734/1992

För kommunala social- och hälsovårdstjänster kan en avgift uppbäras hos den som använder servicen, om inte något annat stadgas genom lag. Avgiften får uppbäras enligt användarens betalningsförmåga.

Den avgift som uppbärs för servicen får vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen.

Genom förordning kan stadgas om den högsta avgiften för service och att en avgift skall bestämmas enligt betalningsförmågan.

Har någon på förhand reserverat mottagningstid för att få service men utan godtagbar orsak underlåtit att komma till mottagningen den reserverade tiden, kan hos honom uppbäras högst en avgift som anges i förordning.

Avgiftsfria är följande former av socialservice:

Avgiftsfria är följande hälsovårdstjänster:

Om en avgift uppbärs enligt en persons betalningsförmåga, kan genom förordning stadgas om den inkomstgräns under vilken servicen är avgiftsfri.

Med avvikelse från 4 § 4 punkten kan för ersättande av kostnaderna för familje- eller anstaltsvård eller boendeservice som enligt barnskyddslagen har getts ett barn i form av stödåtgärd inom den öppna vården, vård utom hemmet eller eftervård, då det är motiverat med beaktande av de berörda personernas utkomstmöjligheter och vårdsynpunkter, hos barnets föräldrar uppbäras en avgift som får vara högst lika stor som det underhållsbidrag som bestäms med stöd av 1-3 §§ lagen om underhåll för barn.

Kommunen kan utan att fastställa avgiften uppbära och lyfta underhållsbidrag till barnet för den tid barnet får familje- eller anstaltsvård eller boendeservice som avses ovan samt använda bidragen för att ersätta kostnaderna för familje- eller anstaltsvården eller boendeservicen.

För ersättande av kostnaderna för familje- eller anstaltsvård eller boendeservice som avses i barnskyddslagen kan med avvikelse från 4 § 4 punkten uppbäras en skälig avgift som skall betalas med barnets eller den unga personens övriga inkomster, ersättningar eller fordringar enligt 14 §.

En arbetsgivare är skyldig att för den företagshälsovård som ges av en hälsovårdscentral enligt 14 § 1 mom. 7 punkten eller 14 a § 1 mom. 2 punkten folkhälsolagen eller för sjukvårds- eller annan service som centralen enligt i 15 § 4 mom. folkhälsolagen har anordnat för arbetsgivaren till hälsovårdscentralen betala avgifter och ersättningar för olika åtgärder och verksamhetsformer inom hälsovården, enligt de grunder som anges i förordning.

Företagare och andra som utför eget arbete är skyldiga att för företagshälsovård som en hälsovårdscentral ger enligt 14 § 1 mom. 8 punkten folkhälsolagen till centralen betala avgifter och ersättningar för olika åtgärder och verksamhetsformer inom hälsovården, enligt de grunder som anges i förordning.

Grunderna för avgifter och ersättningar enligt 1 och 2 mom. skall genom förordning bestämmas så att dessa täcker kommunernas genomsnittliga faktiska kostnader.

Andra sjukhus som avses i lagen om specialiserad sjukvård än psykiatriska sjukhus kan ha en specialavgiftsklass för patienter som vill få behandling av en läkare som har rätt att behandla patienter i specialavgiftsklass i den omfattning som länsstyrelsen fastställer.

Om ett sjukhus räknat från den 1 januari 1976 eller därefter med stöd av 4 § lagen om införande av folkhälsolagen (67/72) har överförts till en hälsovårdscentral eller en statlig sjukvårdsinrättning med stöd av någon annan lag har överförts att användas inom hälsovårdscentralens verksamhet, kan också ett sådant hälsovårdscentralsjukhus ha en specialavgiftsklass.

Hos patienter som behandlas i specialavgiftsklass kan tilläggsavgifter uppbäras enligt förordning.

Läkaren har rätt att i arvode få ett belopp som motsvarar de tilläggsavgifter som betalas av de patienter som han behandlar i specialavgiftsklass.

Utan hinder av någon annan lag kan vid bedömning av betalningsförmåga och vid fastställande av avgift, enligt vad som närmare stadgas genom förordning, beaktas att den som saken gäller lever i gemensamt hushåll antingen i äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden, att det finns minderåriga barn i samma hushåll, andra av den berördes faktiska familjeförhållanden betingade faktorer som påverkar hans betalningsförmåga samt den underhållsskyldighet som avses i lagen om underhåll för barn.

När storleken av en avgift som skall bestämmas enligt betalningsförmågan fastställs skall inkomsterna hos de personer som använt servicen beaktas så som närmare stadgas genom förordning.

En avgift som fastställts för service kan efterskänkas eller nedsättas, om det finns skäl därtill med beaktande av den betalningsskyldiges försörjningsplikt eller utkomstmöjligheter eller vårdsynpunkter.

Då en kommun eller ett kommunalförbund ordnar service så som avses i 4 § 1 mom. 4 punkten lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/92) skall den som använder servicen betala samma avgifter och ersättningar som då motsvarande service ordnas av kommunen eller kommunalförbundet.

Genom förordning kan stadgas att hos den som inte är bosatt i Finland skall uppbäras avgift och ersättning enligt grunder som avviker från denna lag, om inte något annat följer av internationella avtal som binder Finland.

Har kommunen för någon ordnat anstalts-, institutions- eller familjevård, kan den uppbära och lyfta pensioner, livräntor, underhållsbidrag eller understöd eller andra fortlöpande eller som engångsbelopp inflytande inkomster, ersättningar eller fordringar som han har rätt till för den tid vården varar. Kommunen kan uppbära och lyfta sådana inkomster, ersättningar och fordringar utan hinder av annan lag samt använda dem för ersättande av den för vården, uppehället eller skötseln fastställda avgiften. Härvid skall likväl beaktas vad som annorstädes stadgas i lag eller förordning.

Har kommunen minst två veckor före betalningsdagen meddelat den som betalar ut i 1 mom. nämnda inkomster, ersättningar eller fordringar att beloppet inte får utges till mottagaren själv, kan det med laglig verkan betalas endast till kommunen.

Ändring i ett beslut av en tjänsteinnehavare får inte sökas genom besvär.

Är den betalningsskyldige missnöjd med ett beslut som avses i 1 mom., har han om beslutet gäller avgift för socialservice, rätt att få det prövat av det organ som avses i 6 § socialvårdslagen, om beslutet gäller avgift för service av hälsovårdscentralen, av det organ som avses i 6 § folkhälsolagen och om beslutet gäller avgift för specialiserad sjukvård som ordnas av sjukvårdsdistriktet eller specialomsorger om utvecklingsstörda som ordnas av specialomsorgsdistriktet, av det organ som den beslutsfattande tjänsteinnehavaren lyder under.

Yrkandet på rättelse av ett beslut skall göras skriftligen inom 14 dagar efter att den betalningsskyldige fick del av beslutet. Till beslutet skall fogas anvisningar om hur ärendet kan föras till prövningsorganet.

Ändring i prövningsorganets i 2 mom. nämnda beslut om bestämmande av avgift söks enligt lagen om ändringssökande i förvaltningsärenden (154/50) genom besvär hos länsrätten inom 30 dagar från delfåendet. Besvär kan inom nämnda tid även inlämnas till organet, som skall sända dem jämte eget utlåtande till länsrätten. I länsrättens utslag får ändring inte sökas genom besvär.

Om den avgift som bestämts för servicen inte har betalts på förfallodagen, får i årlig dröjsmålsränta uppbäras högst 16 procent från förfallodagen.

Förfallodagen för betalningen av dröjsmålsränta får infalla tidigast två veckor efter att den service för vilken avgiften bestämts har erhållits.

Avgifter som har bestämts med stöd av denna lag får indrivas i utsökningsväg utan dom eller utslag i den ordning som gäller för indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg.

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Genom denna lag upphävs lagen den 15 mars 1957 om kostnaderna för vården av andningsförlamningspatienter (129/57) jämte ändringar.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.