351/1975

Har finsk medborgare varit försvunnen en längre tid utan att låta höra av sig eller har han uppenbarligen omkommit och förintats i eldsvåda eller i annan olycka, som förorsakat omedelbar livsfara, kan han dödförklaras i den ordning denna lag stadgar.

Den som förintats i olycka kan dödförklaras så snart tillräcklig utredning erhållits om olyckan och om att hans kropp förintats.

Dödförklaring av person som förintats i olycka skall sökas hos domstolen på den ort där olyckan inträffade. Har olyckan skett utanför Finlands gränser, skall ansökningen göras hos Helsingfors rådstuvurätt.

Kunna stadgandena i 1, 2 eller 3 mom. ej tillämpas, skall ansökningen göras hos domstolen på sökandens boningsort.

Försvunnen eller i olycka förintad persons make eller närmaste släkting eller annan person, vars rätt kan bero av dödförklaringen, äger rätt att ansöka om dödförklaring av den försvunne eller i olycka förintade. De ha även rätt att fullfölja annan persons ansökan.

Av allmän åklagare anhängiggjorda ansökningar om dödförklaring av flera personer kunna enligt domstolens prövning handläggas gemensamt. Ansökningar som avse dödförklaring av i samma olycka förintade personer kunna handläggas gemensamt även då ansökan anhängiggjorts på åtgärd av andra än allmän åklagare.

Över ansökan skall domstolen höra den försvunna eller i olycka förintade personens make och närmaste släkting, såframt de finnas i Finland, och syssloman, god man eller förmyndare, om sådan är förordnad att sköta hans angelägenheter, samt allmänna åklagaren. Har ansökan anhängiggjorts av allmänna åklagaren, skall domstolen pröva, huruvida det är nödvändigt att höra nämnda personer.

Har polis- eller annan myndighet eller officiellt förordnat undersökningsorgan verkställt undersökning med anledning av olycka, skall allmänna åklagaren i erforderliga delar ställa den utredning som tillkommit i saken till domstolens förfogande.

Vad i 1 mom. är stadgat gäller i tillämpliga delar även person som förintats i olycka. I kungörelsen bestämd dag får dock icke utsättas så, att den infaller tidigare än tre månader efter det beslutet fattats, ej heller senare än den ordinarie rättegångsdag som sex månader därefter först inträffar.

Samma kungörelse kan gälla flera försvunna eller i olycka förintade personer.

Framställes icke under anslagstiden eller förrän saken upptages till avgörande invändning mot ansökningen eller finner domstolen anförd invändning ogrundad och föreligga förutsättningarna för dödförklaring, skall den försvunne eller i olycka förintade genom domstolens utslag dödförklaras.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall i tillämpliga delar iakttagas även i fråga om den som förintats i olycka. Såsom tidpunkt för hans död skall dock, såframt ej skäl till annat antagande föreligger, anses den dag då olyckan skedde.

Dödförklaring av försvunnen eller i olycka förintad person skall genom domstolens försorg i officiella tidningen, kungöras i första numret för något årskvartal, dock ej senare än det kvartal, som först börjar en månad efter det utslaget vunnit laga kraft. Sökanden skall i förskott erlägga kostnaderna för kungörelsen.

Kostnaderna för dödförklaring av försvunnen eller i olycka förintad person skola gäldas ur hans kvarlåtenskap. Finnes ej kvarlåtenskap, skall sökanden erlägga kostnaderna. Då ansökningen gjorts av allmän åklagare, utgå kostnaderna likväl alltid av statens medel.

Har make till dödförklarad person ingått nytt äktenskap och befinnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall det nya äktenskapet upplösas på yrkande av den make som ingått det, såframt de tidigare makarna meddela domstolen, att de kommit överens om att fortsätta det tidigare äktenskapet. Beträffande makarna i det äktenskap som skall upplösas och deras barn tillämpas äktenskapslagens (234/29) stadganden om återgång av äktenskap.

Ovan i 1 mom. avsedd talan skall väckas inom sex månader från det maken i det senare äktenskapet fick vetskap om att den dödförklarade lever.

Den som till följd av dödförklaring tillträtt den dödförklarades egendom skall, om denne sedermera befinnes vara vid liv, till honom återbära egendomen, såframt den sistnämnde gör anspråk därpå inom natt och år efter det han fick vetskap om dödförklaringen.