310/1967

Allmän väg kan vara motorväg, varom stadgas närmare genom förordning, eller annan allenast för samfärdsel av visst slag avsedd körväg eller gångstig eller ock väg, som begagnas endast vintertid (särskild vinterväg). Om dessa gälla i tillämpliga delar stadgandena i denna lag.

I vägplan för anläggning av ny väg skall vägens egenskap av landsväg eller bygdeväg bestämmas. Är vägen avsedd till motorväg eller till annan sådan körväg, där endast samfärdsel av visst slag är tillåten, skall därom bestämmas i vägplanen för vägens byggande.

Är väghållaren i behov av rätt att för väghållningen eller för genomförande av i 50 § 2 mom. nämnd regleringsplan från visst område taga väghållningsämne i begränsad mängd eller i behov av rätt till enskild väg, må sådan rätt grundas i samma ordning som gäller i fråga om rätt till vägs biområde.

50 §.

Till främjande av trafiksäkerheten på väg och vägs förmedlingsförmåga må väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom beslut meddela förordnande om eller förbud mot anslutning av enskilda vägar till landsväg, som löper eller skall byggas utom stads- eller byggnadsplanelagt område, eller till del därav och angående användningen av dit ledande enskilda vägars anslutningar. På synnerliga skäl må ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena genom beslut bestämma, att stadgandena i detta moment må tillämpas även på viss bygdeväg eller del därav.

Förbjudes användning av tidigare befintlig anslutning av enskild väg utom stads- eller byggnadsplanelagt område, skall för upprätthållande av vägförbindelse uppgöras en regleringsplan, vari efter behov bestämmes om byggande av enskild väg eller anslutning eller om grundande av rätt till tidigare befintlig enskild väg, och planen skall godkännas av länsstyrelsen. Sedan regleringsplanen blivit förverkligad eller i samband med byggande av väg interimistiskt även därförinnan må, om väghållningsmyndigheten finner det nödvändigt och godtagbar vägförbindelse blivit tillfälligt ordnad, förbjuden anslutning avlägsnas eller användningen därav hindras på åtgärd av väghållningsmyndigheten.

Innan ovan i 1 mom. nämnt beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelas eller regleringsplan godkännes, skola ifrågakommande fastighetsägare och övriga sakägare på åtgärd av länsstyrelsen beredas tillfälle att bliva hörda i saken, och meddelande därom skall delgivas dem personligen eller genom kungörelse på kommunens anslagstavla på sätt i lagen om offentliga kungörelser (34/25) är stadgat. Angående anslag av kungörelse skall tillkännagivande dessutom på åtgärd av länsstyrelsen i god tid införas i en eller två på orten allmänt spridda tidningar och skriftligt meddelande tillställas sådan sakägare från annan kommun, vars boningsplats är nämnd i handlingarna eller eljest känd. Innan i 1 mom. avsedda beslut meddelas, skall länsstyrelsens utlåtande i saken inhämtas, och i ärenden, som avses i 1 och 2 mom., skall även kommunen vid behov höras.

Angående länsstyrelsens beslut om godkännande av regleringsplan skola ifrågavarande fastighetsägare och andra sakägare underrättas med iakttagande av stadgandena i 3 mom.

Då regleringsplan godkänts genom beslut, som vunnit laga kraft eller som kan verkställas utan hinder av besvär, äger väghållaren rätt att taga i besittning område, som erfordras för byggande av enskild väg eller anslutning i enlighet med regleringsplanen, till dess sagda väg eller anslutning blivit byggd.

Med anledning av regleringaplanen skall vid behov vägförrättning hållas, vid vilken utöver vad i 5 kap. stadgas efter behovmå handläggas och avgöras ärenden, som avses i 48 § lagen om enskilda vägar (358/62).

Utan hinder av förbud, som avses i 50 § 1 mom., må väghållningsmyndigheten, då förändrade förhållanden eller andra vägande skäl det påkalla, tillåta anslutning av enskild väg till förbud underkastad allmän väg eller användning av förbjuden anslutning, ifall ett ändamålsenligt nyttjande av fastighet det kräver och den därav förorsakade faran för trafiksäkerheten prövas vara ringa.

För anslutning av enskild väg till landsväg, för vilken förbud enligt 50 § 1 mom. icke meddelats, erfordras väghållningsmyndighetens tillstånd. Tillståndet, i vilket nödigbefunna villkor må intagas, skall beviljas om anslutningen är nödig för nyttjande av fastighet och sikten från anslutningen över landsvägen är tillräckligt fri åt bägge hållen samt anslutningens läge i förhållande till andra korsningar och anslutningar är sådant, att trafiksäkerheten icke äventyras. På synnerliga skäl må ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena genom beslut bestämma, att stadgandena i detta moment skola tillämpas även på viss bygdeväg eller del därav. Skall enskild väg anslutas till bygdeväg och föreligger icke sådant beslut av ministeriet, skall anslutningen vid vägskälet utföras enligt väghållningsmyndighetens anvisningar på sådant sätt, att den fara för trafiken, som den enskilda vägen förorsakar, i största möjliga mån kan undvikas.

De konstruktioner och anordningar inom allmän vägs område, vilka erfordras för enskild vägs anslutning till allmän vag, är den som håller den enskilda vägen pliktig att utföra och underhålla enligt väghållningsmyndighetena anvisningar på så sätt, att de icke innebära fara för trafiken på den allmänna vägen eller för dess hållande i skick, och det arbete som härav föranledes må väghållningsmyndigheten, om skäl därtill föreligger, utföra på vederbörandes bekostnad. Ansluter sig tidigare förefintlig enskild väg till allmän väg så, att därav förorsakas fara för trafiken, är den som håller den enskilda vägen pliktig att i enlighet med väghållningsmyndighetens anvisningar vidtaga åtgärder för anslutningens utförande på sådant sätt, att faran såvitt möjligt undvikes.

Bygges allmän väg så, att den avskär tidigare befintlig enskild väg, eller breddas, höjes eller sänkes allmän väg så, att tillträde till denna från tidigare förefintlig enskild väg avsevärt försvåras, ankommer det på väghållaren för den allmänna vägen att på egen bekostnad draga försorg om att den enskilda vägen ledes över den allmänna vägen eller att för dess anslutning till den allmänna vägen nödiga anordningar och därtill hörande arbeten utföras. Vad i detta moment stadgas om enskild väg, gäller i tillämpliga delar byggnadsplaneväg.

Vad i 50 § 1 mom. samt i 1 och 2 mom. av denna paragraf stadgas gäller icke motorväg. Om tillträde från allmän eller enskild väg till motorväg kan bestämmas endast i vägplan.

Vad i denna lag stadgas om anslutning av enskild väg till allmän väg eller om nyttjande av till allmän väg ledande enskild vägs anslutning, gäller i tillämpliga delar även byggande av enskild väg på vägområde, som avses i fastställd vägplan. Med enskild väg avses i denna lag även sådan med enskild väg jämförlig väg eller anslutning, på vilken lagen om enskilda vägar (358/62) icke tillämpas. Dock må utan hinder av stadgandena i 50 § 1 mom. och denna paragrafs 2 mom. i enlighet med väghållningsmyndighetens anvisningar till annan väg än motorväg göras sådan anslutning, som användes uteslutande för körslor inom lant- eller skogsbruk (lantbruksanslutning), såframt icke anslutningen medför betydande fara för trafiksäkerheten.

Sakägare har rätt att hänskjuta väghållningsmyndighetens med stöd av denna paragraf träffade avgörande eller givna anvisning till länsstyrelsens prövning.

Där med anledning av reglering, som avses i 35 §, eller i enlighet med 50 § 2 mom. ny enskild väg eller anslutning anlägges eller redan förefintlig sådan ändras och arbetet ej utföres av väghållningsmyndigheten, vare fastighetens ägare eller annan part, om denne på grund härav åsamkas kostnader, berättigad att av väghållaren utfå skälig ersättning härför. Föranleder förbud, som omförmäles i 50 § 1 mom., betydande men vid nyttjandet av fastighet, som därförinnan haft anslutning till allmän väg, är fastighetens ägare berättigad att av väghållaren erhålla ersättning jämväl härför.

Vid bestämmandet av kostnaderna för väghållning beaktas icke allmänna förvaltningskostnader eller kostnader för vägundersökningar, ej heller utgifter för anskaffning och underhåll av byggnader, bilar och arbetsmaskiner, som äro erforderliga för väghållningen, eller för anskaffning och flyttning av färja samt dess hållande i brukbart skick.

Den som

Beslut om fastställande av vägplan, förändring av enskild väg till allmän eller indragning av, väg samt beslut, som meddelas med stöd av 50 § 1 mom., eller ministeriets för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena beslut, som givits med stöd av 52 § 2 mom., ävensom beslut, varigenom i 86 § omförmälda klassindelning fastställes, skola meddelas efter anslag, och besvärstiden räknas härvid från den dag, då beslutet meddelades.

Besvär över ministeriets för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena beslut i ärende, som avses i denna lag, utgöra ej hinder för beslutets verkställande, såframt ej den myndighet, som handlägger besvären, annorlunda förordnar.

Lag samma vare i fråga om besvär över annan myndighets beslut, som meddelats enligt 23 eller 30 §, stadgandet i 41 § 1 mom. om ökning av där angivet avstånd, 44 §, 49 § 1 mom., stadgandet i 50 § 1 mom. om meddelande av där nämnda förordnanden eller förbud, 59 § eller 94 § 1 mom. eller beslut som gäller fastställande av vägplan eller byggande av väg.

Vad i 1 mom. är stadgat äger icke tillämpning på ministeriets beslut, varigenom landsväg eller enskild väg ändrats till bygdeväg eller allmän väg indragits, därest kommun är besvärande, ej heller på beslut, varigenom ministeriet fastställt vägplan. Anses byggande av väg med hänsyn till sysselsättningens tryggande eller av annat särskilt skäl brådskande, må ministeriet dock bestämma, att besvär över beslut om fastställande av vägplan ej utgöra hinder för beslutets verkställande, såframt icke den myndighet som handlägger besvären annorlunda förordnar.

I beslut, som meddelas med stöd av 42 § 2 och 3 mom., eller 101 § 1 mom., samt, av vägande skäl, i beslut, varigenom i 50 § 2 mom. nämnd regleringsplan godkännes, må förordnas, att beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Jämväl efter det beslut om ändring av kommunal- eller byväg till bygdeväg trätt i kraft, skall äldre lag tillämpas i fråga om ersättning, som föranledes av överlåtelse av område eller inskränkning av nyttjanderätt enligt 12 § väglagen eller vartill eljest uppkommit rätt, innan beslutet trädde i kraft, eller då fråga är om debitering, uppbörd eller redovisning av kostnaderna för avhjälpande av bristfälligheter, vilka yppats vid i 59 § väglagen omförmälda syneförrättningar, och av andra av väghållningen beträffande byväg föranledda utbetalningar. Detsamma skall gälla i det fall, att vid iståndsättning av kommunal- eller byväg, som förklarats för bygdeväg, i sådant lagenligt skick som överlåtelsen påkallar, använts område utan länsstyrelsens beslut eller med avvikelse från sådant, och bör dylikt område, beträffande vilket vad i 31 § av denna lag är stadgat skall tillämpas, anses höra till bygdeväg räknat från början av följande månad efter den mottagningssyn, varvid vägen blivit godkänd. Från samma tidpunkt bör motsvarande del av kommunal- eller byväg anses upphöra att vara allmän väg, såframt ej annorlunda bestämts.