785/1992

Denna lag gäller patienternas ställning och rättigheter inom hälso- och sjukvården, om inte något annat stadgas i lag.

I denna lag avses med

Var och en som varaktigt bor i Finland har utan diskriminering och inom gränserna för de resurser som står till hälso- och sjukvårdens förfogande vid respektive tidpunkt rätt till sådan hälso- och sjukvård som hans hälsotillstånd förutsätter. Om sådana personers rätt till vård som tillfälligt vistas i Finland gäller vad som särskilt stadgas eller vad som avtalas därom mellan stater på basis av ömsesidighet. Om kommunernas och statens skyldighet att ordna hälso- och sjukvård gäller dessutom folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård, lagen om Helsingfors universitetscentralsjukhus, lagen om smittsamma sjukdomar (583/86), mentalvårdslagen (1116/90), förordningen om fångvårdsväsendet samt lagen om hälsovården inom försvarsmakten.

Varje patient har rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet. Vården skall ordnas och patienten bemötas så att hans människovärde inte kränks och att hans övertygelse och integritet respekteras.

Patientens modersmål och individuella behov samt den kultur som han företräder skall i mån av möjlighet beaktas i vården och bemötandet.

Om någon inte genast kan ges sådan vård som en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården anser nödvändig, skall han beroende på hälsotillståndet antingen hänvisas att vänta på vård eller hänvisas till eller sändas för att få vård någon annanstans där sådan vård kan ges. Om han blir tvungen att vänta på vård, skall han underrättas om orsaken till dröjsmålet och den beräknade väntetiden.

Den som är i brådskande behov av vård skall beredas läkarhjälp eller tas in för vård så som stadgas i 14 § 1 mom. 2 punkten folkhälsolagen, 30 § 2 mom. lagen om specialiserad sjukvård, 8 § 3 mom. lagen om Helsingfors universitetscentralsjukhus, 9 § 4 punkten lagen om utövning av läkaryrket (562/78) och 9 § 3 punkten lagen om utövning av tandläkaryrket (563/78).

En patient har rätt att få upplysningar om sitt hälsotillstånd, vårdens och behandlingens betydelse, olika vård- och behandlingsalternativ och deras verkningar samt om andra omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen och som har betydelse då beslut fattas om hur patienten skall vårdas. Upplysningar skall dock inte ges mot patientens vilja eller om det är uppenbart att de skulle medföra allvarlig fara för patientens liv eller hälsa.

En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skall ge upplysningar på ett sådant sätt att patienten i tillräcklig utsträckning förstår innebörden av dem. Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte behärskar det språk som patienten använder eller om patienten på grund av hörsel-, syn- eller talskada inte kan göra sig förstådd, skall tolk anlitas i mån av möjlighet.

Om patientens rätt att kontrollera de uppgifter i journalhandlingarna som gäller honom stadgas i personregisterlagen (471/87) och personregisterförordningen (476/87).

Vården och behandlingen skall ges i samförstånd med patienten. Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, skall den i mån av möjlighet och i samförstånd med honom ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt.

Om en patient som har uppnått myndighetsåldern på grund av mental störning eller psykisk utvecklingsstörning eller av någon annan orsak inte kan fatta beslut om vården eller behandlingen, skall hans lagliga företrädare, en nära anhörig eller någon annan närstående person höras före ett viktigt vårdbeslut i avsikt att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja. Om detta inte kan utredas, skall patienten vårdas på ett sätt som kan anses vara förenligt med hans bästa.

Om vård oberoende av patientens vilja gäller mentalvårdslagen, lagen om missbrukarvård (41/86), lagen om smittsamma sjukdomar och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/77).

En minderårig patients åsikter om en vård- eller behandlingsåtgärd skall utredas, om det med beaktande av patientens ålder eller utveckling är möjligt. Vården av en minderårig patient skall ske i samförstånd med patienten, om han med beaktande av ålder eller utveckling kan fatta beslut om vården.

Om en minderårig patient inte kan fatta beslut om vården, skall han vårdas i samråd med sin vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare.

Patienten skall beredas den vård som behövs för avvärjande av fara som hotar hans liv eller hälsa även om hans vilja på grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas. Har patienten tidigare på ett giltigt sätt uttryckt sin bestämda vilja i fråga om vården, får han dock inte ges vård som strider mot hans viljeförklaring.

En patients lagliga företrädare eller en nära anhörig eller någon annan närstående person har i de fall som avses i 6 § 2 mom. rätt att få sådana uppgifter om patientens hälsotillstånd som behövs för att personen i fråga skall kunna höras.

En minderårig patient som med beaktande av ålder och utveckling kan fatta beslut om vården har rätt att förbjuda att uppgifter om hans hälsotillstånd och vård ges till hans vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare.

I de fall som avses i 7 § 2 mom. skall ovan i 5 § 1 och 2 mom. nämnda upplysningar ges till den minderåriga patientens vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare.

En minderårig patients vårdnadshavare eller en annan laglig företrädare har inte rätt att förbjuda sådan vård som behövs för avvärjande av fara som hotar patientens liv eller hälsa.

En patient som är missnöjd med den hälso- och sjukvård som han har fått eller med bemötandet i samband med den har rätt att framställa anmärkning till den chef som ansvarar för hälso- och sjukvården vid verksamhetsenheten i fråga. Anmärkningen skall avgöras inom skälig tid från det den gjordes.

En anmärkning begränsar inte patientens rätt att anföra klagan över vården eller bemötandet i samband med den hos de myndigheter som övervakar hälso- och sjukvården.

Om vid behandlingen av anmärkningen framgår att vården eller bemötandet kan leda till patientskadeansvar enligt patientskadelagen (585/86), skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (412/74), åtal, återkallande eller begränsning av rätten att utöva yrke eller disciplinärt förfarande enligt den yrkesutövningslagstiftning som gäller för hälso- och sjukvården eller disciplinärt förfarande enligt någon annan lag, skall patienten informeras om hur ärendet kan anhängiggöras hos behörig myndighet eller behörigt organ.

Vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård skall utses en patientombudsman. Patientombudsmannen kan även vara gemensam för två eller flera verksamhetsenheter.

Patientombudsmannen skall

Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och verksamhetsenheterna för hälso- och sjukvård skall föra och förvara journalhandlingar så som social- och hälsovårdsministeriet närmare bestämmer.

Uppgifter i journalhandlingarna är sekretessbelagda.

En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller någon annan som arbetar vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård eller utför uppdrag för den får inte utan patientens skriftliga samtycke till utomstående lämna sådana uppgifter som ingår i journalhandlingarna. Med utomstående avses i denna lag personer som inte vid verksamhetsenheten deltar i vården av patienten eller i andra uppgifter i samband med vården. Tystnadsplikten kvarstår efter det anställningsförhållandet eller uppdraget har upphört.

Utan hinder av 2 mom. får lämnas

Om utlämnande av uppgifter som ingår i journalhandlingarna för vetenskaplig forskning gäller vad som stadgas i lagen om allmänna handlingars offentlighet (83/51), lagen om riksomfattande personregister för hälsovården (556/89) samt i personregisterlagen och personregisterförordningen.

Den som bryter mot den tystnadsplikt som stadgas i 13 § 2 mom. skall, om inte strängare straff stadgas i någon annan lag, för brott mot tystnadsplikten enligt lagen om patientens ställning och rättigheter dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmän åklagare får inte väcka åtal för brott mot tystnadsplikten om inte målsäganden har anmält brottet till åtal.

Ändring i beslut genom vilket en anmärkning som avses i 10 § 1 mom. har avgjorts får inte sökas genom besvär.

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas vid behov genom förordning.