26/1920

Å landet må byggnad ej uppföras närmare än fem meter till mark, som annan äger eller med nyttjanderätt besitter, med mindre ägaren och den, som besitter marken, giva därtill lov. För hus, som är högre än tio meter, vare minsta avståndet från grannes mark hälften av husets höjd, räknat från grundens medelhöjd till högsta punkten av taket.

Ria, badstuga med öppet rös, smedja eller annan byggnad av lika eldfarlig beskaffenhet, vilken ej är uppförd av brandfritt material, ävensom väderkvarn vare granne på landet ej skyldig att tåla närmare sin mark än tio meter, ej heller närmare sin trädgård, gårdsplan, arrendetomt eller på egen jord befintlig byggnad än trettio meter.

Finnes mellan eldfarlig inrättning eller väderkvarn och grannes mark eller byggnad annan byggnad, äge granne fordra, att det i 1 momentet nämnda avståndet ökas med hälften av den mellanliggande byggnadens längd i riktningen mot hans mark eller byggnad.

Vad ovan är sagt, gälle ock om upplag av trävaror eller annat lätt antändbart gods, avsett att förvaras på platsen längre tid.

Vad ovan i 1 och 2 momenten samt i 1 § stadgas, äger icke tillämpning, om grannelagsförhållandet tillkommit först efter det byggnaden redan var under uppförande.

Stall, fähus, gödselstad, avträde eller annan dylik inrättning skall anläggas på sådant sätt, att granne därav ej lider uppenbart men.

Avfallsvatten må ej så utkastas eller avledas, ej heller avfall å sådan plats uppläggas, att granne eller annan nära boende därigenom tillskyndas olägenhet.

Där ej annat avtalats, skall tak, som vetter mot annas grund, vara så inrättat, att nedrinnande vatten icke faller å denna.

Genom byggnadsordning, som till efterlevnad i landskommun fastställts, må särskilda förskrifter angående uppförandet av byggnad eller annan inrättning nära annans grund, utöver vad denna eller annan lag eller författning inehåller, kunna i hälsovårdens eller den allmänna säkerhetens intresse påbjudas.

Av kommun godkänd byggnadsordning skall, för att vinna laga kraft, befordras till landshövdingen, som äger underställa saken, jämte tillkomna handlingar och eget utlåtande, statsrådets prövning och stadfästelse.

Giltigheten av avtal, genom vilket medgivits avvikelse från stadgandena i 1, 2 eller 5 §§ eller rätt att anbringa fönster eller annan ljusöppning under andra villkor än i ortens byggnadsordning är stadgat, upphör ej, om ock byggnaden eller inrättningen, vilken avtalet avser, förstöres genom vådeld eller annan övermäktig tilldragelse, därest inom skälig tid en i huvudsak lika beskaffad byggnad eller inrättning uppföres i stället.

Lider någon men i användandet av mark, som han äger eller med nyttjanderätt besitter, genom inträngande rötter från grannes mark, vare berättigad att borttaga dem. Lag samma vare om överhängande grenar, där de icke borttagas av ägaren inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd.

Å mark må ej grävas ej heller densamma belastas så, att byggnad å annas grund förlorar sitt stöd. Gräver någon å mark eller belastar densamma så, att byggnad å annans grund annorledes skadas, ersatte skadan, såvitt denna ej berott på otillräcklig grundning eller därpå att byggnaden eljest varit vårdslöst uppförd.

Kan den, som företager grävning eller annat dylikt arbete, ej utan synnerlig olägenhet eller kostnad skydda grannes byggnad, med mindre skyddsanstalter därför vidtagas å hans grund, må grannen ej förhindra sådant, men vare berättigad till ersättning för skadan.

Vill någon, då grävning eller annat dylikt arbete å grannes grund äger rum, för att skydda byggnad å sin egen grund mot skada, själv vidtaga åtgärd för byggnadens stödande, och nödgas han för sådant ändamål uppföra skyddsanstalt å den grund, där arbetet pågår, vare detta ej honom förmenat.

Hotar byggnad, mur eller annan inrättning att instörta och sålunda förorsaka granne skada, vare denne berättigad att, där ej ägaren på tillsägelse drager försorg om farans avvärjande, på ägarens bekostnad låta vidtaga därför nödiga åtgärder.

Vad här är sagt om ägare, gälle ock om innehavare, vilken på grund av sitt rättsförhållande till ägaren står i samma ansvarighet som denne.

Där någon genom uppförande av byggnad, grävning eller annorledes utövar sin rätt att nyttja, grunden på sådant sätt eller under sådana omständigheter, att åtgärden uppenbarligen har till sitt väsentliga ändamål att tillskynda granne skada eller men, äge denne fordra att grunden återställas i sitt förra skick, så ock ersättning för uppkommen skada och men. Rätt att framställa dylikt anspråk vare dock förfallen efter ett år från det åtgärden vidtogs eller dess skadlighet eller menlighet blev uppenbar.

Har hus uppförts så, att det skjuter in på annans grund, eller närmare denna än vad i 1 och 2 §§ eller byggnadsordning för stad eller landskommun säges, och har det ej skett mot bättre vetande eller i följd av grov vårdslöshet, vare granne, som icke efter det gränsen eller avståndet överskridits ofördröjligen däremot gjort gensaga, skyldig att tåla det byggnaden kvarstår, i händelse husets nedrivande, ändrande eller flyttande skulle medföra i förhållande till olägenheten därav för grannen och husets värde oskäligt stor skada.

För det intrång grannen lider skall han dock, så länge detta fortgår, hållas skadelös genom ersättning. Där byggnaden skjuter in på hans grund, bör ersättningen utgöras genom en från fastigheten utgående årlig avgäld. Avgäldens belopp varde fastställd av domstol, sedan domstolen, där den finner det nödigt, berett de personer, för vilkas fordringar de ifrågavarande fastigheterna tilläventyrs utgöra underpant, tillfälle att varda i saken hörda.

Fastställd avgäld gälle för en tid av tio år, så ock därefter, intill dess densamma på sakägares ansökan varder ånyo bestämd.

Saknar jordlägenhet eller särskilt skifte därav för dess ändamålsenliga nyttjande erforderlig förbindelse med landsväg, bygdeväg eller gemensam byaväg, eller kan förefintlig väg ej utan synnerlig olägenhet begagnas, vare ägaren berättigad att mot årlig avgäld erhålla nödig väg, där den erforderliga förbindelsen med minsta olägenhet kan anordnas. Avgälden bestämmes på sätt i 14 § säges.

Lag samma vare, där erforderlig förbindelse med allmänt begagnad vattenväg saknas eller förefintlig väg till densamma ej utan synnerlig olägenhet kan användas.

Ägare eller den, som med nyttjanderätt besitter jordlägenhet, vare skyldig att tåla, det granne eller annan nära boende genom hans mark, utom tomt, trädgård eller park, drager för sitt husbehov avsedd telefonledning, så ock elektrisk ledning för alstrande av ljus eller överföring av kraft, ävensom uppställa härför erforderliga stolpar, såframt det utan större olägenhet för honom kan ske och ledningen eljest ej eller endast med oskälig kostnad kan anordnas; dock skall ersättning givas för skada och olägenhet.

Vad nu föreskrivits innefattar icke ändring i stadgandena om skyldigheten att upplåta mark för grundande av ovannämnda och därmed jämförliga inrättningar på sätt om expropriation är föreskrivet.

Ej må någon, såvida ej nedan annorlunda säges, hålla upplag eller nyttja fastighet så, att granne eller annan, som äger eller med nyttjanderätt besitter jord eller hus i närheten eller vars intressen eljest kunna därav beröras, varaktigt lider oskäligt besvär, såsom genom gnistor, aska, sot, rök, värme, stank, gaser, ånga, skakning, buller eller dylikt.

Är besvär, som nu nämnts, enligt ortsförhållandena ej att anses såsom ovanligt eller opåräknat, eller har grannelagsförhållandet inträtt efter det nyttjandet vidtog eller upplag tillkom, och har besväret ej senare yppats eller märkligt ökats, må det ej som oskäligt anses.

Vill någon göra anläggning för bedrivande av verksamhet eller hålla upplag, som kan förorsaka i 17 § omförmält oskäligt besvär, utverke i stad hos magistraten och på landet hos kommunalnämnden beslut därom, på vilket avstånd från grannes mark anläggningen får göras eller upplaget hållas. Ansökningen bör biläggas nödiga uppgifter rörande beskaffenheten och omfånget av anläggningen eller upplaget samt huru driften av anläggningen är avsedd att äga rum. Lag samma vare, där någon önskar förändra eller utvidga anläggning eller dess drift eller upplag på sådant sätt, att tidigare förutsättningar beträffande läget ej längre föreligga.

Ärende, som i föregående moment avses, äger magistraten eller kommunalnämnden jämte eget utlåtande hänskjuta till landshövdingens handläggning, där anläggningen kan medföra besvär å ett vidsträckt område eller sådan anläggning överhuvud ej får utan tillstånd av landshövding inrättas.

Innan beslut meddelas i ärende, som i 18 § är nämnt, skall på sökandens bekostnad å platsen hållas syn, till vilken granne, vars mark gränsar omedelbart intill, varde kallad, och varom andra, som äga eller med nyttjanderätt besitta jord eller hus i närheten, skola underrättas genom kungörelse, som offentliggöres på sätt om kommunala kungörelsers tillkännagivande på orten är stadgat. Har ärendet hänskjutits till landshövdingens handläggning och prövas ansökningen beröra även annan ort, bör ock dess magistrat eller kommunalnämnd höras.

Vad ovan stadgats äge tillämpning, då tillstånd till anläggningen sökts hos landshövdingen.

Vid prövning av ansökning, som nämnes i 1 momentet, skall avseende även fästas därå, huruvida platsen i följd av naturförhållanden eller andra orsaker är synnerligen lämpad för anläggningen, likasom ock vid det förhållande, att sådan redan förut tilläventyrs finnes förlagd i trakten. Finnes för frågans bedömande särskild utredning erforderlig, må den på sökandens bekostnad anskaffas.

Är någon missnöjd med magistrats eller kommunalnämnds beslut, äge rätt att hos landshövdingen söka ändring genom besvär inom trettio dagar efter det beslutet anslagits i stad hos magistraten och på landet i kommunalstämmans samlingsrum.

I landshövdings utslag må ändring sökas hos statsrådet inom sextio dagar efter utslagets utgivande.

Meddelas, enligt vad därom är särskilt stadgat, offentlig myndighets tillstånd till anläggning, vare det i 18 § föreskrivna särskilda förfarandet icke därutöver av nöden.

Tillskyndas granne eller annan genom anläggning eller upplag, oaktat anläggningen eller upplaget tillkommit under iakttagande av vad i 18 § föreskrivits eller såsom i 20 § säges, oskäligt besvär av det i 17 § nämnda slag, vare denne ej berättigad att fordra driftens inställande eller upplagets undanskaffande. Äge dock makt att yrka det ägaren eller innehavaren av anläggningen eller upplaget förpliktas att draga försorg om att besväret, ändå att det ej vållats av vårdslöshet eller försumlighet, bringas att upphöra, så ock ersättning för skada och annat men, tills detta skett. Där sådana anstalter, att besväret upphör, alls icke eller icke utan oskälig kostnad kunna åstadkommas, må han hållas skadeslös för allt det besvär honom förorsakas. Varder besväret minskat, skall ersättningen därefter jämkas.

Lag samma vare om anläggning, som i laga ordning tillkommit eller begynt drivas, innan denna lag trätt i kraft, dock att ersättning för besvär, som granne eller annan därförinnan lidit, ej må äga rum.

Anläggning, för vilken, enligt vad därom är särskilt stadgat, utverkats offentlig myndighets tillstånd, vare i avseende å besvär, som i 17 § nämnes, ansedd lika med i 18 § omförmäld anläggning.

Har i fråga om anläggning eller upplag ej iakttagits vad i 18 § stadgas, och lider någon därav sådant oskäligt besvär, som i 17 § omförmäles, varde på hans yrkande ägaren av anläggningen eller upplaget ålagd att inställa driften eller undanskaffa upplagat; svare ock för skada och annat men, ändå att sådant icke vållats genom vårdslöshet eller försumlighet. Har förhållandet fortbestått i tre år och har ej heller, då talan väckes, väsentligt större besvär yppats än tillförene, gälle vad i 21 § är sagt.

Ålägges ägare av anläggning eller upplag att inställa anläggningens drift eller undanskaffa upplaget, kan domstolen tillika bestämma att domen, ändå att ändring däri sökes, skall tillsvidare lända till efterrättelse.

Vad ovan är sagt, äge ock tillämpning, om anläggning eller dess drift eller upplag förändrats eller utvidgats såsom 18 § omförmäler utan iakttagande av vad där föreskrives.

Förorsakar verksamhet, som i 17 § avses, synnerligen betydande faror eller olägenheter för allmänna intressen, och kunna desamma utan oskälig kostnad bringas att upphöra eller minskas, äge landshövdingen ålägga ägaren att vidtaga nödiga åtgärder i sådant syfte.

Kan sådant icke ske eller varder faran eller olägenheten ej avlägsnad genom åtgärd, som i 1 momentet omförmäles, kan regeringen förordna att verksamheten skall tillsvidare inskränkas eller inställas eller ock helt och hållet nedläggas. Dock njute ägaren, där anläggning för bedrivande av verksamheten tillkommit i laga ordning, av allmänna medel ersättning för skada, som därigenom tillskyndas honom, efter vad vid expropriation av fast egendom för allmänt behov är stadgat.

Vad i lag eller författning eljest finnes föreskrivet om villkoren för anläggande eller drivande av hälsovådliga eller andra farliga inrättningar, för tillverkning, upplag med mera av vissa ämnen, så ock om nyttjande av vattendrag, undergår ej genom stadgandena i denna lag ändring.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ må ej tillämpas å förhållande, som lagligen tillkommit, innan denna lag trätt i kraft, sålänge förhållandet består oförändrat.

Det alla, som vederbör, till efterrättelse länder.