Finlex - Till startsidan
Finlands författningssamling

312/1922

Finlands författningssamling

Författningarna i Finlands författningssamling både i textform och som tryckoptimerade pdf-filer

Förordning om verkställighet av lagen angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras.

Typ av författning
Förordning
Meddelats

Den ursprungliga författningens text

I de ursprungliga författningstexterna görs inga ändringar eller rättelser. Ändringarna och rättelserna syns i de uppdaterade författningarna och i pdf-versionerna av författningssamlingen.

På föredragning av Justitieministern varder, med stöd av 6 § i lagen den 1 juni 1922 angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras, härmed stadgat som följer:

1 §.

För erhållande av annan tjänst än de i 1 § 1 mom. samt 2 och 3 §§ av lagen angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras, omförmälda, erfordras, med nedannämnda undantag, att den, som till tjänsten sig anmäler, ådagalagt, att han innehar god förmåga att i tal och skrift använda flertalets av inbyggarna i ämbetsdistriktet språk. Därutöver skall av tjänstsökande, om ämbetsdistriktet är enspråkigt, fordras förmåga att förstå landets andra språk, men om ämbetsdistriktet är tvåspråkiga nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda landets andra språk.

2 §.

Av sådan tjänsteman vid statsrådets translatorsbyrå, vars åliggande är att verkställa översättningar till någotdera av landets språk, erfordras fullständig förmåga att behärska det språk, till vilket han äger utföra översättningar, samt förmåga att i tal och skrift använda det språk, från vilket översättningen skall verkställas.

Av huvudredaktören för de officiella tidningarna erfordras utom fullständig förmåga att behärska finska språket, förmåga att i tal och skrift använda svenska språket.

3 §.

Med avvikelse från stadgandena i 1 § fordras av nedannämnda tjänstemän, till vilkas kompetensvillkor icke hör vid universitet eller högskola avlagd slutexamen, jämte god förmåga att i tal och skrift använda flertalets av inbyggarna i ämbetsdistriktet språk nedan fastställd kunskap i landets andra språk:

Vid förvaltningsgrenar, hänförda till Ministeriet för inrikesärendena: av polismästare i sådan enspråkig stad, som har 10,000 invånare eller därutöver, samt av poliskommissarien i Mariehemn fordras förmåga att i tal använda landets andra språk.

Vid förvaltningsgrenar, hänförda till Handels- och industriministeriet: av chefen för Ålands lotsfördelning samt av sjöfartsinspektören i Ålands distrikt fordras förmåga att i tal använda det andra språket; av hamnkaptenen i Sortanlaks statshamn fordras icke kunskap i svenska språket.

Vid förvaltningsgrenar, hänförda till Ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena fordras, därest ämbetsdistriktet är enspråkigt eller tjänstgöringsorten vid statsjärnvägarna är enspråkig ort, förmåga att i tal använda det andra språket; är ämbetsdistriktet tvåspråkigt, fordras för expeditörs-, första bokhållar- och bokhållartjänster vid postverket samt distriktskassörs-, kanalbokhållar- och kanalbokförartjänster vid väg- och vattenbyggnaderna förmåga att i tal använda det andra språket.

Vid förvaltningsgrenar, hänförda till Lantbruksministeriet: av arkivarie och bokförare vid forststyrelsen, distriktskamrerare och disitriktskassör vid distriktskontor fordras förmåga att förstå svenska språket, ävenså av revirkassör, om reviret är tvåspråkigt, varemot i enspråkigt revir av den sistnämnda icke fordras kunskap i det andra språket; av biträdande föreståndaren för kolonisationsstyrelsens byggnadskontor fordras förmåga att i tal använda svenska språket, likaså av arkivarien vid lantmäteristyrelsen.

4 §.

Av ordförande i magistrat och köpingsstyrelse fordras samma språkkunskap som av domare.

Av politierådman fordras förmåga att i tal och skrift använda ämbetsdistriktets språk, om distriktet är enspråkigt, samt, därest distriktet är tvåspråkigt, förmåga att förstå landets andra språk.

5 §.

Av rektor, föreståndare och lärare vid sjöfartsläroverk fordras samma språkkunskap, som jämlikt 2 § i lagen angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras, erfordras av lärare vid statens läroanstalt.

6 §.

Av följande tjänstemän fordras endast förmåga att i tal och skrift använda ettdera av landets språk: av kartograf, kartläggare och topograf vid lantmäteristyrelsen, av preparator vid geologiska kommissionen ävensom av andra med dem jämförliga för vissa tekniska sysslor tillsatta tjänstemän.

Detsamma gälle med avseende å befattningshavare vid försäksringsrådet, med undantag för dess ordförande, sekreterare, registrator och ombudsman.

7 §.

Å vederbörande centralstyrelse och länsstyrelse ankommer att avgöra, vilken språkkunskap som skall fordras av tjänstemän och befattningshavare av följande slag: renskriverska, räkne- och skrivbiträde, medicinalstyrelsen underlydande översköterska och överskötare samt av övriga till vårdpersonalen hörande; av överkonstapel och konstapel vid polisinrättning; av tullstyrelsen underlydande gränsfiskal och tullfiskal, uppsyningsman och tullvaktmästare vid tullbevakning, tullkammare och bevakningsslup, överuppsyningsman, uppsyningsman och tullvaktmästare å bevakningsångfartyg och motorfartyg, befälhavare å sjöfartsväsendet underlydande fartyg, biträde och betjänt vid statsanstalts laboratorium, järnvägarnas betjäntekår, post- och telegrafverkets brevbärar- och betjäntekår, central- och länsstyrelse underlydande byggmästare samt vaktmästare vid statsinrättning ävensom av annan härmed jämförlig tjänsteman eller befattningshavare.

8 §.

Samma språkkunskap, som omförmäles i 1 § 1 mom. av lagen angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras, skall fordras av: distriktschef och sekreterare vid uppbådsbyrå, samt ordförande, ledamot och sekreterare vid uppbådsverkets centralnämnd.

Av lärare vid officersskola fordras samma språkkunskap, som av sökande till lärartjänst vid statens läroanstalt.

Angående den språkkunskap, som fordras av andra vid truppförband, staber samt militära ämbetsverk tjänstgörande befattningshavare än de, vilka nämnas i 3 § av lagen angående den språkkunskap, som skall av statstjänsteman fordras, äger befälhavaren för militären avgöra.

Av underbefäl fordras följande språkkunskap:

För att bliva underofficer fordras av den, som skall tjäna vid svenskspråkigt truppförband förmåga att i tal och skrift använda svenska språket samt förmåga att i tal använda finska språket. Vid övriga truppförband fordras för vinnande av underofficersgrad förmåga att i skrift och tal använda finska språket.

Med underbefäl förstås här de underofficerare, vilka på grund av avtal anställas i aktiv militärtjänst eller vid fullgörande av sin värnplikt befordras till underofficerare. Till underofficerare räknas icke korpraler.

Vad i denna paragraf är sagt om underbefäls språkkunskap, gäller icke dem, som härförinnan på grund av avtal inträtt i aktiv militärtjänst eller vid fullgörande av sin värnplikt befordrats till underofficerare.

9 §.

Kan till sådan tjänst, för vilken fordras slutexamen vid universitet, med stöd av dispens eller i förordning medgiven undantagsrätt utnämnas någon, som icke avlagt slutexamen av omförmält slag, skola på honom ställas samma fordringar med avseende å språkkunskap, som lagen angående språkkunskap stadgar för den, vilken avlagt slutexamen vid universitet.

10 §.

För att någon skall kunna förordnas att såsom vikarie handhava tjänst, skall på honom med avseende å språkkunskap ställas samma fordringar som på ordinarie innehavare av tjänsten.

11 §.

Å statsrådet ankommer att på framställning av vederbörande överdomstol eller ämbetsverk bestämma, att de tjänsteåligganden, som förutsätta användningen av olika språk, skola vid överdomstolen eller sådant ämbetsverk, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt, fördelas mellan olika personer och att de fordringar på språkkunskap, vilka med anledning härav skola ställas på tjänstemännen, tillämpas på sätt i 1 § 1 mom. av lagen angående den språkkunskap, som skall av tjänsteman fordras, beträffande sådana fall stadgas.

Det alla, som vederbör, till efterrättelse länder.

Helsingfors, den 29 december 1922.

Republikens President K. J. Ståhlberg.Justitieminister Otto Åkesson.

Till början av sidan