, om det särskilt med beaktande av avgörandet i ärendet är oskäligt att denne själv får bära sina rättegångskostnader. Vad 74 och 75 § föreskriver om part kan också tillämpas på den förvaltningsmyndighet som har fattat beslutet.

Enligt 22 § 1 mom. i rättshjälpslagen skall, om rättshjälpstagarens motpart enligt 21 kap. rättegångsbalken, 9 kap. lagen om rättegång i brottmål eller 13 kap. förvaltningsprocesslagen skulle vara skyldig att helt eller delvis ersätta rättshjälpstagarens rättegångskostnader, motparten åläggas att på motsvarande sätt betala ersättning till staten för de kostnader i saken som det med stöd av denna lag har bestämts att skall betalas av statens medel och för det uppskattade arvodet till det offentliga rättsbiträdet jämte i 4 § 3 mom. räntelagen avsedd dröjsmålsränta, som börjar löpa en månad efter den dag då domstolens beslut om betalningsskyldigheten har funnits tillgängligt för parten.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att bestämmelsen i 74 § i förvaltningsprocesslagen har som syfte att skydda en enskild part genom att utvidga partsbegreppet så, att det kan avse även andra än den som formellt är motpart (RP 217/1995 rd s. 91). Breddningen av partsbegreppet i 74 § i förvaltningsprocesslagen har dessutom uttryckligen begränsats till att endast gälla nämnda paragraf samt 75 § i samma lag. När hänsyn tas till 21 § i den tidigare gällande lagen om fri rättegång, till vilken hänvisas i regeringens proposition till riksdagen med förslag till rättshjälpslag (RP 82/2001 rd. S. 110), framgår det att bestämmelsen i 22 § i rättshjälpslagen däremot syftar till att hindra en enskild part att få obehörig vinst av den anledningen att motparten har beviljats rättshjälp. Nämnda bestämmelser i förvaltningsprocesslagen och rättshjälpslagen har följaktligen inte heller samma syfte.

På dessa grunder anser högsta förvaltningsdomstolen att även om den förvaltningsmyndighet som har fattat ett beslut som avses i 74 och 75 § i förvaltningsprocesslagen har jämställts med en part när det gäller ersättande av rättegångskostnader, följer av bestämmelsen inte att den förvaltningsmyndighet som har fattat beslutet skall betraktas som en sådan motpart till rättshjälpstagaren som avses i 22 § 1 mom. i rättshjälpslagen. Att ålägga den förvaltningsmyndighet som har fattat beslutet att ersätta kostnader som avses i rättshjälpslagen förutsätter uttrycklig och tydlig lagstiftning om saken.

74 och 75 § i förvaltningsprocesslagen
22 § 1 mom. i rättshjälpslagen
Se även HFD:s avgörande 15.12.2000/3229.