29.2.2016

A hade sålt råvirke till företaget X under åren 1997 - 2004. Marknadsdomstolen hade i sitt beslut 3.12.2009 ansett att X och företagen Y och Z under de nämnda åren tillsammans genom att utbyta information och uppdela köpmarknaden för råvirke hade förfarit i strid med lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992). A yrkade genom en stämning som blev anhängig 20.12.2011 skadestånd av företagen med stöd av 18 a § i den nämnda lagen och ansåg att priset på det virke han hade sålt till X hade blivit lägre på grund av den förbjudna konkurrensbegränsningen än vad det hade varit på en konkurrensutsatt marknad.

I målet var det fråga om när den tid på fem år för väckande av talan hade börjat som avses i 18 a § 3 mom. (303/1998) lagen om konkurrensbegränsningar, vilket hade trätt i kraft 1.10.1998. Bedömningen gällde frågan om när A hade fått, eller utifrån sin utredningsplikt borde ha skaffat, sådana uppgifter om konkurrensbegränsningen och den skada han lidit på grund av den att han skulle ha kunnat väcka talan. Vid bedömningen skulle beaktas hurdana faktiska möjligheter han hade haft att utreda företagens förfarande och skadan. Högsta domstolen ansåg att Konkurrensverkets framställning 21.12.2006 om påföljdsavgift och tillkännagivandet om den hade innehållit dylik information om att förfarandet till sin natur var förbjudet samt om hur länge och på vilka orter det hade pågått och om de företag som hade medverkat. Tidsfristen enligt 7 § 2 mom. lagen om preskription av skulder tillämpades inte parallellt med 18 a § 3 mom. lagen om konkurrensbegräsningar. Högsta domstolen ansåg att A i tid hade väckt talan på den nämnda grunden. Beträffande de virkesaffärer för vilka priset, eller grunden för hur priset skulle bestämmas, hade avtalats tidigare än 1.10.1998 kunde den begärda ersättningen för skadan inte bygga på 18 a § lagen om konkurrensbegränsningar.

L om konkurrensbegränsningar (480/1992) 18 a § 3 mom (303/1998)

PreskriptionsL 7 § 2 mom