515/1948

Har någon ertappats eller misstänkes han på sannolika skäl för brott, varå dödsstraff eller tukthusstraff eller fängelse i två år eller därutöver kan följa, kan han, där ej häktning strider emot riksdagsordningen, häktas, såframt brottets art, den misstänktes förhållanden eller uppförande eller andra omständigheter göra det sannolikt, att han begiver sig på flykt eller eljest undandrager sig rättegång eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller då skäl föreligger att befara, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Fara för flykt må dock, därest på brottet endast förenämnt fängelsestraff kan följa och om den misstänkte äger stadigvarande boningsort i riket, icke antagas föreligga i annat fall än då han vidtagit förberedande åtgärder för flykt eller försökt fly.

Är å brottet ringare straff stadgat än i 1 mom. sägs, men kan därå dock fängelsestraff följa, och har den misstänkte icke stadigvarande boningsort inom riket, kan han häktas, om skäl föreligger att befara, att han begiver sig på flykt.

Kan på brottet icke följa lindrigare straff än tukthus i två år, bör häktning verkställas, därest det ej är uppenbart, att skäl därtill icke föreligger.

Den, som på sannolika skäl misstänkes för brott, kan oavsett brottets art häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva sitt namn eller sin boningsort, eller därom lämnar uppgift, som kan antagas vara osann; så ock om han icke äger stadigvarande boningsort i riket och det på sannolika skäl kan befaras, att han genom att avlägsna sig ur landet undandrager sig rättegång.

Angående häktning i vissa fall är i lag särskilt stadgat.

Träffas den, som är rusig, på allmän väg, gata eller annat offentligt. ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän sammankomst, eller stör han enskild eller allmän frid genom våldsamhet eller oljud, vare tillåtet att med våld avlägsna honom och, om nödigt är, hålla honom i förvar tills ruset förgått. Stör någon eljest enskild eller allmän frid genom oljud eller våldsamhet, varifrån han på tillsägelse ej avstår, vare nödigt våld till hans avlägsnande ej heller förbjudet.

Länsstyrelse vare befogad förordna om häktning av den, som ertappats eller misstänkes att hava begått brott, efter ty i 20 § sägs.

Länsman och biträdande länsman samt chef för polisinrättning i stad och dennes adjoint, chef för polisinrättnings kriminal-, skydds- eller ordningsavdelning och dennes adjoint, officer för uppdrag, överkommissarie, kommissarie ävensom stadsfiskal och annan allmän åklagare i stad eller den, som är satt att för åtal av brott biträda sådan tjänsteman, så ock överpolischefen, polisöverinspektör, polisinspektör, biträdande polisinspektör, chefen för statspolisen och hans adjoint, chef för avdelning av statspolisen, chefen för kriminalcentralen, kommendör, biträdande kommendör och inspektör för rörliga polisen, gränsbevakningschefen och chefen för undersökningsbyrån vid gränsbevakningsväsendet samt advokatfiskal vid hovrätt have ock makt att, på eget ansvar, verkställa eller låta verkställa häktning av sådan person, som i 1 mom. avses.

Ministeriet för inrikesärendena, så ock justitiekanslern i statsrådet äge rätt att tilldela person, som förordnats att verkställa särskilda brottmålsundersökningar, sådan häktningsrätt, som i 2 mom. är sagt.

I vilka fall och under vilka förutsättningar även annan myndighet kan utfärda häktningsorder, därom är i lag särskilt stadgat.

Har någon begått brott, varå fängelse kan följa, och träffas han å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar have ock rätt att gripa den, som efter länsstyrelses, chefens för statspolisen, chefens för kriminalcentralen, gränsbevakningsehefens eller polischefs utfärdade lysning bör häktas.

Har den, som ej äger häktningsrätt, med stöd av 1 mom. eller av 21 § gripit eller ifall, som avses i 20 §, på grund av verkställt förhör anhållit någon, skall anmälan därom omedelbart göras hos häktningsberättigad myndighet.

Den som av häktningsberättigad myndighet gripits eller, i fall, som avses i 20 §, på grund av verkställt förhör anhållits eller om vilkens gripande eller anhållande anmälan enligt 2 mom. skett, skall, där ej beslut om häktning därförinnan fattats, ofördröjligen och senast inom tre dygn efter det han blivit sin frihet berövad häktas eller försättas på fri fot, varvid dock den tid, som åtgått till hans normala befordrande till den ort, där gärningsplatsens rannsakningsmyndighet finnes, högst fyra dygn, bör från räknas. Föreligger icke full anledning för häktning, men befinnes det likväl vara av synnerlig vikt, att den för brottet misstänkte, medan ytterligare utredning pågår, hålles i förvar, kan häktningsberättigad myndighet förordna om hans anhållande även utöver sagda tid. Anhållandet får likväl icke förlängas med mera än fjorton dygn; och äger häktningsmyndigheten så snart som möjligt besluta om den misstänktes häktande eller försättande på fri fot. Ej må anhållandet ens med den anhållnes samtycke fortgå utöver förenämnda tid.

Den som blivit häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes det för utredning av brott nödvändigt, att den häktades överförande ej sker medan rannsakningen pågår, kan häktningsmyndigheten likväl förordna, att han skall kvarhållas i annat förvar, som är tjänligt för förvaring under längre tid, dock ej längre än tills rätten upptager saken till handläggning.

Angående häktning skall den domstol, på vilken det ankommer att verkställa rannsakning, omedelbart underrättas, och äger domstolen utan dröjsmål vidtaga med rannsakningen i ärendet. Ej må domare i någon händelse uppskjuta rannsakningen längre tid än i stad åtta dygn och på landet en månad från den dag, då anmälan om häktningen gjordes hos honom. Är på landet domaren hindrad att själv börja rannsakningen, begäre hos hovrätten förordnande för annan domare att i hans ställe handlägga målet, tills hindret upphört.

Ankommer det på hovrätt att verkställa förenämnda rannsakning, må densamma icke uppskjutas för längre tid än en månad från det anmälan om häktning ingått.

Är den anklagade häktad, må ärendets behandiing i stad icke uppskjutas på längre tid än fjorton dagar och på landet icke på längre tid än en månad, där detta icke är erforderligt för undersökning av den anklagades sinnestillstånd.

Dömes någon till döds- eller tukthusstraff eller fängelsestraff i minst två år, kan rätten förordna, att han häktas eller fortfarande kvarhålles i häkte, såframt brottets art, den dömdes förhållanden eller uppförande eller andra omständigheter göra det sannolikt, att han begiver sig på flykt eller eljest undandrager sig straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller då skäl föreligger att befara, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Är det ådömda straffet dödsstraff eller tukthus i två år eller därutöver, skall den dömde häktas, därest det ej är uppenbart, att skäl därtill icke föreligger.

Understiger straffet fängelse i två år, kan rätten förordna, att. den dömde häktas eller kvarhålles i häkte, om han ej har stadigvarande boningsort inom riket och skäl föreligger att befara, att han begiver sig på flykt. Beträffande häktning av den, som dömts till straff för stöld, inbrott eller döljande av tjuvgods, liksom även för försök till eller delaktighet i sådant brott, skall, även i det fall, att straffet understiger fängelse i två år, iakttagas, vad i 1 mom. är stadgat.

Har straffet på grund av 3 kap. 4 § strafflagen ådömts nedsatt, pröve rätten utan hinder av vad i 1 och 2 mom. är stadgat, huruvida den dömde såsom samhällsvådlig person bör häktas eller fortfarande hållas häktad.

Angående häktning i vissa fall är i lag särskilt stadgat.

Då någon anhålles, skall han erhålla besked om det brott, för vilket han är misstäkt. Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om anhållandet. Sådan underrättelse må dock ej utan synnerliga skäl givas mot den anhållnes önskan.

Den som är anhållen skall hållas i förvar, men må eljest ej underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet än den, som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring och förflyttning skall så förfaras, att de ej väcka onödig uppmärksamhet. I övrigt skall vid behandlingen av den anhållne i tillämpliga delar iakttagas, vad om rannsakningsfånge är stadgat.