622/2008

I denna förordning avses med

Vid beräkningen av de storheter som följer av de försäkringstekniska riskerna används den indelning i försäkringskategorier som framgår av bilaga 1.

Om den andel som en viss försäkringskategori enligt bilaga 1 har av bolagets egen andel av premieinkomsten är obetydlig, kan kategorin vid beräkningen av utjämningsbeloppets gränser och beloppets storlek fogas till någon annan lämplig kategori, förutsatt att detta inte inverkar väsentligt på utjämningsbeloppets gränser. Bolaget ska redogöra för sitt förfarande i beräkningsgrunderna för utjämningsbeloppet.

Bolaget kan även tillämpa en mera specificerad indelning av försäkringskategorierna än vad som anges i bilaga 1. Bolaget ska redogöra för sitt förfarande i beräkningsgrunderna för utjämningsbeloppet.

Om den genomsnittliga skadeprocenten som för en försäkringskategori beräknats enligt bilaga 5 på grund av försäkringskategorins begränsade storlek inte är tillräckligt stabil, kan små försäkringskategorier enligt prövning sammanslås eller fogas till större försäkringskategorier vid uträkningen av den genomsnittliga skadeprocenten. Den genomsnittliga skadeprocent som därvid erhålls används för samtliga försäkringskategorier som sammanslagits till en och samma grupp vid beräkningen av utjämningsbeloppet. Bolaget ska redogöra för grupperingen i beräkningsgrunderna för utjämningsbeloppet.

Om en ovan i 4 mom. avsedd skadeprocent inte ger ett tillräckligt tillförlitligt resultat då väntevärdet för förhållandet mellan ersättningskostnader och premieintäkter bestäms, kan väntevärdet räknas ut på ett annat sätt som baserar sig på tillförlitliga utredningar. Bolaget ska redogöra för sitt förfarande i beräkningsgrunderna för utjämningsbeloppet.

För beräkningen av de storheter som följer av placeringsriskerna ska skadeförsäkringsbolagens placeringar indelas i de grupper och punkter som anges i 4―9 §.

Till gruppen Lånefordringar räknas de lånefordringar som grundar sig på en skuldförbindelse som ett försäkringsbolag har beviljat och vilkas återbetalningstid är över ett år. Till gruppen hör också de fordringar, skuldförbindelser, depositionsbevis och andra motsvarande placeringar som vad risker och lånetider beträffar kan jämställas med dessa, dock inte masskuldebrevslån och räntor på sådana. Till gruppen räknas också innestående räntor för de placeringar som ingår i gruppen.

Till gruppen Penningmarknadsinstrument och kortfristiga fordringar räknas kortfristiga skuldförbindelser, företagscertifikat, bankcertifikat och kommuncertifikat samt andra fordringar som förfaller inom ett år, dock inte masskuldebrevslån och räntor på sådana. Till kortfristiga fordringar räknas också sådana fordringar på försäkringstagare, försäkringsgivare och försäkringsförmedlare som härrör från direktförsäkrings- och återförsäkringsrörelse, skattefordringar och andra fordringar på EES- eller OECD-stater och på andra offentliga samfund, fordringar på garantifonder, pengar och banktillgodohavanden samt depositioner i kreditinstitut och andra institut med rätt att ta emot depositioner.

Dessutom förutsätts att den i 1 mom. avsedda gäldenären har sin hemort i en EES- eller OECD-stat, att det bedrivs handel med skuldförbindelsen på de reglerade marknaderna i en EES- eller OECD-stat eller att borgensmannen för skuldförbindelsen är ett försäkringsbolag eller en depositionsbank i en EES- eller OECD-stat.

Masskuldebrevslånen indelas i

Till gruppen Aktier och andelar, kapitallån och vissa andra förbindelser räknas aktier och andelar, kapitallån och andra förbindelser som är efterställda gäldenärens övriga förbindelser.

Den egendom som ingår i gruppen indelas i

Kapitallån och andra förbindelser som är efterställda gäldenärens övriga förbindelser räknas till de i 6 § 2 punkten avsedda massskuldebrevslån, om säkerheten för återbetalning utgörs av borgen ställd av ett kreditinstitut eller försäkringsbolag i en EES- eller OECD-stat

Till gruppen Fastighetsplaceringar räknas

Gruppen Fastighetsplaceringar indelas i

Till gruppen Andra placeringar räknas de placeringar som inte avses i 4―8 §.

Andelar i placeringsfonder eller i andra fondföretag som kan jämställas med dessa placeras i ovan nämnda grupper enligt följande:

Om fondföretaget vidareplacerar medel i andra fondföretags andelar, grupperas fondföretaget utifrån de övriga fondföretagsobjekten i enlighet med 1 mom. 1 eller 2 punkten.

De kapitalfonder som gör placeringar i ett EES- eller OECD-område hör till den egendom som avses i 7 § 2 mom. 2 punkten och andra kapitalfonder till gruppen Andra placeringar som avses i 9 §.

Riskkapitalfonder hör till den egendom som avses i 7 § 2 mom. 1 punkten, under förutsättning att den genomsnittliga spridning som beräknats utifrån deras verkliga historiska avkastning inte överstiger spridningen i fråga om den punkt som nämns ovan och som är given i bilaga 4 och att en myndighet i en EES- eller OECD-stat övervakar riskkapitalfondernas verksamhet eller marknadsföring och att det bedrivs handel med fondens andelar på de reglerade marknaderna i en EES- eller OECD-stat. Den verkliga historiska prisfluktuationen bedöms utifrån månatliga observationer på basis av de två senaste åren. Andra riskkapitalfonder räknas till gruppen Andra placeringar som avses i 9 §.

Derivatavtal inkluderas i de grupper som anges i 4―9 §, om de minskar placeringsrisken eller medger en effektiv placeringsförvaltning. Derivaten ska värderas försiktigt och de ska beaktas vid värderingen av de underliggande tillgångarna.

Derivatavtalen indelas i räntederivat, aktiederivat, valutaderivat och andra derivat. Räntederivatavtalen behandlas tillsammans med de placeringar i anslutning till masskuldebrevslån som avses i 6 § och aktiederivatavtalen tillsammans med de aktier och andelar som avses i 7 §. De verkliga värdena på skyddande valutaderivatavtal fogas som sådana till de placeringar som avses i 5 §. De verkliga värdena på andra valutaderivatavtal och andra derivatavtal fogas som sådana till gruppen Andra placeringar som avses i 9 §.

Det kapitalkrav som följer av placeringsrisken beräknas enligt formel (1) i bilaga 2 på det sätt som anges i bilaga 2. Om resultatet enligt formeln är negativt, är det kapitalkrav som följer av placeringsrisken noll.

Det kapitalkrav som följer av de försäkringstekniska riskerna beräknas enligt formel (2) i bilaga 2 på det sätt som anges i bilaga 2.

I bilaga 4 anges de parametrar som ska tillämpas vid beräkningen av det kapitalkrav som följer av placeringsrisken. I bilaga 5 anges de övriga parametrar som ska tillämpas vid beräkningen.

För beräkning av det kapitalkrav som följer av ett enskilt skadefall ska bolaget, med beaktande av de största reellt potentiella skadorna, ange storleken av det största enskilda ersättningsbelopp som bolaget har att ansvara för i varje försäkringskategori som avses i 2 §.

Inom lagstadgad olycksfallsförsäkring och trafikförsäkring betraktas en skada på 1,7 miljoner euro som den största möjliga skadan före avdrag av återförsäkrares andel.

I mottagen överskadeåterförsäkring beräknas den största skadan med 99 procents säkerhetsgräns, varvid karaktären hos direktförsäkrarens rörelse beaktas.

Inom den försäkringskategori som utgörs av kredit- och borgensförsäkring är den största enskilda skadan det största av de nettokreditansvarsbelopp som uträknats per riskobjekt. När riskobjektet anges ska även nära ekonomiska beroendeförhållanden beaktas. Samma förfarande ska iakttas även på mottagen återförsäkring i fråga om dessa försäkringsgrenar. Om riskobjektet är ett försäkringsbolag som beviljats kreditförsäkring eller kreditåterförsäkring, ska i den totala risken också inräknas summan av den utgående återförsäkringens försäkringsbelopp inom rörelsen i fråga, till den del den utgående rörelsen har beviljats det försäkringsbolag som utgör riskobjekt eller ett försäkringsbolag inom samma koncern, om inte Försäkringsinspektionen har beviljat dispens att avvika från detta.

Vid beräkning av kapitalkravet i ett enskilt skadefall ska försäkringsgrenarnas inbördes beroende beaktas.

Utjämningsbeloppets övre gräns beräknas enligt formel (1) i bilaga 3.

Utjämningsbeloppet beräknas enligt formlerna (2)―(11) i bilaga 3.

Det kapitalkrav som följer av de försäkringstekniska riskerna och det kapitalkrav som följer av ett enskilt skadefall kan anges som värdena vid föregående års slut, då en ny beräkning med sannolikhet leder till ett slutresultat i samma storleksklass. Om förändringar som väsentligt inverkar på kapitalkravens storlek likväl har inträffat i en försäkringsrörelse efter utgången av föregående år, ska kapitalkraven bedömas på nytt. Samma förfarande ska tillämpas, om det finns grundad anledning att anta att det korrigerade solvenskapitalet underskrider målgränsen.

Utjämningsansvarets övre gräns ska bedömas på nytt i det fall att det är sannolikt att den väsentligt avviker från värdena i föregående bokslut och att den inverkar på utjämningsbeloppets storlek.

Då beräkningar görs i de fall som avses i 1 och 2 mom. används en uppskattning av premieintäkterna under hela året som premieintäkt.

I grunderna för beräkning av gränserna för bolagets korrigerade solvenskapital, utjämningsbeloppet och gränserna för detta ska läggas fram

Bolaget ska till sina bokslutshandlingar foga en av bolagets ansvariga försäkringsmatematiker undertecknad utredning om uträkningen av utjämningsbeloppet och det korrigerade solvenskapitalet samt av gränserna för dessa. Av utredningen ska i detalj framgå att det korrigerade solvenskapitalet uppfyller de krav som ställs på det och att utjämningsbeloppet befinner sig mellan den undre gräns som beräknats enligt 9 kap. 4 § 3 mom. i försäkringsbolagslagen och den övre gräns som beräknats enligt 14 § i denna förordning.

Av den utredning som nämns i 1 mom. ska tillräckligt klart och exakt framgå hur de bolagsspecifika faktorerna och parametrarna enligt denna förordning har beräknats.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 2008.