868/2010

I enlighet med statsrådets beslut, fattat efter föredragning från miljöministeriet,

ändras i statsrådets förordning om ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön ( 1022/2006 ) 3 §, 4 § 1 mom., 5 §, 6 § 1 och 2 mom., 7 §, 8 § 2 mom., 9 § 2 mom., 10 §, 11 §, 12 § 1 mom. och bilaga 1, av dem 3 och 4 § sådana de lyder delvis ändrade i förordning 342/2009, 6 § sådan den lyder delvis ändrad i förordningarna 342/2009 och 1818/2009 samt 10 § sådan den lyder delvis ändrad i förordningen 1818/2009, samt

fogas till förordningen en ny punkt 5 till 3 §, en ny 6 a, 6 b och 9 a § samt en ny bilaga 3 som följer:

Denna förordning träder i kraft den 1 november 2010.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/105/EG (32008L0105); EGT nr L 348, 24.12.2008 s. 84–97

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (32000L0060); EGT nr L 327, 22.12.2000, s. 1–73

Kommissionens direktiv 2009/90/EG (32009L0090); EUT nr L 201, 1.8.2009, s. 36–38

Bilaga 1

A) Ämnen som inte får släppas ut i ytvatten eller vattentjänstverkens avlopp

B) De högsta tillåtna utsläppsgränsvärdena i halter och specifik belastning

¹ halt i löst form beräknad som månadsmedelvärde

C) Ämnen som på gemenskapsnivå fastställts som farliga och skadliga för vattenmiljön samt miljökvalitetsnormerna för dem

^[1] CAS: Chemical Abstracts Service.

^[2] Denna parameter är miljökvalitetsnormen uttryckt som ett aritmetiskt medelvärde på årsnivå (AA-MKN). Om inte annat anges gäller den för summan av alla ämnets isomerer. Medelvärdet beräknas vid varje representativ övervakningspunkt som det aritmetiska medelvärdet av de resultat som under ett års tid uppmäts vid varje punkt.

^[3] Med undantag av kadmium, bly, kvicksilver och nickel (nedan 'metaller') uttrycks de miljökvalitetsnormer som fastställs i denna bilaga som totala koncentrationer i hela vattenprovet. Metallernas miljökvalitetsnorm hänför sig till upplöst koncentration, dvs. den upplösta fasen i ett vattenprov som erhållits genom filtrering genom ett 0,45 μm-filter eller motsvarande förbehandling. Vid utvärderingen av övervakningsresultaten i jämförelse med miljökvalitetsnormen får följande beaktas

a) den naturliga bakgrundskoncentrationen för metaller och deras föreningar genom att till miljökvalitetsnormen addera en uppskattning av den naturliga bakgrundskoncentrationen i enlighet med tabellen nedan,

b) vattnets hårdhet, dess pH-värde eller andra parametrar för vattenkvalitet som påverkar en metalls biotillgänglighet.

Summan av uppskattningen av den naturliga bakgrundskoncentrationen och miljökvalitetsnormen. På platser där koncentrationerna av geologiska orsaker är höga får expertbedömningen avvika från bakgrundskoncentrationernas värden.

^[4] Denna parameter är miljökvalitetsnormen uttryckt som maximal tillåten koncentration (MAC-MKN). Där MAC-MKN anges som "ej tillämpligt" anses värdena på AA-MKN utgöra skydd mot kortvariga föroreningstoppar vid kontinuerliga utsläpp eftersom de är avsevärt lägre än de värden som härletts utifrån akut toxicitet. Vid tillämpning av MAC-MKN får den uppmätta koncentrationen inte överskrida normens värde vid någon av övervakningspunkterna. Vid uppskattning får dock statistiska metoder, såsom percentilberäkning, användas för att säkerställa en godtagbar konfidensnivå och noggrannhet för bestämning av efterlevnaden av värdet på MAC-MKN.

^[5] Miljökvalitetsnormen gäller summan av kongener med numren 28, 47, 99, 100, 153 och 154. Endast pentabromodifenyleter (CAS 32534-81-9) är identifierat som ett prioriterat farligt ämne.

^[6] För kadmium och dess föreningar (nr 6) varierar miljökvalitetsnormvärdet beroende på vattnets hårdhetsklass (klass 1: <40 mg CaCO ₃ /l, klass 2: 40 till <50 mg CaCO ₃ /l, klass 3: 50 till <100 mg CaCO ₃ /l, klass 4: 100 till <200 mg CaCO ₃ /l och klass 5: ≥200 mg CaCO ₃ /l).

^[7] DDT totalt består av summan av isomererna 1,1,1-triklor-2,2-bis(p-klorfenyl)etan (CAS-nummer 50-29-3), EU-nummer 200-024-3); 1,1,1-triklor-2(o-klorfenyl) -2-(p-klorfenyl)etan (CAS-nummer 789-02-6), EU-nummer 212-332-5); 1,1-diklor-2,2-bis(p-klorfenyl)etylen (CAS-nummer 72-55-9) EU-nummer 200-784-6); och 1,1-diklor-2,2-bis(p-klorfenyl)etan (CAS-nummer 7254-8). EU-nummer 200-783-0).

^[8] Nonylfenolens och nonylfenoletoxilaternas totala toxicitet får inte överskrida miljökvalitetsnormen. Den totala toxiciteten beräknas enligt formeln: = ∑ (C _x x TEF)

TEF = toxisk ekvivalentfaktor

C _x = halt av respektive nonylfenolförening

D) Ämnen som vid ett nationellt förfarande har fastställts som skadliga för vattenmiljön

^[1] CAS: Chemical Abstracts Service.

^[2] Denna parameter är miljökvalitetsnormen uttryckt som ett aritmetiskt medelvärde på årsnivå (AA-MKN). Om inte annat anges gäller den för summan av alla ämnets isomerer. Medelvärdet beräknas vid varje representativ övervakningspunkt som det aritmetiska medelvärdet av de resultat som under ett års tid uppmäts vid varje punkt.

^[3] Miljökvalitetsnormerna uttrycks som totala koncentrationer i hela vattenprovet.

Bilaga 3

Krav som gäller analysmetoder och tolkning av resultat

1. I denna bilaga avses med

a) mätosäkerhet en icke-negativ parameter som karakteriserar spridningen av de storhetsvärden som tilldelas en mätstorhet, på basis av den information som använts,

b) kvantifieringsgräns en angiven multipel av detektionsgränsen vid en koncentration av ämnet som rimligen kan bestämmas med godtagbar noggrannhet och precision,

c) detektionsgräns det utslag eller koncentrationsvärde över vilket det med angiven konfidensgrad kan bekräftas att ett prov är annorlunda än ett blankprov som inte innehåller det ämne som ska bestämmas.

Kvantifieringsgränsen som avses ovan i underpunkt b kan beräknas med användning av lämplig standard eller lämpligt prov och kan erhållas från den lägsta kalibreringspunkten på kalibreringskurvan. Härvid beaktas inte blankprov.

2. Alla analysmetoder - hit hör laboratorieanalyser, fältanalyser och onlinemetoder - som används i kemiska övervakningsprogram enligt 9 § i lagen om vattenvårdsförvaltningen, valideras och dokumenteras i enlighet med standarden EN ISO/IEC-17025 eller annan motsvarande standard som är internationellt accepterad.

3. Vid ytvattenkontrollen och bestämningen av koncentrationerna av ämnen som är farliga och skadliga för vattenmiljön i utsläpp och läckage ska metoder enligt SFS-, EN- och ISO-standarderna eller metoder med samma noggrannhet och tillförlitlighet tillämpas.

Koncentrationen av ett ämne kan uppskattas även genom beräkning, om metoderna som avses ovan inte är tillgängliga.

4. Minimikraven för alla analysmetoder som används är baserade på en mätosäkerhet på högst 50 % (k = 2) beräknad på nivån för ämnets miljökvalitetsnorm och en kvantifieringsgräns som är lika med eller under ett värde på 30 % av de relevanta miljökvalitetsnormerna. Om det inte finns någon relevant miljökvalitetsnorm för en viss parameter, eller om det inte finns någon analysmetod som uppfyller de ovan fastställda minimikraven, ska övervakningen utföras med bästa tillgängliga teknik som inte medför orimliga kostnader.

5. När mängderna av fysikalisk-kemiska eller kemiska mätstorheter i ett visst prov ligger under kvantifieringsgränsen, ska mätresultaten fastställas till halva värdet av den berörda kvantifieringsgränsen för beräkningen av medelvärden. När ett beräknat medelvärde av mätresultaten som avses ovan ligger under kvantifieringsgränserna, ska värdet anges som "under kvantifieringsgränsen". Resultat under kvantifieringsgränsen för enskilda ämnen fastställs dock till noll i sådana fall där mätstorheter består av den sammanlagda summan av en viss grupp fysikalisk-kemiska parametrar eller kemiska mätstorheter, inklusive deras relevanta metaboliter, nedbrytningsprodukter och reaktionsprodukter.

6. Laboratorier eller parter som kontrakteras av laboratorier bevisar sin kompetens för analys av relevanta fysikalisk-kemiska eller kemiska mätstorheter genom

a) deltagande i kvalifikationsprövningsprogram som omfattar de analysmetoder som avses i punkt 2 för mätstorheter vid koncentrationsnivåer som är representativa för kemiska övervakningsprogram som utförs i enlighet med 9 § i lagen om vattenvårdsförvaltningen, och

b) analys av tillgängligt referensmaterial som är representativt för insamlade prov som innehåller lämpliga koncentrationsnivåer i förhållande till relevanta miljökvalitetsnormer.

Kvalifikationsprövningsprogrammen enligt underpunkt a får organiseras av ackrediterade organisationer eller internationellt eller nationellt erkända organisationer som uppfyller kraven i ISO/IEC guide 43-1 eller kraven i andra motsvarande standarder som är internationellt accepterade.

Resultaten av deltagandet i dessa program ska utvärderas på grundval av de bedömningssystem som fastställs i ISO/IEC guide 43-1 eller i standarden ISO-13528 eller i andra motsvarande standarder som är internationellt accepterade.