1.12.2020

Det finska bolaget M hade sålt en del av sin rörelse till det belgiska bolaget B. Det serbiska bolaget A, som med stöd av ett avtal med M hade varit försäljningsagent för produkter som hörde till den överlåtna rörelsen innan rörelsen såldes, hade efter att rörelsen sålts fungerat som B:s försäljningsagent i mer än fyra år.

Efter att B hade sagt upp agentförhållandet mellan A och B, väckte A talan om fastställelse av att skiljeklausulen i agentavtalet mellan A och M utgjorde ett bindande skiljeavtal mellan A och B.

Högsta domstolen ansåg att det var fråga om ett sådant ärende angående skiljeförfarande på vilket Bryssel I-förordningen (EG/44/2001) inte är tillämplig. Eftersom parterna i skiljeavtalet ansågs ha avsett att skiljeförfarandet skulle ske i Finland, hade saken en sådan anknytning till Finland att finsk domstol enligt 10 kap. 25 § 2 mom. rättegångsbalken var behörig att pröva käromålet.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att det inte hade visats att B hade förbundit sig till skiljeklausulen eller annars godkänt den och A:s fastställelseyrkande förkastades därför. (Omröstn.)

Bryssel I-förordningen (EG/44/2001) art. 1.2.d

RB 10 kap 25 § 2 mom