4.7.2014

Korsholms tingsrätts dom 2.12.2008

Tingsrätten ansåg att A och B hade gjort sig skyldiga till de brott för vilka åklagaren hade yrkat på straff, dock så att mängden av snuset och beloppet av den oerlagda accisen var mindre än enligt åtalet.

I åtalspunkt 1 (smuggling 1.1.2001 - 2.11.2006) tillräknade tingsrätten att A och B hade tillsammans vid flera olika tillfällen fört in i landet sammanlagt 414 200 burkar snus i näringsverksamhet trots att det är förbjudet. Försäljningspriset av snuset i Finland har varit sammanlagt ca 1 miljoner euro.

I åtalspunkt 2 (grovt skattebedrägeri 1.1.2001 - 6.11.2006) tillräknade tingsrätten att A och B hade tillsammans i syfte att undandra skatt underlåtit deklarationsskyldighet som föreskrivs för beskattningen och underlåtit att avge accisdeklarationer till tullmyndigheter inom två vardagar och därigenom fått till stånd att tullmyndigheterna inte påfört någon accis för det införda snuset. A och B hade genom att hemlighålla importen av snus undandragit sig acciser på sammanlagt 1 084 514,40 euro varav A:s ansvar begränsades till 1 039 981,20 euro.

Ytterligare tillräknade tingsrätten i åtalspunkt 3 att A och B hade tillsammans i strid med 10 a § i lagen om åtgärder för inskränkande av tobaksrökning i näringsverksamhet sålt tobak som är avsett för oralt bruk 414 200 burkar vilket var straffbar för försäljning av produkter som strider mot tobakslagen 1.1.2001 - 2.11.2006.

Tingsrätten dömde A till 2 år villkorligt fängelse samt samhällstjänst och B till 2 år 4 månader ovillkorligt fängelse. A och B ålades att som skadestånd erlägga Finska staten / Tullstyrelsen den oerlagda accisen.

Saken har avgjorts av tingsdomare Johan Karlais och nämndemännen.

Vasa hovrätts dom 16.9.2010

A och B besvärade sig över hela domen och åklagaren gällande det straff A ådömts. Åklagaren anförde motbesvär gällande det straff som ådömts B.

Hovrätten konstaterade att skatteförhöjningarna inte utgjorde hinder för att pröva åtalen gällande grovt skattebedrägeri. Beträffande skatteåren 2001 och 2002 hade inga skatteförhöjningar påförts.

Beträffande huvudsaken ansåg hovrätten att A och B inte skulle ha kunnat erlägga accis på det olagligen införda snuset genom att avge accisdeklaration. Ytterligare ansåg hovrätten att A och B, som tillräknats smuggling av snus, dessutom inte skulle tillräknas försäljning av produkter som strider mot tobakslagen på grund av att de hade överlåtit samma snus vidare till återförsäljare. På dessa grunder förkastade hovrätten åtalet för skattebedrägeri och för försäljning av produkter som strider mot tobakslagen.

Hovrätten dömde A till 1 år och B till 1 år 4 månader villkorligt fängelse på grund av smuggling. Ytterligare ålades A och B solidariskt till staten förverka den ekonomiska vinning smugglingen gett år 2001 - 2002, sammanlagt 74 800 euro varav A:s ansvar begränsades till 37 400 euro. A och B befriades från skadeståndskyldigheten till Tullstyrelsen.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Robert Liljenfeldt, Harri Kurkinen och Lena Engstrand.

Domskäl

Sakens bakgrund och frågeställning

1. Tingsrätten har ansett det styrkt att A och B tillsammans hade fört in i landet snus från Sverige från och med 1.1.2001 till 2.11.2006 och sålt vidare 414 200 burkar. A och B hade underlåtit att till tullmyndigheterna avge accisdeklarationer om införseln. Till följd av detta hade acciser (tobaksaccis) undandragits till ett belopp på sammanlagt 1 084 514,40 euro, varav A:s andel uppgått till 1 039 981,20 euro. Tingsrätten har ansett att B hade fört in i landet 34 000 burkar snus under åren 2001 - 2002 ifråga om vilka beloppet av undandragna skatter hade uppgått till 89 066,40 euro. Med avseende på denna mellan åren 2001 - 2002 bedrivna införsel har A:s andel ansetts omfatta hälften av den sammanlagda mängden.

2. Tingsrätten har ansett att A och B genom sitt förfarande hade gjort sig skyldiga till smuggling, grovt skattebedrägeri och försäljning av produkter som strider mot tobakslagen. Tingsrätten har dessutom dömt A och B att till Tullen erlägga de undandragna skatterna som skadestånd.

3. Hovrätten har ansett det utrett att A och B hade infört snus i Finland och sålt det vidare såsom framgår av tingsrättens dom och att de därmed hade gjort sig skyldiga till smuggling. Hovrätten har dock ansett att det inte hade varit möjligt att avge en accisdeklaration enligt accislagen som kunde ha lett till ett fastställande av skatt. Hade en accisdeklaration avgivits skulle följden antingen ha blivit att snuset blivit beslagtaget eller också kunde A och B ha uppmanats att returnera snuset till inköpsstället. Följaktligen hade A och B inte genom sitt förfarande undandragit accis på det sätt som avses i 29 kap. 1 § strafflagen. Därför har hovrätten förkastat åtalet för grovt skattebedrägeri. Hovrätten har också ansett att då A och B dömts för smuggling av snus i kommersiellt syfte så skulle de inte dessutom tillräknas en försäljning av produkter i strid mot tobakslagen. Eftersom hovrätten förkastat åtalet för grovt skattebedrägeri har A och B inte heller ansetts skyldiga att på straffrättslig grund till Tullen utge skadestånd för utebliven accis. Däremot har hovrätten dömt A och B att solidariskt till staten förverka den ekonomiska vinning som de fått genom smugglingen.

4. Västra tulldistriktet har i sina efterbeskattningsbeslut 29.12.2006 och 26.3.2007 fastställt att A och B skall på grund av införsel av snus under åren 2003 - 2006 solidariskt erlägga tobaksaccis i sammanlagt 1 020 596,16 euro, en skatteförhöjning på 50 % eller 510 298,08 euro samt skattetillägg i 169 492,89 euro. Enligt efterbeskattningsbesluten har A och B införskaffat snus från Sverige och sedan sålt det vidare i Finland. A och B har varit accisskyldiga eftersom de i kommersiellt syfte tagit emot och innehaft accispliktiga varor även om de vetat eller skäligen bort veta att varorna inte på behörigt sätt blivit beskattade i Finland. Helsingfors förvaltningsdomstol och för A:s del även Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2012:123) har ansett att grunderna för accisskyldighet hade varit uppfyllda och att A och B hade försummat sin deklarationsplikt. Accisskyldigheten har dock inte ansetts solidarisk, utan A:s respektive B:s accisskyldighet gäller endast de snuspartier som vardera haft i sin besittning. Efterbeskattningsbesluten har därför upphävts och ärendet återförvisats till tulldistriktet.

5. Åklagaren och Tullen har ansökt om ändring i Högsta domstolen och yrkat att A samt B skall dömas till straff även för grovt skattebedrägeri. Åklagaren och Tullen har också yrkat att de ådömda straffen skall höjas.

6. Högsta domstolens förstärkta avdelning har ansett att de skatteförhöjningar som påförts A och B utgör ett hinder mot att pröva åtal som gäller samma sak, även om skatteförhöjningsärendet blivit återförvisat till tulldistriktet för ny behandling (HD 2013:78). Åklagaren och Tullen har efter detta avgörande avstått från sina besvär till den del saken gäller grovt skattebedrägeri under åren 2003 - 2006. Givande av utlåtande förfaller därför till denna del.

7. I Högsta domsolen är det således numera endast fråga om rekvisitet för grovt skattebedrägeri såvitt gäller åren 2001 och 2002. Med anledning av de skatteförhöjningar som påförts uppstår dessutom frågan om ne bis in idem -förbudet också hindrar prövningen av åtalet om smuggling under åren 2003 - 2006. I första hand måste avgöras om denna fråga kan upptas till prövning i Högsta domstolen trots att ändring inte har sökts beträffande tillräknandet av smugglingsbrottet.

Prövningsrätt angående smuggling

8. Stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken om fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen ger inte vägledning om hur besvären begränsar Högsta domstolens prövningsrätt. Eftersom frågan gäller prövning i en fullföljdsinstans anser Högsta domstolen att motsvarande stadganden i 26 kap. rättegångsbalken bör tillmätas betydelse även i detta fall.

9. Enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken gäller rättegången i hovrätten den sak som varit föremål för tingsrättens avgörande till den del det åberopats i besvären och i det eventuella bemötandet. Vid rättegången prövas om och på vilket sätt tingsrättens avgörande skall ändras. Fullföljdsinstansen prövar således den lägre domstolens avgörande endast i den omfattning som föranleds av besvären och det eventuella bemötandet.

10. Enligt 26 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken kan hovrätten dock i ett brottmål till förmån för svaranden ändra tingsrättens dom med anledning av ett straffyrkande också i det fallet att endast allmänna åklagaren har sökt ändring i domen. Om ändring i tingsrättens dom i ett brottmål söks endast i fråga om straffpåföljden, får hovrätten enligt 2 mom. nämnda lagrum inte utan särskilda skäl pröva om svaranden i brottmålet gjort sig skyldig till den gärning som tillräknats honom. Högsta domstolen konstaterar att bestämmelsen i 1 mom. utgör ett undantag från det så kallade reformatio in peius -förbudet, enligt vilket ett avgörande inte får ändras till ändringssökandens nackdel i den mån motparten inte har sökt ändring. Undantaget innebär att sagda förbud inte tillämpas då den som sökt ändring är allmänna åklagaren. Bestämmelsen i 2 mom. inskränker i sin tur fullföljdsinstansens prövningsrätt då ändring endast sökts i fråga om straffpåföljden.

11. I detta mål har åklagaren sökt ändring i hovrättens dom till den del åtalet för grovt skattebedrägeri förkastats samt i fråga om straffpåföljden. Åklagaren har yrkat att svarandena skall dömas till strängare ovillkorliga fängelsestraff. Åklagarens besvär går ut på att frågan om straffmätning med anledning av smugglingsbrottet skall prövas av Högsta domstolen. De yrkanden som åklagaren framställt innebär således inte enbart att svarandena skulle ådömas ett strängare gemensamt straff ifall de tillräknas även grovt skattebedrägeri. Smugglingsbrottet är därför föremål för prövning i Högsta domstolen i fråga om straffpåföljden på det sätt som avses i 26 kap. 1 § rättegångsbalken. Med stöd av 26 kap. 2 § 1 mom. får hovrättens dom med anledning av åklagarens besvär ändras även till svarandenas fördel. En eventuell tillämpning av ne bis in idem -förbudet avser en sådan absolut förutsättning för prövningen av ett åtal som domstolen skall beakta självmant. Avsaknaden av en sådan förutsättning innebär också ett sådant särskilt skäl som med stöd av 26 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken berättigar en prövning av frågan om tillräknandet av brottet även om ändring endast har sökts beträffande straffpåföljden. Högsta domstolen kan således pröva om ne bis in idem -förbudet utgör ett hinder mot en prövning av det åtal om smuggling som åklagaren riktat mot A och B.

Bedömning av frågan om samma sak ("idem") vid tillämpningen av ne bis in idem -förbudet

12. Enligt artikel 4 punkt 1 i det sjunde tilläggsprotokollet till den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat ("ne bis in idem", "inte två gånger i samma sak").

13. I det så kallade Zolotukhin-avgörandet av den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Zolotukhin mot Ryssland, stora kammaren 10.2.2009) har domstolen haft att ta ställning dels till begreppet "brott" i artikel 4 av det sjunde tilläggsprotokollet, dels till frågan om när ett åtal gäller ett brott som redan lett till en laga kraft vunnen dom. Människorättsdomstolen bekräftade i linje med sin tidigare rättspraxis att administrativa beslut och förfaranden som avser påföljd av straffkaraktär skall vid tillämpningen av den ovannämnda artikeln jämställas med en brottmålsdom och brottmålsrättegång. Samtidigt utvecklade domstolen sin tolkning av brottsbegreppet så, att det väsentliga numera är den åtalades faktiska handling och inte gärningens rättsliga beskrivning. Således är det fråga om samma sak, om den tidigare domen och det nya åtalet gäller identiska eller väsentligen samma fakta ("identical facts or facts which are substantially the same", punkt 82 i domen). Detta innebär att en persons klandervärda beteende inte kan prövas i två skilda processer på den grunden att förfarandet fyller flera olika rättsliga rekvisit. Inte heller kan det anses vara fråga om skilda gärningar därför att olika tillämpliga påföljdsbestämmelser har olika syften eller gäller olika aspekter med varierande grader av klandervärdhet.

14. I Zolotukhin-avgörandet och efterföljande rättspraxis har människorättsdomstolen prövat frågan om förfarandena gäller samma gärning genom att jämföra de sakförhållanden som beskrivits i ett redan slutligt beslut med de fakta som ligger till grund för ett senare åtal (Zolotukhin, punkt 83). Bedömningen avser således gärningsbeskrivningen och inte de rekvisit som ingår i sanktionsbestämmelserna (Grande Stevens m.fl. mot Italien, dom 4.3.2014, punkt 224). Det som härvid tillmäts särskild betydelse är identiteten i fråga om gärningsman, gärningstid och gärningsplats (Zolotukhin, punkt 84; Grande Stevens, punkt 227). Frågan om gärningsobjektet liksom frågan om beteendets kontinuitet eller återkommande natur kan ha betydelse för bedömningen (Zolotukhin, punkterna 84 och 92 samt Khmel mot Ryssland 12.12.2013, punkt 65).

15. Människorättsdomstolens avgöranden har hittills huvudsakligen gällt annorlunda gärningar än dem som är föremål för bedömning i detta mål. Det fall som ligger närmast är Ruotsalainen mot Finland (16.6.2009). Ruotsalainen hade ådömts böter i ett strafforderförfarande för lindrigt skattebedrägeri eftersom han hade kört sin paketbil med ett lågt beskattat bränsle utan att erlägga vederbörligt tilläggsskatt. Då Ruotsalainen hade underlåtit att på förhand anmäla om användningen av sådant bränsle blev han dessutom i ett administrativt förfarande påförd en bränsleavgift som uppgick till tredubbelt belopp jämfört med det normala. Enligt människorättsdomstolen skilde sig sakförhållandena i dessa två förfaranden inte märkbart från varandra. Ne bis in idem -förbudet ansågs ha blivit kränkt (punkterna 53 och 56 i domen). I det redan nämnda fallet Grande Stevens m.fl. var det i sin tur fråga om en tillämpning av sanktioner till skydd för värdepappersmarknaden i en situation där uppgifter som lämnats om omständigheter som inverkade på värdet av aktier i ett offentligt noterat bolag varit ofullständiga och där samma undanhållande av information först föranlett administrativa och sedan straffrättsliga påföljder (punkterna 225 och 226 i domen). Människorättsdomstolen ansåg att påföljderna klart grundade sig på samma gärning (punkt 227).

16. Även artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller en bestämmelse om ett förbud mot dubbel lagföring och bestraffning. Inom stadgans tillämpningsområde innebär artikeln såväl ett förbud mot dubbla förfaranden inom en medlemsstat som ett förbud mot situationer där samma gärning blir föremål för skilda förfaranden i olika medlemsstater. EU-domstolens rättspraxis om bedömningen av när det är fråga om samma gärning har dock hittills inte baserat sig på en tolkning av artikel 50 i stadgan utan på en tolkning av andra rättsakter såsom Schengen-regelverket. EU-domstolen har redan innan människorättsdomstolens Zolotukhin-avgörande intagit en tolkning som innebär att frågan om två processer avser samma sak skall bedömas med hänsyn till de konkreta fakta som ligger till grund för dessa processer, oavsett de rättsliga kvalificeringar som kan vara tillämpliga eller de rättsgoda som skyddas av de olika rättsreglerna (mål C-436/04 van Esbroeck, dom 9.3.2006; "det enda relevanta kriteriet är … huruvida sakförhållandena … är identiska i den meningen att de består av en rad konkreta sinsemellan oskiljaktiga omständigheter"). Samma tolkning har upprepats i ett flertal andra avgöranden av EU-domstolen (bl.a. målen C-467/04 Gasparini, C-150/05 Van Straaten, C-288/05 Kretzinger och C-367/05 Kraaijenbrink).

17. I fallet van Esbroeck hade narkotika förts från ett land till ett annat inom Schengen-området och frågan var om svaranden kunde dömas i en medlemsstat för export av narkotika då han redan hade dömts i en annan medlemsstat för import av samma parti narkotika. Processerna ansågs gälla samma gärning och en dubbel lagföring var otillåten. I fallet Kretzinger ansåg EU-domstolen att en smuggling av tobak genom flera medlemsstater inom Schengen-området mot ett slutmål kunde utgöra samma gärning i samband med tillämpningen av ne bis in idem -förbudet. Det ansågs åligga den nationella domstolen att göra en slutlig bedömning genom att pröva om det konkret förelåg en helhet av omständigheter som var oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum samt med hänsyn till vad de avsåg.

18. Högsta domstolen konstaterar ytterligare att den tobaksaccis som påförs snus inte omfattas av det harmoniserade systemet för accis inom EU (HD 2013:2, punkt 13). Förbudet mot att distribuera snus på marknaden grundar sig däremot på så kallade tobaksdirektiv (89/633/EEG, 90/239/EEG och 2001/37/EG). Direktiven innehåller emellertid inga särskilda bestämmelser om hur förbudet skall verkställas eller hur brott mot förbudet skall sanktioneras. Högsta domstolen anser att det inte är nödvändigt för att avgöra detta mål att definitivt ta ställning till huruvida den straffrättsliga regleringen av smugglingen av snus faller inom unionsrättens och stadgans tillämpningsområde, eftersom det inte föreligger några sådana olikheter i grunderna för bedömningen av begreppet "samma sak" som kunde anses relevanta med hänsyn till omständigheterna i detta fall (C-617/10 Åkerberg Fransson, dom 26.2.2013; C-418/11 TEXDATA Software, dom 26.9.2013).

Bedömningen av vad som utgör samma sak inom nationell straffprocessrätt

19. I Finland har ne bis in idem -förbudet inom straffprocessen enligt stadigvarande praxis inneburit att samma sak inte kan leda till dubbel lagföring eller bestraffning. Frågan om en brottmålsdoms bindande verkan och dess omfattning har varit föremål för bedömning bl.a. i avgörandena HD 1992:116, 1999:36, 2000:37 och 2003:30. Det avgörande har ansetts vara om gärningsbeskrivningarna i åtalen i sak avser samma faktiska förhållanden, medan den straffrättsliga kvalificeringen av gärningen i ett tidigare åtal eller en tidigare dom saknar betydelse i detta sammanhang. Även om de rättsliga aspekterna av en gärning inte i alla avseenden blivit utredda eller behandlade kan den inte bli föremål för en ny brottmålsrättegång (HD 2003:30).

20. I rättspraxis har frågan om gärningens identitet också uppkommit vid en bedömning av om ett åtal har justerats på ett tillåtet sätt eller om det har utvidgats på ett otillåtet sätt till att avse en annan gärning. Ett behov av att tillåta en åtalsjustering är en konsekvens av ne bis in idem -förbudet, eftersom en brottmålsdom genom att vinna laga kraft också uppnår rättskraft med avseende på den gärning som varit föremål för åtalet och domen. Detta innebär att ett nytt åtal för att bedöma en ny omständighet som hänför sig till samma gärning inte längre kan upptas till prövning (HD 2008:6). Frågan om gärningens identitet avgörs därför på likadana grunder både med hänsyn till rätten att vidta en åtalsjustering och med hänsyn till ne bis in idem -förbudet. I avgörandet HD 2010:59 har bedömningen ansetts böra utgå från huruvida de respektive åtalen gällt väsentligen samma historiska faktaförlopp. Gärningsidentiteten består om det endast är fråga om ett alternativt sätt analysera ett beteende eller en händelse. Sådana olikheter i gärningsbeskrivningar som är beroende av vilket skede eller vilken aspekt av de faktiska omständigheterna som betonas vid den straffrättsliga beskrivningen är i detta avseende utan betydelse.

21. Högsta domstolen anser, att den rättspraxis som refererats ovan och som innebär att det med hänsyn till ne bis in idem -förbudet är fråga om samma sak om ett nytt åtal avser samma eller väsentligen samma faktiska händelseförlopp eller beteende som en redan avgiven brottmålsdom, överensstämmer med den tolkning som människorättsdomstolen intagit sedan Zolotukhin-avgörandet. I ljuset av den rättspraxis som nämnts ovan innebär inte heller unionsrätten, inom sitt tillämpningsområde, att bedömningen av gärningens identitet skulle avvika från dessa utgångspunkter. Såsom Högsta domstolen anfört i avgörandet HD 2012:106 kan frågan om en administrativ påföljd av straffkaraktär och ett brottmål avser samma sak bedömas med ledning av motsvarande rättsregler som de som hittills lagts till grund vid bedömningen av en brottmålsdoms rättskraft (punkterna 12 och 27).

22. Högsta domstolen har i sin rättspraxis angående ne bis in idem -förbudet tagit ställning till förhållandet mellan ett förfarande som avser skatteförhöjning och en brottmålsrättegång som avser dels skattebedrägeri, dels bokföringsbrott och dels gäldenärsbrott. Vid bedömningen av gärningsidentiteten mellan ett ärende om skatteförhöjning och ett brottmål om skattebedrägeri har utgångspunkten varit den skattskyldiges förfarande per skatteår och enligt skatteslag. Om gärningsbeskrivningen i åtalet gäller lämnande av oriktiga eller bristfälliga uppgifter om sådana omständigheter som i fråga om samma skatteår och samma skatteslag har varit föremål för en bedömning i samband med påförande av skatt och skatteförhöjning, är kravet på gärningsidentitet uppfyllt då bägge förfaranden gäller en och samma skattskyldig. Eftersom ne bis in idem -förbudet endast är tillämpligt om samma person blir föremål för dubbel lagföring eller bestraffning innebär en skatteförhöjning som påförts ett aktiebolag inget hinder mot en prövning av ett åtal om brott mot den person som i ansvarsställning handlat för bolaget (HD 2011:111 och HD 2012:71). En skatteförhöjning har inte heller ansetts hindra en prövning av åtal om bokföringsbrott eller gäldenärsbrott. Trots att en person i sin personliga beskattning påförts en skatteförhöjning har ett åtal kunnat prövas på grund av att personen i sin ansvarsställning i ett bolag begått bokföringsbrott eller oredlighet som gäldenär (HD 2011:93 och 2013:92). En motsvarande bedömning har gjorts av människorättsdomstolen då en person dels påförts en skatteförhöjning vid sin personliga inkomstbeskattning och dels åtalats för skattebedrägeri för att han som företrädare för ett bolag hade lämnat oriktig uppgift med avseende på bolagets inkomst (Pirttimäki mot Finland, 20.5.2014, punkt 51).

23. Enligt nu gällande lag (782/2013) kan åtal om vissa brottsrekvisit, såsom smuggling, inte väckas om vederbörande redan har påförts en skatteförhöjning eller tullhöjning i samma sak. Lagen är dock endast tillämplig då beslutet om skatteförhöjning eller tullhöjning har fattats efter lagens ikraftträdande den 1.12.2013 och gäller således inte i detta fall. I lagens förarbeten konstateras bl.a. att smuggling kan vara straffbar till exempel när någon i strid med importförbudet i tobakslagen (693/1976) 10 b § inför snus för annat syfte än personligt bruk eller i en mängd som överskrider den gräns på 30 burkar som är tillåten. Om snuset har gått till konsumtion tar tullmyndigheten ut tull och skatt för det. I samband med att snuset beskattas blir det också aktuellt att pröva om tullhöjning och skatteförhöjning skall påföras på samma sätt som om det vore fråga om skattebedrägeribrott (RP 191/2012 rd s. 31).

Gäller påförda skatteförhöjningar och smuggling samma sak?

24. Högsta domstolen konstaterar sammanfattat att det med hänsyn till tillämpningen av ne bis in idem -förbudet är fråga om en och samma gärning även om gärningen i rättsligt hänseende kan delas upp i olika "brott" genom att vissa element tas med i eller lämnas bort från den gärningsbeskrivning som läggs till grund för en påföljdsprocess. Den beskrivning av händelseförloppet som varit föremål för bedömning med avseende på en skatteförhöjning skall i varje enskilt fall jämföras med den gärningsbeskrivning som åtalet grundar sig på och sedan skall bedömas om dessa till väsentliga delar motsvarar varandra.

25. I detta fall har det i efterbeskattningsbeslutet angående A och B anförts att dessa enligt förundersökningsprotokollet införskaffat snus från Sverige, vilket sedan sålts vidare i Finland. Snuset hade inte blivit beskattat i Finland. I beslutet lämnas dessutom en närmare beskrivning av anskaffningsplatserna för snuset i Sverige, transportrutterna från Sverige till Finland samt om vidareförsäljningen i Finland. I fråga om skatteförhöjningen anförs följande: "Eftersom deklarationsskyldigheten för tobaksprodukterna har försummats förhöjs accisen med 50 % ---".

26. Enligt gärningsbeskrivningen i åtalet om smuggling har A och B "tillsammans vid flera olika tillfällen i strid med stadganden om införsel av tobaksvaror fört in i landet tobak för oralt bruk, snus, i näringsverksamhet trots att det är förbjudet. Svarandena har från Sverige importerat --- sammanlagt 53 960 förpackningar. Varje förpackning innehåller 10 snusburkar och A och B har infört i landet sammanlagt 539 600 burkar snus. Försäljningspriset av snuset i Finland har varit sammanlagt ca 1,3 miljoner euro. Införseln av snuset har arrangerats så, att svarandena köpt snus från Sverige och antingen hämtat snuset själv från försäljarna i Sverige och fört det in i Finland eller ordnat med försäljarna sålunda att snus transporterats till Finland och hämtat själv snuset från Norra Finland."

27. Åklagaren och Tullen har ansett att skatteförhöjningen och smugglingen i tid och rum gällt skilda gärningar eftersom tidsfristen för deklarationsskyldigheten beträffande accis har löpt ut först två dagar efter det att varje snusparti blivit infört i landet. Rekvisitet för smuggling har däremot fyllts redan då varje snusparti överskridit gränsen till Finland. Åklagaren och Tullen har också betonat att skatteförhöjningen har baserat sig på ett förfarande i strid med skattelagstiftningen, medan uppfyllandet av brottsrekvisitet för smuggling skall bedömas i ljuset av lagstiftningen om tobaksprodukter.

28. Det är ostridigt att det administrativa beslutet om skatteförhöjning och åtalet om smuggling har gällt införsel av samma snuspartier. Denna införsel har varit såväl grunden för accisskyldigheten jämte belopp som grunden för att svarandenas beteende har varit i strid med tobakslagen. Accisskyldigheten och den därtill anslutna deklarationsskyldigheten, som i och för sig kan uppfyllas inom en viss tidsfrist, uppstår genast då produkten förs över gränsen till Finland. Rekvisitet för smuggling uppfylls enligt 46 kap. 4 § strafflagen redan genom att en vara vars införsel är förbjuden förs in i landet.

29. Påförandet av tobaksaccis har grundat sig på att A och B på ett sätt som avses i den vid gärningstidpunkten gällande 10 § 5 mom. lagen om påförande av accis (1469/1994) i kommersiellt syfte tagit emot och innehaft accispliktiga men obeskattade produkter. Även om bestämmelsen inte anger sättet för införskaffandet av produkterna har det i detta fall varit fråga om just införsel. Skatteförhöjningen har baserat sig på en försummelse av deklarationsskyldighet enligt 32 § 1 mom. lagen om påförande av accis.

30. I detta fall har införseln av snuset varit både grunden för accisskyldigheten och utgångspunkten för tidsfristen för deklarationsplikten. Även om skatteförhöjningen till slut påförts därför att någon deklaration inte lämnats i tid, anser Högsta domstolen att införseln av snus varit en väsentlig omständighet med hänsyn till skatteförhöjningen. Den gärningsbeskrivning som legat till grund för åtalet om smuggling innehåller i sin tur ingen faktisk omständighet som inte redan varit föremål för bedömning i samband med påförandet av en skatteförhöjning. Det förhållandet att införseln av snus varit i strid med tobakslagen är endast ett rättsligt kriterium som hänför sig till brottsrekvisitet om smuggling. Dessutom hör smugglingen och försummandet av deklarationsskyldigheten i sakligt hänseende ihop därför att den kommersiella verksamhet som A och B bedrivit har baserats just på den omständigheten att snuset har införts utan att någon accis betalats för produkten.

31. På basen av det ovan anförda konstaterar Högsta domstolen att de faktiska omständigheter som legat till grund för dels beslutet om skatteförhöjning och dels åtalet om smuggling har väsentligen varit desamma. I händelseförloppet har inte heller förekommit vare sig sådana yttre omständigheter eller sådana omständigheter kring svarandenas eget handlande eller egna val som kunde anses innebära att händelserna i ett faktiskt hänseende delade upp sig i skilda gärningar. Med hänsyn till ne bis in idem -förbudet är det utan betydelse att den reglering som gäller skatteförhöjningar har till syfte att generellt sett säkra betalningen av skatter, medan kriminaliseringen av smuggling i detta sammanhang upprätthåller en importbegränsning vars syfte är att skydda folkhälsan. Besluten om skatteförhöjning utgör således ett hinder mot prövningen av åtalet om smuggling under åren 2003 - 2006.

Bedömning av åtalet om smuggling under åren 2001 - 2002 samt yrkandet om förverkande

32. Enligt 46 kap. 4 § strafflagen skall för smuggling dömas till böter eller fängelse i högst två år. Stämningen har delgivits A och B 19.8.2008.

33. Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. 3 punkt (138/1973) strafflagen såsom den gällde vid den tid som åtalet avser (2001 - 2002) preskriberades åtalsrätten i sådana fall där det strängaste straffet är fängelse i över ett år och högst två år, om åtal inte hade väckts inom fem år. Enligt 3 § 1 mom. samma kapitel började preskriptionstiden för åtalsrätten löpa från den dag då brottet begicks. Motsvarande bestämmelser finns numera i 8 kap. 1 § 2 mom. 3 punkten och 2 § 1 mom. strafflagen. Enligt 8 kap. 4 § (697/1991) strafflagen såsom den gällde vid tiden för de brott som nu är under bedömning fick gärningsmannen ifall en och samma gärning innefattade flera brott dömas till straff för alla brotten så länge straff fick ådömas för något av dem. Denna bestämmelse har emellertid upphävts genom en lag som trädde i kraft 1.1.2006 (297/2003).

34. Enligt 8 kap. 7 § strafflagen såsom den gällde vid tidpunkten för gärningarna (138/1973 och 875/2001, trädde i kraft 1.1.2002) får en förverkandepåföljd inte dömas ut, om straff för gärningen inte får dömas ut på grund av preskription. Den kortaste preskriptionstiden för ett yrkande på en förverkandepåföljd är dock fem år.

35. Eftersom åtalet om smuggling endast prövas till den del det gäller åren 2001 - 2002 har delgivning av stämningen skett mer än fem år efter den tidpunkt då gärningen begåtts. Då den ovannämnda bestämmelsen i 8 kap. 4 § (697/1991) strafflagen har upphävts är det utan betydelse att åtalet om grovt skattebedrägeri som begåtts med samma gärning kan prövas. Åtalet om smuggling bör till denna del förkastas på grund av preskription. Således är även yrkandet på förverkande angående åren 2001 - 2002 preskriberat.

Grovt skattebedrägeri

36. Åklagaren och Tullen har yrkat på straff för A och B för grovt skattebedrägeri under åren 2001 - 2002. För dessa år har inga skatteförhöjningar påförts.

37. De lägre rättsinstanserna har ansett det utrett att A och B under åren 2001 - 2002 har fört in i Finland sammanlagt 39 000 burkar snus, varav A:s andel dock endast omfattar hälften. Till denna del har A och B nöjt sig med hovrättens dom. Tingsrätten har dessutom ansett det utrett att beloppet på undandragna acciser i fråga om det snus som förts in i landet under åren 2001 - 2002 har uppgått till 89 066,40 euro, varav A:s andel omfattar hälften. Hovrätten har, såsom anförts under punkt 3 ovan, på rättsliga grunder förkastat åtalet om grovt skattebedrägeri.

38. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2012:123 kommit fram till att den som infört snus i landet är accisskyldig och deklarationsskyldig för sådana snuspartier som han själv tagit emot. Även Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2013:2 (punkt 23) ansett att när en person för in i landet tobaksvaror i en mängd som överskrider den för skattefri import tillåtna mängden är han skyldig att lämna in deklaration för fastställande av tobaksaccis. Deklarationsplikten är oavhängig av det syfte för vilket införseln har skett. I det målet var det således utan betydelse för deklarationsplikten att mängden av det införda snuset på grund av upprepade tillfällen blivit så stor att syftet med verksamheten var att betrakta som kommersiellt.

39. A och B har varit skyldiga att deklarera det införda snuset för fastställande av tobaksaccis. Det står klart att en underlåtelse av denna deklarationsplikt har haft en i 29 kap. 1 § 3 punkt strafflagen avsedd betydelse för bestämmandet av skatt. Det har inte framkommit skäl att bedöma beloppet på undandragna acciser på ett annat sätt än vad tingsrätten kommit fram till.

Tillräknande

40. A och B har således gjort sig skyldiga till grovt skattebedrägeri under tiden 1.1.2001 - 31.12.2002 genom att föra in i landet sammanlagt 39 000 burkar snus och genom att underlåta deklarationsskyldigheten för tobaksaccis. Till följd av detta har acciser undandragits till ett belopp på 89 066,40 euro, varav A:s andel dock omfattar endast hälften. Med hänsyn till den undandragna skattens belopp samt förfarandets planmässighet är brottet även som en helhet betraktat grovt.

Bestämmandet av straff

41. För grovt skattebedrägeri skall dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

42. A och B har försummat att avge deklaration för tobaksaccis beträffande en omfattande och planmässig införsel av snus. De undandragna acciserna har under åren 2001 - 2002 uppgått till 89 066,40 euro. B har haft en större roll i att organisera verksamheten, medan A:s medverkan mest har bestått i att transportera snuset enligt B:s instruktioner. Högsta domstolen anser att då straffet enligt 6 kap. 4 § strafflagen skall mätas ut med beaktande av brottets skadlighet och farlighet samt gärningsmannens av brottet framgående skuld är ett rättvist straff för B:s del ett år fängelse och för A:s del åtta månader fängelse.

43. Rättegången i målet har, med utgångspunkt i tidpunkterna för de första förhören 10.11.2006 och 20.11.2006, pågått i drygt sju och ett halvt år. Den har således inte blivit slutförd inom en rimlig tid. Rättegången har fördröjts särskilt i Högsta domstolen, vilket har berott på att målets avgörande har varit avhängigt av prejudikatavgöranden i andra mål (HD 2012:123 och HD 2013:59). Denna fördröjning, som föranletts av omständigheter utanför A:s och B:s kontroll, förutsätter att straffen sänks betydligt, med flera månader. För B:s del sätts straffet därför ned till sex månader fängelse och för A:s del till fyra månader fängelse. Varken A eller B har tidigare dömts till fängelsestraff. Således och med hänsyn till straffens längd kan fängelsestraffen förklaras villkorliga.

Tullens skadeståndsyrkande

44. Tullen har yrkat att A och B skall med stöd av 5 kap. 1 § skadeståndlagen åläggas att som skadestånd till staten utge ersättning för de undandragna skatterna också till den del åtalen mot dem för skattebedrägeri har avvisat på grund av ne bis in idem -förbudet.

45. A och B har ansett att skadeståndsyrkandet inte kan upptas till prövning. De har bland annat åberopat att de saknat möjlighet att framföra motbevisning angående skadeståndsyrkandet.

46. Högsta domstolen konstaterar att Tullen har framfört sitt skadeståndsyrkande redan i tingsrätten och att A och B har beretts möjlighet att bemöta yrkandet samt, om de så önskade, lägga fram motbevis redan vid de lägre rättsinstanserna. Med hänsyn till detta finns det inte hinder att pröva skadeståndsyrkandet i Högsta domstolen.

47. Högsta domstolen konstaterar att ne bis in idem -förbudet endast hindrar dubbel lagföring och bestraffning i samma sak. Förbudet innebär däremot inte något hinder mot att målsäganden utges ersättning för en skada som orsakats genom en straffbar handling trots att ett straffyrkande inte kan upptas till prövning (HD 2011:35). Ett sådant skadeståndsyrkande kan prövas i en särskild rättegång varvid förutsättningarna för skadeståndet bedöms självständigt. Om ett skadeståndsyrkande har framställts i samband med åtalet men detta avvisas, kan domstolen enligt 3 kap. 6 § lagen om rättegång i brottmål på yrkande av en part fortsätta behandlingen av det privaträttsliga anspråket i den ordning som gäller för tvistemål.

48. Av 5 kap. 1 § skadeståndslagen framgår att om skadan orsakats genom en straffbar handling eller vid myndighetsutövning eller om det finns synnerligen vägande skäl, omfattar skadeståndet gottgörelse även för sådan ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada. En skadeståndsskyldighet på grund av straffbar handling förutsätter inte att förfarandet tillräknas svaranden som brott. Ett skadestånd kan komma i fråga till exempel när åtalet förkastas på grund av preskription, om den självständiga preskriptionstiden för skadestånd fortfarande löper (t.ex. HD 2012:18). Av den Europeiska människorättskonventionen följer inte heller något hinder mot att det utdöms skadestånd på grund av en gärning som inte tillräknats som brott därför att ett straffrättsligt åtal förkastats eller avvisats (senast Vella v. Malta, dom 11.2.2014).

49. I detta fall är det efter sakbehandlingens olika skeden ostridigt beträffande de faktiska omständigheterna att A och B har fört in i landet snus i en sådan mängd som avses i skadeståndsyrkandet, sammanlagt 414 200 burkar, varav A:s andel omfattar 397 000 burkar. Såsom framgår av punkt 40 ovan har A och B genom skattebedrägeri under åren 2001 - 2002 undandragit tobaksacciser motsvarande ett belopp som uppgår till sammanlagt 89 066,40 euro, varav A:s andel omfattar hälften. Det är ostridigt att A och B också under åren 2003 - 2006 har försummat att deklarera det snus som införts under denna tidsperiod trots att en deklarationsplikt enligt det som anförts ovan i punkt 38 har förelegat. Förutsättningarna för en skadeståndsskyldighet är således uppfyllda också beträffande införsel under åren 2003 - 2006. Enligt skadeståndslagen är de som vållat skadan solidariskt ansvariga för ersättning av skadan. Det har inte framkommit skäl att bedöma skadeståndets belopp på ett annat sätt än tingsrätten. A och B skall således till Finska staten / Tullen erlägga som skadestånd 1 084 514,40 euro, dock så att A:s ansvar begränsas till 1 039 981,20 euro, jämte den dröjsmålsränta som tingsrätten fastställt.

Domslut

Hovrättens dom ändras.

Åtalet för smuggling mot A och B avvisas till den del det gäller tidsperioden 1.1.2003 - 2.11.2006. Åtalet för smuggling förkastas som preskriberat till den del det gäller tidsperioden 1.1.2001 - 31.12.2002.

Åklagarens yrkande om att A och B skall förverka den ekonomiska vinning brottet gett dem förkastas som preskriberat.

B döms med stöd av 29 kap 2 § strafflagen för grovt skattebedrägeri 1.1.2001 - 31.12.2002, som Högsta domstolen tillräknat honom på basen av åtalspunkt 2, till fängelsestraff på sex månader, varav avräknas den av hovrätten fastställda tiden för frihetsberövandet. Detta fängelsestraff utdöms villkorligt med en provtid som har börjat 16.9.2010 och utgått enligt hovrättens domslut 30.9.2012.

A döms med stöd av 29 kap 2 § strafflagen för grovt skattebedrägeri 1.1.2001 - 31.12.2002, som Högsta domstolen tillräknat honom på basen av åtalspunkt 2, till ett fängelsestraff på fyra månader, varav avräknas den av hovrätten fastställda tiden för frihetsberövandet. Detta fängelsestraff utdöms villkorligt med en provtid som har börjat 16.9.2010 och utgått enligt hovrättens domslut 1.12.2012.

Givande av utlåtande förfaller till den del saken gäller grovt skattebedrägeri under åren 2003 - 2006.

A och B åläggs att solidariskt till Finska staten / Tullen erlägga sammanlagt 1 084 514,40 euro, dock så att A:s ansvar begränsas till 1 039 981,20 euro, jämte laga dröjsmålsränta.

Saken har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Pasi Aarnio, Ilkka Rautio, Marjut Jokela och Pekka Koponen. Föredragande Kaarlo Hakamies.