Lag om dröjsmålsränta och restavgift på skatt.
- Typ av författning
- Lag
- Meddelats
Den ursprungliga författningens text
I de ursprungliga författningstexterna görs inga ändringar eller rättelser. Ändringarna och rättelserna syns i de uppdaterade författningarna och i pdf-versionerna av författningssamlingen.
I enlighet med riksdagens beslut stadgas:
1 §.
Vid försummelse att inom utsatt tid erlägga statsskatt, kommunalskatt, kyrkoskatt, folkpensionspremie, sjukförsäkringspremie, skogsvårdsavgift, arbetsgivares socialskyddsavgift, arvs- och gåvoskatt, omsättningsskatt, skatt på försäkringspremie, källskatt, sjömansskatt, förskott och annat belopp som skall erläggas vid förskottsuppbörd, förskottsinnehållning samt annan skatt, som skall erläggas till staten eller kommun, uppbäres dröjsmålsränta och restavgift i enlighet med vad i denna lag stadgas. Ovan avsedda skatter, avgifter och övriga prestationer kallas i denna lag skatter.
Dröjsmålsränta eller restavgift uppbäres icke vid försummelse att erlägga skattetillägg eller ränta som motsvarar dröjsmålsränta. På försummad dröjsmålsränta uppbäres icke restavgift.
Stadgas i vederbörande skattelag annorlunda om påföljd av försummad skattebetalning än i denna lag, följes stadgandena i skattelagen.
2 §.
På debiterad och obetald skatt som förfallit till betalning uppbäres i dröjsmålsränta för varje fullt belopp av etthundra mark, en mark för varje påbörjad kalendermånad, räknat från början av förfallomånaden, dock minst fyra mark.
Dröjsmålsräntan beräknas från början av förfallomånaden även då det med stöd av 112 § 4 mom. beskattningslagen (482/58) förordnats, att tvångsindrivning av skatten skall uppskjutas.
Har påfört förskott avkortats enligt 108 § beskattningslagen, beräknas dröjsmålsräntan på den avkortade delen av förskottet till utgången av november månad under beskattningsåret.
3 §.
Har skattskyldig för samma inkomst eller förmögenhet beskattats i två eller flera kommuner, skall beträffande den skatt som skall uppbäras för den del, i fråga om vilken den skattskyldige enligt 113 § beskattningslagen återfår skatt, icke erläggas dröjsmålsränta för den tid som har föregått återbetalningen.
4 §.
Erlägges skatt som icke betalts inom utsatt tid genom delbetalningar, beräknas dröjsmålsräntan särskilt för sig på varje obetalt belopp.
5 §.
Har skatt genom beslut av rättsmedelsmyndighet sänkts eller avlyfts, skall den dröjsmålsränta som uppkommit på det sänkta eller avlyftade beloppet återbäras.
6 §.
Vid indrivning av dröjsmålsränta i utsökningsväg iakttages vad om utsökning av skatt är stadgat.
7 §.
På debiterad och obetald skatt som förfallit till betalning uppbäres restavgift, såframt skatten icke har erlagts under förfallomånaden. På förskottsskatt uppbäres dock icke restavgift för förrallomånaden eller den därpå följande månaden.
Restavgiften är hälften av dröjsmälsräntans belopp. Restavgift uppbäres för högst sex månader.
Om restavgiften gäller i övrigt vad ovan är stadgat om dröjsmålsränta. Restavgift uppbäres dock icke på i 108 § 2 mom. beskattningslagen avsett avkortat förskott.
8 §.
Hos skattskyldig uppburna medel användes i första hand till betalning av restavgift, dröjsmålsränta, skattetillägg och ränta som motsvarar dröjsmålsränta samt därefter till betalning av skatt.
9 §.
Dröjsmålsräntan och restavgiften gottskrives staten. På skogsvårdsavgift uppburen dröjsmålsränta gottskrives dock på sätt som är stadgat i lagen om skogsvårdsföreningar (558/50).
10 §.
Dröjsmålsränta och restavgift på skatt är icke avdragsgilla vid inkomstbeskattningen.
11 §.
Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas vid behov av finansministeriet.
12 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1976.
Lagen äger tillämpning räknat från sagda dag även på därförinnan uppkomna skatteskulder. I fråga om nämnda skatteskulder uppbäres likväl dröjsmålsränta och restavgift först räknat från dagen för lagens ikraftträdande.
Genom denna lag upphäves:
lagen den 30 december 1943 om skattetillägg, som skall erläggas vid försummad skattebetalning (1077/43) jämte däri senare företagna ändringar,
16 § folkpensionslagen av den 8 juni 1956, sådant sagda lagrum lyder i lag av den 12 december 1958 (486/58),
37 § sjukförsäkringslagen av den 4 juli 1963 (364/63) samt
54 § lagen den 12 juli 1940 om skatt på arv och gåva, sådant sagda lagrum lyder i lag av den 5 mars 1945 (222/45).
Helsingfors den 13 februari 1976.
Vid förfall för Republikens President, Statsminister Martti Miettunen Tf. justitieminister Sakari T. Lehto