17.6.2020

A, B och C hade genom att sedimentera en amfetaminbas och blanda ett tillsatsämne tillverkat nästan 18 kilogram amfetaminsulfat. Hovrätten hade ansett att A och B hade förfogat över narkotikan och att utgångspunkten var att de på grund av mängden narkotika skulle dömas för grovt narkotikabrott till maximistraffet, dvs. till 10 års fängelse. Eftersom C:s delaktighet hade varit betydligt mindre än A:s och B:s, hade hovrätten dömt honom till 8 års fängelse.

Högsta domstolen ansåg att straffskalans översta del även när det gäller grova narkotikabrott skulle tillämpas som straff endast för de allra farligaste och allvarligaste brotten. Fastän narkotikans art och mängd hade central betydelse för straffmätningen, förutsatte utdömande av straff enligt skalans övre gräns att till brottet hänförde sig även andra omständigheter som visade på särskild klanderbarhet eller stor skuld hos gärningsmannen.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att A:s och B:s gärning inte påvisade dylika särskilda faktorer som ökar klanderbarheten och att det straff som de skulle dömas till därför skulle vara klart lägre än maximistraffet. På motsvarande sätt skulle även C:s straff sättas ned. Högsta domstolen ansåg att ett rättvist straff för grovt narkotikabrott var ett fängelsestraff på 8 år för A och B och ett fängelsestraff på 6 år och 4 månader för C.