21.4.2015

Domskäl

Ostridiga fakta och frågeställning

1. A har fungerat som verkställande direktör en lokalförsäkringsförening (nedan föreningen) 1.7.1999 - 31.8.2007. Det är ostridigt att A har öppnat ett bankkonto i föreningens namn vid Svenska Handelsbanken (Handelsbanken) utan beslut av föreningens styrelse. Enligt kontovillkoren har rätten att använda kontot innehafts av A och föreningens bokförare. Efter att A hade öppnat kontot har han överfört medel till och från det med utnyttjande av föreningens andra bankkonton. Det är likaså ostridigt att A har öppnat ett annat konto i föreningens namn vid en österrikisk bank. Enligt kontovillkoren var detta konto ett så kallat underkonto. Rätten att disponera över underkontots huvudkonto innehades av den österrikiska advokaten H.

2. A överförde 17.4.2007 till nämnda underkonto cirka 800 000 euro av de medel som han hade överfört till kontot vid Handelsbanken från föreningens andra bankkonton. Överföringen grundade sig på ett så kallat Trust Agreement -avtal som A tidigare samma dag i föreningens och i sitt eget namn hade ingått med H. A rapporterade inte överföringen till föreningens styrelse och den antecknades inte heller i föreningens bokföring. Av de överförda medlen har cirka 55 000 euro returnerats till kontot vid Handelsbanken medan H har använt cirka 745 000 euro av dem för egna ändamål. Det är ostridigt att de överförda medlen har tillhört föreningen, att A har haft dem i sin besittning på det sätt som avses i stadgandet om förskingring i strafflagen och att A har haft en sådan ställning i föreningen som brottsbeskrivningen för missbruk av förtroendeställning förutsätter.

3. Tingsrätten och hovrätten har ansett att det så kallade Trust Agreement -avtalet som A har ingått med H har gett H rätt att förvalta och placera de överförda medlen som om de varit hans egna. Trots att avtalet har innehållit villkor om återbetalning av medlen, har några garantier för detta inte getts. Enligt tingsrätten och hovrätten har A genom att ingå avtalet ställt de överförda medlen villkorslöst till H:s förfogande. De överförda medlen har därmed kommit utanför föreningens kontroll och verkliga förmögenhetskrets på det sätt som brottsbeskrivningen för förskingring förutsätter. På grund av sin ställning borde A ha insett att han inte har haft rätt att använda föreningens medel på detta sätt, varför han enligt tingsrätten och hovrätten också har haft det uppsåt som brottsbeskrivningen för förskingring förutsätter. Dessutom har de lägre domstolarna ansett att underlåtenheten att anteckna penningöverföringen i föreningens bokföring har utgjort ett sådant missbruk av förtroendeställning som inte har kunnat bedömas utgående enbart från den brottsbeskrivning som gäller förskingring. Reglerna om sammanträffande av brott har inte ansetts kunna tillämpas till denna del. På dessa grunder har tingsrätten och hovrätten tillräknat A den ovan beskrivna penningöverföringen som grov förskingring och som missbruk av förtroendeställning.

4. I sina besvär har A framfört att penningöverföringen i fråga har utgjort en förberedande åtgärd för en ur föreningens synvinkel lönsam placering. Enligt A har de överförda penningmedlen hela tiden varit i föreningens besittning eftersom de hade deponerats på ett konto som var öppnat i föreningens namn. Orsaken till att penningmedlen har förkommit är att H har bedragit A och använt medlen i strid med det avtal som han hade ingått med A. A har inte kunnat förutse detta och han saknar därmed det uppsåt som brottsbeskrivningarna för förskingring och missbruk av förtroendeställning förutsätter.

5. Utgående från A:s besvär är det i Högsta domstolen i första hand fråga om A har handlat i strid med de stadganden och bestämmelser som gällde honom i hans ställning som verkställande direktör för föreningen och om han genom sitt handlande tillägnat sig föreningens medel på ett sätt som avses i stadgandet om förskingring. Vidare är det fråga om A har haft det uppsåt som brottsbeskrivningarna för förskingring och för missbruk av förtroendeställning förutsätter och därför kan anses ha gjort sig skyldig till dessa brott som hovrätten och tingsrätten tillräknat honom. Om A anses ha handlat uppsåtligt och båda brotten därför kan tillräknas honom, är frågan i andra hand den, huruvida det föreligger lagkonkurrens mellan brottsbeskrivningarna för de nämnda brotten.

Tillämpliga stadganden

6. Enligt 28 kap. 4 § 1 mom. strafflagen skall den som olovligen tillägnar sig penningmedel eller annan lös egendom som han har i sin besittning dömas för förskingring. Enligt 5 § i samma kapitel är förskingringen grov (1) om föremålet för brottet är synnerligen värdefull egendom eller penningmedel till ett stort belopp, (2) den drabbade, med beaktande av hans förhållanden, åsamkas synnerligen kännbar skada eller (3) gärningsmannen utnyttjar sin särskilt ansvarsfulla ställning, och förskingringen även bedömd som en helhet är grov.

7. Enligt 36 kap. 5 § strafflagen skall den vars uppgift är att sköta en annans ekonomiska eller rättsliga angelägenheter och som missbrukar sin förtroendeställning genom att (1) vidta en åtgärd som han inte har rätt till eller (2) helt eller delvis underlåter att sköta sin uppgift och därigenom vållar huvudmannen skada dömas för missbruk av förtroendeställning.

Om det straffrättsliga uppsåtet vid förskingring och missbruk av förtroendeställning

8. Högsta domstolen konstaterar att förskingring och missbruk av förtroendeställning är brott som förutsätter uppsåt. Uppsåtet skall täcka alla element i brottsbeskrivningen. Brottsbeskrivningen för förskingring förutsätter att gärningsmannen olovligen tillägnar sig annans lösa egendom som han har i sin besittning. Förskingring är med andra ord en form av stöldbrott. Tillräknandet förutsätter att man kan konstatera att gärningsmannen har haft tillräcklig vetskap om eller har ansett det vara mycket sannolikt att den egendom som tillägnas tillhör någon annan och att han har haft för avsikt att tillägna sig denna egendom. Alternativt skall man kunna konstatera att gärningsmannen har haft vetskap om att tillägnandet är en säker eller en övervägande sannolik följd av hans förfarande.

9. Missbruk av förtroendeställning är i sin tur ett oredlighetsbrott vars tillräknande förutsätter att man kan konstatera att gärningsmannen har haft vetskap om att han överskrider sin behörighet eller underlåter att sköta honom anförtrodda uppgifter. Vidare skall man kunna fastslå att gärningsmannen har haft en avsikt att orsaka huvudmannen skada eller alternativt att han har ansett att skadan är en säker eller en övervägande sannolik följd av hans förfarande.

Högsta domstolens bedömning

10. Högsta domstolen konstaterar att A:s ställning i föreningen har grundat sig på ett avtal rubricerat Avtal med verkställande direktören. Enligt avtalet har A:s uppgifter och hans behörighet reglerats av avtalet och av lagen om försäkringsföreningar. Enligt avtalet och 6 kap. 5 § lagen om försäkringsföreningar har A sålunda som verkställande direktör haft som uppgift att sköta föreningens löpande förvaltning i enlighet med styrelsens anvisningar och föreskrifter (verkställande direktörens allmänna behörighet) samt att svara för att föreningens bokföring är lagenlig och att medelsförvaltningen är ordnad på ett betryggande sätt. Enligt 11 kap. 6 § 1 mom. samma lag får en försäkringsförenings tillgångar inte användas för ändamål som uppenbart är främmande för föreningens verksamhet. I föreningens investeringsplan har ingått närmare direktiv och detaljerade anvisningar om tillåtna placeringsobjekt och begränsningar för placeringar.

11. A har enligt avtalet varit berättigad att representera föreningen i sådana ärenden som enligt 6 kap. 5 § lagen om försäkringsföreningar har ingått i hans uppgifter. Som verkställande direktör har A därför fått vidta åtgärder, som med beaktande av omfattningen och arten av föreningens verksamhet är ovanliga och vittgående, endast om föreningens styrelse befullmäktigat honom därtill eller om styrelsens beslut inte kunde ha inväntats utan att föreningens verksamhet orsakats påtaglig skada. I sistnämnda fall har A haft en skyldighet att så snart som möjligt underrätta styrelsen om åtgärden. Dessa skyldigheter som följer av lagen har uttryckligen återgetts i avtalet.

12. Högsta domstolen konstaterar i likhet med de lägre domstolarna att A överfört pengarna på ett klientkonto som administrerades av H och som förutsatts i avtalet med honom. Medlen var enligt avtalet avsedda för att förverkliga deltagandet i en större placering om 115 miljoner US dollar som emellertid endast vagt antyds i avtalet utan angivande till exempel av var, mellan vem eller på vilka villkor dessa fortsatta transaktioner skulle genomföras. På H ankom att ombesörja en placering och ge ett skriftligt meddelande när den inleddes. De lägre domstolarna har konstaterat att det av A:s berättelse framgått att det enda sättet för föreningen att styra pengarna på kontot hade varit att kontakta H och ge honom råd. Detta sakförhållande har inte ifrågasatts i Högsta domstolen.

13. Enligt Trust Agreement -avtalet har A ställt de överförda medlen till H:s förfogande utan att fordra några som helst säkerheter eller garantier som skulle ha tryggat föreningens förmögenhetsställning i det fall att återbetalningen av medlen var äventyrad. Det faktum att kontot med medlen över vilka H fritt disponerade var i föreningens namn, har ingen avgörande betydelse i denna bedömning.

14. Högsta domstolen anser att den avsedda internationella och för en lokal försäkringsförening främmande finanstransaktionen var till sin natur diffus och spekulativ och till sitt omfång oproportionerlig. Överföringen av medlen skedde utan styrelsens vetskap och utan att några åtgärder för rapportering vidtogs. Placeringen stod bjärt i strid med de bestämmelser som med beaktande av föreningens särställning som en försäkringsförening uppställts för tryggande av dess solvens. Det är sålunda klart att A i avtalet med H vida överskridit sina befogenheter och att överföringen skett olovligt.

Har A tillägnat sig medlen

15. Med begreppet olovligt tillägande avses i allmänhet orättmätigt tagande, kvarhållande, överlåtande eller annat utnyttjande av annans lösa egendom, i syfte att för sig själv eller någon annan få sådan bestående rätt därtill som till det yttre motsvarar äganderätt. Däremot anses olovligt brukande av annans lösa egendom inte utgöra ett olovligt tillägnande om avsikten endast är att använda egendomen en viss tid (RP 66/1988 rd s. 33). Man har till exempel ansett att olovligt tillägnande har förelegat i de fall där gärningsmannen tagit ett motordrivet fordon i sin besittning och använt det en så lång tid att han kan anses ha behandlat det som sitt eget (HD 1958 II 45 och 1966 II 47).

16. Högsta domstolen konstaterar att många avvikande drag och riskfaktorer skiljer de fall där man överlåter penningmedel att användas av annan från de fall då man överlåter vanliga bruksföremål att nyttjas. När man överlåter bruksföremål är det ofta förutsägbart hur föremålet används och när det returneras. I allmänhet är det möjligt att uppskatta risken för att värdet på föremålet sjunker utgående från hur föremålet sannolikt kommer att användas. Till olovligt nyttjande av medel anknyter ofta faran att medlen inte åtminstone i sin helhet kan återbetalas även om detta skulle vara avsikten. Även ett kortvarigt nyttjande av medel kan äventyra en planerad återbetalning. Högsta domstolen anser det befogat att bedöma frågan när ett olovligt tillägnande skett med delvis andra kriterier när det gäller olovligt nyttjande av medel än då ett föremål nyttjas olovligen.

17. A har överlåtit medlen att fritt förfogas av H utan att kräva några som helst garantier för att säkerställa att medlen kan returneras till föreningen, även om hans avtal med H visserligen förutsatte att medlen återställdes. Att överlåta medlen ur föreningens förmögenhetskrets på detta sätt har entydigt stått i strid med de stadganden, bestämmelser och anvisningar som har bundit A och styrt användningen av föreningens medel. Medlen har överförts till H:s disposition för att enligt uppgift användas till gemensamma större placeringar, vilkas innehåll, karaktär och säkerhet framstått som oklara. Med sin handling har A inte bara handlat uppenbart i strid med bindande regler om användning av föreningens medel utan han har disponerat över medlen för påtagligt riskfylld spekulation på ett sådant sätt som endast en ägare har rätt till. Med beaktande av omfattningen av den förfoganderätt som H hade fått till medlen saknar det betydelse i saken att det konto till vilket medlen överfördes var i föreningens namn.

18. A eller föreningen har inte efter det medlen överförts till H:s disposition haft några möjligheter att hindra att medlen används mot föreningens vilja. Medlen har helt och hållet varit utanför föreningens uppsikt och övervakning och efter att medlen hade överlämnats att användas av H har varken föreningen eller ens A haft någon reell möjlighet att hantera risken att medlen skulle gå förlorade. Att pengarna skulle återbetalas var helt beroende av H:s åtgärder och då överföringen av medlen mörklagts hade föreningen även i det fall att kapitalet återbetalts inte haft några möjligheter att få uppgifter om ens en eventuell avkastning på medlen redovisats riktigt. Högsta domstolen anser att en överföring av medlen utanför föreningens förmögenhetskrets på det sätt som ovan anförts skall anses utgöra ett sådant tillgrepp som avses i stadgandet för förskingring. För bedömning av frågan om tillgrepp föreligger saknar det betydelse om A haft för avsikt att själv dra ekonomisk nytta av överföringen. Likaså saknar det betydelse att H inte fått äganderätt till de medel han disponerade över.

19. Högsta domstolen konstaterar att det är sannolikt att A har haft för avsikt att sörja för att medlen returnerades till föreningen. Detta har varit nödvändigt för att man inte skulle uppdaga hur medlen använts. A har emellertid varit medveten om alla de omständigheter på grund av vilka överlåtelsen bör anses vara en förskingring. Fastän det konto via vilket H fått tillgång till pengarna varit i föreningens namn måste A på grund av det avtal han slutit med H om användningen av kontot varit medveten om att han med sitt handlande i praktiken mot föreningens vilja överlät medlen till H att användas för att få god avkastning på sådana villkor som gjorde det möjligt för H att använda dem helt oberoende av föreningens och A:s vilja och på ett sätt som gjorde H:s ställning i förhållande till medlen jämförbar med en ägares. Då ingen säkerhet ställts för återbetalning av medlen eller för utbetalning av eventuell avkastning och A inte heller med beaktande av hur stor överföring det var fråga om hade godtagbara skäl att förlita sig på att medlen returneras, har A med sitt nämnda förfarande överlåtit medlen till H att användas på ett sätt som kan jämföras med att H haft äganderätt till medlen. Högsta domstolen anser att A genom att handla på detta sätt uppsåtligen har tillägnat sig föreningens medel.

Lagkonkurrens

20. Enligt förarbetena till brottsbeskrivningen för missbruk av förtroendeställning skall reglerna om sammanträffande av brott tillämpas så att de brott som ett ombud begår mot sin huvudman skall bestraffas enligt det straffstadgande som passar in på det enskilda fallet. Ombudet skall dömas skilt för missbruk av förtroendeställning endast när hans förfarande innefattar sådant uppsåtligt missbruk av förtroendeställning som inte kan bedömas utgående från något annat straffstadgande (se också avgörandet HD 1995:172). Om ombudet till exempel förskingrar sin huvudmans penningmedel, obehörigen yppar hans företagshemlighet eller gör sig skyldig till bedrägeri mot sin huvudman, skall stadgandena om förskingringsbrott, brott mot företagshemlighet eller bedrägeribrott tillämpas. Om ombudet däremot samtidigt har åsamkat huvudmannen skada genom att utföra sitt förtroendeuppdrag i strid med bindande anvisningar eller genom att underlåta att sköta uppgifterna, skall han dessutom med tillämpning av reglerna om sammanträffande av brott dömas för missbruk av förtroendeställning (RP 66/1988 rd s. 133).

21. Högsta domstolen anser att underlåtelsen att anteckna penningöverföringen i föreningens bokföring har möjliggjort det förfarande med vilket A har fört medlen utanför föreningens kontroll och besittning. Att medlen har kommit utanför föreningens och A:s kontroll och besittning är i sin tur, som har konstaterats ovan, avgörande med tanke på förutsättningarna för att brottsbeskrivningen för förskingring har uppfyllts i detta fall. Högsta domstolen anser därmed att också underlåtelsen att anteckna penningöverföringen i föreningens bokföring skall bedömas utgående från straffstadgandet för förskingring. Underlåtelsen att anteckna penningöverföringen i föreningens bokföring kan inte tillräknas A skilt som missbruk av förtroendeställning.

Straffmätningen

22. Enligt 6 kap. 3 § 1 mom. strafflagen skall ett straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. Enligt 4 § sagda kapitel skall straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.

23. Till skillnad från de lägre domstolarna har Högsta domstolen ansett, att underlåtelsen att anteckna de överförda medlen i föreningens bokföring skall bedömas utgående från straffstadgandet för förskingring och att gärningen till denna del inte kan tillräknas A skilt som missbruk av förtroendeställning. Det är därför motiverat att sänka det A ådömda straffet. Därtill anser Högsta domstolen, att ärendets långa behandlingstid skall beaktas vid straffmätningen. Även hovrätten har beaktat att rättegången fördröjts då den mätt ut straffet. Hovrätten har emellertid inte i sina domskäl uttalat hur mycket dröjsmålet inverkat på straffet som ådömts A.

24. Högsta domstolen anser att ett fängelsestraff om ett år elva månader är som utgångspunkt en rättvis påföljd för den grova förskingring som har tillräknats A med beaktande av det av hovrätten utdömda gemensamma straffet. Detta straff skall sättas ner med tre månader på grund av att den totala handläggningstiden av ärendet uppgår till över sju år. A döms därför till ett fängelsestraff om ett år åtta månader. Högsta domstolen anser att brottets allvarlighet och A:s skuld sådan den framgår av brottet förutsätter att straffet förordnas vara ovillkorligt.

Skadeståndet

25. Högsta domstolen konstaterar att A har tillräknats ett uppsåtligt brott. Högsta domstolen anser att det inte har framkommit sådana särskilda skäl som motiverar nedsättandet av det skadestånd som de lägre domstolarna har utdömt.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Åtalet för missbruk av förtroendeställning förkastas.

A döms till ett fängelsestraff om ett år åtta månader för den grova förskingring som hovrätten har tillräknat honom. Fängelsestraffet är ovillkorligt.

Till övriga delar ändras hovrättens dom inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Pasi Aarnio, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen och Mika Huovila. Föredragande Tom Laitinen.