212/1955

Finsk medborgare, som icke utan att gå förlustig vad han behöver för sitt eget uppehälle och fullgörandet av honom åliggande underhållsskyldighet såsom part i tviste- eller brottmål förmår bestrida kostnaderna för rättegång vid allmän underrätt eller underkrigsdomstol, skall beviljas fri rättegång på de villkor och i den ordning i denna lag stadgas.

Lag samma vare i fråga om utlänning, där internationell konvention, vartill Finland anslutit sig, eller särskilt avtal med viss främmande stat sådant förutsätter.

Fri rättegång må icke beviljas part, då ärendets dragande inför domstol bör anses vara av ringa betydelse för honom eller då hans käromål grundar sig på överlåten rätt och överlåtelsen kan antagas hava ägt rum i syfte att komma i åtnjutande av fri rättegång.

Beviljande av fri rättegång befriar från skyldighet att erlägga:

Ansökan om fri rättegång bör göras skriftligt eller muntligt hos den domstol, där ärendet är eller skall göras anhängigt. Sådan ansökan må även beviljas av rättens ordförande eller domhavanden i vederbörande domsaga, tills ärendet kommer före vid domstolen.

Finsk medborgare skall, då han ansöker om fri rättegång, avgiva skriftlig försäkran om sina förmögenhetsförhållanden och sin underhållsskyldighet samt av rätten måhända fordrad annan tillgänglig utredning. Sådan försäkran bör vara bevittnad av den myndighet i kommun, där parten är bosatt, vilken har till uppgift att avgiva intyg över att i kommunen bosatt person är medellös eller mindre bemedlad. Angående utredning, som utlänning bör förete, gäller vad därom är särskilt överenskommet eller stadgat.

Finnes part, som beviljats fri rättegång, nödvändigt behöva rättegångsbiträde för att vederbörligen kunna bevaka sina intressen i rättegången eller vid ärendets anhängiggörande, må rätten på hans begäran förordna lämplig person att biträda honom därvid. Sådan begäran må bifallas även av rättens ordförande eller domhavanden i vederbörande domsaga, tills ärendet kommer före vid domstolen.

Till rättegångsbiträde skall förordnas person, som samtycker till att mottaga uppdraget, eller, därest sådan icke kan erhållas, också utan samtycke någon sådan person, som vid ifrågavarande domstol allmänneligen utför sakföraruppdrag. Har part själv föreslagit lämplig person, skall denne förordnas, såvida därav icke följer nämnvärd stegring av kostnaderna eller särskilda skäl icke annat kräva. Då biträde skall förordnas för åtalad, som är häktad eller anhållen, och även annars, då det på grund av ärendets beskaffenhet bör anses vara av behovet påkallat, bör förordnande givas för person, som har avlagt för domartjänst stadgade kunskapsprov, därest icke detta medför oskäliga kostnader.

Före förordnande av biträde bör den person höras, vilken avsikten är att förordna, därest detta kan ske utan dröjsmål.

Biträde må, då det annars är tillåtet, med stöd av behörig fullmakt uppträda även som ombud för parten. Biträde får även, därest rättens ordförande eller domhavanden i vederbörande domsaga lämnar sitt samtycke därtill, tillfälligt låta företräda sig av annan lämplig person.

Jämlikt denna lag tillförordnat rättegångsbiträde har rätt att ur statsmedel erhålla skäligt arvode samt ersättning för sina oundgängliga utgifter.

Rättegångsbiträde må icke av parten betinga sig arvode, ej heller ersättning för sina i 1 mom. avsedda utgifter. Är annorlunda överenskommet, vare sådant avtal ogiltigt.

Rätten skall, då rättegångsbiträdets uppdrag vid domstolen upphör, fastställa honom tillkommande arvode och ersättning. Biträdet bör, där rätten anser sådant nödigt, framlägga redogörelse för de åtgärder han vidtagit och för sina oundgängliga utgifter. Fortgår biträdets uppdrag under flera kalenderår, må arvode och ersättning fastställas särskilt för varje år. Angående erläggande av och redovisning för arvode och ersättning ävensom sökande av ändring i beslut, medelst vilket dessa fastställts, gäller, vad om ersättning till vittne ur statens medel är stadgat.

Förlorar motparten målet, skall rätten, där icke parten själv i stöd av 10 § 2 mom. ålägges att till staten ersätta den i 3 mom. omförmälda utgiften, pröva, huruvida motparten skall därtill åläggas.

Vad ovan är stadgat äge motsvarande tillämpning i ärende, som skall behandlas av hovrätt såsom första instans.

Part beviljad fri rättegång gäller även vid högre rätt, inför vilken ärendet drages, och parten är härvid utöver de i 3 § nämnda förmånerna befriad från revisionsskilling.

Förmår part, som icke i lägre rätt ansökt om eller där beviljats fri rättegång, icke bestrida kostnaderna för rättegång i högre rätt utan att gå förlustig, vad han för sitt eget uppehälle och fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet behöver, skall honom på i ändringsansökningen eller i därå avgiven svarsskrift framställd begäran beviljas fri rättegång i den högre rätt, under vars prövning ärendet dragits. Härvid bör även iakttagas, vad i 2 § samt 4 § 2 mom. är stadgat.

Har för part, som åtnjuter fri rättegång vid högre rätt, icke förordnats rättegångs biträde, må, då parten i det avseende, varom i ändringsansökningen är fråga, helt och hållet eller huvudsakligen vinner sin talan i högre rätt, åt rättegångsbiträde, som han därvid anlitat, på partens begäran utanordnas arvode och ersättning av statens medel. Beträffande här avsedda arvode och ersättning är i övrigt gällande, vad i 6 § 1, 3 och 4 mom. är stadgat.

Rättegång är fri endast i det ärende, för vilket frihet beviljats.

Finnes, sedan fri rättegång blivit beviljad, att någon av förutsättningarna därför saknats eller icke mera föreligger, må rätten på allmänna åklagarens yrkande eller på eget initiativ förordna, att sagda förmån skall upphöra.

Skall fri rättegång enligt förordnande upphöra, må rätten, då densamma avkunnar slutligt utslag i ärendet, ålägga part, för vilken rättegångsbiträde förordnats, att till staten ersätta arvode och ersättning, som skola erläggas åt rättegångsbiträdct av statens medel.

I rättens beslut, varigenom fri rättegång beviljats eller enligt denna lag rättegångsbiträde förordnats, må ändring icke sökas.

Har genom underrätts beslut fri rättegång vägrats eller förordnats, att den skall upphöra, eller har underrätt förkastat begäran om förordnande i stöd av denna lag av rättegångsbiträde, äger part, därest han omedelbart anmäler missnöje med utslaget, rätt att däröver särskilt anföra besvär, och skall härvid i övrigt iakttagas, vad i förordningen den 14 augusti 1901 innefattande särskilda bestämningar om ändringssökande i underrätts domar och utslag (33/01) är stadgat. Anmäles missnöje, skall, då rätten prövar skäl därtill föreligga, ärendets behandling uppskjutas, tills frågan avgjorts genom laga kraft vunnet beslut.

I beslut, som hovrätt såsom första eller andra rättsinstans utfärdat i fall, som avses i 2 mom., må ändring icke sökas.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956, och genom densamma upphäves 30 kap. 10 § 1 mom. rättegångsbalken, sådant detta lyder i lagen den 7 januari 1955 (2/55), så ock de i 25 kap. 1 § rättegångsbalken, sådan den lyder i förordningen den 27 april 1868 (21/68), ingående stadgandena, i vad de avse parts rätt att på grund av medellöshet erhålla befrielse från erläggande av vadepenning.