349/1975

Allmän domstol kan inkalla person, som fyllt aderton år och som är bosatt i Danmark, Island, Norge eller Sverige och som vistas i något av dessa länder, att höras såsom vittne i mål som är anhängigt i Finland, om vittnesutsagan kan antagas vara av väsentlig betydelse för sakens utredning och personens hörande inför finsk domstol prövas vara av särskild vikt. Vid bedömandet av frågan huruvida vittne skall kallas beaktas målets vikt och de olägenheter vittnet kan komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest.

Kallelse till annan domstol än den vid vilken målet är anhängigt får ske endast om synnerligen viktigt skäl därtill föreligger.

Kallelse utfärdas av domstolen eller dess ordförande.

I kallelsen skall angivas den dag, då kallelsen senast skall delgivas, samt erinras om påföljderna för förfallolös utevaro.

Uteblir vittne utan laga förfall, tillämpas vad i 17 kap. 36 och 39 §§ rättegångsbalken är stadgat. Vittne får dock icke förordnas att hämtas till domstolen, såframt han ej befinner sig här i landet.

Vittne får icke åläggas att vittna, såframt detta skulle strida mot stadgandena i 17 kap. 20, 23 eller 24 § rättegångsbalken eller motsvarande stadganden i det land, där vittnet är bosatt.

Innehar den som skall kallas att höras såsom vittne skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis i saken, är han skyldig att med de begränsningar som framgår av 17 kap. 12 § rättegångsbalken eller motsvarande stadganden i det land, där han är bosatt, förete handlingen för domstolen. Vittne, som förelagts att förete handling, skall beredas tillfälle att yttra sig över föreläggandet innan handlingen företes.

Underlåter vittne som förelagts att förete handling att fullgöra sin skyldighet, kan domstolen medelst vite förplikta honom därtill.

Den som efter kallelse enligt denna lag inställt sig för att höras såsom vittne får icke under den tid han med anledning härav vistas i Finland åtalas eller straffas och ej heller utlämnas till annan stat än den han kommer från på grund av brott, som förövats före inresan, såvida han icke inför domstol ger sitt samtycke därtill eller lämnar landet inom femton dagar, sedan detta obehindrat kunnat ske.

Till vittne som kallats enligt denna lag erlägges av statens medel ersättning för ekonomisk förlust samt för kostnader för resa och uppehälle enligt de grunder som stadgas i lagen om bestridande av bevisningskostnader med statens medel (666/72).

Vittne skall i samband med kallelsen tillställas förskott på ersättning för kostnader för resa och uppehälle.

Den slutliga ersättningen fastställes av domstolen. Ersättningen skall, med avdrag för erlagt förskott, betalas till vittnet omedelbart efter avslutat vittnesförhör.

Närmare stadganden om erläggande av i denna lag avsedda bevisningskostnader utfärdas genom förordning.

Har vittne kallats på begäran av enskild part eller i tvistemål av domstolen självmant, skall domstolen besluta, huruvida part till staten skall återbetala enligt 7 § erlagd ersättning antingen helt eller delvis eller huruvida staten slutligt skall svara för sagda ersättning.

Har vittne kallats på begäran av åklagaren eller i annat mål än tvistemål av domstolen självmant, skall i fråga om återbetalning av bevisningskostnader till staten iakttagas stadgandena i lagen om bestridande av bevisningskostnader med statens medel.

Har part beviljats fri rättegång, gäller beträffande återbetalning av bevisningskostnader till staten vad i lagen om fri rättegång (87/ 73) är stadgat.

Vad i 1 och 2 samt 4―8 §§ stadgas gäller i tillämpliga delar även målsäganden i brottmål och, med undantag för 7 och 8 §§, part i mål som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller underhåll åt barn utom äktenskap.

Uteblir i 1 mom. avsedd målsägande eller part från domstolen, tillämpas vad i 12 och 16 kap. rättegångsbalken är stadgat. Part får dock icke förordnas att hämtas till domstolen, såframt han ej befinnet sig här i landet.

Vad i 4, 5 och 6 §§ stadgas skall i tillämpliga delar iakttagas beträffande person, som är bosatt i Danmark, Island, Norge eller Sverige och vistas i något av dessa länder och som utan i 1 § avsedd kallelse frivilligt inställer sig vid allmän domstol att höras såsom vittne, målsägande eller i 9 § avsedd part.

Den som är bosatt i Finland och vistas i Finland eller annat nordiskt land är skyldig att efterkomma kallelse eller föreläggande, som domstol i Danmark, Island, Norge eller Sverige utfärdat i enlighet med de stadganden i vederbörande lands lag, vilka i huvudsak motsvarar stadgandena i denna lag. Detsamma gäller beträffande person som är bosatt i annat nordiskt land men vistas i Finland.

Beslut, varigenom domstol i Danmark, Island, Norge eller Sverige för utevaro eller annan försummelse dömt den som avses i 11 § till böter eller vite eller ålagt honom att ersätta rättegångskostnad, skall på begäran verkställas här i landet.

Böter och vite verkställes på sätt som stadgas i lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål (326/63).

Konventionen av den 16 mars 1932 mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige om erkännande av verkställighet av domar äger tillämpning vid verkställighet av beslut att ersätta rättegångskostnad.

Närmare stadganden om tillämpningen av denna lag utfärdas vid behov genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Genom förordning stadgas särskilt för varje i 1 § nämnt land, från vilken tidpunkt denna lag skall tillämpas mellan Finland och sagda land.