805/2011

Förundersökning av brott görs enligt denna lag, om inte något annat föreskrivs särskilt i lag.

I fråga om användning av tvångsmedel och förundersökningsmyndigheternas inhämtande av information gäller i övrigt vad som föreskrivs särskilt i lag.

Vid förundersökning utreds

Vid förundersökning ska saken förberedas så att åtalsprövning kan ske och parternas intressen bevakas på behörigt sätt och så att bevisningen kan tas emot i ett sammanhang vid huvudförhandlingen eller målet avgöras i skriftligt förfarande.

Förundersökning görs av någon annan polis än skyddspolisen. (26.4.2019/585)

Förundersökningsmyndigheter är förutom polisen även gränsbevaknings-, tull- och militärmyndigheterna. Bestämmelser om deras förundersökningsbefogenheter finns i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) , lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) och lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014) . (30.1.2018/113)

Förutom förundersökningsmyndigheterna deltar även åklagaren i förundersökning.

Förundersökningen leds av en undersökningsledare, som är en sådan anhållningsberättigad tjänsteman som avses i 2 kap. 9 § i tvångsmedelslagen (806/2011) . Åklagaren är dock undersökningsledare endast i de fall som anges i 4 § 1 mom. En kriminalöverkonstapel eller överkonstapel får vara undersökningsledare vid förundersökning som görs av polisen, om det finns grundad anledning till det utifrån ärendets art eller av något annat motsvarande skäl. En tjänsteman har rätt att vara undersökningsledare vid förundersökning som görs av någon annan myndighet, om det föreskrivs särskilt i lag om denna rätt.

När flera undersökningsledare utreder brott som har samband med varandra kan till chef för dem utses en allmän ledare för undersökningen, som beslutar om samordning av förundersökningen och som i det syftet kan meddela sina underlydande undersökningsledare föreskrifter.

En utredare ska under undersökningsledarens ledning och tillsyn hålla förhör och vidta andra förundersökningsåtgärder som gäller ett misstänkt brott, verkställa de föreskrifter som undersökningsledaren meddelar om undersökningen av ärendet och utföra andra åtgärder som enligt lagen ankommer på en utredare.

Åklagaren leder förundersökningen av brott som en polisman misstänks ha begått i samband med tjänsteuppdrag. Om brottets allvarlighet eller ärendets art annars förutsätter det, kan åklagaren besluta att vara undersökningsledare trots att det brott som en polisman misstänks ha begått inte har begåtts i samband med tjänsteuppdrag. Åklagaren kan i ovan avsedda fall leda förundersökningen även till den del det i ärendet utöver en polisman finns någon annan misstänkt, om det är ändamålsenligt med tanke på utredningen av ärendet. Åklagaren är inte undersökningsledare, om ett ärende behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010) .

Åklagaren leder förundersökningen av brott som någon som är anställd hos polisen misstänks ha begått vid dödsfall som anmälts till åklagaren med stöd av 7 § 3 mom. i lagen om utredande av dödsorsak (459/1973) . (23.3.2023/453)

En åklagare som är undersökningsledare har samma befogenheter i uppdraget som en till befälet hörande polisman som är undersökningsledare.

Ett brott som en polisman misstänks ha begått ska alltid undersökas av någon annan polisenhet än den där polismannen tjänstgör, om inte ärendet ska behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Även i övrigt ska den polisenhet som undersöker brottet vid behov utses så att tilltron till förundersökningens opartiskhet inte äventyras.

Parter vid förundersökning är

Bestämmelserna om parter i denna lag gäller i tillämpliga delar en parts vårdnadshavare eller intressebevakare och den som hör till ett lagstadgat organ för en juridisk person som är part eller i övrigt till dess ledning och är företrädare för den juridiska personen samt andra lagliga företrädare för en part.

Vid behov beslutar undersökningsledaren om en person ska betraktas som part.

Om en part har ett biträde eller en stödperson, deltar denne i förundersökningen så som föreskrivs i lag.

I fråga om rätten att anlita ett biträde vid förundersökningen, en framställning till domstolen om att ett biträde eller en stödperson ska förordnas samt biträdets behörighet när det gäller någon annan person som har varit föremål för ett koppleribrott som avses i 20 kap. 10 eller 11 § i strafflagen (39/1889) än en målsägande tillämpas 4 kap. 10 § i denna lag. I fråga om rätten för ett biträde och en stödperson för en sådan person att vara närvarande när huvudmannen förhörs tillämpas vad som i 7 kap. 12 § föreskrivs om en parts biträde och den som förordnats till stödperson för en målsägande. (19.4.2024/186)

En undersökningsledare, utredare eller någon annan tjänsteman vid en förundersökningsmyndighet får inte delta i förundersökningen om han eller hon är jävig.

Frågan om en förundersökningstjänsteman är jävig ska avgöras utan dröjsmål. Frågan avgörs av tjänstemannen själv eller vid behov av tjänstemannens chef. Om åklagaren är undersökningsledare ska denne höras i frågan om en utredare är jävig och kan han eller hon åta sig att avgöra frågan.

En ojävig förundersökningstjänsteman ska utan dröjsmål förordnas i en jävig tjänstemans ställe. En förundersökningstjänsteman får dock trots att han eller hon är jävig vidta förundersökningsåtgärder som inte kan skjutas upp utan att utredningen av ett brott äventyras.

En förundersökningstjänsteman är jävig, om

Jäv enligt 1 mom. 4 punkten uppstår inte enbart av den anledningen att staten är part.

Med närstående avses i 1 mom. förundersökningstjänstemannens

Som närstående betraktas också motsvarande halvsläkting. Med makar avses äkta makar, personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden och personer som lever i registrerat partnerskap.

När någon anmäler ett brott eller en händelse som han eller hon misstänker vara ett brott till en förundersökningsmyndighet, ska myndigheten registrera anmälan utan dröjsmål. Om anmälan är oklar eller bristfällig, ska den som gjort anmälan vid behov uppmanas att precisera eller komplettera den.

Skyldigheten att registrera en anmälan om brott gäller även när förundersökningsmyndigheten har fått kännedom om ett misstänkt brott på något annat sätt än vad som avses i 1 mom., om de villkor för att avstå från åtgärder som anges i 9 § 1 mom. inte uppfylls.

En målsägande som har gjort en anmälan om brott ska få en skriftlig bekräftelse av anmälan, som innehåller de grundläggande uppgifterna om anmälan och om det brott eller den händelse som har anmälts. (8.1.2016/10)

Om anmälan om brott har gjorts hos en förundersökningsmyndighet till vars uppgifter det inte hör att göra förundersökning i ärendet, ska myndigheten genast registrera ärendet som mottaget och sända anmälan tillsammans med eventuellt annat material som uppkommit i ärendet till den behöriga förundersökningsmyndigheten, som ska registrera anmälan utan dröjsmål.

Förundersökningsmyndigheten ska göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts.

Innan förundersökningen inleds ska förundersökningsmyndigheten vid behov utreda omständigheterna i samband med en sådan misstanke om brott som avses i 1 mom. särskilt så att ingen grundlöst behandlas som misstänkt för brott och så att ett beslut om att inte göra förundersökning kan fattas enligt 9 § 1 mom. eller 10 § 1 mom., om ärendet kräver det. I fråga om de åtgärder som vidtas innan förundersökningen inleds iakttas bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar.

Undersökningsledaren ska vid behov fatta beslut om huruvida förundersökning ska göras och eventuella omständigheter som behövs för att fatta beslutet utredas. Förundersökningsåtgärder som utredningen av ärendet förutsätter får vidtas innan undersökningsledaren fattar sitt beslut.

Om åklagaren får väcka åtal för brott endast på yrkande av målsäganden ( målsägandebrott ), görs förundersökning bara om målsäganden har underrättat förundersökningsmyndigheten eller åklagaren om att målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden återtar sitt straffyrkande, ska undersökningen läggas ned.

Förundersökning av målsägandebrott får inledas trots att straffyrkande inte har framställts, om det är uppenbart att målsäganden ännu inte känner till brottet och undersökningen inte kan skjutas upp utan att utredningen av brottet äventyras. Målsäganden ska då utan dröjsmål underrättas om att undersökningen har inletts. Undersökningen ska läggas ned, om målsäganden efter att ha fått kännedom om brottet inte meddelar att han eller hon yrkar på straff för den som är skyldig till det.

Om åklagaren enligt lag får väcka åtal för målsägandebrott när ett allmänt intresse kräver det, trots att målsäganden inte yrkar på straff för den som är skyldig till brottet, ska förundersökning göras på åklagarens begäran.

Om det enligt lag förutsätts att det visas att ett brott har begåtts för att en åtgärd ska kunna vidtas eller en förmån bestå, ska förundersökning av målsägandebrott i behövlig omfattning göras på begäran av målsäganden trots att målsäganden inte meddelar att han eller hon yrkar på straff för den som är skyldig till brottet.

När en person som inte har fyllt 15 år är misstänkt för en brottslig gärning ska förundersökning vid behov göras för att utreda om någon som har fyllt 15 år har medverkat i gärningen. Vid förundersökningen utreds då de omständigheter som avses i 1 kap. 2 § för varje misstänkts del.

När någon som inte har fyllt 15 år är misstänkt för en brottslig gärning ska förundersökning dessutom vid behov göras

I de fall som avses i 2 mom. 3 punkten får förundersökning göras även om målsäganden i ett målsägandebrott inte har framställt ett sådant yrkande som avses i 4 § 1 mom.

För eventuella tjänstemannarättsliga åtgärder ska undersökningsledaren underrätta chefen för en tjänsteman som avses i 40 kap. 11 § 1 punkten i strafflagen (39/1889) om att förundersökning inleds, om tjänstemannen är misstänkt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. Undersökningsledaren har även rätt att underrätta om inledande av förundersökning som gäller andra brott som tjänstemannen är misstänkt för, om det brott som undersöks är sådant att det kan antas ha betydelse för fullgörandet av tjänsteuppdragen.

Förhör ska hållas och andra förundersökningsåtgärder vidtas på begäran av en part, om parten visar att de kan ha betydelse för saken och om de inte orsakar kostnader som är oskäliga med hänsyn till ärendets art.

Under förundersökningen beslutar undersökningsledaren eller, med stöd av 5 kap. 2 § 1 mom., åklagaren om de förundersökningsåtgärder som en part begär. När målet har överförts till åklagaren beslutar åklagaren om åtgärderna.

Förundersökningsmyndigheten får undersöka ett brott som misstänks ha begåtts utomlands, om finsk lag kan tillämpas på brottet med stöd av 1 kap. i strafflagen och om det av skäl som gäller undersökningen och för att straffansvaret ska förverkligas är ändamålsenligt att förundersökning görs i Finland. Det är åklagaren som ska besluta om förundersökning ska inledas, om det för att utreda brottet i Finland krävs riksåklagarens åtalsförordnande enligt 1 kap. 12 § i strafflagen.

När en målsägande anmäler ett brott som har begåtts i en annan medlemsstat i Europeiska unionen till förundersökningsmyndigheten, ska målsägandens anmälan och yrkanden utan dröjsmål sändas till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om inte förundersökningsmyndigheten undersöker brottet enligt 1 mom. För att målsägandens anmälan och yrkanden ska sändas förutsätts det dessutom att målsäganden inte har kunnat göra anmälan och framställa sina yrkanden i den stat där gärningen begicks eller att han eller hon i fråga om ett allvarligt brott inte har velat förfara så. (23.3.2023/453)

I fråga om internationellt samarbete vid utredning av brott föreskrivs särskilt i lag.

Om ett brott inte kan förutses medföra strängare straff än böter och brottet bedömt som en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, behöver förundersökning av brottet inte göras och får en förundersökning som redan har inletts läggas ned, om målsäganden inte har några anspråk i saken.

Om en myndighet med stöd av vad som föreskrivs i någon annan lag avstår från åtgärder för att ställa den misstänkte under åtal för brott, görs förundersökning dock endast av särskilda skäl.

Undersökningsledaren fattar vid behov de beslut som avses i denna paragraf.

Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren besluta att förundersökning inte ska göras eller att förundersökningen ska läggas ned, om åklagaren med stöd av 1 kap. 7 eller 8 § i lagen om rättegång i brottmål eller någon annan motsvarande bestämmelse i lag skulle låta bli att väcka åtal och inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att åtal väcks.

Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren också besluta att förundersökningen ska läggas ned, om kostnaderna för en fortsatt undersökning skulle stå i klart missförhållande till arten av det ärende som utreds och den eventuella påföljd som är att vänta, eller om det på basis av redan vidtagna förundersökningsåtgärder är övervägande sannolikt att åklagaren skulle låta bli att väcka åtal på någon annan grund än den som nämns i 1 mom. För att förundersökningen ska kunna läggas ned förutsätts dessutom att inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att den ska fortsätta.

Förundersökningen ska inledas på nytt i de fall som avses i 1 och 2 mom., om det finns grundad anledning till det på grund av nya omständigheter som framkommit i ärendet.

Om det sker en förundersökning av två eller flera brott som misstänks ha begåtts av samma person och han eller hon har främjat utredningen av ett eller flera misstänkta brott genom ett erkännande, får åklagaren, om han eller hon finner det befogat med beaktande av sakens natur och de yrkanden som kan framställas, de kostnader som behandlingen uppenbart medför och den tid som går åt för den samt andra omständigheter, på framställning av undersökningsledaren bestämma att förundersökning inte ska göras i fråga om alla brott eller att förundersökningen av vissa av brotten ska läggas ned.

Om förundersökningen begränsas med stöd av 1 mom. på grund av ett erkännande, får åklagaren samtidigt på framställning av undersökningsledaren förbinda sig att yrka på straff i enlighet med en lindrigare straffskala som avses i 6 kap. 8 a § i strafflagen för det misstänkta brott som förundersöks. Åklagaren får ingå en motsvarande förbindelse också när det pågår undersökning av ett misstänkt brott vars utredning den som misstänks för brottet har främjat genom att helt eller till väsentliga delar erkänna brottet.

Om förfarandet i ärendet följer 2 mom., får det ordnas en överläggning mellan åklagaren och den som misstänks för brott samt avfattas ett domsförslag med iakttagande av 1 kap. 10 och 10 a § i lagen om rättegång i brottmål.

Ett beslut om att avstå från förundersökning eller att lägga ned en förundersökning och åklagarens förbindelse att yrka på ett lindrigare straff får återtas endast om ett i 1 mom. avsett erkännande återtas eller om beslutet eller förbindelsen enligt ny utredning som kommit fram i ärendet har grundat sig på väsentligt bristfälliga eller felaktiga uppgifter.

En förundersökning får inte lämnas ogjord eller läggas ned och en i 2 mom. avsedd förbindelse får inte ingås med stöd av denna paragraf, om det föreskrivs ett strängare straff än fängelse i sex år för det misstänkta brottet eller det misstänkta brottet är ett brott som avses i 20 kap. 1, 3–5, 9, 14–16 eller 18 § eller 21 kap. 5, 6 a, 6 c eller 7–15 § i strafflagen, eller om ett viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att det görs en förundersökning. (19.12.2024/924)

I ett brottmål där Europeiska åklagarmyndigheten utövar behörighet förutsätts det för att 1–3 mom. ska tillämpas att en permanent avdelning vid Europeiska åklagarmyndigheten har samtyckt till förfarandet. Målet ska på det sätt som föreskrivs i artikel 40 i rådets förordning (EU) 2017/1939 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten föras till den permanenta avdelningen för avgörande innan åklagaren fattar beslut om de åtgärder som avses i 1–3 mom. (15.1.2021/67)

Förundersökning ska göras utan ogrundat dröjsmål.

När en person som inte har fyllt 18 år är misstänkt för brott eller för en brottslig gärning som han eller hon har begått före fyllda 15 år, ska förundersökning göras skyndsamt.

Förundersökning ska göras skyndsamt om målsäganden är under 18 år och det misstänkta brottet är ett mot målsäganden riktat sexualbrott eller brott mot liv, hälsa, frihet, integritet, frid eller ära. (3.2.2023/136)

Förundersökning ska göras skyndsamt om en person misstänks för ett sådant brott mot besöksförbud som inte utifrån en helhetsbedömning ska anses vara ringa. (16.2.2023/204)

När omständigheterna förutsätter det får förundersökningsåtgärderna ställas i angelägenhetsordning.

Undersökningsledaren får besluta att förundersökningsåtgärderna ska skjutas upp till en senare tidpunkt, om det är nödvändigt för att utreda det brott som undersöks eller något annat brott som har samband med det och om uppskjutandet inte äventyrar någons liv, hälsa eller frihet eller medför risk för betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada.

Undersökningsledaren får besluta att en förundersökning som har inletts ska avbrytas, om ingen är misstänkt för brottet och om utredning som påverkar ärendet inte kan fås. Det misstänkta brottets art ska beaktas särskilt när beslutet fattas.

Förundersökningen ska fortsätta utan ogrundat dröjsmål när det inte längre finns förutsättningar för avbrottet.

I enkla och klara ärenden får summarisk förundersökning göras enligt vad som föreskrivs nedan, om inte gärningen enligt allmän straffpraxis kan förutses medföra strängare straff än böter.

Med anledning av ett brott som en polisman misstänks ha begått får summarisk förundersökning göras endast om ärendet behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. (18.11.2016/988)

Undersökningsledaren beslutar vid behov om förundersökningen ska vara fullständig eller summarisk.

Vid förundersökningen ska det utredas och beaktas både de omständigheter och bevis som talar mot den som är misstänkt för brott och de som talar för honom eller henne.

Vid förundersökningen ska den misstänkte bemötas som oskyldig.

Den som är misstänkt för brott har rätt att låta bli att medverka till utredningen av brottet.

En förundersökningsåtgärd och det ingripande i en persons rättigheter som den innebär ska vara försvarliga i relation till det brott som utreds, behovet av att utreda ärendet i fråga samt ålder, hälsa och andra motsvarande omständigheter som gäller den person som är föremål för åtgärden och övriga omständigheter som inverkar på saken.

Vid förundersökning får det inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att syftet med förundersökningen ska kunna nås.

En förundersökningsåtgärd ska vidtas så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet.

Parterna och andra som deltar i förundersökningen ska behandlas finkänsligt.

En person som inte har fyllt 18 år ska vid förundersökning bemötas så som hans eller hennes ålder och utvecklingsnivå förutsätter. Det ska särskilt ses till att undersökningsåtgärderna inte i onödan orsakar personen olägenheter i skolan, på arbetsplatsen eller i någon annan omgivning som är viktig för honom eller henne.

Undersökningsåtgärder som gäller en person som inte har fyllt 18 år ska i möjligaste mån utföras av utredare som är särskilt förtrogna med denna uppgift. Förundersökningsmyndigheten ska vid behov rådfråga en läkare eller någon annan sakkunnig om huruvida en person som inte har fyllt 18 år kan utsättas för undersökningsåtgärder.

När det gäller en part eller någon annan som ska förhöras och som inte har fyllt 18 år ska domstolen förordna en intressebevakare för förundersökningen som i stället för vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare bevakar barnets intresse i ärendet, om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare inte opartiskt kan bevaka barnets intresse i ärendet och om det inte är klart onödigt att förordna en intressebevakare. Undersökningsledaren ska vid behov hos domstolen ansöka om att en intressebevakare ska förordnas. Ansökan kan också göras av åklagaren, välfärdsområdet eller den förmyndarmyndighet som avses i 84 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) . Ett intressebevakarförordnande gäller tills handläggningen av det brottmål upphör i fråga om vars förundersökning förordnandet har getts.

De kostnader som uppstår vid förordnandet av intressebevakare samt intressebevakarens arvode och kostnader ersätts av statens medel. I fråga om intressebevakning iakttas i övrigt lagen om förmyndarverksamhet i tillämpliga delar. Bestämmelser om meddelande av interimistiskt förordnande finns i 79 § i lagen om förmyndarverksamhet.

När en person blir föremål för förundersökningsåtgärder ska han eller hon så snabbt som möjligt underrättas om sin ställning vid förundersökningen. Skyldigheten att underrätta gäller också när ställningen förändras.

Om en persons ställning är oklar, får han eller hon vid förundersökningen bemötas som en person som ska höras.

Vid förundersökningen har en part rätt att anlita ett biträde som parten själv väljer. Den som är misstänkt för brott ska underrättas om denna rättighet så som föreskrivs i 16 och 17 §. Innan målsäganden hörs ska han eller hon skriftligen underrättas om denna rättighet, om inte ärendet ska behandlas vid summarisk förundersökning. Förundersökningsmyndigheten ska också annars med hänsyn till de omständigheter som hänför sig till det brott som utreds, utredningen av brottet och personen i fråga se till att en parts rätt att anlita biträde faktiskt tillgodoses när parten önskar det eller när garantierna för en rättvis rättegång kräver det. (17.10.2014/818)

Om en misstänkt inte vill utnyttja sin rätt till biträde, ska förundersökningsmyndigheten vid behov säkerställa att den misstänkte har tillräcklig information om innehållet i den brottsmisstanke som gäller honom eller henne samt om sin rätt att låta bli att medverka till utredningen av brottet och om sin rätt att anlita biträde vid förundersökningen och rättegången. Den misstänkte ska informeras om att han eller hon har rätt att senare återta sitt beslut att avstå från rätten att anlita biträde. (28.10.2016/892)

Undersökningsledaren eller åklagaren ska göra framställning till domstolen om att ett rättegångsbiträde eller en stödperson ska förordnas för målsäganden, om det finns orsak till det enligt bestämmelserna i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål, och framställning om att en försvarare ska förordnas för den som är misstänkt för brott, om det finns orsak till det enligt 1 § 3 mom. i det kapitlet. Om målsäganden med stöd av 11 kap. 9 a § bedöms vara i behov av särskilt skydd eller om brottets beskaffenhet eller målsägandens personliga omständigheter annars förutsätter det, ska förundersökningsmyndigheten fråga målsäganden om denne samtycker till att hans eller hennes kontaktuppgifter ges till en organisation som tillhandahåller stödtjänster för målsägande och, om målsäganden ger sitt samtycke, förmedla uppgifterna utan ogrundat dröjsmål. (8.1.2016/10)

Bestämmelser om behörigheten hos den som är biträde för en part och om hur frågan om behörighet avgörs finns i 11 kap. 3 §.

Den som har gripits, anhållits eller häktats som misstänkt för brott har rätt att hålla kontakt med sitt biträde genom besök, brev och telefonsamtal så som anges närmare i häktningslagen (768/2005) och lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) .

Förundersökningsmyndigheten ska se till att kontakterna mellan den misstänkte och biträdet kan skötas konfidentiellt.

Inom tvåspråkiga förundersökningsmyndigheters ämbetsdistrikt används vid förundersökning den misstänktes språk, antingen finska eller svenska. Om de misstänkta har olika språk eller om den misstänktes språk är varken finska eller svenska, ska förundersökningsmyndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämma vilket handläggningsspråk som ska användas. Om språket inte kan väljas på den grunden, används majoritetsspråket i förundersökningsmyndighetens ämbetsdistrikt. Vid förundersökning som görs av en enspråkig förundersökningsmyndighet används språket i myndighetens ämbetsdistrikt, om inte myndigheten med beaktande av parternas rätt och fördel bestämmer att det andra språket ska användas.

Oavsett 1 mom. har var och en dock rätt att vid förundersökning använda finska eller svenska så som bestäms i 10 § i språklagen (423/2003) . Förundersökningsmyndigheten ska sköta tolkningen eller på statens bekostnad skaffa en tolk, om myndigheten inte behöver använda det språk som personen i fråga talar.

Bestämmelser om rätten att använda samiska vid förundersökning finns i samiska språklagen (1086/2003) .

Personer som inte är finsk-, svensk- eller samiskspråkiga har rätt att vid förundersökning använda ett språk som de förstår och kan tala tillräckligt bra. Teckenspråkiga har rätt att använda teckenspråk. Förundersökningsmyndigheten ska ta reda på om en part behöver tolkning. Förundersökningsmyndigheten ska se till att en part får den tolkning som han eller hon behöver. Som tolk får anlitas en redbar och annars för detta uppdrag lämplig person som har den skicklighet som krävs för uppdraget. Förundersökningsmyndigheten ska utse en ny tolk för uppdraget, om en parts rättsskydd kräver det. Förundersökningsmyndigheten kan utse en ny tolk för uppdraget också när det finns andra vägande skäl. (8.11.2013/770)

I de fall som avses i 2 och 4 mom. ska tolkning ordnas också när det behövs på grund av att den som ska höras har en syn-, hörsel- eller talskada.

Handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på saken ska inom skälig tid skriftligt översättas för en misstänkt till det i 12 § avsedda språk som den misstänkte använder, om översättningen behövs för att bevaka den misstänktes rättigheter. Till en målsägande ska det på målsägandens begäran inom skälig tid ges en skriftlig översättning till det i 12 § avsedda språk som målsäganden använder av handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på saken, om översättningen behövs för att bevaka målsägandens rättigheter, av en skriftlig bekräftelse som avses i 3 kap. 1 § 3 mom. samt av ett beslut som avses i 11 kap. 1 § om att en förundersökning inte görs, att den läggs ned eller att den avslutas utan att saken lämnas till åklagarens prövning eller av ett sammandrag av ett sådant beslut. (8.1.2016/10)

Med avvikelse från 1 mom. får handlingar eller delar av eller ett sammandrag av dem översättas muntligt för en part, om inte partens rättsskydd kräver att handlingarna översätts skriftligt. (8.1.2016/10)

Förundersökningsmyndigheten ska se till att en misstänkt får tillräcklig information om sin rätt till en översättning av handlingar och vid behov försäkra sig om huruvida den misstänkte vill ha en översättning av handlingar som avses i denna paragraf. Om en misstänkt avstår från sin rätt till en översättning av handlingar, behöver ingen översättning ges till den misstänkte. (8.1.2016/10)

Översättning enligt denna paragraf görs på statens bekostnad, om inte förundersökningsmyndigheten själv sköter översättningen. Som översättare får anlitas en redbar och annars för detta uppdrag lämplig person som har den skicklighet som krävs för uppdraget. Förundersökningsmyndigheten ska utse en ny översättare för uppdraget, om en parts rättsskydd kräver det. Förundersökningsmyndigheten kan utse en ny översättare för uppdraget också när det finns andra vägande skäl.

I fråga om översättning gäller dessutom vad som i språklagen och samiska språklagen bestäms om översättning.

Bestämmelser om det språk som ska användas i meddelanden, kallelser och brev i anslutning till förundersökning finns i 19 § 3 mom. i språklagen och 15 § 1 mom. i samiska språklagen.

Till andra än finsk-, svensk- eller samiskspråkiga ska meddelanden, kallelser eller brev i möjligaste mån sändas på ett språk som personen i fråga kan antas förstå tillräckligt bra.

Efter det att förundersökning har inletts har en part rätt att få del av omständigheter som föranlett förundersökningen och kommit fram vid den samt av förundersökningsmaterial som kan påverka eller kan ha påverkat behandlingen av hans eller hennes ärende.

En part har inte den rätt som avses i 1 mom. medan undersökningen ännu pågår, om lämnandet av uppgifterna försvårar utredningen.

En part har inte den rätt som avses i 1 mom., om det är nödvändigt att avstå från att lämna ut uppgifterna för att skydda ett mycket viktigt allmänt eller enskilt intresse. En part har inte rätt att få information om uppgifter som avses i 11 § 2 mom. 6 a, 7 eller 7 a-punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) . (8.1.2016/10)

Vid prövning av frågan om en parts rätt att få information eller frågan om begränsningar av den rätten ska hänsyn tas till partens rätt att på behörigt sätt försvara sig eller annars på behörigt sätt bevaka sin rätt i en rättegång.

På rätten att få information om användning av hemliga tvångsmedel tillämpas dessutom 10 kap. 60 och 62 § i tvångsmedelslagen och på rätten att få information om hemligt inhämtande av information 5 kap. 58 och 60 § i polislagen (872/2011) .

På en parts rätt att ta del av förundersökningsmaterialet tillämpas i övrigt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. På utlämnande av uppgifter i en ljud- och bildupptagning tillämpas dock 9 kap. 7 § 2 mom. i denna lag.

När en person underrättas om att han eller hon är misstänkt för brott ska personen utan dröjsmål och senast innan han eller hon hörs underrättas om

(23.3.2023/453)

En person som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för brott ska utöver vad som föreskrivs i 1 mom. i möjligaste mån utan dröjsmål informeras om hur ärendets handläggning fortsätter och om de myndigheters roll som deltar i ärendets handläggning samt underrättas

Den som är misstänkt för brott ska underrättas om de rättigheter som avses i 1 och 2 mom. på den misstänktes språk som avses i 12 §. Den misstänkte ska underrättas om den rättighet som avses i 1 mom. 1 punkten skriftligen, om inte ärendet ska behandlas vid summarisk förundersökning.

När den som är misstänkt för brott berövas sin frihet i samband med gripande, anhållande eller häktning ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om

En frihetsberövad som inte fyllt 18 år ska utöver det som föreskrivs i 1 mom. dessutom utan dröjsmål underrättas om

En utländsk frihetsberövad ska utöver det som föreskrivs i 1 och 2 mom. utan dröjsmål underrättas om rätten till att en diplomatisk beskickning eller ett konsulat som företräder hans eller hennes hemland underrättas om frihetsberövandet.

Den frihetsberövade ska underrättas om de rättigheter som avses i 1–3 mom. skriftligen och på den misstänktes språk som avses i 12 §.

Förundersökningsmyndigheten ska utan ogrundat dröjsmål, i den omfattning det är behövligt i synnerhet med beaktande av omständigheter som hänför sig till målsägandens person och brottets natur, underrätta en målsägande om

Om utredningen gäller våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, sexuellt utnyttjande, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, dråp, mord, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, kvinnlig könsstympning, förberedelse till kvinnlig könsstympning, grovt hemfridsbrott, grovt frihetsberövande, människohandel, grov människohandel, tagande av gisslan, förberedelse till tagande av gisslan, olaga förföljelse, grovt rån eller förberedelse till grovt rån, eller försök till eller medverkan till ett sådant brott, ska förundersökningsmyndigheten utan ogrundat dröjsmål underrätta målsäganden om rätten att enligt 19 kap. 4 § 2 mom. i fängelselagen (767/2005) , 16 kap. 1 § 2 mom. i häktningslagen och 16 kap. 2 § 2 mom. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) få en anmälan om att en fånge eller en häktad har frigivits eller avlägsnat sig från fängelset eller någon annan förvaringslokal. (19.12.2024/924)

Om målsäganden vill få en anmälan enligt 1 mom., ska målsäganden underrätta förundersökningsmyndigheten eller åklagaren om detta. Målsäganden ska uppge behövliga kontaktuppgifter för att anmälan ska kunna lämnas. Förundersökningsmyndigheten eller åklagaren ska underrätta domstolen om målsägandens begäran.

Förundersökningsmyndigheten ska genast underrätta åklagaren om ett ärende där den som är misstänkt för brott är en polisman, om inte ärendet behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Åklagaren ska underrättas, om en person har avlidit eller allvarligt skadats i en situation där en polisman har använt maktmedel. Åklagaren ska dessutom underrättas om ett brott som har kommit för undersökning, när förundersökningsmyndigheterna och åklagarmyndigheterna tillsammans utifrån sina befogenheter har beslutat att brottet ska omfattas av underrättelseskyldigheten eller om åklagaren har begärt underrättelse om brottet. (23.3.2023/453)

Förundersökningsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta åklagaren också om brottmål där Europeiska åklagarmyndigheten kan utöva behörighet. (15.1.2021/67)

Förundersökningsmyndigheten ska på åklagarens begäran göra förundersökning eller utföra förundersökningsåtgärder. Förundersökningsmyndigheten ska också annars iaktta de föreskrifter som åklagaren meddelar för att säkerställa att ärendet utreds så som avses i 1 kap. 2 §.

Åklagaren beslutar om förundersökningsåtgärder när saken har överförts till åklagaren efter det att förundersökningen har avslutats.

Bestämmelser om när åklagaren kan vara undersökningsledare finns i 2 kap 4 §.

Förundersökningsmyndigheten ska så som ärendets art eller omfattning förutsätter underrätta åklagaren om omständigheter som hänför sig till förundersökningen och förundersökningsåtgärderna och om undersökningens framskridande i övrigt. Om förundersökningsmyndigheten har underrättat åklagaren om ett brott som har kommit för undersökning, ska undersökningsledaren innan förundersökningen avslutas höra åklagaren om ärendet har utretts tillräckligt väl enligt vad som föreskrivs i 1 kap. 2 §. Detta gäller när ärendets art och omfattning kräver att åklagaren hörs eller när det är meningen att förundersökningen avslutas utan att ärendet överlämnas till åklagaren. Bestämmelser om skyldigheten att underrätta om användning av tvångsmedel finns i tvångsmedelslagen.

Åklagaren ska efter behov medverka i förundersökningen för att säkerställa att ärendet utreds så som avses i 1 kap. 2 §.

Förundersökningsmyndigheten och åklagaren ska diskutera frågor om hur förundersökningssamarbetet ska ordnas.

Om det finns anledning att anta att en person kan bidra till utredningen av ett brott eller om hans eller hennes närvaro vid en förundersökningsåtgärd annars behövs för utredningen av brottet, är personen skyldig att på kallelse infinna sig på det närmaste lämpliga verksamhetsstället hos den förundersökningsmyndighet som sänt kallelsen eller på motsvarande verksamhetsställe hos någon annan förundersökningsmyndighet. (30.12.2013/1145)

Av kallelsen ska framgå det brott som utredningen gäller och den ställning som den som fått kallelse har i förundersökningen.

Om den som kallats till förundersökning, utan godtagbar orsak underlåter att lyda kallelsen, får han eller hon hämtas till undersökningen. Den som är misstänkt för brott får hämtas också utan kallelse, om fängelse kan följa på brottet och det är sannolikt att han eller hon inte lyder en kallelse eller om det finns anledning att misstänka att han eller hon efter att ha fått en kallelse kommer att försvåra förundersökningen genom att fly eller undanröja bevis eller på något annat sätt.

Undersökningsledaren beslutar om hämtning. Den som ska hämtas ska ges ett skriftligt förordnande om hämtningen. Om det på grund av ärendets brådskande natur inte finns något skriftligt förordnande, ska den som hämtas i samband med gripandet informeras om förordnandet och de omständigheter som ligger till grund för det.

I 8 kap. 3 § 1 mom. och 4 § i tvångsmedelslagen föreskrivs om genomsökning för hämtning till förhör.

Den som påträffas på en brottsplats eller i dess omedelbara närhet ska på uppmaning av en förundersökningstjänsteman som utför förundersökning av brott stanna kvar på platsen eller omedelbart infinna sig på det närmaste lämpliga verksamhetsstället hos den förundersökningsmyndighet som tjänstemannen företräder eller på motsvarande verksamhetsställe hos någon annan förundersökningsmyndighet. Om personen utan godtagbar orsak vägrar att iaktta uppmaningen eller om det på grund av personens uppträdande är sannolikt att han eller hon inte kommer att iaktta en uppmaning, får tjänstemannen hindra personen från att avlägsna sig från platsen eller gripa personen och föra denne med sig för att höras. (30.12.2013/1145)

Den som håller på att avlägsna sig från en brottsplats får gripas för att en uppmaning enligt 1 mom. ska kunna ges, om omständigheterna är sådana att uppmaningen inte kan delges personen på något annat sätt och utredningen av saken annars skulle äventyras.

De förundersökningsåtgärder för vilka en person på kallelse har infunnit sig eller hämtats till förundersökning eller enligt 3 § ålagts att stanna kvar eller förts för att höras ska vidtas utan ogrundat dröjsmål.

Ingen får hållas i förundersökning längre än nödvändigt.

Den som inte är misstänkt för brott är skyldig att närvara vid förundersökning högst sex timmar åt gången. En misstänkt som inte är anhållen eller häktad är skyldig att närvara högst tolv timmar åt gången och, när förutsättningar för anhållande finns enligt 2 kap. 5 § i tvångsmedelslagen, högst 24 timmar. När någon som inte har fyllt 15 år är misstänkt för en brottslig gärning är han eller hon av synnerligen vägande skäl skyldig att närvara mer än tolv timmar och högst 24 timmar åt gången.

Den som har närvarit vid förundersökning får inte utan särskild orsak åläggas att infinna sig på nytt eller hämtas till förundersökning på nytt under de följande tolv timmarna efter det att han eller hon avlägsnat sig från förundersökningen.

En misstänkt som med stöd av 5 § 2 mom. är skyldig att närvara vid förundersökning och som inte har anhållits eller häktats får vid förundersökningen hållas inlåst, om det är nödvändigt för att förhindra att han eller hon avlägsnar sig.

När en militärperson hämtas till eller grips för förundersökning eller friges ska detta utan dröjsmål meddelas chefen för den administrativa enhet där militärpersonen tjänstgör.

Den som förhörs ska vara personligen närvarande vid förhöret.

En part får avge sin utsaga genom förmedling av ett ombud, per telefon eller med hjälp av något annat medium för dataöverföring, om utredaren anser att detta kan ske utan olägenhet och att det inte äventyrar undersökningens tillförlitlighet. Under samma förutsättningar får ett vittne förhöras per telefon eller med hjälp av något annat medium för dataöverföring. Den som är misstänkt för brott får förhöras genom förmedling av ett ombud bara om det handlar om ett brott för vilket det inte har föreskrivits något annat eller strängare straff än böter eller fängelse i sex månader.

Skriftliga utredningar som en part eller ett vittne vill komplettera sin förhörsberättelse med ska tas emot.

Det är inte nödvändigt att vid förundersökningen förhöra en målsägande som uppenbarligen inte kan lämna uppgifter som har betydelse för undersökningen, om han eller hon i anmälan om brott eller i något annat sammanhang har uppgett de omständigheter som behövs för beslut om åtal och för rättegång. Förhöret med en målsägande kan lämnas beroende av om han eller hon anmäler sig, om ärendets art på grund av det stora antalet målsägande eller av någon annan motsvarande orsak förutsätter det.

Om någon är så påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel att han eller hon inte kan antas förstå innebörden av ett förhör, får han eller hon förhöras bara om förhöret inte kan skjutas upp utan att utredningen av brottet äventyras. Den som har förhörts ska ges tillfälle att senare på nytt granska sin berättelse enligt vad som bestäms nedan om granskning av förhörsberättelser.

Bestämmelserna i 3 § ska tillämpas om den som ska förhöras inte kan antas förstå innebörden av förhöret på grund av psykisk störning eller chock eller av någon annan liknande orsak. Möjligheten att förhöra ska vid behov diskuteras med närstående till den som ska förhöras och med en läkare.

Den som förhörs ska bemötas lugnt och sakligt. För att få fram en bekännelse eller en utsaga i en viss riktning får inte användas medvetet oriktiga upplysningar, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, uttröttning, hot, tvång eller andra otillbörliga medel eller förfaringssätt som påverkar den förhördes beslutsfrihet, viljestyrka, minne eller omdömesförmåga.

Förhör får hållas mellan klockan 22 och 7 endast om

Den som förhörs ska ges tillfälle till regelbundna måltider och tillräcklig vila.

En målsägande och hans eller hennes lagliga företrädare eller ombud ska hålla sig till sanningen när de redogör för den sak som undersöks och svarar på de frågor som ställs.

Som vittne vid förundersökning får inte förhöras den som inte skulle få vittna i rättegång som gäller det brott som undersöks.

Undersökningsledaren beslutar om förhör i bevissyfte eller vittnesförhör med den som avses i 17 kap. 27 eller 30 § i rättegångsbalken.

Ett vittne ska sanningsenligt och utan att förtiga något uppge vad han eller hon vet om den sak som undersöks. Om ett vittne dock i en rättegång som gäller det brott som undersöks skulle ha rätt att eller skyldighet att vägra vittna med stöd av 17 kap. 10–14 §, 16–21 § eller 22 § 1 eller 2 mom. i rättegångsbalken, har vittnet motsvarande rätt eller skyldighet också vid en förundersökning.

Trots det som i 1 mom. föreskrivs om ett vittnes rätt eller skyldighet att vägra vittna är ett vittne dock skyldigt att vittna, om

Ett vittne är också skyldigt att lägga fram handlingar och annat bevismaterial som han eller hon innehar och som är av betydelse för förundersökningen, om de enligt 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen skulle kunna tas i beslag och det inte finns något hinder för beslaget enligt 3 § i det kapitlet.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. tillämpas inte på ett vittne som står i ett sådant förhållande till den misstänkte som avses i 17 kap. 17 § 1 mom. i rättegångsbalken.

Om det är uppenbart att ett vittne känner till någon omständighet som är av vikt för att skuldfrågan ska kunna utredas eller för att vinningen av ett brott ska kunna spåras och återtas, och om vittnet vägrar röja denna omständighet trots att han eller hon kan vara skyldig att göra det, ska frågan om grunden för vägran på undersökningsledarens begäran utredas i domstol. Vittnesförhöret ska hållas i domstol, om det inte finns någon laglig grund för vägran. (12.6.2015/736)

Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas också på ett vittne som vägrar lägga fram en handling eller annat bevismaterial.

Vittnesförhöret kan hållas vid den tingsrätt där det lämpligen kan ske. Vid vittnesförhöret gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken bestäms om bevisupptagning utom huvudförhandlingen. I fråga om rätt för den som är misstänkt för brott och för hans eller hennes biträde eller ombud att närvara vid vittnesförhöret gäller 13 och 18 §. Domstolen beslutar om rätten att närvara efter att ha hört undersökningsledaren.

Vittnet har rätt till ersättning för ekonomisk förlust samt för resor och uppehälle enligt de grunder som anges i lagen om bestridande av bevisningskostnader med statens medel (666/1972) . Rätt till ersättning föreligger dock inte om domstolen anser att vittnets vägran har varit uppenbart ogrundad.

Den som förhörs ska före förhöret underrättas om sin ställning vid förundersökningen, sin rätt att tillkalla förhörsvittne och sina språkliga rättigheter. (17.10.2014/818)

För den som är misstänkt för brott ska före förhöret specificeras vilken gärning han eller hon är misstänkt för. Den misstänkte ska dessutom underrättas om sina rättigheter så som föreskrivs i 4 kap. 16 §, om inte den misstänkte har underrättats om dem redan tidigare. Den misstänkte ska före förhöret underrättas om sin rätt att tiga och att också annars låta bli att medverka till utredningen av sitt brott, även om han eller hon redan tidigare har underrättats om den rättigheten. Den misstänkte ska före förhöret underrättas också om sin rätt att anlita ett biträde som han eller hon själv väljer och om när en försvarare kan förordnas för honom eller henne, även om han eller hon redan tidigare underrättats om dessa rättigheter, såvida det inte är uppenbart onödigt att underrätta den misstänkte om dem på nytt. (17.10.2014/818)

Före förhöret ska målsäganden, hans eller hennes lagliga företrädare och ombud samt vittne underrättas om skyldigheten att hålla sig till sanningen och om hotet om straff för osann utsaga. Målsäganden ska före förhöret underrättas om när det för honom eller henne enligt 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål kan förordnas ett rättegångsbiträde eller en stödperson.

Ett vittne ska tillfrågas om det finns sådana omständigheter som enligt lag berättigar eller förpliktar honom eller henne att vägra vittna. När skäl yppar sig ska vittnet underrättas om vad som bestäms i 8 och 9 §.

På begäran av den som förhörs ska ett tillförlitligt vittne som är ojävigt enligt 1 § i lagen om jäv för vittnen vid rättshandlingar och förrättningar (734/2015) närvara vid förhöret. Utredaren kan också på eget initiativ tillkalla ett vittne. Om förhöret inte kan skjutas upp utan att undersökningen äventyras, får det trots begäran av den som ska förhöras hållas utan vittne. När en person som inte har fyllt 18 år är misstänkt för brott får han eller hon dock inte förhöras utan vittne, utom om den misstänktes biträde eller lagliga företrädare eller en företrädare för socialmyndigheten är närvarande. (12.6.2015/736)

Ett förhörsvittne kan ersättas genom att förhöret spelas in som en ljud- och bildupptagning, om det därigenom tillräckligt tillförlitligt kan visas på vilket sätt förhöret har hållits och vad som har hänt under förhöret.

En parts biträde och den som förordnats till stödperson för en målsägande har rätt att närvara när hans eller hennes huvudman förhörs, om inte undersökningsledaren av vägande skäl som gäller undersökningen av brottet förbjuder detta. Den misstänktes biträde får förbjudas att närvara endast om det är nödvändigt för att förhindra att utredningen av brottet äventyras avsevärt.

På yrkande av den misstänkte ska domstolen pröva huruvida det har funnits förutsättningar enligt 1 mom. att förbjuda den misstänktes biträde att närvara. Yrkandet ska framställas inom 30 dagar från det att närvaron förbjöds. På behörig domstol och behandling av yrkandet tillämpas 8 kap. 18 § 2 och 3 mom. i tvångsmedelslagen.

Utredaren får på begäran tillåta att även någon annan som stöder en part eller ett vittne än den som avses i 1 mom. får närvara vid förhöret, om det inte försvårar utredningen av brottet eller äventyrar tystnadsplikten.

Utredaren kan tillåta att en part och hans eller hennes biträde eller ombud samt den som förordnats till stödperson för målsäganden tillsammans med målsäganden medverkar vid förhöret av en annan part eller ett vittne, om detta kan ske utan att utredningen av brottet försvåras. När möjligheten att tillåta medverkan övervägs ska hänsyn dessutom tas till synpunkter som gäller finkänslighet och att den misstänktes närvaro inte får orsaka målsäganden lidande eller någon annan motsvarande olägenhet.

Åklagaren har rätt att medverka vid förhör.

Om den som förhörs inte har fyllt 15 år har vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare rätt att närvara vid förhöret.

När en omyndig som har fyllt 15 år ska förhöras som målsägande eller misstänkt, har en laglig företrädare för den omyndige rätt att närvara vid förhöret, om en sådan person enligt 12 kap. 1 eller 2 § i rättegångsbalken vid rättegång som gäller det brott som undersöks skulle få föra talan i stället för eller vid sidan av den omyndige.

Utredaren kan förbjuda en laglig företrädare att närvara vid förhöret, om personen är misstänkt för det brott som undersöks eller om personens närvaro annars kan antas försvåra utredningen av brottet.

Om en laglig företrädare för en person som inte fyllt 18 år och som är misstänkt för brott förbjudits att vara närvarande vid förhör med stöd av 3 mom. eller om den lagliga företrädaren inte har kunnat nås, får en annan till den misstänkte närstående vuxen vara närvarande vid förhör, om dennes närvaro ligger i den misstänktes intresse och om närvaron inte försvårar utredningen av brottet eller äventyrar tystnadsplikten. Om det inte är möjligt att underrätta den misstänktes lagliga företrädare om de rättigheter som avses i 4 kap. 16 eller 17 §, ska någon annan till den misstänkte närstående vuxen underrättas. (15.3.2019/322)

De lagliga företrädare för en omyndig som avses i 14 § 1 och 2 mom. och som har rätt att vara närvarande ska på förhand underrättas om förhöret, och åtminstone en av dem ska ges tillfälle att närvara vid förhöret.

Undantag från skyldigheten att underrätta och skyldigheten att ge tillfälle att vara närvarande får göras endast om den lagliga företrädaren inte kan nås eller om det av skäl som gäller undersökningen av brottet är omöjligt att underrätta och ge tillfälle och om det för utredningen av brottet eller den brottsliga gärningen är nödvändigt att den misstänkte förhörs utan dröjsmål.

I de fall som avses i 2 mom. ska den lagliga företrädaren för den som förhörts så snart som möjligt underrättas om förhöret och innehållet i förhörsberättelsen.

När en person som inte har fyllt 18 år är misstänkt för brott eller en brottslig gärning, ska socialmyndigheten underrättas om gärningen och ges tillfälle att sända sin företrädare till förhöret, om detta inte är klart onödigt.

Förundersökningsmyndigheten ska utan dröjsmål sända förhörsprotokollet till socialmyndigheten.

Vid förhöret får en part och hans eller hennes biträde eller ombud med utredarens tillstånd ställa frågor till den som förhörs för utredning av saken. Utredaren får besluta att frågorna ska ställas genom utredarens förmedling. Även åklagaren får ställa frågor till den som förhörs. En part och hans eller hennes biträde eller ombud har också annars rätt att begära att utredaren frågar den som förhörs om sådant som behövs för utredning av saken. Den förhördes biträde får också på annat sätt delta i förhöret, om bevakningen av huvudmannens rättigheter förutsätter det.

Utredaren får från förhöret avlägsna den som genom sitt uppträdande stör förhöret eller vars närvaro annars försvårar utredningen av saken.

En part eller hans eller hennes biträde eller ombud som trots begäran inte har fått närvara vid ett förhör eller har avlägsnats därifrån, ska ges tillfälle att ta del av vad som kommit fram vid förhöret och att ställa frågor så snart detta kan ske utan att utredningen av brottet försvåras.

Bestämmelserna i 5 § 1 mom. om bemötande av den som förhörs samt bestämmelserna i 8 § om när ett vittne har skyldighet att berätta vad han eller hon vet och får vägra vittna ska iakttas under förberedande samtal som förs för utredning av brott.

Om en målsägande behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av målsägandens personliga omständigheter och brottets natur och detta inte avsevärt fördröjer handläggningen av målet eller medför andra olägenheter

Med konfrontation avses sådan identifiering av en person som är misstänkt för brott vid vilken jämförelsepersoner används vid sidan av den misstänkte.

Konfrontation får användas när den kan antas vara av betydelse för utredningen av brottet.

En målsägande och ett vittne kan åläggas att medverka som identifierare vid en konfrontation.

Undersökningsledaren fattar beslut om att ordna en konfrontation.

En konfrontation ska ordnas så att resultatet blir så tillförlitligt som möjligt. Som jämförelsepersoner får inte användas personer vilkas utseende avviker från den misstänktes så att konfrontationens tillförlitlighet minskar. Vid konfrontation ska antalet jämförelsepersoner vara minst fem.

Utredaren kan tillåta att en part, hans eller hennes biträde eller ombud och tillsammans med en målsägande den som förordnats som stödperson för målsäganden är närvarande vid konfrontationen, om detta inte försvårar identifieringen. På den rätt som ett biträde för en misstänkt som ska identifieras har att närvara vid en konfrontation tillämpas dock bestämmelserna om ett biträdes rätt att närvara vid förhör. Åklagaren ska ges tillfälle att närvara vid konfrontationen. (28.10.2016/892)

Det ska föras protokoll över en konfrontation, och av den ska dessutom göras en videoinspelning eller någon jämförbar bildupptagning.

En utomstående kan åläggas att delta i en konfrontation som jämförelseperson endast om det med beaktande av brottets art är viktigt för att saken ska kunna utredas. Den utomstående kan likväl vägra att delta i konfrontationen, om deltagandet skulle medföra avsevärda olägenheter för honom eller henne.

En utomstående som har deltagit i en konfrontation har rätt att få en skälig ersättning. Bestämmelser om ersättningens belopp utfärdas genom förordning av inrikesministeriet.

Vad som i 1–4 § bestäms om konfrontation gäller i tillämpliga delar också identifiering med hjälp av fotografier eller andra bildupptagningar eller utöver eller jämsides med synförnimmelser även andra sinnesförnimmelser.

Det ska föras protokoll över förundersökningsåtgärderna eller göras anteckningar i någon annan handling, om inte något annat föreskrivs särskilt i lag.

Vid förhör ska ett förhörsprotokoll föras på det språk, finska eller svenska, som den som förhörs använder under förhöret. Om den som förhörs använder ett annat språk, ska protokollet föras på det handläggningsspråk vid förundersökning som avses i 4 kap. 12 § 1 mom.

Av förhörsprotokollet ska framgå till vilka delar utsagan eller berättelsen har avgetts genom förmedling av ett ombud, per telefon eller med hjälp av något annat medium för dataöverföring. Om den som förhörs har varit i ett tillstånd som avses i 7 kap. 3 och 4 §, ska i förhörsprotokollet göras en anteckning om den förhördes tillstånd och orsaken till att förhöret inte har kunnat skjutas upp.

Förhörsprotokollet ska genast efter förhöret ges till den förhörde för granskning. Granskningen kan genomföras så att uppgifterna i förhörsberättelsen och förhörsprotokollet läses upp för den förhörde, om det är lämpligt med hänsyn till ärendets art och omfattning. Den förhörde ska tillfrågas om hans eller hennes berättelse har blivit korrekt dokumenterad. I förhörsprotokollet ska införas de relevanta tillägg och korrigeringar som den förhörde begär.

Förhörsprotokollet får inte ändras efter det att den förhörde har granskat det och de begärda korrigeringarna och tilläggen har gjorts.

Ett förhör får helt och hållet eller till en del spelas in som en ljud- och bildupptagning. Hela förhöret eller en del av det ska spelas in, om det med beaktande av ärendets art eller omständigheter som gäller den person som förhörs är befogat för att det sätt på vilket förhöret har hållits, det som har hänt under förhöret eller den förhördes berättelse ska kunna verifieras i efterhand. Före inspelningen ska den som ska förhöras underrättas om den.

Förhör med målsägande och vittnen ska spelas in som ljud- och bildupptagning, om avsikten är att förhörsberättelsen ska användas som bevis vid rättegång och den förhörde på grund av sin unga ålder eller störningar i de psykiska funktionerna sannolikt inte kan höras personligen utan att orsakas men. Vid förhöret ska beaktas de särskilda krav som den förhördes utvecklingsnivå ställer på förhörsmetoderna, antalet personer som medverkar i förhöret och övriga förhållanden under förhöret. Före inspelningen ska den som ska förhöras underrättas om den.

Undersökningsledaren kan bestämma att också någon annan än förundersökningsmyndigheten får ställa frågor till den förhörde under förhörsledarens uppsikt. Den misstänkte ska ges möjlighet att ställa frågor till den som förhörs om alla de omständigheter som är av betydelse med tanke på utredningen av ärendet. Om den misstänkte begär det får hans eller hennes frågor också ställas av ett ombud eller biträde. Förhörsledaren kan dock bestämma att frågorna till den som förhörs ska ställas genom förhörsledarens förmedling.

Åklagaren ska ges tillfälle att närvara vid förhöret. Åklagaren har rätt att själv eller genom förhörsledarens förmedling ställa frågor till den som förhörs.

Vad som föreskrivs ovan i denna paragraf om förhör och inspelning av förhör ska också tillämpas på

Om ett förhör spelas in så som avses i 3 eller 4 §, ska den förhörde efter avslutat förhör ges tillfälle att lyssna och titta på upptagningen och i sin berättelse göra sådana korrigeringar och tillägg som behövs, om detta inte är klart onödigt med hänsyn till den förhördes unga ålder eller störningar i de psykiska funktionerna. Förhörsberättelsen granskas genom att förhörsprotokollet granskas i enlighet med 2 § 1 mom.

När förundersökningen har avslutats ska det över det uppkomna materialet upprättas ett protokoll på det handläggningsspråk vid förundersökning som avses i 4 kap. 12 § 1 mom. ( förundersökningsprotokoll ), om det behövs för fortsatt behandling av ärendet.

I förundersökningsprotokollet ska det ingå förhörsprotokoll samt redogörelser för undersökningsåtgärderna och för de iakttagelser som gjorts i samband med åtgärderna om sådant som ska utredas vid förundersökning. De handlingar, inspelningar och fotografier som kommit till vid undersökningen ska bifogas förundersökningsprotokollet, om de kan antas ha betydelse i saken och om inte något annat föreskrivs i lag. I förundersökningsprotokollet ska det göras en anteckning om vilken överskottsinformation eller information som lämnats för brottsbekämpning med stöd av 5 a kap. 44 § i polislagen, 17 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (582/2019) och 79 eller 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet (590/2019) som har använts vid utredningen av brottet. (26.4.2019/585)

Det språk som använts av dem som hörts under förundersökningen ska antecknas i förundersökningsprotokollet. Om en part har hörts eller förhörts via tolk eller om en i 4 kap. 13 § 1 mom. avsedd väsentlig handling eller delar av eller ett sammandrag av handlingen har översatts muntligt för en part eller om parten har avstått från sin rätt till en översättning av handlingar, ska detta antecknas i förundersökningsprotokollet eller någon annan handling. (8.11.2013/770)

I förundersökningsprotokollet ska det göras en anteckning om material som uppkommit vid förundersökningen men som inte tagits in i protokollet, om inte något annat föreskrivs i lag.

En kopia av förundersökningsprotokollet ska sändas till den som med stöd av 2 kap. 1 § i lagen om rättegång i brottmål har förordnats till försvarare för den misstänkte och till den som med stöd av 1 a § i det nämnda kapitlet har förordnats till rättegångsbiträde för målsäganden.

I lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet finns bestämmelser om förundersökningshandlingarnas offentlighet. I fråga om partsoffentlighet tillämpas 4 kap. 15 § i denna lag. (17.10.2014/818)

Uppgifter i en ljud- och bildupptagning får lämnas ut bara genom att upptagningen överlåts för att läggas fram hos förundersökningsmyndigheten, om det med beaktande av innehållet i upptagningen finns anledning att anta att utlämnandet av uppgifterna på något annat sätt kan leda till att integritetsskyddet för personer som förekommer på upptagningen kränks.

Innan förundersökningen avslutas ska parterna ges tillfälle att till förundersökningsmyndigheten lämna sin avslutande utsaga om tillräckligheten hos förundersökningsmaterialet, bevisvärderingen, rättsfrågorna eller andra omständigheter som är viktiga för behandlingen, om det inte med beaktande av ärendets art och omfattning, det obetydliga brottet eller andra liknande omständigheter är uppenbart onödigt att en utsaga begärs för åtalsprövning och domstolsbehandling.

Begäran om avslutande utsaga ska vid behov preciseras. Det ska avsättas så mycket tid för utsagan att den som ska lämna den hinner sätta sig in i ärendet i tillräckligt hög grad och utan att behandlingen för den skull drar ut på tiden onödigt mycket. Efter att ha fått den avslutande utsagan ska förundersökningsmyndigheten pröva om förundersökningen måste kompletteras på grund av den.

Undersökningsledaren ska besluta om avslutande utsaga begärs eller inte och vilka åtgärder den eventuellt föranleder. I förekommande fall ska åklagaren höras om behovet av och innehållet i en begäran om en avslutande utsaga.

Efter det att förundersökningen blivit klar ska saken överlämnas till åklagaren för åtalsprövning eller för utfärdande av ett föreläggande eller yrkande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Förundersökningsprotokollet i fråga om ett brott som ska utredas som militärt rättegångsärende ska utan dröjsmål sändas till militärmyndigheterna. (18.11.2016/988)

Förundersökningen avslutas dock utan att saken överlämnas till åklagaren, om det vid undersökningen har framgått att inget brott har begåtts eller att åtal i saken inte kan väckas eller att inget annat offentligrättsligt anspråk som grundar sig på ett brott kan framställas mot någon i saken.

Bestämmelser om när förundersökningen läggs ned och begränsas genom förundersökningsmyndighetens och åklagarens avgörande finns i 3 kap. 9, 10 och 10 a §. (22.8.2014/672)

Åklagaren får förordna att den som misstänks för brott ska stanna på förundersökningsmyndighetens verksamhetsställe för att delges stämning som åklagaren utfärdar enligt 5 kap. 1 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål.

Den misstänkte får hållas inlåst om det är nödvändigt för att förhindra att den misstänkte avlägsnar sig.

Delgivningen ska ske utan dröjsmål. Den misstänkte har rätt att avlägsna sig efter delgivningen, dock alltid senast sex timmar efter det att förundersökningen har avslutats.

En polisman och allmänna åklagaren i egenskap av undersökningsledare kan ge den som varit misstänkt för brott en muntlig eller skriftlig anmärkning, om förundersökningen läggs ned med stöd av 3 kap. 9 §.

Om det under förundersökningen framgår att det inte längre finns anledning att misstänka den som har underrättats om att han eller hon är misstänkt för brott, men förundersökningen inte kan avslutas helt och hållet på det sätt som anges i 2 §, ska förundersökningen utan ogrundat dröjsmål avslutas för denna persons del.

Det ska fattas ett skriftligt beslut om att en förundersökning inte görs, att den läggs ned med stöd av 3 kap. 9 § 1 mom. eller 10 eller 10 a § och att den avslutas utan att saken lämnas till åklagarens prövning. Detsamma gäller andra liknande förundersökningsbeslut som kan påverka en parts rättigheter, intressen eller skyldigheter. (22.8.2014/672)

Av det beslut som avses i 1 mom. ska framgå

Beslutet ska ges till en part som är närvarande vid förundersökningen eller sändas per post till den adress som han eller hon har uppgett eller som förundersökningsmyndigheten annars känner till. Beslutet behöver inte ges eller sändas, om det skulle försvåra utredningen av det aktuella brottet eller ett annat brott som har samband med det. En underrättelse ska ges eller sändas utan ogrundat dröjsmål efter det att den eventuella olägenhet som därigenom orsakas inte längre kan uppkomma.

I fråga om förundersökningsmyndighetens beslut gäller i övrigt vad som föreskrivs särskilt i lag.

Vid summarisk förundersökning finns ingen undersökningsledare. I förhörsberättelsen antecknas endast huvudinnehållet i den förhördes utsaga, vilken kan tas in i någon annan handling än ett förhörsprotokoll.

Summarisk förundersökning får göras utan att 5 kap. 1 § eller 7 kap. 11 § iakttas. (15.3.2019/322)

Den som är advokat, offentligt rättsbiträde eller rättegångsbiträde med tillstånd enligt lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011) får vara biträde för en part vid förundersökning.

I ett enskilt fall får inte den vara biträde som

Biträdets behörighet avgörs av undersökningsledaren. Om en person förvägrats rätt att biträda en part vid förundersökning, ska parten ges tillfälle att skaffa ett biträde som uppfyller behörighetsvillkoren. Av denna anledning behöver undersökningen dock inte skjutas upp, om det inte finns särskilda skäl till det.

På yrkande av den som saken gäller ska domstolen besluta om huruvida undersökningsledarens beslut enligt 2 mom. ska iakttas. Ärendet avgörs av den domstol som har behörighet att utreda huvudsaken. Domstolen ska handlägga ärendet skyndsamt. Ändring i domstolens beslut får inte sökas genom besvär. Den som framställt yrkandet får anföra klagan över domstolens beslut så som i tvångsmedelslagen bestäms i fråga om häktning.

För förundersökningen får begäras sakkunnigutlåtanden om frågor som gäller det ärende som utreds genom förundersökning.

Den som står i ett sådant förhållande till ärendet eller till en part att hans eller hennes opartiskhet äventyras får inte vara sakkunnig.

Om det för någon som är närvarande vid en förundersökning yppas uppgifter som gäller andra än personen själv eller hans eller hennes huvudman och som har samband med undersökningen och som han eller hon inte tidigare har kännedom om, kan undersökningsledaren förbjuda honom eller henne att röja uppgifterna för utomstående medan förundersökningen pågår. Medan åtalsprövning pågår beslutar åklagaren om yppandeförbud. Yppandeförbud kan meddelas en parts företrädare och biträde även i det fall att han eller hon inte har närvarit vid undersökningen.

En förutsättning för yppandeförbudet är att ett avslöjande av uppgifter som avses i 1 mom., medan undersökningen pågår, kan försvåra utredningen av brottet eller orsaka parten eller någon annan skada eller olägenhet. Förbudet kan förklaras gälla också efter det att förundersökningen har avslutats, tills ärendet har tagits upp till behandling vid ett domstolssammanträde eller åklagaren har beslutat låta bli att väcka åtal eller ärendet avskrivits, om ett avslöjande av uppgifter kan försvåra utredningen av ett annat brott som fortfarande undersöks.

Yppandeförbud meddelas för högst tre månader åt gången. Förbudet ska bevisligen och i skriftlig form delges den som förbudet gäller. I förbudet ska specificeras de omständigheter som förbudet omfattar, nämnas förbudets giltighetstid och anges hotet om straff för överträdelse av förbudet.

Yppandeförbudet ska utan dröjsmål upphävas före giltighetstidens slut, om den förutsättning för förbudet som avses i 2 mom. inte längre finns. Den som förbudet gäller ska underrättas om att förbudet upphävts.

Till straff för brott mot yppandeförbudet döms enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.

Yppandeförbudet enligt 5 § påverkar inte den tystnadsplikt som följer av 23 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Förundersökningsmyndigheten ska för den som förbudet gäller förklara förhållandet mellan förbudet och den tystnadsplikt som baserar sig på den nämnda bestämmelsen och för den som tystnadsplikten gäller även innehållet i tystnadsplikten i övrigt, om det inte är uppenbart onödigt.

Om det är behövligt att informera om en förundersökning på grund av ärendets samhälleliga betydelse eller det allmänna intresse det väcker eller för att ett brott ska kunna utredas, den som är misstänkt för brott ska kunna nås, ett nytt brott ska kunna förhindras eller skada till följd av ett brott ska kunna förhindras eller av någon annan motsvarande orsak, ska informationen ges så att ingen utan fog blir misstänkt och så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet.

Namnet på eller bilder av en person får lämnas till offentligheten bara om det är nödvändigt för att ett brott ska kunna utredas, en misstänkt ska kunna nås, ett nytt brott ska kunna förhindras eller skada till följd av ett brott ska kunna förhindras.

Vid information om förundersökning ska dessutom förundersökningsprinciperna enligt 4 kap. beaktas. Det föreskrivs särskilt om skyldighet att hemlighålla omständigheter som uppdagats vid förundersökning.

Undersökningsledaren och dennes chef samt andra tjänstemän som dessa har utsett har rätt att lämna ut uppgifter om en förundersökning till offentligheten. Även åklagaren har rätt att lämna ut uppgifter efter det att förundersökningen har avslutats.

Bestämmelser om rätten att få information som behövs för utredning av brott från myndigheter, privata sammanslutningar och fysiska personer finns i 4 kap. 2 och 3 § i polislagen, 2 kap. 14 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen och 19–21 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet (639/2019) .

Utöver vad som ovan bestäms om underrättelser ska förundersökningsmyndigheten underrätta målsäganden

Om målsäganden har lidit sådan skada på grund av brottet för vilken han eller hon uppenbart har rätt till ersättning med stöd av brottsskadelagen (1204/2005) , ska förundersökningsmyndigheten dessutom upplysa målsäganden om denna rätt och vid behov ge anvisningar om hur han eller hon ska söka ersättning.

Förundersökningsmyndigheten ska utan ogrundat dröjsmål pröva om målsäganden behöver särskilt skydd vid handläggningen av målet vid förundersökning eller rättegång och om det behövs åtgärder enligt 2 mom. Vid bedömningen ska myndigheten beakta i synnerhet målsägandens personliga omständigheter och brottets natur. När bedömningen görs ska målsägandens uppfattning om behovet av åtgärder beaktas.

Förundersökningsmyndigheten ska pröva om det för att skydda målsäganden är behövligt att

Förundersökningsmyndigheten ska höra åklagaren om behovet av särskilt skydd och om behovetav de åtgärder som avses i 2 mom. 2–5 punkten, om målsägandens personliga omständigheter eller brottets natur kräver det.

Den bedömning som avses i denna paragraf ska göras på nytt, om de omständigheter som bedömningen vilat på förändras avsevärt. En bedömning kan göras på nytt också om det annars finns grundad anledning till det. Beslut om att göra en ny bedömning efter avslutad förundersökning fattas av åklagaren.

Genom förordning av statsrådet kan utfärdas närmare bestämmelser om

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Genom denna lag upphävs förundersökningslagen (449/1987) .

De bestämmelser som gäller när denna lag träder i kraft ska tillämpas på förundersökningar som är aktuella när lagen träder i kraft.

Utöver det som bestäms i 1 mom. är den som är behörig att vara biträde för en part vid förundersökning enligt de bestämmelser som gäller när denna lag träder i kraft behörig att vara det i ett år efter det att denna lag har trätt i kraft. Vidare är den som enligt de bestämmelser som gäller när denna lag träder i kraft är behörig att vara biträde för en part vid förundersökning och som tre månader innan fristen enligt 30 § 3 mom. i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd löper ut ansöker om tillstånd enligt den lagen behörig att vara biträde för en part vid förundersökning tills hans eller hennes ansökan har avgjorts och beslutet vunnit laga kraft, om inte ansökan har avgjorts och beslutet vunnit laga kraft senast ett år efter det att den lagen trädde i kraft.