15.9.2015

En borgenär hade genom talan yrkat att en konsument skulle förpliktas att betala en dröjsmålsränta på 118,80 procent vid sidan av kapitalet för en konsumtionskredit. Yrkandet på dröjsmålsränta byggde på 4 § 2 mom. räntelagen, enligt vilket dröjsmålsränta under en viss tid skulle betalas enligt storleken för räntan under kredittiden. Svaranden bemötte inte käromålet. Tingsrätten förkastade yrkandet på dröjsmålsränta såsom klart ogrundat till den del det överskred beloppet av den lagstadgade dröjsmålsräntan enligt 4 § 1 mom.

Med stöd av EU-rätten ansåg Högsta domstolen att domstolarna hade skyldighet att på tjänstens vägnar pröva om yrkandet grundade sig på ett sådant oskäligt standardvillkor i konsumentavtal som avses i direktivet om avtalsvillkor.

Högsta domstolen ansåg att dröjsmålsräntan inte i föreliggande fall byggde på ett avtalsvillkor utan att den på det sätt som avses i 4 § 2 mom. räntelagen var en följd av den överenskomna krediträntan. Av de skäl som närmare framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen att standardvillkoren om kreditränta inte hade utformats tydligt och begripligt och att de var oskäliga för konsumenten. Oskäliga villkor binder inte en konsument. Därför var yrkandet beträffande dröjsmålsräntan klart ogrundat. (Omröstn.)

RB 5 kap 13 §

RänteL 4 §

KonsumentskyddsL 4 kap 1 §

KonsumentskyddsL 4 kap 2 §

Direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal 4.2 art och 6.1 art