86/1930

Var, som med äganderätt åtkommit fastighet, vare skyldig att söka lagfart å fånget vid den rätt, varunder fastigheten lyder.

Samma skyldighet åligger jämväl den, vilken fastighet tillfallit såsom fideikommiss eller som åtkommit ofri tomt i stad.

Har fastighet åtkommits genom expropriation, på sätt om expropriation av fast egendom för allmänt behov är stadgat, är fånget icke underkastat lagfart.

Med fastighet avses i denna lag även viss andel av fastighet.

Angående lagfart å enskild järnväg för allmän samfärdsel vare gällande, vad därom är särskilt stadgat.

Lagfart skall, där ej här nedan annorlunda är stadgat, sökas i stad inom tre månader efter fånget och på landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter tre månader sedan fånget skedde.

Är fastighet åtkommen genom arv, räknas tiden för lagfarts sökande från bouppteckningens avslutande eller, där för fastighetens avskiljande från dödsboet avvittring eller arvskifte skall verkställas, från det avvittringen eller skiftet vunnit laga kraft.

Då fastighetsfång grundar sig på avvittring av makars egendom eller på skiftesförrättning, vilka enligt vad därom i lag är stadgat kunna inom viss tid klandras, räknas tiden för lagfarts sökande från det avvittringen eller skiftesförrättningen vunnit laga kraft.

Tiden för lagfarts sökande å fång genom testamente räknas från det testamentet, vunnit laga kraft eller, där för avskiljande av testamenterad fastighet från dödsboet avvittring eller arvskifte skall verkställas, från det avvittringen eller skiftet vunnit laga kraft. Har annan än första testamentstagare åtkommit fastighet på grund av samma testamente, räknas dock tiden för lagfarts sökande, ifall testamentet redan tidigare vunnit laga kraft, enligt 1 mom. av denna paragraf eller, där varken bouppteckning eller avvittring eller arvskifte skall efter föregående testamentstagare verkställas, enligt 2 §.

Kan övergång av äganderätt till fastighet enligt lag ske även där någonting uppställts såsom villkor för äganderättens övergång eller dess bestånd, räknas tiden för lagfarts sökande från det äganderättens övergång blivit slutlig.

Tiden, inom vilken fanget till enligt lag förköpsrätt underkastad fastighet skall lagfaras, räknas från det tiden för förköpsrättens utövande utgått.

Har ej ägare av fastighet inom har ovan föreskriven tid sökt lagfart å sitt fång, må rätten på yrkande av allmänna åklagaren tillhålla honom vid vite att lagfara sitt fång, eller bemyndiga annan, vars rätt beror av att lagfarten sker, att på ägarens vägnar och bekostnad söka lagfart.

Handling, på grund varav lagfart sökes, bör i huvudskrift till rätten ingivas. Där fånget skall lagfaras vid flere rätter, må avskrift av sagda handling, bestyrkt av ordföranden i den rätt, där lagfart först sökes, inlämnas till de övriga.

Befinnes handling, på grund varav lagfart sökes, icke vara så upprättad som lag stadgar eller finner rätten eljest uppenbart, att fånget icke är lagligt, varde ansökningen genast avslagen.

Sökes lagfart på grund av förrättning eller dom, testamente eller annat rättsärende, som tager åt sig laga kraft, må lagfart icke meddelas förrän detta skett.

I de fall, som i 4 § 1 mom. omnämnas, må lagfart icke beviljas innan äganderättens övergång blivit slutlig.

Lagfart må icke, där ej här nedan eller annorstädes i lag är annorlunda stadgat, meddelas, innan förre ägarens äganderätt till fastigheten blivit utredd.

Utredning om förre ägarens äganderätt är icke av nöden, där lagfart sökes å fång, som skett vid exekutiv auktion, därest fastighet vid auktionen sålts för gäldande av belopp, som var i fastigheten intecknat.

Den, som söker lagfart, skall förete utredning, på landet medels utdrag ur jordregistret och vid behov genom andra handlingar om namn och registernummer å den fastighet, som skall lagfaras, samt i stad medels utdrag ur tomtbok och mätebrev om tomtens nummer, ytvidd och längden av dess särskilda sidor.

Vid lagfart av till stads område hörande fastighet, som ej ingår i tomtindelningen, men finnes införd i jordregistret, vare med avseende å utredningen av fastighetens namn och registernummer gällande, vad i i momentet är stadgat angående fastighet på landet.

Kan lagfart icke beviljas på grund därav, att den av sökanden förebragta utredningen är otillräcklig eller att tvist om äganderätten! till fastigheten är anhängig, eller ock av annan orsak, som icke jämlikt 7 § föranleder ansökningens omedelbara avböjande, kan sakens behandling uppskjutas till annat rättegångstillfälle. Fullgör icke sökanden då, vad honom blivit förelagt, varde ansökningen avslagen, där han ej visar, att uraktlåtenheten att fullgöra de meddelade föreskrifterna föranletts av orsak, som icke berott av honom.

Kan ej sökanden förebringa utredning om förre ägarens äganderätt till fastigheten, skall rätten, om sökanden därom anhåller och medels utdrag ur mantals- eller skattelängden eller med andra dylika officiella intyg visar, att han eller hans fångesmän under de nästförflutna tio åren varit antecknade såsom ägare till fastigheten, och förekommer icke anledning att antaga, att annan äger bättre rätt till fastigheten, genom offentlig kungörelse förelägga den, som anser sig hava bättre rätt till fastigheten, att inom ett år efter det kungörelsen blivit på här nedan angivet sätt offentliggjord väcka talan, vid äventyr att sökanden eljest kan beviljas lagfart å fastigheten.

Då sökanden icke kan förete handling, på grund av vilken lagfart sökes, i huvudskrift eller sådan avskrift, som i 6 § säges, men genom avskrift av annat slag eller annan handling, som tillkommit i samband med fånget, utreder såväl att åtkomsthandlingen är uppgjord i laga form som jämväl vad denna innehåller, samt gör sannolikt, att originala åtkomsthandlingen förkommit eller förstörts, kan rätten likaså utfärda sådan kungörelse, som i 1 momentet säges.

Kungörelsen skall genom rättens åtgärd anslås å dörren till rättens sessionsrum och en gång införas i de officiella tidningarna i första numret för ett årskvartal samt i det i 2 momentet omförmälda fall särskilt meddelas sökandens fångesmän eller dennes arvingar eller, då dessa eller deras vistelseort äro okända eller då de icke utan stora olägenheter kunna anträffas, landshövdingen i länet.

Har talan icke inom utsatt tid blivit väckt, må ej den omständigheten, att sökanden icke kunnat förebringa utredning om sin fångesmans äganderätt eller sin åtkomsthandling, utgöra hinder för beviljande av lagfart.

Vid lagfart böra angivas fastighet, som lagfares, enligt de i 10 § avsedda handlingarna, sökandens åtkomst samt, där åtkomsten skett mot vederlag, vederlagets art och belopp.

Över beviljad lagfart tecknas bevis å den i 6 § nämnda handlingen.

Över beviljade lagfarter skall upprättas i stad för varje månad och på landet, beträffande var kommun särskilt, för varje ting förteckning, upptagande de fastigheters namn och nummer, å vilka lagfart meddelats, sökandenas och deras fångesmäns namn samt åtkomstens art och datum. Förteckningen skall på åtgärd av rätten; i stad inom åtta dagar efter månadens utgång och på landet inom trettio dagar efter tingets slut för en tid av tre månader anslås å vederbörande kommuns anslagstavla, på sätt om offentliga kungörelser är stadgat.

Lagfartsärenden må handläggas på landet endast vid lagtima ting och i stad endast å måndag eller, om helg- eller högtidsdag då inträffar, nästa söckendag därefter.

Över lagfartsärenden skall föras särskilt protokoll på sätt därom genom förordning närmare stadgas.

Rätten skall föra lagfartsregister, upptagande fastigheterna i den ordningsföljd och så angivna, som jordregistret och tomtboken utvisa, samt särskilt för varje fastighet de lagfarter, som meddelats, så ock lagfartsansökningar, som avslagits eller äro anhängiga.

På begäran av fastighetsägaren skall i lagfartsprotokollet och lagfartsregistret jämväl antecknas på grund av äldre lag utfärdat fastebrev eller, där lagfarten bort ske genom ett enda uppbud utan utfärdande av fastebrev, sådant uppbud.

Närmare föreskrifter angående förande av lagfartsregister utfärdas genom förordning.

Ändring i rättens beslut uti lagfartsärenden sökes genom besvär.

Vill den, som överlåtit sin fastighet till innan, eller den, till vilken hans rätt övergått, få överlåtelsen förklarad ogiltig på den grund, att överlåtelsen ej skett i lagstadgad form, skall han, vid äventyr av talans förlust, därom väcka talan inom ett år efter det fastigheten efter överlåtelsen första gången lagfors och överlåtaren upphörde att såsom ägare besitta fastigheten.

Har fastighet frångått dess rätta ägare, och har denne eller den, till vilken hans rätt övergått, icke inom tio år efter det fastigheten frångått den förstnämnda och annan erhållit lagfart därå återfått fastigheten eller anhängiggjort talan om dess återvinnande, vare han sin talan förlustig, därest den, som erhållit lagfart, eller annan, till vilken fastigheten från denne övergått, vid åtkomsten var i god tro.

Har fastighet överlåtits till tvänne och har lagfart därå på grund av den tidigare överlåtelsen icke sökts innan senare överlåtelsen skedde eller, där tiden för lagfarts sökande icke vid tiden för senare överlåtelsen utgått, innan utgången av sagda tid, vare i fråga om dess talan, till vilken fastigheten först överlåtits eller till vilken dennes rätt övergått, lag såsom i 1 mom. är sagt, dock sålunda att talan i detta fall skall väckas inom ett år från det fastigheten på grund av senare överlåtelsen första gången lagfors och den, som erhållit lagfart, eller den, till vilken dennes rätt övergått, såsom ägare tog fastigheten i sin besittning.

Har fastighet före utgången av den i 20 eller 21 § nämnda tid för talans väckande övergått till annan, och har denne ännu icke erhållit lagfart å sitt fång, skall, där talan i rätt tid väckes mot den, för vilken fastigheten sist lagfarits, talan anses bevarad jämväl emot den, till vilken fastigheten övergått.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932. Härigenom upphävas i jordabalken 4 kap. 1, 2 och 3 §§, 5 kap. 8 §, för såvitt den står i strid med denna lag, ävensom 9 kap. och 17 kap. 4 §, så ock förordningen den 13 juni 1800 om lagfart och börd av jord på landet, för såvitt angår lagfart, förordningen den 14 mars 1864 därom, huru vid ansökning om lagfart å fast egendom förfaras skall, då sökanden ej kan fullt styrka sin företrädares åtkomst till egendomen, samt kungliga förklaringen den 14 maj 1805, angående lagens rätta förstånd och tillämpning i mål, som röra klander å fast egendom.

Tillika skola jämväl de till förmån för statskontoret samt särskilda kassor och fonder utfärdade bestämmelser därom, att lagfart icke må fullföljas utan inteckningshavarens vetskap eller bifall, upphöra att gälla.

Stadgandena i 1 kapitlet av denna lag skola äga tillämpning även med avseende å fång, som ägt rum före lagens trädande i kraft, dock så att, där fånget jämlikt äldre lag bort lagfaras, beträffande tiden för lagfarts sökande stadgandena i äldre lag skola lända till efterrättelse samt att, där fånget enligt äldre lag icke behövt lagfaras och tiden för lagfarts sökande, räknad enligt stadgandena i denna lag, skulle hava vidtagit redan före lagens trädande i kraft, denna tid räknas från och med lagens ikraftträdande.

Lagfart, som vidtagit, men icke slutförts före denna lags trädande i kraft, skall fullföljas medelst lagfart enligt denna lag, dock så att dessa lagfarter ej på landet antecknas uti den i 15 § omförmälda förteckningen och att, där tre uppbud redan meddelats, lagfarten skall avslutas med utfärdande av fastebrev enligt äldre lag.

Där fastighet frångått rätta ägaren före denna lags ikraftträdande, skola stadgandena i 21 § av denna lag om förlust av talan äga tillämpning, såframt annan

I övriga fall skola, där fastighet frångått rätta ägaren före denna lags ikraftträdande, stadgandena i äldre lag angående förlust av talan äga tillämpning.

Jämväl i fall, som i 1 momentet sägs, skola stadgandena i äldre lag tillämpas, där enligt dessa talan förverkas tidigare än enligt denna lag.