150/1992

Given i Helsingfors den 21 februari 1992

Lag om grunderna för avgifter till staten

I enlighet med riksdagens beslut stadgas:

1 kap.

Allmänna stadganden

1 §
Lagens tillämpningsområde

Denna lag innehåller stadganden om de allmänna grunderna för när statliga myndigheters prestationer skall vara avgiftsbelagda och för storleken av de avgifter som uppbärs för prestationerna samt om övriga grunder för avgifterna.

Lagen gäller också republikens presidents kansli samt, i fråga om riksdagen, riksdagens kansli, statsrevisorernas kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli och kansliet för Finlands delegation i Nordiska rådet samt Riksdagsbiblioteket.

Lagen gäller inte statens affärsverk eller de statliga fonderna, om inte något annat stadgas om fonderna. Lagen gäller inte heller de ämbetsverk eller inrättningar i fråga om vilka det innan denna lag träder i kraft genom lag har stadgats att deras avgiftsbelagda verksamhet skall skötas enligt företagsekonomiska principer.

2 §
Lagens förhållande till övriga stadganden

Om det i någon annan lag eller med stöd av ett bemyndigande i någon annan lag utfärdas stadganden som avviker från denna lag, skall de tillämpas i stället.

Genom förordning som ges med stöd av denna lag får avvikelser göras från lagen om avstående från indrivning av särskilda smärre fordringar (266/50).

3 §
Definitioner

I denna lag avses med

1) statliga myndigheters prestationer tjänsteåtgärder, varor som produceras och tjänster som tillhandahålls av staten samt övrig verksamhet,

2) offentligrättslig prestation en sådan prestation av en statlig myndighet vars efterfrågan grundar sig på lag eller förordning och som myndigheten har faktisk ensamrätt att utföra.

2 kap.

De allmänna grunderna för när prestationer skall vara avgiftsbelagda och för avgifternas storlek

4 §
Avgiftsbelagda prestationer

Följande prestationer skall vara avgiftsbelagda, om det inte finns grundad anledning för avgiftsfrihet:

1) varor som en statlig myndighet har producerat,

2) tjänster som har tillhandahållits på beställning eller annars på uppdrag av någon,

3) beslut som har fattats med anledning av en ansökan, samt

4) övrig verksamhet, när prestationen utförs till följd av en åtgärd av mottagaren.

En prestation skall i synnerhet vara avgiftsbelagd, om också någon annan än en statlig myndighet utför den eller en jämförbar prestation mot avgift eller om prestationen hänför sig till mottagarens ekonomiska verksamhet.

5 §
Avgiftsfria prestationer

Följande prestationer skall vara avgiftsfria, om det inte finns särskilda skäl för att de beläggs med avgift:

1) prestationer som inte kan anses direkt utförda för en enskild person eller ett enskilt företag eller annars för en klart avgränsad grupp,

2) prestationer vilkas syfte är att ge förmåner som tryggar utkomst, samt

3) råd, anvisningar, vägledning och information som ges av en myndighet, om dessa endast medför små kostnader.

6 §
Avgifter för offentligrättsliga prestationer

Storleken på den avgift som staten uppbär för en offentligrättslig prestation skall motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen (självkostnadsvärde).

För en eller flera myndigheters prestationer av samma slag får fastställas en lika stor avgift även om kostnaderna för utförandet är olika. När storleken av en sådan fast avgift bestäms, skall den genomsnittliga totalkostnaden för prestationen beaktas.

Det får bestämmas att en avgift allmänt uppbärs till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller att avgift inte alls skall uppbäras, om det finns grundad anledning till detta av orsaker som hänför sig till hälso- och sjukvård, andra sociala ändamål, rättsvård, miljövård, utbildningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet eller av orsaker som kan jämföras med dessa. Av särskilda skäl får det för vissa grupper bestämmas att avgift skall uppbäras till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller att avgift inte alls skall uppbäras. Av särskilda skäl får en avgift som annars skall fastställas så att den motsvarar prestationens självkostnadsvärde fastställas till ett högre belopp.

När det bestäms att avgift skall uppbäras för en prestation, uppbärs motsvarande avgift också hos statliga myndigheter, om det inte finns särskilda skäl för något annat förfarande.

Den myndighet som utför en prestation skall se till att utförandet inte medför högre kostnader än vad en ändamålsenlig kvalitetsnivå förutsätter.

7 §
Priset på övriga prestationer

Priserna på andra myndighetsprestationer än de som nämns i 6 § bestäms enligt företagsekonomiska grunder. I statsbudgeten kan anvisas anslag för att sänka priset på prestationer som prissatts enligt företagsekonomiska grunder.

3 kap.

Befogenhet att besluta om avgifter

8 §
Ministeriernas befogenheter

Varje ministerium beslutar om vilka prestationer eller grupper av prestationer hos myndigheterna inom dess förvaltningsområde som är avgiftsbelagda och för vilka prestationer eller grupper av prestationer avgiften bestäms enligt självkostnadsvärdet och vilka som prissätts på företagsekonomiska grunder. Med ministerium avses i denna lag också statsrådets kansli.

Ministerierna beslutar också om de fasta avgifter som nämns i 6 § 2 mom. samt vilka prestationer eller grupper av prestationer de grunder som nämns i 6 § 3 eller 4 mom. skall tillämpas på och hur avgiftens storlek kan bestämmas med avvikelse från prestationens självkostnadsvärde.

9 §
Myndigheternas befogenheter

I andra fall än de som nämns i 8 § har myndigheterna själva befogenhet att besluta i ärenden som gäller avgifter och prissättning av prestationer.

10 §
Särskilda ämbetsverk och inrättningar

Riksdagens kansli, republikens presidents kansli, justitiekanslerns kansli, statsrevisorernas kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli och kansliet för Finlands delegation i Nordiska rådet samt Riksdagsbiblioteket, Finlands Bank och folkpensionsanstalten bestämmer själva om sina avgifter.

4 kap.

Särskilda stadganden

11 §
Indrivning av avgifter

Avgifter för offentligrättsliga prestationer som nämns i 6 § får indrivas enligt lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (367/61).

Vid indrivning av fordringar som hänför sig till andra prestationer som nämns i 7 § iakttas vad som stadgas om indrivning av privaträttsliga fordringar.

12 §
Närmare stadganden

Genom förordning kan, med beaktande av 10 §, utfärdas närmare stadganden om de kostnader som ingår i självkostnadsvärdet, om dröjsmålsränta vid försenad betalning, om dröjsmålsavgift som uppbärs i stället för dröjsmålsränta, om betalningstiden och om ränta under betalningstiden, om förskott och säkerheter och om när en fordran inte behöver drivas in samt om andra omständigheter som gäller indrivningen och om verkställigheten av lagen i övrigt.

5 kap.

Ikraftträdande och övergångsstadganden

13 §
Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1992.

Genom denna lag upphävs

1) lagen den 29 december 1973 om grunderna för avgifter till staten (980/73) och

2) lagen den 17 oktober 1942 om grunderna för avgifter, som skola erläggas för särskilda myndigheters expeditioner och tjänsteförrättningar (806/42) jämte ändringar.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

14 §
Övergångsstadganden

De förordningar som har utfärdats med stöd av de upphävda lagarna är i kraft till och med den 31 december 1993, om de inte särskilt upphävs dessförinnan.

Om det i annan lagstiftning hänvisas till de lagar som upphävs genom denna lag, skall hänvisningen anses gälla denna.

Regeringens proposition 176/91
Statsutsk. bet. 1/92

Helsingfors den 21 februari 1992

Republikens President
Mauno Koivisto

Finansminister
Iiro Viinanen

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.