561/1999

Denna lag tillämpas på

De funktioner som nämns i 1 mom. bildar ett verksamhetsområde som kallas räddningsväsendet .

Denna lag tillämpas inte på verksamhet som avses i lagen om förhindrande av vattnens förorening, förorsakad av fartyg (300/1979) , lagen om bekämpande av oljeskador som uppkommer på land (378/1974) , lagen om sjöräddningstjänst (628/1982) , sjölagen (674/1994) eller luftfartslagen (281/1995) .

Bestämmelser om särskilda befogenheter för räddningsväsendet under undantagsförhållanden ingår i beredskapslagen (1080/1991) . (25.2.2000/200)

Statliga räddningsmyndigheter är det ministerium som svarar för räddningsväsendet och länsstyrelserna.

Kommunala räddningsmyndigheter är brandchefen och de tjänsteinnehavare inom räddningsväsendet som kommunen har förordnat att sköta dessa uppgifter samt kommunens behöriga kollegiala organ.

Närmare bestämmelser om räddningsmyndigheternas uppgifter utfärdas vid behov genom förordning. Bestämmelser om räddningsmyndigheternas uniform och identitetskort som anger tjänsteställningen utfärdas genom förordning.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet skall sköta räddningsväsendets riksomfattande förberedelser och organisering samt samordna sådana uppgifter inom räddningsverksamheten och befolkningsskyddet som hör till olika ministeriers förvaltningsområden, leda räddningsväsendet samt utöva tillsyn över att räddningsväsendets tjänster finns att tillgå och tillsyn över nivån på dessa tjänster.

Länsstyrelserna sköter inom länets område de uppgifter som nämns i 1 mom.

Kommunen svarar för räddningsväsendet inom sitt område och skall i detta syfte

Varje kommun skall ha en brandkår och en heltidsanställd brandchef. Brandkåren kan vara kommunens egen brandkår eller en frivillig brandkår, anstaltsbrandkår eller fabriksbrandkår som har ingått avtal med kommunen.

Den verksamhet som olika verksamhetsområden i kommunen bedriver inom ramen för befolkningsskyddet samordnas av kommundirektören.

Kommunerna kan samarbeta för skötseln av räddningsväsendets uppgifter enligt vad som föreskrivs i kommunallagen (365/1995) . Också brandchefstjänsten kan vara gemensam för kommunerna.

Polisen, gränsbevakningsväsendet, försvarsmakten, social- och hälsovårdsmyndigheterna, de myndigheter och inrättningar som svarar för jord- och skogsbruket, miljövårdsmyndigheterna, de myndigheter som svarar för passagerar- och godstrafiken eller datakommunikation samt de ämbetsverk och inrättningar som svarar för strålsäkerheten och väderlekstjänsten är vid sidan av räddningsmyndigheterna skyldiga att delta i räddningsverksamheten och befolkningsskyddet enligt vad som bestäms om deras uppgifter i författningarna om respektive verksamhetsområde.

2 mom. har upphävts genom L 25.2.2000/228 . (25.2.2000/228)

Forststyrelsen är skyldig att lämna räddningsmyndigheterna experthjälp när det gäller att bekämpa skogsbränder och att på eget initiativ hålla sig beredd att i samråd med räddningsmyndigheterna förebygga och bekämpa skogsbränder på statsägd mark som den har i sin besittning.

Statliga och kommunala myndigheter och inrättningar skall dessutom på begäran ge räddningsmyndigheterna handräckning som hör till myndighetens eller inrättningens verksamhetsområde eller annars är förenlig med det.

Om deltagande och handräckning enligt 1–4 mom. meddelas vid behov närmare bestämmelser genom förordning.

Organisationer som är verksamma på räddningsväsendets område kan av räddningsmyndigheterna anförtros uppgifter inom utbildning, rådgivning och upplysning. Frivilliga personer och organisationer kan anlitas för att bistå räddningsväsendet i dess uppgifter, dock inte i uppgifter som innebär avsevärd utövning av offentlig makt.

De som äger eller innehar en byggnad eller som utövar industri- eller affärsverksamhet samt ämbetsverk, inrättningar och andra sammanslutningar är skyldiga att ha beredskap att när fara hotar skydda människor och egendom som finns på ifrågavarande plats samt miljön och att vidta sådana räddningsåtgärder som de på egen hand förmår genomföra.

Räddningsmyndigheterna samt andra i 6 § avsedda myndigheter och sammanslutningar som har uppgifter eller handräckningsuppgifter inom räddningsväsendet är skyldiga att i samråd göra upp behövliga planer för räddningsväsendet.

De kommuner i vilka finns en i 3 § 5 punkten kärnenergilagen (990/1987) avsedd kärnanläggning eller en i förordning särskilt definierad anläggning som medför risk för storolycka skall göra upp en räddningsplan för den händelse en olycka inträffar i anläggningen. När planen görs upp skall de invånare som riskerar att utsättas för fara höras, och det skall sörjas för att information ges om planen.

De som äger eller innehar en byggnad eller som utövar industri- eller affärsverksamhet samt ämbetsverk, inrättningar och andra sammanslutningar skall göra upp en plan för de åtgärder som avses i 8 § varom bestäms i förordning.

En kommun skall vid behov bistå en annan kommun i fråga om räddningsverksamhet och befolkningsskydd.

1 mom. har upphävts genom L 18.2.2000/158 . (18.2.2000/158)

För säkerställande av ledningen av räddningsverksamheten samt för effektivisering av samarbetet inom räddningsväsendet indelas länen i samarbetsområden. Länsstyrelserna fastställer indelningen i samarbetsområden och bestämmer vilken kommun som skall vara centralort inom samarbetsområdet.

Ett samarbetsområde skall ha en regional brandchef, som skall samordna planeringen inom räddningsväsendet och vid behov leda räddningsverksamheten inom samarbetsområdet. Kommunerna kan också komma överens om att anförtro den regionala brandchefen andra uppgifter.

Den regionala brandchefen och ett nödvändigt antal ersättare utses av länsstyrelsen bland befälen i huvudsyssla i kommunerna inom samarbetsområdet.

Kostnaderna för skötseln av den regionala brandchefens uppgifter delas mellan kommunerna enligt vad dessa avtalar. Kan kommunerna inte komma överens om detta, avgör länsstyrelsen hur kostnaderna skall delas.

En kommun skall tillsammans med grannkommunerna, den regionala brandchefen, de myndigheter som deltar i räddningsverksamheten, de myndigheter som ger handräckning samt nödcentralen göra upp anvisningar om att larma resurser som behövs för räddningsverksamheten samt om bistånd mellan kommunerna. Larmanvisningarna skall avfattas så att nödcentralen kan larma de närmaste ändamålsenliga enheterna oberoende av vilken kommun dessa tillhör.

Räddningsväsendet skall planeras och organiseras så att de åtgärder som hänför sig till detta kan vidtas utan dröjsmål och effektivt.

Kommunens räddningsväsende skall ha en servicenivå som motsvarar olycksriskerna på kommunens område.

Kommunen skall utreda och bedöma olycksriskerna inom sitt område samt utgående från dessa bestämma räddningsväsendets servicenivå som innefattar brandkårens personal, materiel och utryckningstid. Servicenivån innefattar också planering, förebyggande av olyckor, befolkningsskydd samt stödfunktioner som behövs i räddningsverksamheten.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet meddelar vid behov bestämmelser om den lägsta godtagbara nivån för tjänsterna.

Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över att kommunens räddningsväsende håller i gällande lagstiftning och andra bestämmelser föreskriven servicenivå. I detta syfte har länsstyrelsen rätt att av kommunerna och samkommunerna få behövliga uppgifter och utredningar.

Om servicen inom kommunens räddningsväsende uppvisar avsevärda brister som kommunen inte avhjälper inom en tid som länsstyrelsen bestämmer, kan länsstyrelsen enligt 81 § förplikta kommunen att vidta åtgärder för att den servicenivå som lagen föreskriver uppnås.

Räddningsmyndigheterna kan förrätta inspektioner för att förvissa sig om att beredskapen inför storolyckor och inom befolkningsskyddet uppfyller lagens krav. Den som förrättar inspektionen har rätt att få tillträde till de lokaler som skall inspekteras, dock inte till bostäder eller platser som avses i 34 § 4 mom., samt att få uppgifter om planer och andra arrangemang som gäller beredskapen och som krävs enligt denna lag eller i en förordning eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den.

Staten kan delta i upprätthållandet av räddningsväsendets beredskap genom att skaffa specialmateriel eller finansiera bestämd verksamhet, om det av någon särskild anledning är ändamålsenligt att materielen skaffas eller verksamheten finansieras av statens medel.

Staten sköter yrkesutbildningen inom räddningsväsendet samt utbildningen av den ledande och specialiserade personalen inom befolkningsskyddet. Närmare bestämmelser om hur utbildningen ordnas ingår i lagen om Räddningsinstitutet (1165/1994) och förordningen om Räddningsinstitutet (1237/1994) .

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet kan också bemyndiga någon annan läroanstalt än Räddningsinstitutet att ge yrkesinriktad grundutbildning inom räddningsområdet.

Kommunen skall

Bestämmelser om behörighetsvillkoren för räddningsväsendets personal i huvudsyssla meddelas genom förordning.

Bestämmelser om vilken utbildning som krävs av personal som inte är anställd i huvudsyssla meddelas vid behov av det ministerium som svarar för räddningsväsendet.

Inrikesministeriet kan av särskilda skäl bevilja dispens från de behörighetsvillkor för en tjänst eller en uppgift inom kommunens räddningsväsende som bestämts genom förordning, om det är absolut nödvändigt för att kommunens räddningsväsende skall kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt. (27.10.2000/873)

Räddningsmyndigheterna skall förebygga eldsvådor samt bidra till att förebygga andra olyckor enligt vad som bestäms nedan.

Byggnader och konstruktioner samt deras omgivning skall planeras, byggas och hållas i skick så att risken för att en eldsvåda uppstår eller sprider sig är liten och så att räddningsverksamhet är möjlig om en olycka inträffar.

Byggnadens ägare eller innehavare skall i fråga om allmänna lokaler och innehavaren av en lägenhet i fråga om utrymmen i hans besittning se till att

Eld samt lättantändliga och explosiva eller annars farliga ämnen skall hanteras varsamt och med iakttagande av tillräcklig försiktighet.

När ett reparationsarbetet eller ett annat arbete medför avsevärd ökning av brandrisken eller risken för en annan olycka, skall tillräckliga försiktighetsåtgärder vidtas.

Var och en är skyldig att så långt han förmår se till att bestämmelserna om förebyggande av eldsvåda och andra olyckor iakttas där han har bestämmanderätt.

Lägereld eller annan öppen eld får inte göras upp i skog eller i närheten av skog, om förhållandena på grund av torka, vind eller av någon annan orsak är sådana att risken för skogsbrand är uppenbar.

På annans mark får öppen eld inte utan tvingande skäl göras upp utan lov.

På skogsmark får hyggesbränning även under torka utföras med iakttagande av särskild försiktighet och under tillsyn av en yrkesman inom skogsbranschen.

Nödcentralen skall på förhand underrättas om hyggesbränning av skogsmark samt halmbränning.

Den som producerar torv skall i sin verksamhet fästa särskild uppmärksamhet vid förebyggande av eldsvåda. Torvupptagningen skall avbrytas när vinden eller andra orsaker medför uppenbar brandfara.

När risken för skogsbrand är uppenbar skall länsstyrelsen på glest bebodda områden ordna effektiv spaning efter skogsbränder.

Om väderleken anses medföra uppenbar fara för skogsbrand, skall den myndighet som svarar för väderlekstjänsten se till att varning för skogsbrand utfärdas för området.

Kommunen skall se till att brandkåren får tillräckligt med släckvatten för räddningsverksamhetens behov.

Var och en som märker eller får veta att en eldsvåda har brutit ut eller att någon annan olycka har inträffat eller är överhängande och som inte genast kan släcka branden eller avvärja faran är skyldig att utan dröjsmål underrätta dem som är i fara, göra nödanmälan samt efter förmåga vidta räddningsåtgärder.

I bostäder samt i inkvarteringslokaler och i vårdinrättningar skall finnas ett tillräckligt antal brandvarnare eller anordningar som ger minst motsvarande skydd.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet kan bestämma att till platser där verksamheten eller förhållandena medför större risk än vanligt för brand eller människors säkerhet eller för miljön skall skaffas ändamålsenlig släckningsmateriel och annan utrustning som underlättar räddningsarbete, samt att på platserna i fråga skall vidtas även andra nödvändiga försiktighetsåtgärder för tryggande av människor och egendom vid olyckor. För en enskild plats kan kommunens räddningsmyndighet meddela motsvarande bestämmelser.

Om arrangemang för förhindrande av storolyckor som beror på farliga ämnen och för begränsning av följderna av sådana olyckor föreskrivs genom förordning. Det ministerium som svarar för räddningsväsendet kan meddela närmare bestämmelser om arrangemangen.

Ägaren av en byggnad är skyldig att tillåta att de kommunala räddningsmyndigheterna i byggnaden installerar anordningar som räddningsväsendet behöver, om dessa inte vållar oskälig olägenhet. Om ingen överenskommelse nås om placeringen av anordningarna, beslutar byggnadslovsmyndigheten om saken.

Syftet med brandsyn är att förebygga faror som eldsvådor och andra olyckor medför för människor, egendom eller miljön.

Vid brandsyn skall kontrolleras att byggnaden eller konstruktionen, dess omgivning samt de övriga förhållandena på platsen är säkra samt att fastighetens ägare eller innehavare på föreskrivet sätt har beredskap att förebygga olyckor och avvärja skador och beredskap för befolkningsskydd.

I samband med brandsyn skall också fastighetens skyddsrum granskas samt kontrolleras att utrustningen i skyddsrummet fungerar.

I samband med brandsynen ges vid behov råd om hur eldsvådor och andra olyckor kan avvärjas.

Brandsyn skall förrättas

Vid behov förrättas efterbesiktningar genom vilka kontrolleras att föreskrifter som har meddelats vid brandsynen har iakttagits.

Av särskilda skäl kan brandsyn vid behov förrättas också vid andra tidpunkter.

Bestämmelserna i 1 mom. gäller inte områden eller egendom som försvarsmakten besitter, om dessa skall hemlighållas med hänsyn till rikets säkerhet och försvarsmakten meddelar att den sköter brandsynen.

Brandsyn får förrättas av kommunens räddningsmyndighet.

Den som förrättar brandsyn skall ges tillträde till samtliga de lokaler som synen gäller. En representant för syneobjektet skall dessutom uppvisa de planer samt övriga handlingar och arrangemang som krävs enligt denna lag och enligt en förordning eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den.

Över brandsyn skall upprättas ett protokoll, som skall delges den som äger eller innehar syneobjektet eller dennes företrädare.

För brandsynerna har en kommunal räddningsmyndighet rätt att trots sekretessbestämmelser ur myndigheternas byggnadsregister få uppgifter om byggnader samt om deras ägare och innehavare samt att få förteckningar där uppgifterna är grupperade enligt område, byggnadstyp eller på annat sätt, dock inte ur byggnadsregister som gäller sådan egendom som avses i 34 § 4 mom.

Om brister konstateras vid en brandsyn, skall myndigheten bestämma att dessa skall avhjälpas. Kan en brist inte avhjälpas genast, skall en frist utsättas för detta.

Om en brist eller ett felaktigt förfarande som konstaterats i samband med brandsyn eller annars medför omedelbar olycksrisk, får kommunens räddningsmyndighet genast avbryta verksamheten och bestämma vilka åtgärder som nödvändigtvis skall vidtas för att olyckor skall förebyggas. Myndighetens beslut skall iakttas omedelbart.

Kommunen beslutar om ordnande av sotningstjänsterna i kommunen.

Kommunen kan

När kommunen ordnar sotningstjänsterna på det sätt som avses i 2 mom. 1 eller 2 punkten kan den också bestämma sotningsavgiften.

En kommunal räddningsmyndighet kan tillåta att ett enskilt objekt sotas av någon annan än en sotare.

Av dem som utövar sotaryrket, av deras anställda som självständigt utför sotningsarbete och av sotare i kommunens tjänst krävs yrkesexamen för sotare.

Konstaterar sotaren sådana brister eller fel i eldstäder och rökkanaler som kan medföra brandfara, skall han skriftligen underrätta den som representerar sotningsobjektet och den kommunala räddningsmyndigheten om saken.

Den som utövar sotaryrket skall föra förteckning över de objekt som han har sotat och på begäran avgiftsfritt ge räddningsmyndigheten uppgifter ur förteckningen. Uppgifterna skall sparas tio år efter att en åtgärd vidtogs.

För mottagning av nödmeddelanden och för larm skall Esbo, Grankulla, Helsingfors, Kyrkslätt, Sjundeå och Vanda inrätta och driva en nödcentral. Nödcentralen placeras i den kommun som kommunerna i fråga kommer överens om.

Om nödcentralsverksamheten i andra kommuner än de som nämns i 1 mom. bestäms i lagen om nödcentraler (157/2000) .

Kan de kommuner som nämns i 1 mom. inte komma överens om inrättandet och drivandet av en nödcentral, fördelningen av kostnaderna och nödcentralens placering, beslutar länsstyrelsen om saken.

En nödcentral enligt 42 § 1 mom. skall ta emot nöd- och olycksmeddelanden vid alla tidpunkter på dygnet och larma den hjälp som behövs samt vara sambandscentral för räddningsverksamheten. Nödcentralen kan också sköta andra uppgifter, om dessa inte är till förfång för nödcentralens verksamhet enligt denna lag. (18.2.2000/158)

En nödcentral har för utförandet av sina uppgifter utan hinder av sekretessbestämmelserna rätt att av ett teleföretag som avses i lagen om integritetsskydd vid telekommunikation och dataskydd inom televerksamhet (565/1999) , nedan lagen om datasekretess vid telekommunikation, i anslutning till ett nödmeddelande få identifieringsuppgifter för anslutningen och uppgifter om mobilteleapparatens läge samt uppgifter om anslutningens abonnent och användare samt installeringsadress enligt vad som närmare föreskrivs i 18 § 2 mom. lagen om datasekretess vid telekommunikation samt 97 och 98 § kommunikationsmarknadslagen (393/2003) . Nödcentralen har rätt att få uppgifterna också genom teknisk anslutning. (23.5.2003/404)

Närmare bestämmelser om nödcentralernas uppgifter meddelas vid behov genom förordning.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet får bestämma att en nödcentral som anses lämplig för ändamålet skall bistå länsstyrelsen såsom länets sambands- och ledningscentral samt att en nödcentral som anses lämplig för ändamålet skall bistå ministeriet såsom riksomfattande sambands- och ledningscentral. Till länets nödcentral och till den riksomfattande nödcentralen betalas en skälig årlig ersättning av statens medel.

Till räddningsverksamheten hör att ta emot nödmeddelanden, larma räddningsenheter och annan hjälp, varna befolkningen, avvärja hotande olyckor, skydda och rädda människor, miljö och egendom som hotas av fara, att släcka eldsvådor samt avvärja och begränsa andra skador, efterröjning och efterbevakning samt ledning, information, underhåll, försörjning och andra stödfunktioner i anslutning till detta.

Om kommunerna inte kommer överens om något annat, skall räddningsledaren komma från den kommun där olyckan eller faran har uppstått. Räddningsverksamheten leds av räddningsmyndigheten eller av någon annan som hör till den kommunala brandkåren till dess att räddningsmyndigheten övertar ledningen av verksamheten.

Den regionala brandchefen kan överta ledningen av räddningsverksamheten inom samarbetsområdet. Av särskilda skäl har länsstyrelsen eller det ministerium som svarar för räddningsväsendet rätt att ge order om räddningsverksamheten och att till räddningsledare utse någon annan än en person som avses ovan i denna paragraf.

Om myndigheter från flera verksamhetsområden deltar i räddningsverksamheten, är räddningsledaren i den situationen allmän ledare.

För släckning av en brand och förhindrande av att den sprider sig samt för avvärjande av andra olyckor och begränsande av skador har räddningsledaren och en myndighet som avses i 46 § 2 mom., om situationen inte annars kan bemästras, rätt att

Det får inte krävas att sådan i 1 mom. 3 punkten avsedd egendom som ägaren eller innehavaren samtidigt själv behöver för att avvärja en eldsvåda eller någon annan olycka skall överlåtas, om detta inte är nödvändigt för räddande av människoliv. Kommunen skall betala full ersättning för egendom som tas i bruk samt ersätta eventuella skador på egendomen.

Räddningsledaren har rätt att ge order om att en arbetsför person som befinner sig på en brand- eller olycksplats eller i dess närhet och som inte hindras av ett giltigt skäl skall delta i räddningsverksamheten, om detta är nödvändigt för att en människa skall kunna räddas eller någon annan olycka avvärjas. I motsvarande situation har en räddningsmyndighet, om situationen inte annars kan bemästras, rätt att ge order om att arbetsföra personer som uppehåller sig i kommunen ofördröjligen skall infinna sig på brand- eller olycksplatsen och delta i räddningsverksamheten. En person har rätt att vägra att delta endast av giltigt skäl.

Vid olyckor och när fara hotar har räddningsledaren allmän bestämmanderätt också över andra än kommunala brandkårer, dock så att en industribrandkår eller annan anstaltsbrandkår får anlitas endast om anstaltens säkerhet inte därigenom äventyras.

Den som har fått order om att delta i räddningsverksamhet får inte lämna brand- eller olycksplatsen förrän räddningsledaren har givit honom lov att avlägsna sig.

Efter att brandkårens åtgärder inte längre behövs är den som äger eller innehar objektet skyldig att svara för efterröjning och efterbevakning efter en eldsvåda. Tidpunkten avgörs av räddningsledaren.

Kan ägaren eller innehavaren av objektet inte nås eller svarar denne inte för efterröjningen och efterbevakningen, har räddningsledaren rätt att vidta nödvändiga åtgärder på ägarens eller innehavarens bekostnad.

Utöver vad som har överenskommits mellan stater kan det ministerium som svarar för räddningsväsendet på begäran av en annan stat eller en internationell organisation besluta att genom räddningsväsendet ge bistånd till utlandet, när detta är motiverat för att skydda människor, miljön eller egendom. På motsvarande sätt kan ministeriet vid behov begära bistånd från utlandet.

I befolkningsskyddsförberedelserna under normala förhållanden skall ingå att göra upp planer och ge utbildning för undantagsförhållanden, bygga skyddskonstruktioner, upprätthålla lednings-, bevaknings- och larmsystem samt dataförbindelser och att skapa beredskap för evakuering, räddningsinsatser, första hjälpen, försörjning av befolkningen samt röjning och rengöring.

Utan hinder av tystnadsplikten har räddningsmyndigheterna i syfte att hålla personal i beredskap för befolkningsskyddsuppgifter rätt att

För befolkningsskyddet har en räddningsmyndighet oberoende av tystnadsplikt rätt att ur register som myndigheter förfogar över få uppgifter om byggnader, fastigheter och lokaler, deras ägare, innehavare och användningsändamål, individualiserade och grupperade på det sätt som behövs för befolkningsskyddet och dess förberedelser.

Räddningsmyndigheterna och det ministerium som svarar för person- och godstrafiken har utan hinder av tystnadsplikten rätt att för evakuering och annat befolkningsskydd avgiftsfritt få uppgifter ur

Rätten att få de uppgifter som avses ovan i denna paragraf gäller också uppgifter som lämnas genom teknisk anslutning eller annars i elektronisk form.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet och länsstyrelserna kan förordna ledningen och annan specialpersonal inom befolkningsskyddet att delta i befolkningsskyddsutbildning under högst tio dygn om året.

Om befrielse från utbildning, uppskov med utbildningen samt om logi, kost, sjukvård och kostnadsersättning under utbildningstiden bestäms i lagen om Räddningsinstitutet och i den förordning som utfärdats med stöd av den. (27.10.2000/873)

Befolkningsskyddsuppgifter som staten, en kommun, samkommun eller ett annat offentligt samfund, ett ämbetsverk eller en inrättning eller ett statligt affärsverk svarar för samt beredskap för sådana uppgifter hör till deras tjänsteinnehavares och befattningshavares tjänsteåligganden och till uppgifterna för personer i arbetsavtalsförhållande till dem. Detsamma gäller deltagande i utbildning som behövs för utförandet av dessa uppgifter.

För beredning och verkställighet av befolkningsskyddet kan det ministerium som svarar för räddningsväsendet föreskriva att ett bosättnings-, industri- eller trafikcentrum eller annat därmed jämförligt centrum skall vara skyddsort.

Ägaren till en byggnad skall, när det är fråga om ett nybygge, i byggnaden eller dess närhet inrätta ett skyddsrum som kan bedömas vara tillräckligt stort för dem som bor eller annars uppehåller sig i byggnaden i enlighet med vad som närmare bestäms genom förordning. Skyldigheten att inrätta skyddsrum gäller dock inte en tillfällig byggnad som är i användning högst fem år.

Skyddsrum skall inrättas för en byggnad eller byggnadsgrupp på samma tomt eller byggnadsplats, om våningsytan är minst 600 m ² och byggnaden eller byggnadsgruppen används såsom bostad eller arbetsplats.

När skyldigheten att inrätta skyddsrum för en nybyggnad bestäms beaktas inte byggnader som redan finns på samma tomt eller byggnadsplats och för vilka ett skyddsrum finns eller byggnader från vilkas färdigställande vid den tidpunkt när bygglov söks har förflutit längre tid än fem år.

Den myndighet som beviljar bygglov kan tillåta att ett gemensamt skyddsrum inrättas för två eller flera byggnader, förutsatt att skyddsrummet inrättas inom fem år från det att den första byggnaden färdigställts.

Om på en skyddsort i en färdig byggnad som saknar skyddsrum utförs en med nybygge jämställbar ombyggnad eller reparation som gäller minst 1 000 m ² våningsyta och förutsätter bygglov, och byggnaden därefter används såsom bostad eller arbetsplats, skall ett skyddsrum inrättas i samband med ombyggnaden eller reparationen, om detta är möjligt utan stora svårigheter och till rimliga kostnader.

Om användningsändamålet för en på en skyddsort belägen färdig byggnad vars våningsyta omfattar minst 1 000 m ² och som inte används som bostad eller arbetsplats ändras så att bygglov eller åtgärdstillstånd krävs, och byggnaden därefter används som bostad eller arbetsplats, skall ett skyddsrum inrättas i samband med ändringsarbetet, om detta är möjligt utan stora svårigheter och till rimliga kostnader.

Bestämmelserna i denna lag om skyldigheten att inrätta skyddsrum gäller inte skydd av gårdsbruksproduktion genom särskilda konstruktioner.

Produktionsbyggnader för gårdsbruk beaktas inte när skyldigheten att inrätta skyddsrum enligt denna lag bestäms.

Om de som bor på en skyddsort eller uppehåller sig där eller de som rör sig utomhus inte kan anses bli tillräckligt skyddade enligt bestämmelserna i detta kapitel och om deras säkerhet inte heller annars kan tryggas, skall kommunen inrätta behövliga skyddsrum för dem.

Kommunen skall ha en ledningscentral för befolkningsskyddet.

Nödcentralerna och ledningscentralerna för befolkningsskyddet skall inrättas så att verksamhet kan bedrivas vid dem också under undantagsförhållanden.

Ledningscentralen för befolkningsskyddet i den kommun som utgör centralort inom samarbetsområdet skall ha sådan utrustning att den vid behov kan bistå länsstyrelsen i ledningen av befolkningsskyddet i kommunerna inom samarbetsområdet (kretsledningscentral).

Ett skyddsrum skall ge dem som uppehåller sig i skyddsrummet säkerhet mot eventuella verkningar av vapen. Om kraven på hur skyddsrum skall inrättas bestäms närmare genom förordning och genom tekniska föreskrifter av det ministerium som svarar för räddningsväsendet.

Länsstyrelsen kan av synnerligen vägande skäl i enskilda fall bevilja befrielse från den lagstadgade skyldigheten att inrätta skyddsrum.

Den myndighet som beviljar bygglov kan medge undantag från krav som en förordning eller byggbestämmelser ställer på ett skyddsrum, om det finns motiverad anledning till ett sådant undantag och detta inte väsentligt försämrar möjligheterna att få skydd.

Skyddsrum samt redskap och anordningar som är avsedda för befolkningsskyddet får användas för annan verksamhet om de utan dröjsmål kan ställas till befolkningsskyddets förfogande.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet kan meddela föreskrifter om befolkningsskyddets personalstyrkor och materialmängder samt om övriga grunder för befolkningsskyddsarrangemangen.

Ministeriet kan också meddela myndigheter och enskilda allmänna anvisningar om beredningen och verkställigheten av befolkningsskyddet samt om det samarbete detta förutsätter. Länsstyrelsen har motsvarande rätt inom länet.

65 § har upphävts genom L 25.2.2000/200 .

En nödcentral får för uppföljning och utvärdering av centralens verksamhet föra personregister över mottagna nödmeddelanden och de åtgärder som har vidtagits med anledning av dessa. I registret får införas

Registeruppgifterna får överlåtas till en räddningsmyndighet för att sammanställas med åtgärdsregistret.

En personuppgift skall utplånas ur larmregistret när det inte längre kan anses motiverat att i ovan nämnda syfte spara den, dock senast när fem år har förflutit sedan nödmeddelandet eller en annan uppgift mottogs. Uppgifter enligt 1 mom. 7 punkten skall dock utplånas senast efter två år, om inte någon grundad anledning i anslutning till nödcentralens uppgifter föranleder något annat.

För uppföljning och utvecklande av räddningsväsendet samt för utredning av olyckor får en kommunal räddningsmyndighet föra ett personregister, i vilket får införas

Uppgifterna i registret får utlämnas till en nödcentral eller en räddningsmyndighet för räddningsverksamhet eller tillsyn och till andra myndigheter och forskningsinstitut för undersökning av olyckor eller vetenskaplig forskning. Åtgärdsregistret får användas för statistikföring, förutsatt att inga personer kan identifieras i statistiken.

Uppgifterna i åtgärdsregistret skall sparas den tid som anges i 66 § 3 mom.

I syfte att upprätthålla en befolkningsskyddsenhet får en myndighet, en anstalt eller en sammanslutning som svarar för befolkningsskyddsuppgifter eller för att beredskap skapas för dessa inrätta ett personregister över de personer som hör till enheten eller reserverats för denna. I registret får utöver personens namn antecknas födelsetid, civilstånd, yrke, utbildning, adress och annan kontaktinformation samt uppgifter om körkort och körkortsklass, arbetsförmåga och vårdnad om minderåriga.

Uppgifterna i ett personregister för befolkningsskyddet skall kontrolleras med minst fem års mellanrum efter det anteckningen gjorts eller kontrollerats eller också utplånas.

För befolkningsskyddet och förberedelser som gäller detta får den myndighet som svarar för verksamheten inrätta ett register över skyddsrummen samt över fastigheter, byggnader och lokaler i vilka evakuerade och förflyttad egendom kan inrymmas. I registret får införas uppgifter om vem som äger eller innehar lokalerna, i vilket skick dessa är samt deras nuvarande användning och antalet invånare. På motsvarande sätt får i registret införas uppgifter om byggnader i vilka produktionsanstalters, myndigheters och inrättningars driftsställen samt ledningscentraler och enheter temporärt kan inrymmas under undantagsförhållanden.

Vid inrättandet av register får användas uppgifter som utlämnats av den myndighet som svarar för registrering av fastigheter, byggnader och lokaler. Uppgifterna i ett register skall kontrolleras med fem års mellanrum efter det anteckningen gjorts eller kontrollerats eller också utplånas.

För förrättande av brandsyn samt övervakning av driftssäkerheten hos byggnader och anordningar kan kommunens räddningsmyndighet föra ett personregister i vilket antecknas övervakningsobjekten samt deras ägare och innehavare. För inrättandet av registret får användas uppgifter som med stöd av 36 och 41 § och 52 § 2 mom. erhållits för tillsyn.

Uppgifterna i övervakningsregistret skall kontrolleras och onödiga uppgifter utplånas med bestämda intervaller i samband med att brandsyn förrättas, dock senast tio år efter det att föregående anteckning gjordes. (27.10.2000/873)

För räddningsväsendets kostnader svarar den som är skyldig att vidta en åtgärd eller sköta en uppgift eller sörja för åtgärden eller uppgiften, om inte något annat bestäms i denna lag.

Om en kommun bistår en annan kommun med materiel och manskap eller på något annat sätt, skall den mottagande kommunen betala full ersättning om inte något annat avtalas.

Om eventuell ersättning för handräckning som ges enligt 6 § 4 mom. skall den som lämnar handräckningen avtala med räddningsmyndigheten.

Om en skogs- eller terrängbrand har spritt sig till flera än en kommun, betalas släckningskostnaderna av den kommun på vars område branden började, om inte något annat avtalas. De övriga kommunerna skall ersätta sistnämnda kommun för sin andel av dessa kostnader i förhållande till den eldhärjade arealen eller enligt någon annan skälig grund.

Om befolkningsskyddsåtgärder vållar en kommun särskilt betungande kostnader, kan kommunen inom de gränser som anges i statsbudgeten beviljas understöd för dessa.

Om de statsandelar för räddningsväsendet som betalas till kommunerna bestäms särskilt.

Om ett räddningsuppdrag har vållat en kommun kostnader som är exceptionellt stora med hänsyn till dess ekonomiska bärkraft, har kommunen rätt till ersättning av statens medel för de extra kostnader som räddningsverksamheten medför till den del dessa kostnader överstiger självriskgränsen. Ersättningen beviljas av länsstyrelsen.

Självriskgränsen utgör en procent av det sammanlagda beloppet av kommunens i 7 § lagen om statsandelar till kommunerna (1147/1996) avsedda kalkylerade skatteinkomst och den utjämning som grundar sig på denna. Självriskgränsen bestäms på basis av den fastställda utjämningen av statsandelarna och den skatteinkomst som utgör grund för utjämningen för det finansår under vilket de kostnader uppstod som ersättningen gäller.

Om kostnaderna för ett räddningsuppdrag har förorsakats av en terräng- eller skogsbrand som helt eller till största delen ägt rum på statsägd mark, utgör kommunens självriskgräns med avvikelse från 2 mom. en halv procent av det sammanlagda beloppet av kommunens kalkylerade skatteinkomst enligt 7 § lagen om statsandelar till kommunerna och den därpå grundade utjämningen.

Om kommunerna huvudsakligen sköter räddningsväsendet tillsammans, bestäms självriskgränsen utgående från det sammanräknade beloppet av kalkylerade skatter och utjämningsposter enligt 2 mom.

76 § har upphävts genom L 25.2.2000/200 .

Beträffande skadestånd gäller i övrigt bestämmelserna i skadeståndslagen (412/1974) .

Till den som med stöd av 48 § har fått order att delta i räddningsuppgifter betalar kommunen ett skäligt arvode.

2 mom. har upphävts genom L 25.2.2000/200 . (25.2.2000/200)

För kläder, utrustning och arbetsredskap som har förstörts eller förkommit betalar kommunen ersättning till den som deltagit i räddningsverksamhet förutsatt att skadeanmälan så snart som möjligt har gjorts till räddningsledaren. Ersättning skall sökas skriftligen hos kommunen inom tre månader efter det skadan inträffade.

För olycksfall eller yrkessjukdom som drabbat en person i räddningsverksamhet eller befolkningsskyddsuppgifter betalas ersättning av statens medel enligt samma grunder som för olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, till den del som den skadade inte har rätt till en minst lika stor ersättning enligt någon annan lag, till den som

Till den som hör till en kommunal avtalsbrandkår och som avses i 1 mom. 4 punkten betalas ersättning av statens medel också för ett olycksfall som har inträffat i samband med utbildning inom den kommunala brandkåren, vård av fastigheter och utrustning eller sjuktransport.

Om den skadades arbetsgivare med anledning av ett olycksfall för vilket ersättning betalas med stöd av denna lag har erlagt lön, förskott eller andra betalningar, gäller i fråga om arbetsgivarens och kommunens rätt vad som i lagen om olycksfallsförsäkring bestäms om arbetsgivarens rätt.

Ett ärende som gäller betalning av ersättning av statens medel med stöd av denna paragraf behandlas i första instans av statskontoret.

Ändring i ett beslut som en statlig myndighet har fattat med stöd av denna lag söks genom besvär i enlighet med förvaltningsprocesslagen (586/1996) . Också beslut som en kommunal räddningsmyndighet har fattat med stöd av 31 § 2 mom., 37 §, 47 § 2 mom. eller 78 § samt beslut som räddningsledaren har fattat med stöd av 49 § 2 mom. överklagas i den ordning som bestäms i förvaltningsprocesslagen.

Om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat, skall ett förvaltningsbeslut utan hinder av besvär iakttas omedelbart.

3 mom. har upphävts genom L 25.2.2000/200 . (25.2.2000/200)

Ändring i beslut som bygglovsmyndigheten fattar med stöd av denna lag söks på det sätt som bestäms i byggnadslagen (370/1958) .

Om någon vidtar åtgärder i strid med bestämmelserna i 9 eller 16 §, 23 § 2 mom. eller 31, 37, 41, 56, 59 eller 60 § eller med bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av dem eller försummar skyldigheter som grundar sig på dem kan räddningsmyndigheten genom sitt beslut ålägga den försumlige att inom en viss tid rätta till vad som har gjorts eller försummats. Ett förbud eller en föreskrift som meddelats av en myndighet kan förenas med vite eller hot om att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad.

När ett ärende enligt denna lag gäller vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande, iakttas i övrigt bestämmelserna i viteslagen (1113/1990) .

Den som

Den som åsidosätter sin skyldighet att delta i utbildning enligt 53 § skall, om inte stängare straff för gärningen föreskrivs i någon annan lag, för befolkningsskyddsförseelse dömas till böter.

3 mom. har upphävts genom L 25.2.2000/200 . (25.2.2000/200)

När någon har brutit mot ett förbud som har meddelats med stöd av denna lag och förstärkts med vite, kan domstolen avstå från att döma honom till straff för samma gärning.

Den som hör till räddningsväsendets personal eller deltar i räddningsverksamhet får inte på ett sätt som inte hör till räddningsväsendet utnyttja eller olovligen för andra röja omständigheter som han har fått kännedom om vid skötseln av uppgifterna och beträffande vilka genom lag har föreskrivits eller med stöd av lag bestämts att de skall hållas hemliga, eller som gäller en enskild persons affärs- eller yrkeshemlighet, ekonomiska ställning, personliga förhållanden eller hälsotillstånd.

Om röjande av uppgifter som skall hållas hemliga för en myndighet eller ett organ som sköter ett offentligt uppdrag föreskrivs genom lag. Trots tystnadsplikten får i enskilda fall sådana uppgifter röjas som är nödvändiga för att skydda liv eller hälsa eller avvärja betydande skador på miljön eller egendom.

Till straff för brott mot tystnadsplikten enligt denna paragraf döms enligt 38 kap. 1 eller 2 § strafflagen, om inte gärningen skall bestraffas enligt 40 kap. 5 § strafflagen.

Kommunens räddningsmyndighet skall för statistiska ändamål tillställa det ministerium som svarar för räddningsväsendet och länsstyrelsen uppgifter om räddningsväsendets prestationer, resurser, arrangemang och andra beredskapsåtgärder samt om uppgifter som myndigheten infört i åtgärdsregistret.

Kommunens räddningsmyndighet skall bedöma orsaken till att en eldsvåda har uppstått. Om det finns skäl att misstänka att en eldsvåda eller någon annan olycka har orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall räddningsmyndigheten anmäla saken till polisen.

Det ministerium som svarar för räddningsväsendet kan bestämma att en särskild undersökning skall verkställas för undersökning av en eldsvåda eller annan olycka.

Den som utför undersökningen har rätt att få tillträde till olycksplatsen, av företrädaren för denna få handlingar och av kommunens räddningsmyndigheter uppgifter som behövs för undersökningen samt att ta prover av olycksobjektet. En kommunal räddningsmyndighet som utreder orsaken till en eldsvåda har motsvarande rätt.

Polisen är skyldig att ge sådan handräckning som behövs för utförande av inspektion eller syn enligt 17 och 35 § och för förhindrande av en sådan olycksrisk som avses i 37 § 2 mom.

Utöver vad som ovan i denna lag bestäms, har det ministerium som svarar för räddningsväsendet även rätt att meddela kompletterande tekniska föreskrifter och verkställighetsföreskrifter om planer som avses i 9 §, brandsäkerheten på torvproduktionsområden, mängden materiel och anordningar som enligt denna lag skall finnas för att förebygga och avvärja olyckor samt hur materielen och anordningarna skall placeras, hur brandsyn och sotning skall utföras, hur ventilationskanaler och ventilationsanordningar skall rengöras samt om statistiska uppgifter som avses i 85 §.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna lag utfärdas vid behov genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1999.

Genom denna lag upphävs lagen den 4 juli 1975 om brand- och räddningsväsendet (559/1975) och lagen den 31 oktober 1958 om befolkningsskydd (438/1958) jämte ändringar.

De föreskrifter som inrikesministeriet meddelat med stöd av de upphävda lagarna och som gäller behörigheten för brandkårernas personal i bisyssla, arrangemang som ökar brand- och personsäkerheten i särskilda objekt, tekniska krav i fråga om vissa anordningar samt kvalitetskrav i fråga om materiel, anordningar och material, sotning och rengöring av ventilationsanordningar, planering av befolkningsskyddet, arrangemang för egen beredskap, befolkningsskyddets personalstyrkor och materialmängder samt övriga verksamhetsbetingelser inom befolkningsskyddet, konstruktiva krav som gäller skyddsrum samt statsrådets beslut om de skyddsorter som avses i lagen om befolkningsskydd gäller fortfarande till dess att den utsatta giltighetstiden för dem går ut eller till dess att det ministerium som svarar för räddningsväsendet upphäver dem, dock högst två år efter att denna lag har trätt i kraft.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

De larmanvisningar som avses i 13 § samt den utredning och det beslut om servicenivå som avses i 15 § 2 mom. skall vara färdiga inom ett år efter att lagen har trätt i kraft.

De brandvarnare eller motsvarande anordningar som avses i 31 § skall vara installerade inom ett år efter att lagen har trätt i kraft.

Bestämmelserna i 56–57 § om skyldighet att inrätta skyddsrum tillämpas på byggnader för vilka bygglov söks efter att denna lag har trätt i kraft.

De i 60 § avsedda arrangemang som gäller ledningscentralerna för befolkningsskyddet skall vidtas inom tre år efter att lagen har trätt i kraft.

De krav som enligt 60 § ställs på lokalerna i nödcentraler tillämpas på anläggningsprojekt för vilka bygglov söks efter att denna lag har trätt i kraft.

Lagens 75 § samt de övriga bestämmelserna i 13 kap. om ersättningar som betalas av staten tillämpas i fråga om kostnader som föranletts av olyckor som uppstått efter att lagen har trätt i kraft.

För projekt som avses i 22 § lagen om befolkningsskydd och för vilka byggnadslov har sökts innan denna lag har trätt i kraft betalas ersättning av statens medel enligt bestämmelserna i lagen om befolkningsskydd, förutsatt att skyddsrummet har färdigställts och ibruktagningskontroll utförts inom ett år efter att lagen har trätt i kraft.

Ändringssökande enligt 80 § 1 mom. tillämpas inte när ändring söks i ett beslut som meddelats innan denna lag har trätt i kraft.