521/1969

Ortodoxa kyrkosamfundet i Finland, som grundar sig på Bibeln, traditionen, den ortodoxa österländska katolska och apostoliska kyrkans dogmer samt kanoniska och andra kyrkliga stadgar och som bibehåller sin kanoniska förbindelse med apostoliska och patriarkaliska ekumeniska stolen på sätt i ekumeniska patriarkens beslut av den 6 juli 1923 är sagt, bildar ett ärkebiskopsdöme i Finland.

Medlemmar av kyrkosamfundet är de som genom sakrament upptagits i kyrkosamfundets gemenskap eller såsom bekännare av den ortodoxa tron anslutit sig till detsamma.

Vid utträde ur kyrkosamfundet skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Alla kyrkosamfundet eller dess församlingar tillhöriga eller åt dem upplåtna kyrkor, fastigheter och annan egendom samt ortodoxa kloster och vad till dem hör skall fortfarande användas för sina syften. Kyrkosamfundet, församlingarna och klostren har rätt att äga och anskaffa fast egendom samt att mottaga testamenten och donationer.

Kyrkosamfundet, församling eller kloster tillhörig fast egendom må icke försäljas utom då deras fördel uppenbart kräver det. För försäljning av fast egendom, som tillhör kyrkosamfundet eller kloster i dess besittning, erfordras kyrkomötets tillstånd.

Kyrkosamfundet är uppdelat i församlingar.

Församlings angelägenheter handhaves av prästerskapet, som består av prästerna, diakonerna, kateketerna och kantorerna, av församlingsstämman, församlingsfullmäktige, församlingsrådet, kyrkvärdarna och av övriga organ på sätt därom nedan i denna lag eller annorstädes särskilt stadgas.

Kyrkosamfundet omfattar även kloster.

Församlingarna är skyldiga att anskaffa och underhålla sina kyrkor, begravningsplatser samt prästerskapets boställen och tjänstebostäder, så ock att avlöna sitt prästerskap och vid behov övriga innehavare av tjänst eller befattning.

Den allmänna förvaltningen av kyrkosamfundet handhaves av biskoparna och kyrkostyrelsen.

Då oavvisliga skäl det kräver må med tillstånd av statsrådet inom kyrkosamfundet tillsättas en biträdande biskop.

Avlöningarna åt biskoparna samt åt kyrkostyrelsens tjänste- och befattningshavare ävensom ersättning för av tjänsteresor föranledda resekostnader jämte dagtraktamenten erlägges av statens medel.

Kyrkosamfundet är uppdelat i två eller flera stift, av vilka ettvart förestås av en biskop. En av biskoparna är ärkebiskop.

Stiften är uppdelade i kyrkliga inspektionsdistrikt.

I kyrkosamfundets andliga angelägenheter besluter biskopskonferensen och kyrkomötet inom i 1 § angivna gränser.

Kyrkomötet handhar även den högsta kyrkliga förvaltningen i de övriga kyrkliga angelägenheter, vilka icke kräver avgörande av landets regering, och äger rätt att framställa förslag till lagar och förordningar.

Högsta styrelsen över kyrkosamfundet tillkommer landets regering.

Kyrkosamfundets biskopar, medlemmarna av kyrkostyrelsen och övriga innehavare av kyrklig tjänst eller befattning skall vara finska medborgare.

Kyrkosamfundet och till samfundet hörande församling äger sådan beskattningsrätt, som i denna eller annan lag stadgas.

Kyrkosamfundet erhåller för sina behov understöd av statens medel i den mån anslag för ändamålet anvisats.

Om brödraskap och systerskap i till kyrkosamfundet hörande kloster ävensom om den inre ordningen i och förvaltningen av klostren bestämmes i ett särskilt, av kyrkomötet godkänt reglemente.

Föreståndare för församling är en kyrkoherde. I församling må finnas även andra präster.

I varje församling skall finnas åtminstone en kantor och, om församlingen så besluter, en eller flera diakoner eller kateketer.

Med avvikelse från det ovan sagda må kyrkostyrelsen dock, om församlings ekonomiska situation det fordrar, medgiva församlingen rätt att tillsvidare lämna vakant kantorstjänst i församlingen obesatt, under förutsättning att församlingen har möjlighet att på annat sätt ordna handhavandet av de uppgifter som ankommer på kantor.

Präst skall vinnlägga sig om att framförallt vara själaherde samt att leva sig in i församlingsmedlemmarnas liv och taga del i deras lidanden.

Om de till prästämbetet hörande åliggandena stadgas i den ortodoxa kyrkans kanon och i denna lag, och beträffande dem skall iakttagas av biskopskonferens och kyrkomöte samt kyrkostyrelsen meddelade närmare anvisningar.

Präst skall även uppfylla de plikter, vilka i annan lag eller i förordning ålagts honom.

Diakon, kateket och kantor biträder präst i församlingens och i annan kyrklig verksamhet.

Har den som blivit vald till innehavare av ordinarie präst-, diakon-, kateket- eller kantorstjänst ännu icke innehaft motsvarande ordinarie tjänst, skall han, i stället för att utnämnas, förordnas till tjänsten för en prövotid av två år.

Efter utgången av prövotiden fastställer stiftets biskop, efter att ha hört kyrkostyrelsen och församlingsfullmäktige, valet, om han anser den till tjänsten valde vara därtill lämplig.

Har för prövotid förordnad redan innan prövotidens utgång visat sig olämplig för tjänsten, skall honom meddelat förordnande återkallas.

Prästerskapet i församling tillkommer penninglön och ytterligare såsom naturaförmån bostad, som svarar mot tjänsteställningen, antingen jämte eller utan ett mindre jordområde, samt för uppvärmning av bostaden och för hushållsbruk erforderligt bränsle och nödig elkraft. Vid fastställandet av avlöningen skall i tillämpliga delar beaktas vad om grunderna för avlöning av innehavare av statens tjänst eller befattning är stadgat.

Församling, som icke själv förmår till fullo bestrida kostnaderna för sitt prästerskaps avlöning, må erhålla understöd av kyrkosamfundets allmänna medel.

Till ordinarie tjänst utnämnd präst, diakon, kateket och kantor är skyldig att avgå från sin tjänst, då han fyller sextiosju är. Kyrkostyrelsen får, då den prövar skäl därtill föreligga och det kan ske utan att handhavandet av tjänsten härav blir lidande, på anhållan av församlingen och med vederbörandes samtycke likväl låta honom kvarstå i tjänsten, dock icke utöver sjuttio års ålder. Dylikt tillstånd gives för ett år i sänder. Utan avseende på ålder är vederbörande dock skyldig att avgå från sin tjänst, om han till följd av kroppslyte eller nedsatta kropps- eller själskrafter varaktigt förlorat sin arbetsförmåga. I övriga fall må medlem av prästerskapet entledigas från sin tjänst endast på egen begäran eller efter laga rannsakan och dom.

Till ordinarie tjänst utnämnd samt extraordinarie eller för prövotid förordnad präst, diakon, kateket och kantor med befattningen som huvudsyssla äger rätt till ålders- och invalidpension i tillämpliga delar enligt samma stadganden som den, som står i tjänsteförhållande till staten, dock sålunda att pensionsåldern är sextiotre år.

Präst och diakon, som innehar annan tjänst eller befattning inom församlingens område, skall vid behov enligt förordnande av kyrkostyrelsen taga del i kyrkliga förrättningar i församlingen.

För sådana trakter, där kyrkan är avlägset belägen eller församling vidsträckt och spridd, må tillsättas reseprästerskap, som uppbär lön och ersättning för resekostnader jämte dagtraktamente av statens medel.

Församlingsstämma har till uppgift att fastställa antalet medlemmar i församlingsfullmäktige och att förrätta val av dessa samt av präst, diakon, kateket och kantor.

Rösträtt vid församlingsstämma tillkommer envar församlingsmedlem, som är införd i längden över röstberättigade och är finsk medborgare samt föregående år fyllt tjugo år. Envar röstberättigad har en röst.

Rösträtt saknar dock:

Rösträtt må av församlingsmedlem utövas endast personligen.

Församlings allmänna förvaltning ankommer på församlingsfullmäktige.

Medlem i församlingsfullmäktige skall vara för oförvitligt leverne och ortodoxa kristliga strävanden känd församlingsmedlem, som har rösträtt vid församlingsstämma.

Den som valts till medlem av församlingsfullmäktige äger icke rätt att avsäga sig uppdraget, om ej vederbörande varit medlem av fullmäktige i minst tre års tid. Sker avsägelse på grund av sjukdom eller av annat vägande skäl, prövar fullmäktige giltigheten av det anmälda hindret.

På församlingsrådet ankommer att vaka över den kristliga sedevården och det trosenliga levernet i församlingen, handha församlingens ekonomi, företräda församlingen och föra dess talan inför domstol och annan myndighet, såvida församlingsfullmäktige icke i detta avseende annorlunda beslutat, samt att utföra de övriga uppgifter, vilka i denna lag eller med stöd av den given förordning anförtrotts rådet.

Församlingsrådets beslut är slutligt.

Medlemmar i församlingsrådet är församlingens ordinarie präster och kyrkvärden vid huvudkyrkan samt av församlingsfullmäktige valda församlingsmedlemmar, vilkas antal skall vara större än de självskrivna medlemmarnas.

Angående medlemmarnas i församlingsrådet kompetens för uppdraget och rätt att avsäga sig detsamma gäller vad i 27 § angående medlemmarna i församlingsfullmäktige är stadgat.

För bestridande av sina gemensamma utgifter använder församling de medel, som för ändamålet står till dess förfogande.

Förutom de fonder, som församlingen enligt särskilda stadganden eller bestämmelser eljest har, skall i varje församling finnas en församlingsfond, vars årsinkomster utgöres av:

Ovan i 4 punkten nämnd skatt uppbäres, såvida församlingsfondens övriga årsinkomster icke förslår till täckande av församlingens utgifter.

Medel, vilka jämlikt 30 § 2 mom. 4 punkten fattat beslut skall hopbringas genom beskattning, skall fördelas på de skattskyldiga och erläggas enligt dem vid kommunalbeskattningen påförda skatteren. För detta ändamål uppgör församlingsrådet för statens skattebyråer förteckningar över dem, som är skyldiga att erlägga skatt till församlingen, och församlingsrådet fastställer uttaxeringen per skattöre efter att av skattebyråerna ha erhållit uppgift om antalet skattören.

För erläggande av utgifterna för anskaffning och underhåll av fastigheter och tjänstebostäder må församlingsfullmäktige grunda en särskild boställsfond, till vilken medel ur församlingsfonden vid behov må överföras genom fullmäktiges beslut.

På prästerskapets boställen och tjänstbostäder må för utrönande av det skick de befinner sig i samt för beslut om förbättringar och fastställande av ersättningar nödiga inspektioner förrättas.

Församling tillhöriga begravningsplatser jämte gravar skall hållas i ett värdigt skick.

Hålles grav icke i tillfredsställande skick, må församlingsrådet förplikta innehavaren av gravplatsen att inom sex månader från det församlingsrådets beslut delgivits honom låta försätta graven i skick vid äventyr att beträffande graven sådana åtgärder kan vidtagas, vilka den ordning, som skall iakttagas på begravningsplatsen, anses påkalla.

Har vården av grav väsentligen försummats, må församlingsrådet ålägga innehavaren av gravplatsen att inom ett år från det församlingsrådets beslut delgivits honom låta försätta graven i skick vid äventyr att rätten till gravplatsen annars förklaras förverkad.

Då rätten till gravplats förverkas eller eljest upphör, tillfaller lösa föremål på graven församlingen, om de icke genom ägarens försorg bortskaffas inom sex månader från det rätten till gravplatsen upphört.

Ärkebiskopen är kyrkosamfundets överhuvud och överherde, som leder ärkebiskopsdömet i enlighet med Bibeln, traditionen, dogmer, kanon och den ortodoxa kyrkans övriga kyrkliga regler samt i enlighet med gällande stadganden om kyrkosamfundet i samråd med övriga biskopar i ärkebiskopsdömet och med kyrkomötet.

Biskop innehar gitt ämbete på livstid. Blir biskopen till följd av sjukdom eller hög ålder oförmögen att handha sina tjänsteåligganden eller anhåller han om avsked, utfärdar landets regering åt honom avskedsbrev.

Indrages biskopstjänst på grund av omreglering av stiften eller av annan orsak, bibehåller biskopen sin biskopliga värdighet samt åtnjuter de rättigheter och är underkastad de skyldigheter, som enligt lag gäller de tjänstemän, vilkas tjänster indrages.

Angående biskops rätt till pension gäller vad om innehavares av statens tjänst eller befattning rätt till pension är stadgat.

Ledamöter i kyrkostyrelsen är kyrkosamfundets i tjänst varande biskopar för stiften, två av kyrkomötet för fem år i sänder valda ledamöter, av vilka den ena skall vara präst och den andra lekmannaledamot, samt en lagfaren assessor.

Angående skyldighet för lagfarne assessorn och annan innehavare av tjänst eller befattning vid kyrkostyrelsen att avgå och om deras rätt till pension gäller vad om skyldighet att avgå och rätt till pension är stadgat ifråga om innehavare av statens tjänst eller befattning.

Biskopskonferensen består av kyrkosamfundets samtliga biskopar samt i de fall, då detta för vinnande av fulltalighet är nödigt, av den eller de biskopar i annat ortodoxt kyrkosamfund, som av ekumeniske patriarken därtill förordnats.

Medlemmar av kyrkomöte är kyrkosamfundets i tjänst varande biskopar såsom självskrivna prästerliga medlemmar och kyrkostyrelsens lagfarne assessor såsom självskriven lekmannamedlem samt ombud för prästerskapet, valda av prästerskapet och munkklostren, såsom prästerliga medlemmar och av lekmän valda ombud såsom lekmannamedlemmar. Kyrkomötet skall ha lika många prästerliga och lekmannamedlemmar.

Är någon av biskoparna förhindrad att deltaga i kyrkomöte är i hans ställe självskriven medlem den prästerliga ledamoten i kyrkostyrelsen. Vid förfall för lagfarne assessorn träder i hans ställe den som förordnats att handha hans tjänst.

Landets regering utser för sig en representant till kyrkomöte.

Kyrkosamfundets centralfond är kyrkosamfundets gemensamma fond, som skötes av kyrkostyrelsen.

Kyrkosamfundets centralfonds tillgångar användes inom ramen för centralfondens av kyrkomöte fastställda budget för kyrkosamfundets allmänna behov, för understödjande av församlingar och kloster i svag ekonomisk ställning, för erläggande av prästerskapets pensioner och prästerskapets änkors och barns familjepensioner, för tillfälliga understöd samt för bestridande av kyrkosamfundets övriga, på lag eller förbindelse grundade utgifter.

Förutom genom privata donationer samt understöd, vilka måhända erhålles av staten, förkovras centralfonden på följande sätt:

Den kyrkliga rättsskipningen utövas såsom underrätt av kyrkostyrelsen, utökad med en prästerlig suppleant, dock sålunda att biskoparna icke deltager i handläggningen av ärendena.

I högsta instans handhaves den kyrkliga rättsskipningen av kyrkliga överdomstolen, som består av biskoparna för stiften samt två av kyrkomötet utsedda präster och två till kyrkosamfundet hörande lekmän.

Kallas präst till vittne må han icke yppa vad honom i enskild syndabekännelse eller eljest vid själavård anförtrotts.

Uppenbarar någon i enskild syndabekännelse eller eljest vid själavård att högförräderi, landsförräderi, för enskilds liv farligt eller annat sådant brott, som enligt allmän lag skall angivas, är på tärde, skall prästen, om möjlighet därtill finnes, göra sig underrättad om alla omständigheter och uppmana vederbörande att anmäla gärningen till myndighet eller den som är hotad. Om han icke låter sig förmås härtill, skall prästen anmäla saken i god tid och med försiktighet och därvid giva myndighet upplysning om omständigheterna i den mån han prövar det möjligt utan att vederbörande direkt eller indirekt röjes.

Yppar präst på annat sätt än i 43 § säges eller av andra än däri nämnda skäl vad honom i enskild syndabekännelse eller eljest vid själavård anförtrotts eller röjer han den, som sålunda förtrott sig till honom, dömes till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst två månader och högst två år eller, ifall omständigheterna är synnerligen försvårande, att gå sin prästerliga värdighet förlustig.

Lär eller utsprider präst meningar, som är stridande mot kyrkans trosbekännelse eller kanoniska struktur, skall han kallas inför biskopen för stiftet eller kyrkostyrelsen för att avgiva förklaring, upplysas och förmanas samt, såvitt möjligt, föras till rätta. Vidhåller han sina åsikter eller lär han, efter att ha frångått dem, ånyo ut dem, skall han gå sin prästerliga värdighet förlustig.

Har präst mottagit, betingat sig eller fordrat muta för att främja orätt i tjänsten, skall han dömas vid allmän domstol så som därom särskilt stadgas. Har han eljest för tjänsteåtgärd betingat sig orättmätig gottgörelse eller biförtjänst, till vilken han icke äger rätt, eller för egen vinning, själv eller genom annan, uppmanat eller förlett någon till insamling, utbetalning, kostnad eller arbete, dömes vid kyrklig rätt till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst en månad och högst två år, om ej på grund av synnerligen mildrande omständigheter varning bör anses vara tillfyllest.

Eftersträvar präst tjänst genom röstköp eller annan värvning av röster, olaga lönebeting, eget förordande eller medsökandes förklenande eller andra olovliga medel, dömes till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst en månad och högst två år eller att gå sin prästerliga värdighet förlustig, försåvitt han ej gjort det av oaktsamhet eller oförstånd eller eljest under så mildrande omständigheter, att varning bör anses vara tillfyllest.

Anträffas präst vid tjänstgöring berusad, dömes till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst sex månader och högst två år. Är omständigheterna försvårande, skall han gå sin prästerliga värdighet förlustig.

Anträffas präst utom tjänstgöring på offentlig plats berusad, dömes till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst en och högst sex månader, om icke varning bör anses vara tillfyllest. Är omständigheterna försvårande, dömes han till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst sex månader och högst två år eller att gå sin prästerliga värdighet förlustig.

Försummar präst utan laga förfall eller skäl att förrätta gudstjänst, sakrament, enskild själavård eller att utföra annan till hans åligganden hörande kyrklig förrättning eller vägrar han utföra prästerlig tjänst då han enligt denna lag är skyldig att utföra sådan, eller viger han dem, som ej får ingå äktenskap med varandra, eller utför han annan prästerlig förrättning, ehuru den enligt lag ej är tillåten, eller avviker präst vid kyrklig förrättning väsentligt från fastställd förrättningsordning eller bryter han på. annat sätt mot sitt ämbetes plikter, dömes, om det sker uppsåtligen, till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst en månad och högst två år eller, ifall omständigheterna är synnerligen försvårande, att gå sin prästerliga värdighet förlustig. Har han gjort det av vårdslöshet, oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet eller är omständigheterna mildrande, dömes till varning eller till skiljande från tjänsteutövning för en tid av minst en månad och högst ett år.

Bryter präst vid handhavandet av prästtjänst mot de plikter tjänsten ålägger honom, såsom att han försummar eller vårdslöst handhar förandet och ordnandet av kyrkoböckerna, utan laga skäl vägrar utfärda bevis om vad i kyrkoböckerna är antecknat eller utfärdar därom oriktigt bevis, utger lysningsbevis för eller intyg om hinderlöshet till äktenskap, ehuru hinder finnes, eller försummar präst på annat sätt sin prästtjänst eller gör han sig skyldig till missbruk därav, dömes alltefter sakens natur till skiljande från tjänsteutövning eller avhållande från utförande av prästerliga förrättningar för en tid av minst en månad och högst två år eller att gå sin prästerliga värdighet förlustig, om ej felet är så ringa, att varning bör anses vara tillfyllest.

Underlåter präst att efterkomma vad angående ämbetets värdiga utövande är till efterrättelse föreskrivet, inblandar i predikan eller annan undervisning sådant som är olämpligt, brister i hörsamhet mot sina förmän, utför på präst ankommande förrättningar medan han är skild från tjänsteutövning eller avhållen från utförande av prästerliga förrättningar, ligger genom eget förvållande i kiv och osämja med sina ämbetsbröder eller församlingsmedlemmar, befattar sig med sysslor, göromål och näringar, som ej anstår prästämbetet, inlåter sig

Begår präst, som dömts till skiljande från tjänsteutövning och som till fullo eller till någon del utstått sitt straff, nytt brott, skall den omständigheten, att han tidigare straffats, anses såsom försvårande.

Har präst två gånger dömts till skiljande från tjänsteutövning och förbryter han sig ånyo, efter det han till fullo eller till någon del utstått sitt straff, skall han gå sin prästerliga värdighet förlustig, såvida icke det nya brottet bör anses vara begånget under mildrande omständigheter.

Vad i 1 och 2 mom. är sagt må ej äga tillämpning, försåvitt innan det nya brottet begicks fem år förflutit från den dag då den brottslige till fullo utstått det straff, som ådömts honom för det tidigare brottet.

Präst, som dömts till skiljande från tjänsteutövning, skall under den tiden avhålla sig från alla till prästämbetet hörande förrättningar. Han får ej för strafftiden räkna tjänsteår, ej heller under den tiden utnämnas eller förordnas till prästtjänst. Innehar han ordinarie tjänst, skall han under strafftiden gå förlustig löneförmånerna av tjänsten, men sin ämbetsbostad må den från tjänsteutövning skilde prästen dock behålla, likväl icke den del därav, som kyrkostyrelsen finner vara behövlig för den som under tiden bestrider tjänsten. Den del av lönen, som ej erfordras för avlöning av vikarien, tillfaller vederbörande församlings församlingsfond.

Präst, som med stöd av 50 § blivit skild från tjänsteutövning, må under strafftiden utföra prästerliga förrättningar, men i övrigt skall på honom tillämpas vad i 1 mom. år stadgat.

Har den som med stöd av 50 § borde dömas till skiljande från tjänsteutövning redan beviljats avsked eller är han icke ordinarie innehavare av tjänsten, skall han i stället för skiljande från tjänsteutövning ådömas böter på sätt i allmän lag stadgas.

Varning meddelas av kyrkostyrelsen, sedan vederbörande blivit kallad till dess sammanträde, eller ock i brev.

Biskop må tillrättavisa dem, som i ämbetet står under hans tillsyn, och i sådant syfte kalla vederbörande till sig. På begäran skall till denne utfärdas skriftligt bevis över erhållen anmärkning. Infinner han sig ej då han kallats, skall anmälan därom och om orsaken till kallelsen göras till kyrkostyrelsen, som skall pröva saken i hela dess vidd och vidtaga därav påkallade åtgärder.

Åtalas präst vid allmän domstol för brott, som bör anses göra honom olämplig för prästerliga förrättningar, skall kyrkostyrelsen, då anledning därtill föreligger, avhålla honom från att tillsvidare utföra dem.

Åtalas präst inför kyrklig rätt, må rätten alltefter omständigheterna tillsvidare avhålla honom från utövandet av prästämbetet eller utförande av prästerliga förrättningar.

Då innehavare av ordinarie prästtjänst är avhållen från tjänsteutövning, skall han åtnjuta sina löneförmåner, dock med avdrag av vad kyrkostyrelsen bestämt till avlöning åt vikarie. Präst, som handhar vikariatet, må i dessa fall erhålla av kyrkostyrelsen fastställd tilläggslön, vilken erlägges ur kyrkosamfundets centralfond.

Är präst genom slutligt utslag av allmän domstol dömd för brott, som avses i 57 § 1 mom., skall kyrklig rätt döma honom att gå sin prästerliga värdighet förlustig. Är han dömd för brott av annat slag, skall han då anledning därtill anses föreligga, skiljas från utförande av prästerliga förrättningar för en tid av minst en månad och högst två år varvid denna påföljd, då till frihetsstraff är dömt, skall inträda omedelbart och fortgå utöver tiden för frihetsstraffet under den i utslaget utsatta tiden.

Till skiljande från utförande av prästerliga förrättningar eller förlust av prästämbetet skall dömas, innan präst befordras till att undergå frihetsstraffet.

Ärenden, som skall rannsakas och avgöras av kyrklig domstol, är sådana ärenden rörande av präst begånget fel i tjänsten eller i uppträdandet, för vilka straff är stadgat i denna lag, men övriga brott, för vilka präst åtalas, skall rannsakas och avgöras av allmän domstol på sätt därom särskilt stadgas. Beslut om vederbörandes dömande till skiljande från tjänsteutövning och till att gå sin prästerliga värdighet förlustig ankommer dock alltid på kyrklig domstol.

Är präst angiven eller åtalad för genom en handling begånget fel i tjänsten eller i uppträdandet, som faller under kyrkans domsrätt, och för brott, som icke faller under kyrkans domsrätt, skall ärendet rannsakas inför allmän domstol, och efter det att denna avkunnat slutligt utslag rörande överträdelsen av allmän lag, skall kyrklig domstol avgöra, på vilket sätt vederbörande enligt denna lag som präst skall dömas för brottet.

Har allmän domstol dömt präst för i 2 mom. avsett eller för annat brott till skiljande från tjänsteutövning eller avsättning eller till frihetsstraff, skall den kyrkliga domstolen, sedan utslaget vunnit laga kraft, likaså avgöra vilken verkan brottet skall ha i fråga om den dömdes prästtjänst.

I de ovan i denna paragraf nämnda fallen skall den allmänna domstolens protokoll och utslag insändas till kyrkostyrelsen inom trettio dagar från det utslaget avkunnats eller givits.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat angående präst gäller även diakon, dock i fråga om 44, 49, 50 och 51 §§ endast i tillämpliga delar. Detsamma gäller i fråga om kateket och kantor, med undantag av stadgandena i 43 och 44 §§, dock sålunda, att kateket och kantor i stället för till att gå sin prästerliga värdighet förlustig må dömas till avsättning.

Den som dömts till att gå sin prästerliga värdighet förlustig mister även den präst- eller diakontjänst, som han innehar.

Den som dömts till att gå sin prästerliga värdighet förlustig äger icke rätt att utföra prästerliga förrättningar, ej heller att bära prästerlig dräkt.

Biskopskonferensen må, om synnerligen vägande skäl därtill föreligger, återställa prästerlig värdighet åt den som gått den förlustig.

Kyrklig underrätt handlägger och avgör med iakttagande av laga rättegångsordning under dess domsrätt fallande brottmål, antingen på grundvalen av handlingar, varvid den åtalade skall beredas tillfälle att inkomma med skriftlig förklaring, eller efter att ha hört den åtalade personligen, då detta befinnes nödigt. Uteblir han utan laga förfall, må detta dock icke hindra målets avgörande.

Kräves för utredning av ärende vittnesförhör, skall detta förrättas inför kyrklig underrätt eller inför den allmänna domstol, där det lämpligast kan ske. Den åtalade skall kallas till vittnesförhöret.

Finner kyrklig underrätt i något ärende särskild åklagare nödig, skall den därtill förordna lämplig prästman.

Kyrklig underrätts sammanträden är offentliga, såframt icke rätten på grund av målets art annorlunda bestämmer.

Angående ärendenas behandling i kyrkliga överdomstolen gäller i tillämpliga delar vad i 63 § är stadgat om kyrklig underrätt.

Angående biskop gäller vad i 43 § är stadgat

Gör sig biskop skyldig till sådan förseelse, som nämnes i 44, 45, 46, 48, 49 och 51 §§, skall han rannsakas och dömas av biskopskonferensen, som skall förordna en särskild åklagare, då den finner detta nödigt.

Biskop, som dömts till att gå sin tjänst förlustig eller till skiljande från tjänsteutövning, må icke bestrida sin tjänst så länge målet icke blivit slutligt avgjort.

Har biskop gjort sig skyldig till brott, för vilket åtal skall väckas vid allmän domstol, och är brottet av sådan art, att därpå kan följa skiljande från tjänsteutövning eller avsättning, skall biskopen avhålla sig från tjänsteutövning till dess målet slutligt avgjorts av den allmänna domstolen.

Biskopskonferensen besluter, sedan den allmänna domstolens utslag givits, om påföljderna i målet enligt kyrkliga stadgar.

Innan församlingsfullmäktiges beslut får verkställas, skall det underställas kyrkostyrelsen för prövning och fastställelse, om beslutet gäller:

Underställning skall även ske, då detta föreskrivits i med stöd av donna lag given förordning.

Församlingsfullmäktiges beslut om anläggning av begravningsplats eller byggande av kyrka samt sådan reparation av kyrka, som innebär väsentlig ändring av kyrkans yttre eller inre skick, skall underställas kyrkostyrelsens prövning. Godkänner kyrkostyrelsen beslutet, skall ärendet underställas undervisningsministeriet för fastställelse.

Församlingsfullmäktiges beslut angående försäljning eller annan överlåtelse av sådant lösöre, som är avsett för kyrkligt ändamål eller eljest nära ansluter sig till församlingsverksamheten, må icke verkställas, såvida ej kyrkostyrelsen givit tillstånd därtill. Angående fornsaker skall dessutom iakttagas vad om dem är särskilt stadgat.

Vid sökande av ändring i beslut, som av kyrkostyrelsen fattats i densamma underställt ärende, må besvären icke längre grundas på invändning om att beslutet icke är ändamålsenligt.

Över församlingsstämmas och församlingsfullmäktiges beslut må besvär anföras av sakägare, som anser att beslutet kränker hans rätt, och av församlingsmedlem även på den grund, att beslutet fattats i från lagen avvikande ordning eller överskrider församlingstämmans eller församlingsfullmäktiges befogenhet eller annars är lagstridigt,

Besvär över församlingsstämmas eller församlingsfullmäktiges beslut skall anföras hos kyrkostyrelsen inom trettio dagar från dagen för beslutets anslående.

För besvär över församlingsfullmäktiges beslut, som skall underställas kyrkostyrelsens prövning, må såsom grund även anföras, att beslutet icke är ändamålsenligt.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall gälla även beslut, som givits vid i 33 § nämnd inspektion, dock sålunda, att besvärstiden räknas från den dag då beslutet gavs. Då fråga är om avträdes- och tillträdessyn på legoområde, skall besvären anföras hos allmän underrätt.

I församling på förslag uppförd präst, prästkandidat, diakon, kateket, kantor eller kantorskandidat och röstberättigad församlingsmedlem, som icke nöjes åt valförrättning, äger rätt att hos kyrkostyrelsen anföra besvär senast den trettionde dagen efter den dag då valförrättningen blivit slutförd.

Angående ärenden, i vilka kyrklig underrätt dömt till förlust av prästerlig värdighet skall beslutet underställas kyrkliga överdomstolen för granskning.

I kyrkostyrelsens beslut må ändring sökas i besvärsväg hos kyrkliga överdomstolen, om ärendet gäller kyrklig rättsskipning, och i annat fall hos högsta förvaltningsdomstolen senast den trettionde dagen efter delfåendet av beslutet.

Besvär må icke anföras över kyrkostyrelsens beslut angående reglemente, som underställts kyrkostyrelsen för fastställelse, upprättande av tjänsteförslag rörande lediga tjänster och uppställande av extra kandidat, interimistiskt handhavande av tjänster och befattningar, hållande av bisysslor, semester och tjänstledighet, rätt för präst, diakon, kateket och kantor att kvarstå i tjänsten utöver avgångsåldern, beslut om att låta besättandet av kantorstjänst anstå och val av representanter till kyrkomöte.

Biskop, som av biskopskonferensen ådömts straff, äger rätt att inom sextio dagar efter det han fått del av beslutet anföra besvär hos ekumeniska patriarkatet.

Besvär skall anföras skriftligen. Besvärsskriften skall upptaga ändringssökandens ändringsyrkande, tillräckligt individualiserat, och ändringssökandens eller annan uppsättares av besvärsskriften egenhändiga underskrift samt, då ändringssökanden icke är undertecknare, uppgift om den persons yrke och hemvist, som avfattat skriften.

Besvärsskriften skall av ändringssökanden eller hans befullmäktigade ombud före besvärstidens utgång ingivas till besvärsmyndigheten.

Besvärsskrift må före besvärstidens utgång tillställas besvärsmyndigheten även med posten eller genom bud på sätt därom är stadgat i allmän lag.

Till besvärsskrift skall fogas det beslut, som överklagas, i original eller officiellt styrkt avskrift samt, då besvärstiden räknas från anslåendet eller delfåendet, bevis därom.

Har av myndighets försummelse följt, att i 1 mom. nämnt bevis icke kunnat bifogas besvärsskriften, skall utredning om den tidpunkt, från vilken besvärstiden skall räknas, anskaffas i tjänsteväg.

Till beslut, vari ändring får sökas medelst besvär, skall besvärsundervisning fogas. I sådan skall angivas besvärsmyndigheten och besvärstiden, med beaktande av vad i allmän lag om räknande av fatalietid är stadgat samt av vad till besvärsskrift i enlighet med 76 § skall fogas.

Är till beslut fogad besvärsundervisning till väsentlig del bristfällig, skall myndighet, på begäran som gjorts inom stadgad besvärstid, meddela ny, fullständig besvärsundervisning.

Har myndighet försummat att till beslut foga besvärsundervisning, skall sådan på sakägares begäran meddelas även efter den i 70, 71, 73 och 74 §§ nämnda besvärstidens utgång.

Besvärstiden skall i de i 2 och 3 mom. avsedda fallen räknas från den dag, då besvärsundervisningen kommit till besvärandens kännedom.

Har i besvärsundervisning angivits kortare besvärstid än vad stadgat är, skall besvär som anförts inom stadgad tid anses vara anförda i tid. Har i besvärsundervisningen angivits längre besvärstid än vad stadgat är, skall inom angiven tid anförda besvär anses vara anförda i tid.

Är anvisning om den myndighet, som besvär kan tillställas, oriktig, skall besvären anses vara riktigt anförda, då de tillställts antingen rätt myndighet eller i besvärsundervisningen angiven myndighet; och sistnämnda myndighet skall i tjänsteväg överstyra besvären till vederbörande myndighet.

Är meddelad besvärsundervisning oriktig till andra delar än de i 1 och 2 mom. nämnda, och har ändringssökanden vid anförande av besvär följt antingen besvärsundervisningen eller vad i saken är stadgat, skall besvären anses vara riktigt anförda.

Har besvärsundervisning icke fogats till beslut eller är meddelad besvärsundervisning till väsentlig del bristfällig, och har ändringssökanden, utan att begära besvärsundervisning eller komplettering av sådan, anfört besvär med iakttagande av laga bestämmelser, skall besvären även anses vara riktigt anförda.

Inom besvärstiden anförda besvär medför, att beslutets verkställbarhet uppskjutes.

Oavsett besvär må beslut verkställas, då så är i lag eller förordning stadgat eller med stöd därav bestämt eller om beslutet till sin art är sådant, att det skall verkställas omedelbart, eller om beslutets ikraftträdande med hänsyn till församlings fördel icke kan framskjutas.

Då besvär anförts, må besvärsmyndigheten förbjuda verkställigheten av beslutet.

Med beslut, varöver besvär med stöd av denna lag får anföras, avses åtgärd, varigenom ärende avgjorts eller icke upptagits till prövning. Över beslut, som är av enbart förberedande eller verkställande art eller gäller avgivande av förklaring, må besvär icke anföras. Ändringsansökan, i vilken endast yrkas på ändring av grunderna för det överklagade beslutet, må icke heller upptagas till prövning.

Vad i allmän lag är stadgat om rätt att till statlig förvaltningsmyndighet insända handlingar även i annat än i 75 § 3 mom. avsett fall och att av densamma erhålla handlingar skall äga tillämpning även på församlings myndighet och på kyrkostyrelsen.

Närmare föreskrifter angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning.