571/1948

I tvistemål äger käranden bevisa de omständigheter, som stöda käromålet. Anför svaranden till sin förmån någon omständighet, styrke jämväl densamma med bevis.

I brottmål äger käranden styrka de omständigheter, på vilka hans yrkande stöder sig.

Ratten äger efter samvetsgrann prövning av alla omständigheter, som förekommit, avgöra, vad i målet skall anses vara sant.

Är i lag särskilt stadgat om verkan av visst slag av bevis, lände det till efterrättelse.

For omständighet, som är allmänt veterlig eller som rätten å tjänstens vägnar har kännedom om, kräves icke bevis. Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar. Skall främmande lag tillämpas, och är ej dess innehåll för ratten känt, skall rätten anmoda part att förebringa bevisning därom.

Är för visst fall särskilt stadgat, att rätten skall anskaffa utredning om innehållet av utländsk lag, som i saken skall tillämpas, lände det till efterrättelse.

Har part inför rätten erkänt viss omständighet, och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom. Återkallar part sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet.

Är saken ej sådan, som i 1 mom. sägs, pröve rätten, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Underlåter part trots rättens påbud utan giltigt skäl att infinna sig vid rätten eller att eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för sakens utredning framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till alla omständigheter, som i saken förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma parts förhållande.

Är fråga om skadas belopp och kan bevisning därom icke alls eller allenast med svårighet föras, äge rätten uppskatta skadan till skäligt belopp.

Angår bevis, som part önskar framställa, omständighet, som icke verkar på sak eller redan är utredd, eller kan bevisning med avsevärt ringare besvär eller kostnad erhållas på annat sätt, må rätten ej tillåta framställande av sådant bevis.

Parterna äga i saken införskaffa nödiga bevis. Rätten må även, då så befinnes nödigt, självmant besluta, att bevis skola anskaffas. Rätten får likväl icke självmant förordna, att nytt vittne skall förhöras eller handling företes, därest förlikning är tillåten i saken eller om endast målsägaren yrkar straff för målsägandebrott, för vilket icke annat eller strängare straff än böter eller fängelse är stadgat.

Förfallolös utevaro av svaranden i tvistemål må icke utgöra hinder för framställande av bevis. I brottmål vare framställande av bevis, oaktat förfallolös utevaro av svaranden, tillåtet endast, då rätten prövar sådant lämpligt.

Har målet uppskjutits till annat sammanträde, skall under svarandens utevaro framställt bevis delgivas denne vid detta sammanträde, för såvitt han är närvarande vid detsamma. Då rätten finner det nödigt, skall vittne eller sakkunnig i svarandens närvaro ånyo höras.

Närvarande part bör beredas tillfälle att yttra sig om varje i rätten anfört bevis.

Vill någon till framtida säkerhet låta upptaga bevis i sak, varom rättegång ännu ej är anhängig, söke lov därtill av underrätt. Kan hans rätt vara beroende av bevisets upptagande och föreligger fara, att det skall gå förlorat eller att svårigheter uppstå, därest det framställes senare, och avses därmed icke att vinna utredning om brott, bör honom tillåtas att framställa detsamma. Är annan persons rätt beroende av bevisningen, kan domstolen, då skäl därtill föreligger, förordna, att denne genom sökandens försorg kallas att därvid närvara. Hans kostnader skola gäldas av sökanden.

Ej må någon i ty fall förpliktas att som vittne eller sakkunnig inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom vars domkrets han är bosatt eller vistas.

Vid underrätt må såsom bevis ej åberopas skriftlig berättelse av privat natur, som någon i anledning av redan inledd eller förestående rättegång avgivit, med mindre detta särskilt i lag medgivits eller rätten på grund av särskilda omständigheter det tillåter.

Stöder sig högre rätt på berättelse, varom förmäles i 1 mom., och finner rätten, att avseende bör fästas vid densamma, skall den, som avgivit berättelsen, höras såsom vittne antingen vid högre rätt, såvida enligt lag hinder därför ej annars föreligger, eller vid den underrätt, som högre rätt förordnar.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis i saken, vare skyldig förete den inför rätten. Detta stadgande må likväl ej i brottmål tillämpas på den åtalade eller den, som till honom står i sådant förhållande, som avses i 20 §.

Part eller person, som står till honom i förhållande, varom nämnes i 20 §, vare ej skyldig att förete handling, som innehåller meddelande mellan part och sagda person eller mellan personer, som stå i nyssnämnda förhållande till varandra. Tjänsteman eller annan i 23 § avsedd person må ej förete handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras såsom vittne därom; innehaves handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikt är stadgad, vare denne ej skyldig att förete densamma. Vad i 24 § stadgas om vittnes rätt att vägra yppa omständighet eller att besvara fråga eller att yttra sig, äge motsvarande tillämpning med avseende å skyldigheten att förete handling, om dess innehåll är sådant, som avses i detta lagrum.

Skyldighet att förete sådan skriftlig minnesanteckning eller annan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, må ej föreläggas, där ej synnerlig anledning förekommer att den förete.

Är innehavare av handling på grund av rättsförhållande mellan honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta annan taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende i rättegång.

Innan innehavare av handling förpliktas förete densamma, skall honom beredas tillfälle att avgiva förklaring. För utredande av spörsmål om skyldighet att förete handling kan innehavaren förhöras i enlighet med vad nedan angående förhör med vittne eller part stadgas, desslikes kunna andra bevis företes.

Har rätten förelagt någon att förete handling, äger denne ingiva handlingen i huvudskriff eller bestyrkt avskrift, men vare likväl skyldig att förete huvudskriften, om rätten finner det nödigt. Möter ingivande av handling, som bör företes i huvudskrift, synnerlig svårighet, må densamma företes vid den underrätt, där det lämpligast ske kan.

Rätten äger även, där den finner sådant nödigt, genom vite tillhålla den, som bör förete handling, att fullgöra sin skyldighet eller förordna, att densamma på åtgärd av utmätningsman bör tillhandahållas rätten.

Innehåller handling jämväl sådant, som icke rör saken och som innehavaren ej vill yppa, bör rätten tillse, att av handlingen ej uppenbaras mera än nödigt är.

Har annan än part ålagts att förete handling, äger han för besvär och kostnad, som honom därigenom tillskyndas, erhålla skälig ersättning, vilken, då enskild part yrkar företeende av handling eller åberopar denna, bör av honom erläggas, men annars av statsmedel bestridas.

Angående återbetalande till staten av ersättning, som erlagts av statsmedel, skall i tillämpliga delar gälla, vad om ersättande till statsverket av arvoden, som i brottmål ur sagda medel erlagts till vittne eller annars däri hörda personer, är stadgat.

Den, som förpliktats att förete handling och för underlåtenhet att förpliktelsen efterkomma fällts till vite, äge rätt att däröver särskilt anföra besvär.

Den, som är missnöjd med rättens beslut angående ersättning för handlingens företeende inför rätta, kan likaså däri söka ändring genom besvär.

Besvär må icke utgöra hinder för verkställande av beslutet, därest icke den rätt, som avkunnat detsamma, prövar särskild anledning till uppskjutande av verkställigheten föreligga eller besvärsdomstolen det förordnar.

Envar, som icke är eller varit part i målet, må höras som vittne. I brottmål får dock målsäganden icke vittna, även om han ej för talan, ej heller den, som redan dömts till straff för samma brott.

I tvistemål må likväl icke den vittna, till vars förmån eller mot vilken dom, som varder avkunnad i saken, blir gällande, såsom om den hade givits i rättegång, däri han varit part.

Åberopas domare till vittne, pröve han på sin domared, om han vet något, som kan verka på saken. Finner han, att så förhåller sig, må han höras som vittne. Åberopas till vittne allmän åklagare, pröve rätten, huruvida detta till sanningens upplysning är nödigt, och äge han då träda från saken.

Vittne får ej undandraga sig vittnesmål. Dock må vittnesmål icke mot sin vilja avfordras:

Har den, som åberopas till vittne, icke fyllt femton år eller lider han av sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rätten med hänsyn till omständigheterna, om han må höras såsom vittne.

Lag samma vare, ifall den, som åberopas till vittne, saknar medborgerligt förtroende eller icke är vittnesgill eller om han fällts till straff för mened eller för brott, varom förmäles i 17 kap. 1 § 1 och 2 mom., 2 §, 3 § 1 och 2 mom. samt 5 § 2 mom. strafflagen.

Republikens president må icke kallas att vittna.

Vittnesmål må icke avfordras:

Om tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

Utan hinder av förestående, i 1 mom. 3 och 4 punkterna ingående stadganden kan annan i desamma avsedd person än rättegångsbiträde för den anklagade förpliktas att vittna i saken, då allmän åklagare utför åtal för brott, å vilket kan följa sex års tukthus eller strängare straff, eller för försök till eller delaktighet i dylikt brott.

Vad i 1 mom. 1, 3 och 4 punkterna är stadgat, skall iakttagas, ehuru vittne ej längre befinner sig i den ställning, i vilken den omständighet, som skulle bevisas, kommit till hans kännedom.

Vittne får undandraga sig att yppa omständighet eller besvara fråga, varöver vittnet ej skulle kunna yttra sig utan att för åtal utsätta sig själv eller annan, som till vittnet står i sådant förhållande, som i 20 § är sagt. Vittne får även vägra att avgiva utsaga, varigenom affärs- eller yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att vittnet höres därom.

Var, som undandrager sig vittnesmål eller besvarande av viss fråga, nämne tillika grunden för sin vägran och styrke densamma med sannolika skäl.

Är den, som åberopas att vittna, tillstädes i rätten, vare skyldig att genast avlägga vittnesmål. Önskar part, att någon skall höras som vittne, låte genom stämningsman kalla honom till rätten i så god tid, att han utan svårighet kan infinna sig där på utsatt tid.

Rätten har befogenhet att förelägga den, som skall höras i egenskap av vittne, att, innan han infinner sig för avgivande av vittnesmål, i syfte att i minnet återkalla vad vittnesförhöret gäller granska till hans förfogande stående räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, såvida detta kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

Sedan vittne uppropats, skall rättens ordförande fråga vittnet om hans namn, ålder, befattning och hemvist samt, där skäl därtill föreligger, även göra sig underrättad om sådana omständigheter, vilka utgöra laga hinder för avläggande av vittnesed eller berättiga eller förplikta vittnet att undandraga sig vittnesmål, så ock om sådant, som kan inverka på vittnets trovärdighet; och varde allt detta i protokollet antecknat.

Är vittne berättigat att vägra avgiva vittnesmål eller besvara fråga, skall ordföranden därom upplysa vittnet och tillika erinra, att vittnet, om det icke önskar tillgodonjuta denna förmån, vid enahanda äventyr som jämväl annat vittne är skyldigt att tala sanning och yppa, vad i saken är honom veterligt.

Vittnena skola, vart för sig, med hand å bok eller med iakttagande av i vittnets trossamfund gällande ritual svära denna ed: Jag N. N. lovar och svär vid Gud den allsmäktige och allvetande, att jag skall vittna och giva tillkänna allt, som jag i denna sak vet sant vara, utan att något därav förtiga eller något därtill tillägga eller däri ändra.

Den, som icke tillhör något trossamfund eller som av sitt samfunds troslära hindras att gå ed, skall avlägga följande försäkran: Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall vittna och giva tillkänna alt, vad jag i denna sak: vet sant vara, utan att något därav förtiga eller något därtill tillägga eller däri ändra.

Ej må vittnesed eller motsvarande försäkran avläggas av:

Innan vittne avgiver sin utsaga, skall rättens ordförande erinra vittnet om hans sanningsplikt, så ock, om ed eller försäkran avlagts, om vikten därav. Pinnes anledning därtill, skall vittnet även uppmärksam göra s på innehållet i 23 och 24 §§.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet.

Utsaga, som vittnet tidigare avgivit inför rätta eller inför allmän åklagare eller polismyndighet, må uppläsas vid vittnesförhör endast, då han i sin vittnesutsaga avviker från vad han tidigare berättat, eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig i saken.

Vittne förhöres av rättens ordförande. Rätten kan likväl, där den så finner lämpligt, överlämna förhörets verkställande åt parterna, varvid vittne först förhöres av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan vittnet avgivit sin berättelse, kunna rättens ordförande och dess övriga medlemmar samt parterna ställa frågor till vittnet.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ordföranden skall avvisa frågor, som uppenbarligen ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Äro i målet flere vittnen, skola de höras vart för sig. Äro vittnenas utsagor otydliga eller stridiga eller befinnas eljest särskilda skäl föreligga för att vittnena höras mot varandra, må det ske.

Den, som åberopats att vittna, må ej övervara förhandlingen i målet i större utsträckning än förhöret med honom i hans egenskap av vittne erfordrar.

Har vittne i visst mål, enligt vad i 23 § är sagt, tillåtits att yppa sådant, som vittnet eljest bort förtiga, eller har han ålagts att yppa sådan omständighet eller i 24 § omförmäld affärs- eller yrkeshemlighet, vare vittnet avhört inom slutna dörrar.

Prövar rätten, att vittne i parts närvaro av fruktan eller annan orsak ej giver tillkänna, vad vittnet vet i saken, eller stör part vittne i dess berättelse eller söker förvilla honom, skall vittnet höras utan att parten är närvarande. Sedan skall vittnets berättelse uppläsas för parten, och äge denne rätt att ställa frågor till vittnet, såsom i 33 § 2 mom. är sagt.

I protokollet skall noggrant antecknas, vad av vittnena i målet anförts. Deras utsagor skola därefter ur protokollet uppläsas, så att de kunna meddela, huruvida deras ord och mening riktigt uppfattats; och bör även detta i protokollet antecknas. Har vittne därefter, innan målet avdömes, något att tillägga till sin utsaga, anmäla därom omedelbart hos rätten.

Uteblir vittne utan laga förfall eller avlägsnar sig vittne utan lov, straffes med högst etthundra dagsböter. Rätten må ock, om skäl därtill finnes, förordna, att vittnet omedelbart skall inställas; men om uppskov blir nödvändigt, förplikte rätten vittnet genom beslut, som i tid bör delgivas vittnet, att vid vite inställa sig på annan tid, eller förordne, om skäl därtill är, att vittnet skall hämtas till rätten och att han må tagas i förvar så lång tid i förväg, som oundgängligen kräves.

Då vittne hämtats till rätten, må han ej dömas till böter eller vite på den grund, att han i annat fall hade varit frånvarande från rätten.

Kostnaden för inställandet inför rätten skall bestridas av vittnet.

Vägrar vittne utan laga skäl att avlägga vittnesed eller motsvarande försäkran eller att avgiva vittnesmål eller besvara framställd fråga eller att iakttaga honom med stöd av 27 § meddelat föreläggande, kan rätten medelst vite och, där icke vittne därav låter sig rätta, fängelse tillhålla honom att fullgöra sin plikt. Ej må någon av sådan anledning hållas i fängelse mera än sex månader och i intet fall längre tid än saken är anhängig vid sagda rätt. Avstår vittnet tidigare från sin tredska, skall anmälan därom göras hos rättens ordförande, som äger förordna, att saken snarast möjligt skall upptagas till fortsatt handläggning.

I fråga om vittne, som avses i 30 § 1 och 2 punkterna, må ej bestämmelserna i 36 och 37 §§ tillämpas. Sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den, som åberopat vittne, från förhör med detta eller förfaller frågan därom eljest, må vittnet icke med stöd av 36 och 37 §§ ådömas straff eller tvångsmedel användas mot honom.

Har vittne genom förfallolös utevaro eller annan tredska tillskyndat part rättegångskostnad, kan rätten, även om yrkande därom ej framställes, förplikta vittne att i den omfattning, som finnes skälig ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han rätt att av vittnet utbekomma, vad vittnet förpliktats att erlägga.

Till vittne skall erläggas ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle ävensom för tidsspillan, efter vad rätten prövar skäligt.

Enskild part skall betala i 1 mom. nämnd ersättning till vittne, som av honom åberopats. Har rätten i annat än under allmänt åtal hörande mål självmant inkallat vittne, skall ersättningen till vittnet utgivas av parterna en för båda och båda för en.

Om ersättning, som skall utgå av statsmedel, gälle, vad därom särskilt är stadgat.

Enskild part, som instämmer vittne till rätten, skall, därest vittnet bor på längre avstånd från platsen för rättens sammanträde än femtio kilometer och ej av parten dit frambefordras, förskjuta vittnets kostnader för resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den, som enligt 2 mom. bör utgiva ersättningen åt vittnet. Rätten prövar, om förskottet är tillräckligt.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott åt vittne, att på begäran erlägga sådant förskott, må vittnet icke vara skyldigt att inställa sig inför rätten, ej heller part vara berättigad att därefter påkalla vittnets hörande, om målet därigenom skulle fördröjas.

Närmare bestämmelser om förskott kunna meddelas genom förordning.

Är i tvistemål åberopat vittne fjärran eller kan han för annan laga orsak ej komma till den domstol, vid vilken han nämnts och godkänts, skall vittnet höras vid den underrätt, där sådant lämpligast kan ske. Är vittne sjukt, skall han höras, där han vistas; de kostnader, vilka tillskyndas rättens ordförande och ledamöter av sådant förhör, skola enligt rättens prövning ersattas av den, som åberopat vittnet.

Till vittnesförhör, som enligt 1 mom. hålles vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, skall motparten kallas i så god tid, att han utan svårighet kan komma tillstädes. Är motparten då utan laga förfall frånvarande, må detta icke utgöra hinder för vittnets hörande.

Är den, som i brottmål åberopas som vittne, häktad eller kan han av annan laga orsak ej infinna sig vid den domstol, där målet handlägges, må han i närvaro av parterna eller deras ombud höras inför den underrätt, vilken är närmast den ort, där han vistas, såframt icke hans närvaro prövas vara nödvändig för sakens utredning eller den anklagade är häktad. Är vittnet sjukt, skall stadgandet i 1 mom. tillämpas. Kan den anklagade för medellöshet icke ställa ombud, skall rätten eller dess ordförande, eller, där det anses lämpligare, på begäran av någondera av dem den domstol, vid vilken förhöret skall ske, eller dess ordförande förordna advokat eller annan skicklig person att vid förhöret bevaka den åtalades rätt.

Där på grund av brott endast privaträttslig talan utföres, lände till efterrättelse, vad i 1 mom. är sagt.

Den, som icke nöjes åt beslut, varigenom vittne för utevaro eller annan tredska ådömts böter, vite eller ersättningsskyldighet eller förordnats att hållas i fängelse eller inställas inför rätta, eller åt beslut angående vittnesarvode, äger däri söka ändring genom besvär.

Angående verkan av besvär på beslutets verkställighet gälle, vad i 17 § 3 mom. är stadgat.

Där enligt lag viss rättshandling skall avslutas i närvaro av ojäviga vittnen eller där ojävigt vittne skall vid viss förrättning närvara, vare, såvida annat ej särskilt stadgats, som sådant vittne jävig:

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta utlåtande av myndighet eller tjänsteman eller annan inom detta fack verksam person, eller ock uppdraga åt en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

Där lag för visst fall påbjuder anlitande av sakkunniga, lände till efterrättelse, vad för sådant fall särskilt är stadgat.

Där det för utredning av sinnestillståndet hos den, som anklagats för brott, är av nöden, att han undersökes å sinnessjukhus, må rätten förordna därom. Ej må anklagad dock mot sin vilja åläggas att undergå sådan undersökning, utan så är, att han hålles häktad, eller att på det brott, för vilket han åtalas, kan följa strängare straff än fängelse i ett år.

Angående undersökning av sinnestillstånd och intagande i sådant syfte i vårdanstalt för sinnessjuka skall i övrigt iakttagas, vad därom särskilt är stadgat.

Innan sakkunnig utses, böra parterna höras i anledning därav. Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, om han prövas lämplig och hinder ej möter. Rätten äger dock rätt att jämte honom utse annan sakkunnig.

Ej må någon mot sin vilja förordnas till sakkunnig, såvida han icke såsom innehavare av offentlig tjänst eller befattning eller enligt särskilt stadgande är därtill skyldig.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Sakkunnig vare ej skyldig att yppa affärs- eller yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning det påkallar.

Angående tvångsmedel, vilka kunna tillgripas mot tredskande sakkunnig, samt om ersättande av de kostnader, vilka åsamkats part, vare gällande, vad angående vittne är stadgat. Sakkunnig må likväl icke i fall av tredska hämtas till rätten eller medelst fängelse tvingas mottaga uppdraget.

Är sakkunnig, då han förordnas, vid domstol närvarande, avlägge med hand å bok eller med iakttagande av i hans trossamfund för edgång gällande ritual följande ed: Jag N. N. lovar och svär vid Gud den allsmäktige och allvetande, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det mig anförtrodda uppdraget.

Är den sakkunnige ej då vid rätten tillstädes, avlägge eden, när han avgiver sitt utlåtande, och vare eden därefter lämpad. Angående utbytande av ed mot försäkran på heder och samvete, vare gällande, vad om vittnesed är sagt.

Den, som på grund av offentlig tjänst eller befattning anlitas som sakkunnig, må icke avfordras ed eller försäkran.

Sakkunnig skall avgiva noggrann redogörelse för vad han vid undersökningen funnit samt härpå grundat motiverat utlåtande i den fråga, som honom förelagts.

Utlåtande skall avfattas skriftligen, där icke rätten finner skäl tillåta, att det muntligen avgives. Anlitas i egenskap av sakkunnig annan person än innehavare av offentlig tjänst eller befattning, må rätten förordna tiden, inom vilken utlåtandet bör avgivas. Då utlåtandet avgives skriftligt, kan sakkunnig eller, där flere sakkunniga anlitats, en eller flere av dem kallas till rätten för att personligen höras.

Vad i 31 och 33 §§ samt i 34 § 2 mom. är stadgat, gälle i tillämpliga delar även beträffande sakkunnig.

Har sakkunnig avgivit skriftligt utlåtande, bör detsamma, såframt rätten ej av särskilda skäl annorlunda förordnar, i sin helhet eller delvis uppläsas.

Är utlåtande av sakkunnig otydligt eller ofullständigt eller innehåller det motsägelser, och kan bristen ej avhjälpas genom muntligt förhör, må rätten kunna fordra ny undersökning eller nytt utlåtande av honom eller annan sakkunnig. Har utlåtande avgivits av innehavare av offentlig tjänst eller befattning, kan rätten begära nytt utlåtande av överordnad myndighet.

Sakkunnig njute för sitt uppdrag ersättning för de kostnader, vilka föranletts av dess utförande, samt för arbete och tidsspillan, efter vad rätten finner skäligt. Har utlåtande avgivits av myndighet eller av innehavare av offentlig tjänst eller befattning eller av den, som förordnats att avgiva utlåtande på ifrågavarande område, skall ersättning erläggas allenast, såvitt därom är särskilt stadgat.

I tvistemål mellan enskilda parter skall ersättning erläggas av parterna en för båda och båda för en, eller, där sakkunnig blivit förordnad endast på anhållan av den ena parten, allenast av denna part. Lag samma vare med avseende å målsägande och åtalad, då målsäganden påyrkar straff eller utför privaträttslig talan i mål, som angår målsägandebrott, för vilket ej annat eller strängare straff än böter eller fängelse stadgats. I övriga fall erlägges ersättningen ur statsmedel.

Rätten kan, då skäl därtill är, förordna, att ersättningen eller del av denna i förskott skall erläggas till sakkunnig. Förskott erlägges av den, som jämlikt 2 mom. bör betala ersättning till sakkunnig. I mål, där enskild part utför talan, må rätten likväl då densamma utan framställning av part sig till biträde förordnat sakkunnig, förordna, att denne tillkommande förskott skall erläggas ur statsmedel, därest part icke erlägger detsamma.

Ur statsmedel i förskott erlagd ersättning återbetalas till staten i den ordning, varom stadgas i 21 kap. 3 §.

I beslut, varigenom sakkunnig ådömts böter, vite eller ersättningsskyldighet eller som angår ersättning till sakkunnig, får ändring sökas genom besvär.

Angående den verkan på beslutets verkställighet anfört besvär har gälle, vad i 17 § 3 mom. är stadgat.

Åberopar part sakkunnig, som ej är utsedd av rätten, gälle om denne, vad angående vittne är stadgat. Likväl kan på honom tillämpas, vad i 50 § och 51 § 2 mom. är stadgat.

Skall fastighet eller sådant föremål, som ej utan svårighet kan bringas inför rätten, besiktigas, må rätten förrätta syn på fastigheten eller där föremålet befinner sig. Finner rätten nödigt att förrätta syn på plats, där något inträffat, beslute om dess föranstaltande.

Vid syn må ej affärs- eller yrkeshemlighet röjas, såvida ej synnerligen viktiga skäl det påkalla.

Den, som innehar föremål, vilket utan svårighet kan bringas inför rätten och vilket kan antagas vara av betydelse såsom bevismedel i saken, vare skyldig tillhandahålla detsamma för besiktning. Detta stadgande må likväl icke i brottmål tillämpas på åtalad eller person, som till honom står i det förhållande, varom nämnes i 20 §. Part eller annan person må vägra att tillhandahålla föremål för besiktning i motsvarande fall under enahanda förutsättningar, som vittne jämlikt 24 § kan vägra att redogöra för omständighet eller besvara fråga eller avgiva yttrande.

Vad i 13―17 §§ är stadgat, äge motsvarande tillämpning, då föremål eller handling bör tillhandahållas för besiktning. Beträffande tillhandahållande av handling till besiktning vare dessutom gällande, vad i 12 § är stadgat.

Om anställande av syn eller besiktning skola parterna underrättas. Är för brott anklagad häktad och prövas hans närvaro nödig, förordne rätten om hans inställande till förrättningen.

Fordras för sakens förtydligande ritning, planteckning eller annan bildlig framställning, bör den, såvitt möjligt, anskaffas.

Om kostnaden för syn gälle i tillämpliga delar, vad i 53 § är stadgat.

Vad om syn för visst fall är särskilt stadgat, lände till efterrättelse.

I tvistemål eller i brottmål, däri endast privaträttslig talan utföres, kunna för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran anställas med endera parten eller med båda.

Likaså kan målsägande höras under sanningsförsäkran beträffande den omständigheten, vad och huru mycket han på grund av brottet lidit skada.

Under sanningsförsäkran må ej förhöras den, som enligt 30 § 1 eller 2 punkten ej får avlägga vittnesed.

Innan part avgiver sin utsaga, skall han avgiva följande försäkran: Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag i min utsaga skall redogöra för hela sanningen i denna sak, utan att något därav förtiga eller därtill något tillägga eller däri ändra.

Sedan part avgivit försäkran, skall rättens ordförande erinra honom om hans sanningsplikt och om vikten av försäkran.

Laga företrädare för part kan kallas till förhör enligt samma regler, som för part äro stadgade.

Vid förhör med part under sanningsförsäkran vare i tillämpliga delar gällande, vad i 23, 24, 26, 32, 33 och 34 §§ angående vittne är stadgat.