674/1994

Ett fartyg är finskt och berättigat att föra finsk flagg, om mer än sextio procent av fartyget ägs av finska medborgare eller finska juridiska personer.

I andra än i 1 mom. avsedda fall ska Transport- och kommunikationsverket godkänna ett fartyg som finskt, om

Ett i 2 mom. avsett godkännande ska återkallas på begäran av fartygets ägare.

I andra än i 1 eller 2 mom. avsedda fall kan Transport- och kommunikationsverket godkänna ett fartyg som finskt, om

Om ett fartyg som avses i 4 mom. inte har någon finsk ägare, förutsätts utöver vad som föreskrivs ovan att finska medborgare är representerade i förvaltningsorganen för den utländska sammanslutning som äger fartyget eller att de på något annat sätt kan delta i beslutsfattandet i ägarsammanslutningen.

Ett beslut om ett sådant godkännande som avses i 4 mom. ska förenas med villkor som Transport- och kommunikationsverket anser behövliga samt innehålla uppgift om giltighetstid. Beslut kan fattas för högst två år i sänder. Ett nytt beslut kan fattas när det föregående beslutets giltighetstid har gått ut. (18.6.2021/544)

Om förutsättningarna för beslut om ett godkännande som avses i 2 eller 4 mom. inte längre föreligger eller om de villkor som ställs för ett godkännande som avses i 4 mom. inte iakttas och avvikelsen inte kan betraktas som ringa, ska Transport- och kommunikationsverket återkalla godkännandet. Innan ett godkännande återkallas ska den som fått godkännandet ges möjlighet att lämna sin förklaring i saken. (18.6.2021/544)

Närmare bestämmelser om ansökan om beslut om godkännande enligt 2 och 4 mom., om innehållet i ansökan och om den utredning som ska fogas till ansökan samt om villkor som godkännande enligt 4 mom. ska förenas med får utfärdas genom förordning av statsrådet. (18.6.2021/544)

Ett fartyg som med stöd av 1 § 1 mom. ska betraktas som finskt kan överföras till fartygsregistret i en annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med den statens lagstiftning om registrering av fartyg som ägs av medborgare eller juridiska personer i andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Transport- och kommunikationsverket får för att främja varvsindustrin och sysselsättningen i Finland ge sitt godkännande till att ett fartyg som enligt 1 § 1 mom. ska betraktas som finskt införs i fartygsregistret i en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet såsom fartyg i den staten, om (18.6.2021/544)

Ett godkännande som avses i 2 mom. ska förenas med de villkor som Transport- och kommunikationsverket anser behövliga samt innehålla uppgift om godkännandets giltighetstid. Godkännandet beviljas för viss tid och kan vara i kraft högst så länge som befraktningsavtalet om fartygets användning eller besittning gäller. Godkännandet ska förenas med villkor som förbjuder överföring av fartyget vidare till ett fartygsregister i ett tredjeland. (18.6.2021/544)

Om förutsättningarna enligt 2 mom. för beviljande av godkännande inte längre föreligger eller om de villkor som godkännandet förenats med enligt 3 mom. inte iakttas och avvikelsen inte kan betraktas som ringa, ska Transport- och kommunikationsverket återkalla godkännandet. Innan beslut om återkallande fattas ska den som fått godkännandet ges möjlighet att lämna sin förklaring i saken. (18.6.2021/544)

Ett i 2 mom. avsett godkännande upphör att gälla om fartyget eller en andel i det säljs till utlandet så att fartyget enligt 1 § 1 mom. upphör att vara finskt. (18.6.2021/544)

Närmare bestämmelser om ansökan om godkännande enligt 2 mom., om innehållet i ansökan och om den utredning som ska fogas till ansökan samt om innehållet i beslut om återkallande enligt 4 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet. (18.6.2021/544)

Med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 § kan Transport- och kommunikationsverket i enlighet med denna paragraf på ansökan av befraktaren som finskt även godkänna ett utländskt fartyg som har hyrts till Finland utan besättning, om

Om befraktaren för ett fartyg som hyrts utan besättning är en i 1 mom. 1 punkten avsedd medborgare eller juridisk person i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet förutsätts utöver vad som föreskrivs ovan att befraktaren, ifall befraktaren inte ansvarar för fartyget i enlighet med 1 mom. 2 punkten, för skötseln av denna uppgift utser ett ombud som har sin stadigvarande hemkommun och bostad i Finland.

Ett beslut om ett godkännande som avses i 1 mom. kan fattas för den tid som avtalet om befraktning gäller, dock högst för fem år i sänder. Ett nytt beslut kan fattas när det föregående godkännandets giltighetstid har gått ut.

Om förutsättningarna för beviljande av godkännande inte längre föreligger och avvikelsen inte kan betraktas som ringa, ska Transport- och kommunikationsverket återkalla godkännandet. Innan ett godkännande återkallas ska befraktaren som hyrt fartyget utan besättning ges möjlighet att lämna sin förklaring i saken. Transport- och kommunikationsverket ska också återkalla ett godkännande på skriftlig begäran av befraktaren.

På ett fartyg som med stöd av denna paragraf är infört i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland tillämpas finsk lag, med undantag för frågor som gäller fartygets ägande och inteckning i fartyget, vilka omfattas av lagstiftningen i den stat där äganderätten till fartyget har registrerats. Inteckning i fartyget får inte fastställas i Finland.

Bestämmelser om ansökan om det godkännande som avses i 1 mom. samt innehållet i ansökan och den utredning som ska fogas till ansökan utfärdas genom förordning av statsrådet.

Ett finskt fartyg som används i handelssjöfart ska vara infört i trafik- och transportregistret i enlighet med lagen om transportservice (320/2017) eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland i enlighet med fartygsregisterlagen (512/1993) .

Ett handelsfartyg som används till sjöfart skall ha nationalitetscertifikat ombord samt dessutom vara försett med övriga efter fartygets och fartens art särskilt föreskrivna certifikat och skeppshandlingar.

Ett i Finland registrerat fartygs hemort är den hamnort här i landet, som enligt ägarens anmälan anges i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. (4.5.2018/337)

Såsom ett icke registrerat finskt fartygs hemort anses ägarens hemort eller, om han inte har sin hemort här i landet, Helsingfors stad.

Överlåtelse av ett registrerat eller ett registreringspliktigt fartyg skall ske skriftligen och i närvaro av vittnen.

Beträffande ett fartygs överlåtelse vid exekutiv försäljning tillämpas vad därom särskilt stadgas.

Vad i denna paragraf och i 6 § sägs om fartyg gäller också andel i ett fartyg.

Om någon överlåter ett fartyg eller en andel i ett fartyg till flera, och om den till vilken den senare överlåtelsen skedde har fått sitt förvärv antecknat i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland, är en tidigare överlåtelse utan verkan mot förvärvaren om förvärvet skedde i god tro och mot vederlag.

Ett fartyg som har skadats skall vid besiktning förklaras vara icke iståndsättligt, när iståndsättningen inte är möjlig eller, ifall fartyget, då iståndsättningen måste utföras på annan ort, inte kan föras dit, samt också då fartyget inte är värt att sättas i stånd.

Om fartyget finns på utrikes ort, iakttas beträffande fartygs förklarande för icke iståndsättligt den ordning som där gäller för avgivande av en dylik förklaring.

8 § har upphävts genom L 29.12.2009/1688 .

8 a § har upphävts genom L 29.12.2009/1688 .

8 b § har upphävts genom L 29.12.2009/1688 .

8 c § har upphävts genom L 29.12.2009/1688 .

På fartyg som inte används i handelssjöfart tillämpas stadgandena i denna lag endast om stadgandena i det enskilda fallet är tillämpliga på ett sådant fartyg.

Bestämmelser om fartygs registrering finns i lagen om transportservice och i fartygsregisterlagen.

Om fartygsinteckning stadgas i lagen om inteckning i fartyg (211/27) .

Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för en sådan fordran mot redaren som kan hänföras till fartyget och som avser

Vad som stadgas i 1 mom. 3 och 4 punkterna gäller inte i fråga om fordran på ersättning för atomskada.

Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot sådan fartygets ägare som inte är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller annars har hand om fartygets drift i redarens ställe.

De fordringar som avses i 2 § 1 mom. 1-5 punkten har inbördes företräde efter punkternas nummerordning. En fordran som avses i 5 punkten har dock alltid företräde framför fordringar som avses i 1-4 punkten och som har uppkommit tidigare.

Fordringar som avses i samma punkt i 2 § 1 mom. har inbördes lika rätt till betalning. Av fordringar som avses i 5 punkten går dock yngre fordran före äldre.

Utom i de fall som avses i 7 § gäller sjöpanträtt i fartyget även om fartyget övergår till en ny ägare eller dess registrering ändras.

Medför frivillig överlåtelse av fartyget till en utlänning att sjöpanträtt upphör för fordran för vilken den förre ägaren inte svarade personligen, eller att förmånsrätten försämras, svarar överlåtaren för vad som till följd därav inte kan ersättas ur fartyget. Finns det flera delägare i fartyget, gäller vad som nu sagts för var och en av dem som tagit del i överlåtelsen eller samtyckt därtill.

Den som har någon annans fartyg eller fartyg under byggnad i sin besittning med anledning av reparations- eller byggnadsuppdrag har rätt att hålla kvar fartyget eller bygget till säkerhet för fordran på grund av uppdraget. Härvid skall i tillämpliga delar iakttas vad som stadgas i lagen om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har avhämtats (688/88) .

Sjöpanträtt i fartyg upphör ett år från detatt fordringen uppkom, om fartyget inte före det blir föremål för kvarstad eller utmätning som åtföljs av exekutiv försäljning. Preskriptionstiden kan inte förlängas eller avbrytas, men skall dock inte löpa medan det finns laga hinder mot att fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.

Säljs ett fartyg exekutivt i Finland, upphör sjöpanträtt och retentionsrätt i fartyget efter det att köpeskillingen har betalts, förutsatt att köpet blir bestående.

Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som gäller för utmätt egendom. En fordran som är förenad med sjöpanträtt får därvid bevakas till fullt belopp utan hinder av vad 9 kap. stadgar om begränsning av redarens ansvar, men ger inte utdelning över det belopp som högst skall betalas enligt dessa stadganden.

Exekutiv försäljning av ett fartyg i en främmande stat skall erkännas med den verkan som anges i 1 mom., om försäljningen har verkställts enligt den statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Stadgandena om sjöpanträtt i fartyg har motsvarande tillämpning på fartyg under byggnad från det bygget har sjösatts.

Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för

De fordringar som avses i 9 § 1-3 punkten har inbördes företräde efter punkternas nummerordning. Fordringar som avses i samma punkt har inbördes lika rätt till betalning. Av sådana fordringar som avses i 1 och 2 punkten och som hänför sig till skilda händelser skall dock yngre fordran gå före äldre.

Utlämnas gods som utgör säkerhet för en fordran eller säljs sådant gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.

Om gods säljs exekutivt, upphör sjöpanträtten i det sedan köpeskillingen har betalts, förutsatt att försäljningen blir bestående.

Den som utan borgenärernas tillstånd lämnar ut gods som enligt vad han insett eller bort inse utgjorde säkerhet för fordran, svarar för vad som till följd av detta inte kan ersättas ur godset. Sådan ansvarighet har även godsets mottagare för en fordran, för vilken han annars inte skulle svara personligen, om han hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut.

Sjöpanträtt i inlastat gods upphör ett år från det att fordran uppkom, om inte talan före det har väckts i laga ordning eller godset blivit föremål för kvarstad eller utmätning som åtföljs av exekutiv försäljning. Preskriptionstiden löper likväl inte medan det finns laga hinder mot att godset beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.

Har fordran kommit under behandling av dispaschör anses talan om betalning ha blivit väckt.

Har en borgenär sjöpanträtt i flera panter, utgör varje pant säkerhet för fordringens hela belopp.

Får en borgenär betalt ur en pant för en större del av sin fordran än som belöper på den panten enligt det inbördes förhållandet mellan panternas värden vid tiden för sjöpanträttens uppkomst, inträder pantägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. Rätt till sådant inträde har också en borgenär för vars fordran någon av panterna särskilt utgjorde säkerhet, i den mån panten på grund av den andre borgenärens krav inte räcker till betalning av hans fordran.

För fordran för vilken en sjöpanträtt i fartyg eller last utgör säkerhet har borgenären rätt till betalning ur föremålet för panträtten före övriga fordringar. För fordran för vilken en retentionsrätt enligt 5 § utgör säkerhet har borgenären rätt till betalning ur föremålet för retentionsrätten omedelbart efter ovan nämnda fordran.

Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller tas i anspråk genom utmätning eller på något annat sätt övergår till någon annan.

Sjöpanträtt omfattar inte ersättning som på grund av försäkring eller någon annan anledning utgår för förlust av eller skada på fartyg eller last. Retentionsrätt enligt 5 § kan däremot göras gällande i sådan ersättning.

Talan om betalning ur fartyg eller last för fordran som är förenad med sjöpanträtt får väckas mot pantägaren eller befälhavaren. Vad gäller last kan sådan talan dock inte väckas mot befälhavaren av fartygets ägare eller redare eller den som har hand om fartygets drift i redarens ställe.

Stadgandena i detta kapitel om sjöpanträtt och retentionsrätt i fartyg tillämpas när sådan rättighet görs gällande inför finsk myndighet.

Åberopas annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet än vad som avses i detta kapitel, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Rättigheten får dock inte ges företräde framför sjöpanträtt enligt detta kapitel eller inteckning som överensstämmer med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. En sådan rättighet får inte heller annars erkännas i strid med nämnda konvention eller i något hänseende medföra bättre rätt än närmast motsvarande rättighet enligt denna lag.

Stadgandena i 18 § tillämpas på motsvarande sätt på fartyg under byggnad från det att bygget har sjösatts. För tiden före sjösättningen gäller lagen i den stat där fartyget byggs.

Stadgandena i detta kapitel gäller kvarstad på fartyg för en sjöfordran som avses i denna lag och som i Finland eller ett annat land är eller kan bli föremål för talan.

Bestämmelserna i kapitlet gäller fartyg som är införda i det trafik- och transportregister som förs av Trafiksäkerhetsverket, det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland eller ett motsvarande utländskt register. (4.5.2018/337)

Stadgandena i kapitlet gäller inte

I fråga om sådan kvarstad på fartyg som avses i detta kapitel tillämpas vad 7 kap. rättegångsbalken och 3, 4 och 7 kap. utsökningslagen stadgar om kvarstad och verkställighet av kvarstad, om inte något annat stadgas i denna lag.

Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran som avses i 4 §.

Angående förutsättningarna för att belägga ett fartyg med kvarstad gäller dessutom vad 7 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken stadgar om förutsättningarna för kvarstad.

Om sökanden har en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg enligt 3 kap. 2 §, får fartyget beläggas med kvarstad även om sökanden inte har gjort sannolikt att det är fara för att motparten förfar på ett sätt som äventyrar sökandens rätt.

Med sjöfordran avses ett anspråk som grundar sig på en eller flera av följande omständigheter:

Kvarstad får läggas på det fartyg som sjö- fordran hänför sig till.

Om en sjöfordran grundar sig på någon omständighet som avses i 4 § 1-14 eller 17 punkten, får kvarstad i stället läggas på ett annat fartyg som tillhör den som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var ägare till det fartyg som avses i 1 mom.

Om någon annan än fartygets ägare är personligen ansvarig för en sådan sjöfordran på ett fartyg som avses i 2 mom., får kvarstad läggas antingen på det fartyg som sjöfordran hänför sig till eller på ett annat fartyg som tillhör gäldenären.

Oberoende av 1-3 mom. får ett fartyg beläggas med kvarstad endast om fartyget i Finland kan bli föremål för verkställighetsåtgärder som gäller sjöfordran.

Ett fartyg anses ha samma ägare om samma person eller samma personer äger alla andelar i det.

På begäran av samma borgenär får kvarstad på ett fartyg beviljas endast en gång för samma sjöfordran.

Om säkerhet för en sjöfordran har ställts till befrielse från kvarstad, får kvarstad inte beviljas för samma sjöfordran. Kvarstad får dock beviljas, om borgenären visar att den ställda säkerheten har upphört att gälla eller att det annars finns särskilda skäl för kvarstad.

Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.

Om fartyget har belagts med kvarstad med anledning av en omständighet som nämns i 4 § 15 eller 16 punkten, får domstolen dock för den tid som kvarstaden varar

Om behörig domstol i ett ärende som gäller kvarstad på fartyg enligt denna lag stadgas i 21 kap.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas då två eller flera avtalar om att i form av partrederi bedriva handelssjöfart med ett eget fartyg som är infört i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. (4.5.2018/337)

För de förpliktelser som uppkommer genom den i 1 mom. nämnda verksamheten svarar varje redare i partrederiet endast i förhållande till sin andel i fartyget.

En utlänning kan endast äga en så stor andel i partrederiets fartyg att fartyget alltjämt enligt 1 kap. 1 § skall anses som finskt.

Vad som stadgas i 3 § 2 mom., 4 och 5 §§, 6 § 2 och 3 mom., 7 och 10-13 §§, 14 § 1 och 2 mom. samt 18 § tillämpas, om inte något annat avtalas.

Avtal om att bilda ett partrederi skall ingås skriftligen.

En ändring av partrederiavtalet är giltig endast om alla redare enhälligt har godkänt den.

Utöver vad som föreskrivs i det här kapitlet tillämpas 4 § 1 mom. i näringsverksamhetslagen (565/2023) på behörighetsvillkoren för redare och partrederiets huvudredare, om de är fysiska personer. (23.3.2023/602)

Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid partrederiets sammanträde. Kallelse till sammanträdet skall minst en vecka före sammanträdet sändas till varje redare genom rekommenderat brev eller telegram eller telex eller annars bevisligen. I kallelsen skall nämnas vilka ärenden som kommer att behandlas vid sammanträdet.

Kallelse till partrederiets sammanträde utfärdas av huvudredaren. Till sammanträde skall också kallas då redare som innehar minst en tiondedel av samtliga fartygsandelar skriftligen begär detta för behandling av ett angivet ärende. Kallelsen skall sändas inom 14 dagar från det begäran framställdes. Om huvudredaren inte kan sända eller inte sänder en kallelse, får någon av redarna göra det.

Måste beslut fattas om en sådan brådskande åtgärd som är nödvändig för att säkerställa partrederiets rätt eller för att förhindra skada som hotar rederiet eller är redarna eniga därom, kan sammanträde hållas utan sådan kallelse som nämns i 1 mom.

Vid partrederiets sammanträde skall föras protokoll. En redare som inte deltagit i ett sammanträde som nämns i 3 mom. skall underrättas om dess beslut.

Varje redares röstetal räknas enligt hans andel i fartyget. Som partrederiets beslut gäller, om inte något annat följer av 2 mom., den mening som biträtts av mer än hälften av de avgivna rösterna. Vid lika röstetal gäller den mening som biträds av sammanträdets ordförande. Val av huvudredare avgörs dock genom lottning.

Ett beslut som har fattats vid ett sammanträde som avses i 4 § 3 mom. eller som avser upplösning av rederiet är giltigt endast om det har biträtts av mer än hälften av samtliga röster inom rederiet.

Ett beslut vid partrederiets sammanträde är bindande även för en redare som inte har varit närvarande vid sammanträdet.

Varje partrederi skall ha en huvudredare. Huvudredaren skall vara bosatt inom det Europeiska samarbetsområdet. Trafikministeriet kan vid behov bevilja undantag från kravet om boningsort. Till huvudredare kan även väljas en juridisk person som har sin hemort inom det Europeiska samarbetsområdet. En huvudredare som har sin boningsort eller hemort utomlands är skyldig att ha en företrädare med hemort i Finland.

Huvudredaren skall sköta rederiets löpande förvaltning enligt redarnas anvisningar samt i angelägenheter som gäller rederiet handla för dess räkning vid domstol och hos andra myndigheter. Huvudredaren får inte utan särskilt bemyndigande överlåta eller pantsätta fartyget eller hyra ut eller befrakta det till någon annan för en längre tid än ett år. Huvudredaren har inte rätt att anställa eller avskeda fartygets befälhavare, om han inte har bemyndigats därtill genom beslut vid partrederiets sammanträde.

Huvudredaren har rätt till ett skäligt arvode för sitt uppdrag.

Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom beslut vid partrederiets sammanträde. Om huvudredaren själv äger minst hälften av fartyget, kan han på en medredares talan skiljas från sitt uppdrag genom beslut av domstol, om det finns giltig anledning till det.

En redare och huvudredaren skall ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat medredarna vid skötseln av rederiets angelägenheter.

Om jämkning av skadestånd samt fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga gäller 2 och 6 kap. skadeståndslagen (412/74) .

Över partrederiets verksamhet skall föras bok och bokslut uppgöras med iakttagande i tillämpliga delar av bokföringslagen (655/73) . Bokslutet skall dateras och undertecknas av huvudredaren. Denna skall lämna bokslutet för varje räkenskapsperiod samt en berättelse över skötseln av rederiets angelägenheter till partrederiets sammanträde inom tre månader från periodens slut. Räkenskapsperioden är ett kalenderår, om inte något annat har överenskommits.

Angående innehållet i partrederiets bokslut gäller i tillämpliga delar 9 kap. 3 § lagen om öppna bolag och kommanditbolag (389/88) .

Om revision enligt partrederiavtalet skall verkställas i partrederiet eller om en redare som äger minst en tiondedel av samtliga fartygsandelar kräver det eller om partrederiet under de två senaste räkenskapsperioderna i genomsnitt har haft fler än 30 anställda, skall revision verkställas med iakttagande i tillämpliga delar av 10 kap. 2-10 §§ lagen om öppna bolag och kommanditbolag.

Om redarnas rätt att granska partrederiets bokföring och få upplysningar om rederiets verksamhet gäller på motsvarande sätt 2 kap. 15 § lagen om öppna bolag och kommanditbolag.

Vill en redare klandra partrederiets bokslut, skall han väcka talan mot huvudredaren inom sex månader från det sammanträde vid vilket bokslutet gavs. Försummar han denna tid har rätten att väcka talan gått förlorad, om inte huvudredaren har förfarit svikligt.

Varje redare är skyldig att delta i utgifterna för partrederiets verksamhet i förhållande till sin andel i fartyget. Har en redare trots uppmaning inte betalt sin andel av utgifterna för en beslutad åtgärd, är han skyldig att till huvudredaren eller den medredare som betalt hans andel betala dröjsmålsränta enligt räntelagen (633/82) .

Vinst och förlust av partrederiets verksamhet under räkenskapsperioden skall fördelas mellan redarna i förhållande till deras andelar i fartyget.

Har en redare enligt 10 § betalt en medredares andel av utgifterna, har han rätt att som avkortning på sin fordran lyfta den vinstandel som räknas på medredarens fartygsandel.

Övergår en andel i fartyget till någon annan, skall förvärvaren eller den överlåtande redaren omedelbart underrätta huvudredaren om överlåtelsen.

Om en redare förlorar sitt finska medborgarskap, skall han omedelbart underrätta huvudredaren om detta.

Huvudredaren är skyldig att på ett sätt som stadgas i 4 § 1 mom. utan dröjsmål meddela de övriga redarna att sådan underrättelse som avses i 1 och 2 mom. har getts.

Har en andel i fartyget på annat sätt än genom offentlig auktion övergått till någon annan än en medredare i partrederiet, har varje redare rätt att lösa in andelen. Lösningsrätt föreligger dock inte, om fartygsandelen har övergått till ägarens make eller till en bröstarvinge eller dennes make, utom i det fall som nämns i 2 mom.

Utan hinder av 1 mom. har varje finsk redare i partrederiet rätt att lösa in en fartygsandel, om den innehas av en redare som har förlorat sitt finska medborgarskap eller om den har övergått till någon annan med påföljden att fartyget upphör att vara finskt.

Den redare som önskar lösa in en fartygsandel skall underrätta förvärvaren härom inom två månader efter det att meddelande om den händelse som avses i 1 eller 2 mom. skickades till honom.

Om flera önskar utöva sin lösningsrätt, får var och en göra det i förhållande till sin andel i fartyget. Lösensumman skall motsvara fartygsandelens verkliga värde.

En redare vars andel i fartyget har övergått till någon annan svarar gentemot medredarna för sina förpliktelser vid övergången samt för de förpliktelser som uppkommer efter övergången, men innan underrättelse om denna har nått huvudredaren.

En ny redare får en redares rättigheter och skyldigheter i förhållande till de övriga redarna så snart övergången har skett. Beslut och åtgärder som hänför sig till tiden före övergången är bindande för honom på samma sätt som för hans fångesman. De övriga redarna kan från hans vinstandel dra av sådana betalningsandelar för rederiets verksamhet som hans fångesman var ansvarig för.

Den som har överlåtit sin andel i fartyget svarar mot tredje man för de förpliktelser på grund av partrederiets verksamhet som har uppkommit före övergången. Han svarar även mot tredje man i god tro för förpliktelser som har uppkommit efter övergången, till dess denna har antecknats i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. Den nya redaren svarar mot tredje man endast för de förpliktelser som har uppkommit efter övergången. (4.5.2018/337)

En redare har rätt att kräva upplösning av partrederiet när

Utöver vad som stadgas i 1 mom. får konkursboet vid en redares konkurs, eller den som vid exekutiv auktion har köpt en utmätt fartygsandel, kräva att partrederiet skall upplösas.

Har en redare sagt upp partrederiavtalet, skall partrederiet upplösas sex månader efter uppsägningen, om inte något annat har överenskommits om uppsägningstiden. Åberopar redaren att tiden enligt partrederiavtalet går ut, skall rederiet upplösas vid utgången av denna tid eller omedelbart efter inlösningstidens utgång, om det ännu återstår inlösningstid enligt 17 § 3 mom. sedan tiden enligt avtalet har löpt ut. I de fall som nämns i 1 mom. 2-5 punkten samt 2 mom. skall rederiet upplösas så snart inlösningstiden enligt 17 § 3 mom. har gått ut.

Krav på upplösning av partrederiet eller på likvidation som avses i 16 § skall riktas till huvudredaren. Om upplösningsgrunden i det fall som nämns i 1 mom. 3 eller 4 punkten avser huvudredaren, skall kravet dock riktas till de övriga redarna. Huvudredaren skall utan dröjsmål underrätta medredarna om krav som har framställts.

Om ett partrederi skall upplösas med stöd av 15 §, skall rederiet på begäran av en redare likvideras. Om förfarandet vid likvidation gäller i tillämpliga delar 5 kap. 10-17 §§ lagen om öppna bolag och kommanditbolag, ifall redarna inte enhälligt avtalar om något annat förfarande.

Ett avtal som avses i 1 mom. får dock i det fall som nämns i 15 § 1 mom. 2 punkten inte ingås utan samtycke av konkursboet, utmätningsborgenären eller den som har köpt en fartygsandel vid exekutiv auktion.

I stället för att partrederiet upplöses kan det förfaras så att en medredare löser in den redares fartygsandel som kan åberopa en upplösningsgrund enligt 15 § 1 mom. Framställs krav på upplösning med stöd av 15 § 1 mom. 5 punkten, har en redare som före uppkomsten av denna upplösningsgrund hade rätt att lösa in en överlåten fartygsandel enligt 13 § 2 mom. dock inte rätt att kräva inlösen.

En fartygsandel får inte i det fall som nämns i 15 § 1 mom. 2 punkten lösas in utan konkursboets eller utmätningsborgenärens samtycke.

Redaren skall underrätta huvudredaren eller, i det fall som nämns i 15 § 4 mom., medredarna om sitt lösningsanspråk inom en månad efter det att han fick meddelande om att krav på upplösning har framställts med stöd av 15 § 1 eller 2 mom. Om underrättelse inte lämnas inom utsatt tid, förfaller lösningsrätten.

På inlösningsförfarande enligt denna paragraf tillämpas 13 § 4 mom.

När ett partrederi upplöses skall dess fartyg säljas.

En befälhavare på ett finskt handelsfartyg ska vara medborgare antingen i en medlemsstat inom Europeiska unionen eller i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. (16.5.2008/310)

2 mom. har upphävts genom L 29.12.2009/1688 . (29.12.2009/1688)

En redare som har större del i fartyget än hälften har rätt att verka som fartygets befälhavare, om han innehar föreskriven behörighet för en sådan befattning. Om överenskommelse inte kan träffas om lönevillkoren, skall de bestämmas av skiljemän eller domstol.

Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget med hänsyn till resan och årstiden är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat, försett med nödvändiga förnödenheter och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget i vilka gods lastas är i gott skick för att godset skall kunna mottas, transporteras och bevaras, samt att dess stabilitet är betryggande.

Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålls i behörigt skick.

Om det finns fel eller brister i sjövärdigheten som inte kan avhjälpas genast, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren om detta. Om redaren inte vill avhjälpa felet eller bristen, har befälhavaren rätt att omedelbart frånträda sin befattning.

Innan resan påbörjas skall befälhavaren försäkra sig om att den tänkta rutten har planerats med hjälp av adekvata sjökort och nautiska publikationer för området i fråga.

I ruttplanen skall fartygets rutt preciseras på ett sätt som

Befälhavaren skall se till att det ombord på fartyget finns certifikat och skeppshandlingar som föreskrivs i 1 kap. 3 § eller som annars är behövliga, samt ett exemplar av denna lag.

Utan redarens samtycke får befälhavaren inte ta med gods för egen eller annans räkning. Om befälhavaren gör det, skall han betala frakt och ersätta den skada som har orsakats.

Är befälhavaren frånvarande eller har han förhinder, skall den främste av de närvarande styrmännen besluta i ärenden som inte tål uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av de närvarande styrmännen eller, om någon styrman inte är närvarande, någon annan av besättningen om det och ge de anvisningar som behövs.

När fartyget inte ligger förtöjt i hamn eller annars på en säker ankarplats, får befälhavaren inte lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Om fara hotar får han inte vara borta från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller någon annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller överger han sin befattning, träder den främste av styrmännen i hans ställe, till dess en ny befälhavare har utsetts. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen underrättas.

Befälhavaren skall se till att lastning och lossning sker samt att resan utförs med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren påbörjar bärgning av ett fartyg eller av gods, skall han noga överväga om detta är förenligt med hans skyldighet mot dem vilkas rätt och intressen han skall bevaka.

Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med gott sjömansskap.

En redare enligt 2 § i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten eller någon annan person får inte hindra befälhavaren eller begränsa hans möjligheter när det gäller att fatta eller verkställa ett beslut som enligt befälhavarens yrkesmässiga bedömning är nödvändigt för säkerheten för människoliv till sjöss eller för skyddet av den marina miljön. (12.1.2007/13)

Befälhavaren skall skaffa information om de påbud och föreskrifter som gäller för de orter fartyget skall anlöpa under resan.

I händelse av krig eller blockad bör befälhavaren be om upplysning om vad han till fartygets och lastens säkerhet skall iaktta.

Om anlitande av lots är nödvändigt för att trygga fartygets säkerhet, skall befälhavaren tillkalla en sådan.

En befälhavare som anträffar någon i sjönöd är skyldig att lämna all den hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställda, om det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg eller besättningen eller övriga personer ombord.

Har befälhavaren i något annat fall fått kännedom om att någon är i sjönöd eller har han fått kännedom om någon fara som hotar sjötrafiken, är han skyldig att vidta åtgärder för att rädda den nödställda eller avvärja faran, om det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg eller besättningen eller övriga personer ombord.

Om befälhavarens skyldighet att lämna hjälp då hans fartyg har sammanstött med ett annat fartyg stadgas i 8 kap. 5 §.

Är ett fartyg i fara att råka i sjönöd som kan orsaka fara för de ombordvarande skall befälhavaren utan dröjsmål anmäla detta till den sjöräddningscentral eller sjöräddningsundercentral som avses i sjöräddningslagen (1145/2001) eller till någon annan enhet som leder efterspanings- och räddningsaktionerna på området.

Om fartyget råkar i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt vad som står i hans makt för att rädda de ombordvarande och bevara fartyget och lasten. Han skall, om det är möjligt, se till att skeppshandlingarna förs i säkerhet samt vidta åtgärder för bärgning av fartyg och gods.

Befälhavaren får inte överge fartyget så länge det finns rimlig utsikt att rädda det, om inte hans liv är i allvarlig fara.

Vidtas bärgningsåtgärder skall befälhavaren leda bärgningsarbetet, om inte lagen på bärgningsorten förhindrar detta eller det har uteslutits genom bärgningsavtal. Befälhavaren skall själv eller med hjälp av styrmannen föra noggranna anteckningar över allt det som har bärgats samt över antalet personer som har medverkat vid bärgningen och transporten av godset till förvaringsställe och det utförda arbetet. Han skall också granska och genom sin namnteckning till riktigheten styrka alla kostnadsräkningar för bärgningen.

Befälhavaren skall så snart det kan ske anordna besiktning av fartyget och det bärgade godset enligt vad som stadgas i 18 kap. 25 § och se till att detta läggs upp under lämplig vård.

Befälhavaren på ett fartyg ska underrätta fartyg i närheten samt på Finlands vattenområde Transport- och kommunikationsverket och på andra områden en myndighet, ett organ eller ett system som främjar eller övervakar sjötrafiksäkerheten i området om farlig is eller anhopning av is, ett farligt vrak, vindar av minst 10 Beauforts styrka för vilka ingen stormvarning har utfärdats eller någon annan omedelbar sjöfartsrisk liksom också om säkerhetsanordningar för sjöfarten som fungerar på ett felaktigt eller vilseledande sätt eller som har förskjutits från sin plats eller försvunnit.

Befälhavaren är i denna egenskap behörig att på redarens vägnar

Om det behövs pengar för ett sådant ändamål, får befälhavaren skaffa medel genom lån eller genom att sälja redaren tillhörigt gods eller i nödfall av lasten.

Om rättshandlingen inte var nödvändig är den ändå bindande för redaren, om tredje man var i god tro.

Befälhavaren skall under resan underrätta redaren om de åtgärder av vikt som han har ansett nödvändiga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp och de rättshandlingar som har företagits under resan och om allt annat som kan vara till nytta för redaren att känna till. Innan en åtgärd av vikt vidtas bör befälhavaren, där omständigheterna det medger, begära anvisningar av redaren själv eller det ombud som denne har anvisat. Om pengar behövs för fartyget och redarens anvisningar inte kan avvaktas, skall befälhavaren skaffa medlen på det sätt som är billigast för redaren.

Om fartyget utomlands har utmätts eller belagts med kvarstad och framgår det av skeppshandlingarna att fartyget är intecknat för fordran, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta både redaren och registermyndigheten om åtgärden.

Befälhavaren skall under resan noggrant vårda lasten och i övrigt bevaka lastägarens rätt och intressen.

Befälhavaren är i denna egenskap behörig att på lastägarens vägnar företa rättshandlingar och kära i mål som rör lasten enligt vad som gäller för en transportör eller bortfraktare.

Befälhavaren svarar inte personligen för de förbindelser han i denna egenskap har ingått på redarens eller lastägarens vägnar.

Befälhavaren skall ersätta en skada som han genom fel eller försummelse i tjänsten orsakar redaren, lastägaren eller någon annan vars rätt eller intressen han skall bevaka.

Skadestånd som befälhavaren är skyldig att betala kan med hänsyn till graden av visad skuld, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt nedsättas efter vad som är skäligt. I fråga om skadeståndsansvaret för en befälhavare som är i arbetstagares ställning tillämpas likväl skadeståndslagens stadganden om arbetstagares skadeståndsansvar.

Befälhavaren skall avge redovisning när redaren begär det. Om redaren vill klandra redovisningen skall han väcka talan inom sex månader efter att han mottog den. Klandras inte redovisningen inom denna tid, har redaren förlorat sin talan, om inte befälhavaren har förfarit svikligt.

I redovisningen skall befälhavaren tillgodoräkna redaren all särskild ersättning som han fått av avsändare, befraktare, lastägare, leverantörer eller andra med vilka han i sin egenskap av befälhavare har haft att göra, om han inte fått redarens uttryckliga medgivande att behålla den.

Är befälhavaren själv delägare i fartyget till mer än hälften, kan domstol på talan av en medredare skilja honom från befattningen, om det finns giltiga skäl till detta.

Om befälhavarens skyldigheter vid fartygs sammanstötning stadgas i 8 kap. och vid förande av dagböcker, avgivande av sjöförklaring och rapport samt vid utförande av besiktning i 18 kap.

Redaren är, om inte något annat stadgas i denna eller annan lag, ansvarig för skada som genom fel eller försummelse i tjänsten har orsakats av fartygets befälhavare eller besättning, av en lots eller av någon annan som, utan att tillhöra besättningen, på uppdrag av redaren eller befälhavaren utför arbete i fartygets tjänst. Är även den som har orsakat skada utöver redaren ansvarig för denna, svarar han endast intill det belopp som inte kan fås ut av redaren.

En redare som har betalt ersättning för skada som avses i 1 mom. har rätt att utkräva det betalda beloppet av den som har orsakat skadan, enligt de grunder som gäller för dennes skadeståndsansvar. Enligt samma grunder är skadevållaren ansvarig för den skada som han har orsakat redaren.

Bestämmelser om begränsning av en redares ansvarighet finns i 9 och 13–15 kap. och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss, nedan Atenförordningen . (5.5.2017/249)

Om en fartygsägares ansvarighet för oljeskada som orsakats av fartyg och om begränsning av fartygsägarens ansvar stadgas i 10 kap. (13.10.1995/421 år 1996)

Bestämmelser om fartygsägarens ansvar för skada som i samband med sjötransport orsakas av farliga och skadliga ämnen samt om ansvarsbegränsning för fartygsägaren finns i 11 kap. (19.12.2019/1401)

Bestämmelser om den registrerade ägarens ansvar för avlägsnande av ett vrak som orsakas av en sjöolycka finns i 11 a kap. (14.10.2016/860)

Redaren för ett finskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 300 ska teckna och vidmakthålla en försäkring eller ställa en sådan säkerhet som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/20/EG om fartygsägares försäkring för sjörättsliga skadeståndsanspråk. Försäkringen eller säkerheten ska täcka redarens ansvar enligt 9 kap. 1–4 § intill det ansvarsbelopp som anges i 9 kap. 5 § 1 mom.

Skyldigheten enligt 1 mom. att teckna och vidmakthålla en försäkring eller ställa en säkerhet gäller även ett utländskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 300, om fartyget

Med finskt vattenområde avses territorialvatten och insjöområden.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas inte på krigsfartyg, flottans hjälpfartyg och andra fartyg som en stat äger eller använder och som används för icke kommersiella, offentliga ändamål.

Försäkring eller säkerhet som avses i 2 § ska visas genom ett bevis utfärdat av försäkringsgivaren eller den som ställt säkerheten, varav åtminstone ska framgå

Om det språk som används i det bevis som avses i 1 mom. varken är engelska, franska eller spanska, ska det även finnas med en översättning till något av dessa språk.

Befälhavaren ska se till att det bevis som avses i 1 mom. medförs ombord på fartyget.

Vad som skall iakttas på fartyg för att undvika en sammanstötning stadgas särskilt.

Om fartyg stöter samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller på vartdera eller på gods eller personer ombord, och är den ena parten ensam skyldig, skall denne ersätta all skada och förlust som därav har orsakats.

Om båda parterna är skyldiga till sammanstötningen, skall de ersätta skadan enligt förhållandet mellan de på ömse sidor gjorda felen och dess följder samt, om inte något annat stadgas i 3 §, svara vardera endast för sin del av ersättningen. Om omständigheterna inte ger stöd för någon viss fördelning, skall vardera parten ersätta hälften av skadan.

Vid bedömning av frågan om vållande till sammanstötningen skall rätten särskilt beakta om tiden medgav övervägande eller inte.

För ersättning för en personskada som har orsakats av sammanstötningen svarar de skyldiga solidariskt. Om en ersättningsskyldig har betalat mer än sin andel, får det överskjutande beloppet krävas hos den andra ersättningsskyldiga parten. Mot sådant krav kan den senare göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av ansvarighet som denne hade kunnat åberopa mot den skadelidande enligt denna lag, Atenförordningen eller motsvarande främmande lag eller förbehåll som är förenligt med den tillämpliga lagen. Ett förbehåll får dock inte åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet utöver vad som följer av bestämmelserna i 13–15 kap., av Atenförordningen eller av motsvarande bestämmelser i den främmande lagen.

Om en sammanstötning har inträffat genom en olyckshändelse eller om det inte kan utredas att den har orsakats av vållande på endera sidan, svarar vardera sidan för sin skada.

Om ett fartyg har stött samman med ett annat fartyg, är befälhavaren skyldig att lämna det andra fartyget och de ombordvarande personerna all hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda dessa ur den fara som har uppkommit genom sammanstötningen, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller besättningen eller övriga personer ombord. Befälhavaren skall också för det andra fartygets befälhavare uppge namnet på sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort eller hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå.

Vad som i denna lag stadgas om sammanstötning gäller också när en skada genom ett fartygs manövrering eller på liknande sätt orsakas på ett annat fartyg eller personer eller egendom som finns ombord, utan att fartygen sammanstöter.

Redaren har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt stadgandena i detta kapitel. Samma rätt har en sådan ägare av ett fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt var och en som utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder som anges i 2 § 1 mom. 4-6 punkten.

Görs ansvar gällande mot någon för vilken redaren eller någon annan person som avses i 1 mom. svarar, har även denne rätt att begränsa sin ansvarighet enligt stadgandena i detta kapitel.

En försäkringsgivare som på grund av försäkring är ansvarig för en fordran som är föremål för begränsning enligt detta kapitel har samma rätt att begränsa sin ansvarighet som försäkringshavaren.

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger, oavsett grunden för ansvarigheten, beträffande fordringar med anledning av

Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borgenären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma händelse, skall begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger motfordringen.

Rätt till ansvarsbegränsning gäller inte

Rätt till ansvarsbegränsning gäller inte för den som visas själv ha orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Om det finns en rätt till ansvarsbegränsning, ska ansvarsbeloppen bestämmas på följande sätt:

(7.8.2015/872)

Ansvarsgränserna i 1 mom. gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot redaren, en ägare av fartyg som inte är redare, den som har hand om fartygets drift i redarens ställe och fartygets befraktare, godsets avsändare samt mot den för vilken dessa svarar.

Ansvarsgränserna för bärgare som inte utför bärgning från fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg bärgningen avser, skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet om 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot en bärgare som avses i detta moment och mot den för vilken denne svarar.

Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention (FördrS 31/82). Med särskild dragningsrätt avses den beräkningsenhet som definieras i 23 kap. 2 §.

Varje ansvarsbelopp fördelas mellan borgenärerna i förhållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som ansvarsgränsen gäller.

Om de belopp som avses i 5 § 1 mom. 2 punkten inte räcker till för betalning av där nämnda fordringar, skall återstoden av dessa fordringar betalas ur det belopp som avses i 5 § 1 mom. 3 punkten och med samma rätt som där nämnda fordringar.

Har redaren eller någon annan helt eller delvis betalt en fordran innan ansvarsbeloppet har fördelats, inträder han i borgenärens rätt intill det belopp han har betalt.

Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt eller delvis betala en fordran som han skulle ha kunnat återkräva ur ansvarsbeloppet enligt 3 mom. om fordran hade betalts innan ansvarsbeloppet fördelades, skall medel tills vidare avsättas för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande.

Väcks talan i Finland med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning eller framställs här begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den sjörättsdomstol vid vilken talan har anhängiggjorts eller hos den sjörättsdomstol som enligt 21 kap. är behörig för den ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder har begärts.

En begränsningsfond anses vara upprättad med verkan för alla personer som kan åberopa ansvarsbegränsning. Den är avsedd för betalning endast av fodringar av det slag som ansvarsbegränsningen avser. (25.8.2000/771)

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Finland, får talan rörande en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller talan angående frågan om den som har upprättat fonden har rätt till ansvarsbegränsning och angående frågan om fördelning av fonden.

Behörig att anhängiggöra ett begränsningsmål är den som har upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.

Om begränsningsfond och begränsningsmål stadgas i 12 kap.

Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond som har upprättats i Finland eller någon annan stat som är part till ändringsprotokollet kan inte med anledning av denna fordran erhålla kvarstad, annan säkringsåtgärd eller utsökning avseende fartyg eller någon annan egendom som tillhör någon på vars vägnar fonden är upprättad och som har rätt till ansvarsbegränsning. (25.8.2000/771)

Sedan en begränsningsfond har upprättats i Finland, Danmark, Norge eller Sverige, kan kvarstad, annan säkringsåtgärd eller utmätning avseende ett fartyg eller någon annan egendom som tillhör någon på vars vägnar fonden är upprättad och som har rätt till ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan göras gällande mot fonden. Har säkringsåtgärd redan vidtagits eller utmätning skett, skall åtgärden upphävas. Säkerhet som har ställts för att avvärja kvarstad, annan säkringsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan åtgärd upphävd skall friges.

Har en begränsningsfond upprättats i en annan än i 2 mom. nämnd stat som har biträtt den i 1 mom. nämnda konventionen, kan begäran om kvarstad, annan säkringsåtgärd eller utmätning avslås, en åtgärd som har vidtagits upphävas eller en ställd säkerhet friges. En begäran skall avslås och, om fonden har upprättats innan en sådan åtgärd vidtagits eller säkerhet ställts, åtgärden upphävas och säkerheten som har ställts friges, när fonden har upprättats i

Vad som bestäms i 1 och 3 mom. tillämpas på motsvarande sätt, om begränsningsfonden har upprättats enligt denna lag i Finland eller, så länge Finland är part till 1976 års konvention, i någon annan stat som är part till 1976 års konvention men inte ändringsprotokollet. Bestämmelserna i 1 och 3 mom. kan även tillämpas, om det visas att en begränsningsfond som har upprättats i en annan stat än en sådan som är part till ovan nämnda konvention eller ändringsprotokoll kan jämställas med en begränsningsfond som avses i 7 §. (25.8.2000/771)

Stadgandena i denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och har möjlighet att av fondens medel få ut och till något annat land föra över vad som belöper sig på hans fordran.

Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond inte upprättas.

Har talan väckts om en fordran som är föremål för ansvarsbegränsning skall domstolen, om en begränsningsfond inte har upprättats, vid tillämpning av stadgandena i detta kapitel endast beakta den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även en annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.

Beträffande verkställighet av en dom som inte innehåller ett förbehåll enligt 2 mom. gäller stadgandena i utsökningslagen. Innehåller domen ett sådant förbehåll, kan den utan hinder därav verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och domstolen med stöd av 8 § finner att ansökan om verkställighet skall avslås.

Om en begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till avgörande av dispaschör enligt bestämmelserna om dispasch i 17 kap. 7 §. (4.6.2021/480)

Ansvarsgränserna för ett krigsfartyg och andra fartyg, som vid tiden för den händelse på vilken ett krav grundas, ägdes eller brukades av en stat och användes uteslutande för andra än kommersiella ändamål, får inte i något fall underskrida de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet om 5 000. Avser fordran ersättning för skada som har orsakats av ett sådant fartygs särskilda egenskaper eller användning, föreligger dock inte rätt till ansvarsbegränsning. Vad som stadgas i detta moment gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.

Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 36 miljoner SDR för fordringar som avses i 5 § 2 mom. och 60 miljoner SDR för fordringar som avses i 5 § 3 mom., om fordringarna gäller en skada som har orsakats medan fartyget användes i borrningsverksamhet. Om ersättning för oljeskada bestäms särskilt. (25.8.2000/771)

Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning av havsbottnens naturtillgångar anses såsom fartyg vid tillämpningen av stadgandena i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i 2 mom.

När begränsning av ansvarighet görs gällande inför finsk domstol eller någon annan finsk myndighet, skall 1-10 §§ tillämpas. Om det finns en fordran som avses i 3 § 5 punkten och är lagen i en stat som har biträtt den i 8 § 1 mom. nämnda konventionen tillämplig på anställningsavtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad avgöras enligt nämnda lag.

Vad som stadgas i 1-10 §§ hindrar inte tillämpningen av de i övrigt gällande stadganden om jämkning av skadevållares ansvar.

I detta kapitel avses med

Detta kapitel tillämpas på oljeskador som har uppkommit i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller i en annan konventionsstat eller inom dess ekonomiska zon till följd av att beständig olja har läckt ut från ett fartyg som har konstruerats eller anpassats för att transportera beständig olja som bulklast. I fråga om ett fartyg som kan transportera både beständig olja och annan last ska dock bestämmelserna tillämpas endast när fartyget transporterar beständig olja som bulklast samt under resor som följer på en sådan transport, om det inte visas att fartyget inte har några rester kvar ombord från en sådan transport av beständig olja i bulk. Bestämmelserna tillämpas också på skador och kostnader som förorsakats av förebyggande åtgärder, var de än vidtagits, för att förhindra eller begränsa sådan skada genom förorening som på grund av en ovan avsedd oljeskada hotar Finland eller Finlands ekonomiska zon eller en annan konventionsstat eller dess ekonomiska zon. (7.11.2008/686)

Vad 1 mom. stadgar om en annan konventionsstats ekonomiska zon gäller även ifall en stat inte har upprättat en sådan zon men enligt folkrättens regler har bestämt ett område utanför och angränsande till statens territorialvatten som inte sträcker sig längre ut än 200 sjömil från de baslinjer från vilka statens territorialvatten mäts.

I fråga om lagens tillämpning på oljeskada som orsakats av ett krigsfartyg eller ett annat statsfartyg som används uteslutande för andra än kommersiella ändamål, eller på ett annat än i 1 mom. avsett fartyg samt på oljeskada som orsakats av annan än beständig olja stadgas i 16 §. Har en oljeskada orsakats av ett fartyg som har konstruerats eller anpassats för att transportera beständig olja som bulklast, men har skadan inte en sådan anknytning till en konventionsstat som stadgas i 1 mom., skall 17 § tillämpas.

Stadgandena i detta kapitel tillämpas utan hinder av vad som i övrigt stadgas om tillämpning av utländsk lag vid finsk domstol.

Stadgandena i detta kapitel tillämpas inte om tillämpningen skulle strida mot Finlands åtaganden enligt ett internationellt fördrag.

En fartygsägare är skyldig att ersätta en oljeskada som avses i 2 § 1 och 3 mom., även om varken han själv eller någon som han svarar för har orsakat skadan. Utgörs olyckan av en serie av händelser med samma ursprung är den ansvarig för skadan som var ägare av fartyget vid den första av dessa händelser.

Fartygsägaren är inte ansvarig om han visar att skadan

Ersättning enligt detta kapitel skall betalas även till den som enligt stadganden eller bestämmelser som utfärdats med stöd av lag är skyldig att vidta förebyggande åtgärder.

Har den skadelidande medverkat till skadan kan skadeståndet jämkas efter vad som prövas skäligt.

Talan angående ersättning för oljeskada som avses i 2 § 1 och 3 mom. får väckas mot en fartygsägare endast med stöd av detta kapitel.

Ersättning för oljeskada som avses i 2 § 1 och 3 mom. får inte krävas av

om inte personen i fråga har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Ersättning som enligt detta kapitel har betalts för en oljeskada som har orsakats av en person som avses i 2 mom. 1, 2 och 4–6 punkten får krävas av den som har orsakat skadan endast om denne har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma. I fråga om fastställande av ersättning som arbetstagare eller tjänsteman skall betala, tillämpas härvid dock vad skadeståndslagen och lagen om arbetsavtal (320/70) stadgar om ersättningsskyldigheten för arbetstagare eller tjänstemän.

En fartygsägare har rätt att begränsa sitt ansvar enligt detta kapitel för varje olycka till ett belopp motsvarande 4.510.000 SDR för ett fartyg vars dräktighet är högst 5 000. Är dräktigheten högre än 5 000 höjs ansvarsgränsen med 631 SDR för varje dräktighetstal därutöver. Ansvaret skall dock inte i något fall överstiga 89.770.000 SDR. Rätten att begränsa ansvaret gäller inte ränta eller rättegångskostnader. (3.5.2002/336)

En fartygsägare har inte rätt att begränsa sitt ansvar om han har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention.

Fartygsägaren kan begränsa sin ansvarighet så som stadgas i 5 § 1 mom. endast om han eller hans försäkringsgivare eller någon annan på hans vägnar enligt 12 kap. eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat upprättar en begränsningsfond som uppgår till ett belopp som motsvarar fartygsägarens ansvar.

I Finland upprättas en begränsningsfond vid den domstol där talan om ersättning enligt 21 kap. 3 a § har väckts eller kan väckas. När en begränsningsfond har upprättats kan fartygsägaren eller någon annan sakägare väcka talan i begränsningsmål för att få ansvaret fastslaget och begränsningsfonden fördelad.

Om det ansvarsbelopp som stadgas i 5 § 1 mom. inte förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till skadestånd, fördelas begränsningsfondens medel mellan dem i förhållande till deras fordringar.

Har någon innan begränsningsfonden fördelats betalat ersättning för en oljeskada som avses i 2 § 1 och 3 mom. träder han i fråga om det belopp som han enligt detta kapitel eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat har betalt i den skadelidandes ställe.

Visar fartygsägaren eller någon annan att han framdeles blir skyldig att betala ersättning som han, om ersättningen skulle ha betalts före fondens fördelning, kunde ha krävt att skall betalas ur begränsningsfonden enligt 1 mom., kan domstolen bestämma att tillräckliga medel skall avsättas för detta så att han senare kan framställa sina krav mot fonden.

Har en fartygsägare frivilligt erlagt kostnader eller lidit skada med anledning av förebyggande åtgärder, har han samma rätt till ersättning ur begränsningsfonden som en annan skadelidande.

Har en begränsningsfond upprättats enligt 6 § och är det inte fråga om ett fall som avses i 5 § 2 mom. ansvarar fartygsägaren inte med annan honom tillhörig egendom för skadestånd som kan krävas bli utbetalt ur begränsningsfonden. Vad detta moment stadgar gäller dock inte ränta eller rättegångskostnader.

Har egendom som tillhör fartygsägaren blivit föremål för kvarstad eller annan säkringsåtgärd för tryggande av utsökning i fråga om en fordran för vilken betalning kan krävas endast ur begränsningsfonden, skall kvarstaden eller säkringsåtgärden av annat slag upphävas när begränsningsfonden har upprättats. Har fartygsägaren ställt säkerhet för att undvika en sådan åtgärd, skall säkerheten återställas till honom.

Om en begränsningsfond har upprättats i en annan konventionsstat, tillämpas 1 och 2 mom. endast om den skadelidande har rätt att föra talan vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut den andel som tillkommer honom.

Ägaren av ett finskt fartyg som transporterar mer än 2 000 ton beständig olja som bulklast ska ta och vidmakthålla försäkring eller ställa säkerhet som täcker fartygsägarens ansvar enligt detta kapitel eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat intill det ansvarsbelopp som anges i 5 § 1 mom. Staten är dock inte skyldig att ta försäkring eller ställa säkerhet.

En försäkring eller säkerhet som avses i 1 mom. ska godkännas av en myndighet så som närmare föreskrivs genom förordning.

Då fartygsägaren har fullgjort sin skyldighet enligt 1 mom., har han eller hon rätt att av den myndighet som godkänner försäkringen eller säkerheten erhålla ett certifikat som visar detta. För fartyg som tillhör staten utfärdar ovan nämnda myndighet certifikat som visar att finska staten äger fartyget och att dess ansvar är täckt intill det belopp som anges i 5 § 1 mom. Certifikatet ska medföras ombord på fartyget och en kopia därav deponeras hos Transport- och kommunikationsverket.

Närmare bestämmelser om certifikat som avses i 3 mom. utfärdas genom förordning.

För ett utländskt fartyg som anlöper en finsk hamn eller nyttjar en hamnanläggning på finskt vattenområde och som härvid transporterar mer än 2000 ton beständig olja som bulklast skall finnas en försäkring eller säkerhet som täcker fartygsägarens ansvar för skador som avses i detta kapitel intill det belopp som anges i 5 § 1 mom. Detta gäller inte statsägda fartyg.

Ett fartyg som avses i 1 mom. skall ombord medföra ett certifikat som visar att en sådan försäkring eller säkerhet som avses i 1 mom. är i kraft. Om fartyget inte är registrerat i någon konventionsstat får certifikat utfärdas av den myndighet som avses i 10 § 3 mom. Om fartyget är statsägt skall ombord medföras ett certifikat som visar att staten i fråga äger fartyget och att dess ansvar är täckt intill det belopp som anges i 5 § 1 mom.

Närmare stadganden om certifikat som avses i 2 mom. utfärdas genom förordning.

Den som är berättigad till ersättning har rätt att rikta ersättningskrav som grundar sig på försäkring som avses i 10 och 11 §§ direkt mot försäkringsgivaren.

Försäkringsgivaren är dock inte ansvarig för skadan i de fall som avses i 3 § 2 mom. eller då fartygsägaren själv uppsåtligen har orsakat skadan. Försäkringsgivarens ansvar överstiger inte i något fall det ansvarsbelopp som anges i 5 § 1 mom.

Försäkringsgivaren kan för att befria sig från ansvarighet mot någon annan än fartygsägaren åberopa endast omständigheter som avses i 2 mom.

Har en försäkringsgivare inte gjort något annat förbehåll, gäller försäkringen till förmån för fartygsägaren i fråga om hans ansvar enligt detta kapitel eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat.

Vad 12 och 13 §§ stadgar om försäkring tillämpas på motsvarande sätt på sådan säkerhet som avses i 10 och 11 §§.

Genom förordning stadgas om övervakningen av att 10 och 11 §§ iakttas och om övervakningsmyndigheten.

Övervakningsmyndigheten har rätt att förbjuda ett fartygs avgång och avbryta dess resa om fartyget inte medför certifikat som krävs enligt 10 eller 11 §.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte krigsfartyg eller andra fartyg som vid tiden för olyckan ägs eller brukas av en stat och som används uteslutande för andra än kommersiella ändamål. Har ett sådant fartyg orsakat en oljeskada i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller har förebyggande åtgärder vidtagits, tillämpas dock bestämmelserna i 1 och 3–5 § i detta kapitel, 19 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten och 4 mom. samt 21 kap. 3 a § 3 och 4 mom.

Har ett fartyg som inte omfattas av 1 mom. och 2 § 1 mom. i detta kapitel eller av 10 a eller 11 kap. orsakat en oljeskada i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller har förebyggande åtgärder vidtagits, tillämpas 1 §, 2 § 4 mom., 3 § och 8 § 3 mom. i detta kapitel samt 19 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten och 4 mom. samt 21 kap. 3 a § 3 och 4 mom. I fråga om fartygsägarens rätt att begränsa sitt ansvar i dessa fall tillämpas 9 kap. Ansvarsbeloppet bestäms enligt 9 kap. 5 §. (19.12.2019/1401)

Har ett fartyg som inte omfattas av bestämmelserna i 1 mom. och 2 § 1 mom. eller av bestämmelserna i 10 a kap. orsakat en oljeskada i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller har förebyggande åtgärder vidtagits, tillämpas bestämmelserna i 1 §, 2 § 4 mom., 3 § och 8 § 3 mom. i detta kapitel samt 19 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten och 4 mom. samt 21 kap. 3 a § 3 och 4 mom. Dessa bestämmelser tillämpas även när en oljeskada har orsakats av annan än beständig olja. I fråga om fartygsägarens rätt att begränsa sitt ansvar i dessa fall tillämpas 9 kap. Ansvarsbeloppet bestäms enligt 9 kap. 5 §.

Orsakar ett fartyg som har konstruerats eller anpassats för att transportera beständig olja som bulklast en oljeskada i någon annan stat än en konventionsstat eller en sådan stats ekonomiska zon eller på öppna havet, kan ansvaret för skadan begränsas till det belopp som anges i 5 § 1 mom. Ansvarsbeloppet gäller härvid även kostnader för förebyggande åtgärder.

I fråga om begränsningen av ansvaret gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som stadgas i 8 § 3 mom. i detta kapitel, samt i 9 kap., 19 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten och 4 mom. samt 21 kap. 3 a § 3 och 4 mom. Upprättas en begränsningsfond skall den uppgå till det ansvarsbelopp som avses i 1 mom. och på den skall tillämpas stadgandena i 12 kap. Utgör begränsningsfonden enligt 9 kap. 8 § hinder för kvarstad, någon annan säkringsåtgärd eller utsökning, skall dessutom 4 § 2 och 3 mom. tillämpas.

Om preskription av fordran med anledning av en oljeskada stadgas i 19 kap. 1 §.

Om behörig domstol i ärenden som gäller ansvar för oljeskada stadgas i 21 kap. 3 a §.

Om verkställighet av en utländsk dom i mål om ersättning för oljeskada och om verkan av en i utlandet upprättad begränsningsfond på verkställigheten av en dom som getts i Finland i ett mål angående oljeskada stadgas i 22 kap. 6 och 7 §§.

Angående rätten att utfå ersättning från den internationella oljeskadefonden för skada som orsakats genom oljeförorening stadgas i lagen om godkännande av 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års internationella konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja och tillämpning av vissa bestämmelser i konventionen (424/96) .

Angående rätten att få ersättning från 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond bestäms i lagen om sättande i kraft och tillämpning av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i 2003 års protokoll till 1992 års internationella konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (324/2004) . (30.4.2004/325)

I detta kapitel avses med

Detta kapitel tillämpas på skada genom förorening som har orsakats av bunkerolja i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller i en annan fördragsslutande stat eller inom dess ekonomiska zon.

Detta kapitel tillämpas också på skador och kostnader som har uppstått till följd av förebyggande åtgärder, var de än vidtagits, för att förhindra eller begränsa sådan skada genom förorening som på grund av en ovan avsedd olycka hotar Finland eller Finlands ekonomiska zon eller en annan fördragsslutande stat eller dess ekonomiska zon.

Vad som i 1 och 2 mom. bestäms om en annan fördragsslutande stats ekonomiska zon gäller även, i fall en stat inte har fastställt en ekonomisk zon, ett område utanför och angränsande till statens territorialvatten som i enlighet med folkrättens regler har bestämts av den staten och som inte sträcker sig längre ut än 200 sjömil från de baslinjer från vilka statens territorialvatten mäts.

Detta kapitel tillämpas inte på krigsfartyg, flottans hjälpfartyg och andra fartyg som en stat äger eller använder och som vid den aktuella tidpunkten används uteslutande för andra än kommersiella ändamål. Har ett sådant fartyg orsakat skada genom förorening i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller har förebyggande åtgärder vidtagits, tillämpas dock bestämmelserna i 1 och 3–5 § i detta kapitel, 19 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten och 4 mom. samt 21 kap. 3 c § 3 och 4 mom.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på sådana oljeskador som avses i 10 kap. i de fall som avses i 10 kap. 2 § 1 mom.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas utan hinder av vad som föreskrivs om tillämpning av utländsk lag vid en finsk domstol.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte om tillämpningen skulle strida mot Finlands åtaganden enligt ett internationellt fördrag.

Fartygsägaren är skyldig att ersätta skada som avses i 2 §, även om varken ägaren själv eller någon som ägaren svarar för har orsakat skadan. Om olyckan utgörs av en serie händelser med samma ursprung är den ansvarig för skadan som var ägare till fartyget vid den första av dessa händelser.

Om flera personer med stöd av 1 mom. är ansvariga för skadan, ska de svara solidariskt.

Fartygsägaren är dock inte ansvarig om denne visar att skadan

Om den skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har medverkat till skadan kan skadeståndet jämkas.

Talan om ersättning för sådan skada genom förorening som avses i 2 § får väckas mot en fartygsägare endast med stöd av detta kapitel.

Ersättning för sådan skada genom förorening som avses i 2 § får inte krävas av

Sådan ersättning som enligt detta kapitel har betalats för en skada genom förorening som orsakats av en person som avses i 2 mom. 1–5 punkten får krävas av den som har orsakat skadan endast om denne har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma. I fråga om fastställande av sådan ersättning som en arbetstagare eller tjänsteman ska betala tillämpas dock det som i skadeståndslagen och arbetsavtalslagen (55/2001) bestäms om ersättningsskyldigheten för arbetstagare eller tjänstemän.

Bestämmelserna i detta kapitel påverkar inte rätten för fartygsägaren eller den som utfärdar en försäkring eller någon annan säkerhet att begränsa sitt ansvar i enlighet med bestämmelserna i 9 kap.

Den registrerade ägaren av ett fartyg som är infört i det trafik- och transportregister som förs av Transport- och kommunikationsverket eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland och som har en bruttodräktighet som överstiger 1 000 ska teckna och vidmakthålla en försäkring eller inneha någon annan ekonomisk säkerhet som täcker fartygsägarens ansvar enligt detta kapitel eller enligt motsvarande lagstiftning i en annan fördragsslutande stat, intill det belopp som anges i 9 kap. 5 §.

Ett utländskt fartyg som anlöper en finsk hamn eller nyttjar en hamnanläggning på finskt vattenområde och som har en bruttodräktighet som överstiger 1 000 ska inneha en försäkring eller någon annan ekonomisk säkerhet som täcker fartygsägarens ansvar enligt detta kapitel, intill det belopp som anges i 9 kap. 5 §.

Ett fartyg som avses i 1 mom. ska ombord medföra ett certifikat som visar att en sådan försäkring eller säkerhet som avses i 1 mom. är i kraft. Certifikatet ska vara utfärdat av en behörig myndighet eller bemyndigad organisation i den fördragsslutande stat där fartyget är registrerat. Om fartyget är statsägt ska fartyget ombord medföra ett certifikat som visar att staten i fråga äger fartyget och att dess ansvar enligt detta kapitel är täckt intill det belopp som anges i 9 kap. 5 §.

Transport- och kommunikationsverket verket ska på ansökan utfärda ett certifikat över den försäkring eller ekonomiska säkerhet som avses i 6 § till den registrerade ägaren av ett fartyg som är registrerat i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. Transport- och kommunikationsverket kan även utfärda ett certifikat över uppfylld försäkringsplikt i fall som avses i 7 § 1 mom. om fartyget inte är registrerat i en fördragsslutande stat.

Till ansökan ska det fogas en utredning av vilken framgår att

Transport- och kommunikationsverket ska återkalla ett certifikat, om de villkor enligt vilka det har utfärdats inte längre uppfylls.

Certifikatet ska medföras ombord på fartyget och en kopia av certifikatet ska lämnas in till Transport- och kommunikationsverket. Fartyget får inte användas för sjöfart utan ett sådant certifikat.

För certifikat som avses i denna paragraf tas det ut avgift i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) .

Närmare bestämmelser om certifikat som avses i denna paragraf utfärdas genom förordning av statsrådet.

Den som är berättigad till ersättning har rätt att rikta ersättningskrav som grundar sig på en skada genom förorening som avses i detta kapitel direkt mot den som meddelat den försäkring eller utfärdat den säkerhet som avses i 6 eller 7 §.

Försäkringsgivaren eller den som utfärdat säkerhet är dock inte skyldiga att ersätta skadan i de fall som avses i 3 § 3 mom. eller om fartygsägaren själv uppsåtligen har orsakat skadan.

Försäkringsgivaren eller den som utfärdat säkerhet kan för att befria sig från ansvarighet mot någon annan än fartygsägaren endast åberopa sådana omständigheter som avses i 2 mom.

Försäkringsgivaren eller den som utfärdat säkerhet har i vart fall rätt att få fartygets ägare instämd i målet.

Transport- och kommunikationsverket ska övervaka att 6 och 7 § iakttas.

Transport- och kommunikationsverket har rätt att förbjuda ett fartygs avgång och avbryta dess resa om fartyget inte medför ett sådant certifikat som krävs enligt 6 eller 7 §.

Bestämmelser om preskription av en fordran som avses i detta kapitel finns i 19 kap. 1 §.

Bestämmelser om behörig domstol i ärenden som avses i detta kapitel finns i 21 kap. 3 c §.

Bestämmelser om verkställighet av en utländsk dom i ärenden som avses i detta kapitel finns i 22 kap. 8 §.

I detta kapitel avses med

Om skador som orsakats av farliga och skadliga ämnen inte skäligen kan särskiljas från skador som orsakats av andra faktorer, ska alla sådana skador anses vara orsakade av farliga och skadliga ämnen.

Vad som föreskrivs i 2 mom. ska inte tillämpas till den del som det är fråga om en oljeskada enligt 10 kap. 1 § eller en skada som orsakats av ett i IMDG-koden eller IMSBC-koden avsett radioaktivt ämne av klass 7.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas

Vad som i 1 mom. föreskrivs om en annan konventionsstats ekonomiska zon gäller även ifall en stat inte har upprättat en sådan zon men enligt folkrättens regler har bestämt ett område utanför och angränsande till statens territorialhav som inte sträcker sig längre ut än 200 sjömil från de baslinjer från vilka statens territorialhav mäts.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas dock inte

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på krigsfartyg, flottans hjälpfartyg och andra fartyg som en stat äger eller använder och som vid den aktuella tidpunkten används uteslutande för icke-kommersiella ändamål. Om ett sådant fartyg har orsakat skador enligt detta kapitel i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon eller om förebyggande åtgärder har vidtagits, tillämpas dock bestämmelserna i 1 och 3–5 § i detta kapitel, 19 kap. 1 § 1 mom. 8 punkten och 5 mom. samt 21 kap. 3 e § 3 och 4 mom.

Detta kapitel tillämpas inte om tillämpningen skulle strida mot Finlands åtaganden enligt internationella fördrag.

Fartygsägaren är skyldig att ersätta skada som avses i 2 §, även om varken ägaren själv eller någon som ägaren svarar för har orsakat skadan. Om olyckan utgörs av en serie av händelser med samma ursprung är den ansvarig för skadan som var ägare till fartyget vid den första av dessa händelser.

Om fler än en fartygsägare med stöd av 1 mom. är ansvariga för skadan, svarar de solidariskt.

Fartygsägaren är dock inte ansvarig om denne visar

Om den skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har medverkat till skadan kan skadeståndet jämkas.

Talan om ersättning för i 2 § avsedd skada får väckas mot en fartygsägare endast med stöd av detta kapitel.

Ersättning för i 2 § avsedd skada får inte krävas av

Med avvikelse från 2 mom. får ersättning dock krävas av avlastaren eller en annan person som har försummat sin skyldighet att ge upplysningar om farliga och skadliga egenskaper hos de transporterade ämnena, och detta har lett till att fartygsägaren är fri från ansvar i enlighet med 3 § 3 mom. 4 punkten.

Ersättning som enligt detta kapitel har betalats för skada som orsakats av en i 2 mom. 1, 2 och 4–6 punkten avsedd person får krävas av den som har orsakat skadan endast om denne har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma. I fråga om fastställande av ersättning som en arbetstagare eller tjänsteman ska betala tillämpas dock vad som i skadeståndslagen och arbetsavtalslagen föreskrivs om ersättningsskyldighet för arbetstagare och tjänstemän.

Fartygsägaren har rätt att begränsa sitt ansvar enligt detta kapitel i fråga om skador som orsakats av farliga och skadliga ämnen som transporteras i bulk för varje olycka till ett belopp som motsvarar 10 000 000 SDR för ett fartyg vars dräktighet är högst 2 000. Om dräktigheten är högre än 2 000 höjs ansvarsgränsen med 1 500 SDR för varje dräktighetstal från 2 001 till 50 000. Om dräktigheten är högre än 50 000 höjs ansvarsgränsen ytterligare med 360 SDR för varje dräktighetstal som överstiger 50 000. Ansvaret ska dock inte i något fall överstiga 100 000 000 SDR.

Fartygsägaren har rätt att begränsa sitt ansvar enligt detta kapitel i fråga om skador som orsakats av förpackade farliga och skadliga ämnen för varje olycka till ett belopp som motsvarar 11 500 000 SDR för ett fartyg vars dräktighet är högst 2 000. Om dräktigheten är högre än 2 000 höjs ansvarsgränsen med 1 725 SDR för varje dräktighetstal från 2 001 till 50 000. Om dräktigheten är högre än 50 000 höjs ansvarsgränsen ytterligare med 414 SDR för varje dräktighetstal som överstiger 50 000. Ansvaret ska dock inte i något fall överstiga 115 000 000 SDR.

Vad som föreskrivs i 2 mom. ska också tillämpas på skador som orsakats både av förpackade farliga och skadliga ämnen och av farliga och skadliga ämnen som transporteras i bulk samt på skador i fråga om vilka det inte är möjligt att fastställa om de orsakats av förpackade farliga och skadliga ämnen eller av farliga och skadliga ämnen som transporteras i bulk.

Rätten att begränsa ansvaret gäller inte ränta eller rättegångskostnader.

Fartygsägaren har inte rätt att begränsa sitt ansvar, om ägaren har orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Fartygsägaren får begränsa sitt ansvar på det sätt som anges i 5 § 1 och 2 mom. endast om ägaren eller dennes försäkringsgivare eller någon annan på dennes vägnar enligt 12 kap. eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat upprättar en begränsningsfond som uppgår till ett belopp som motsvarar fartygsägarens ansvar.

I Finland upprättas en begränsningsfond vid den domstol där talan om ersättning enligt 21 kap. 3 e § har väckts eller kan väckas. När en begränsningsfond har upprättats kan fartygsägaren eller någon annan sakägare väcka talan i begränsningsmål för att få ansvaret fastslaget och begränsningsfonden fördelad.

Om det ansvarsbelopp som anges i 5 § 1 och 2 mom. inte räcker till gottgörelse till dem som är berättigade till skadestånd, fördelas begränsningsfondens medel mellan dem i förhållande till beloppet på deras fordringar. Anspråk med anledning av dödsfall och personskada ska dock ha företräde i förhållande till övriga anspråk till den del som deras sammanlagda belopp uppgår till högst två tredjedelar av det ansvarsbelopp som anges i 5 § 1 och 2 mom.

Om någon innan begränsningsfonden fördelats har betalat ersättning för en i 2 § avsedd skada orsakad av sjötransport av farliga och skadliga ämnen träder personen i fråga om det belopp som denne har betalat enligt detta kapitel eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat i den skadelidandes ställe.

Om fartygsägaren eller någon annan visar att ägaren framdeles blir skyldig att betala ersättning som ägaren, om ersättningen skulle ha betalats före fondens fördelning, kunde ha krävt att ska betalas ur begränsningsfonden enligt 1 mom., kan domstolen bestämma att tillräckliga medel ska avsättas för detta så att fartygsägaren senare kan framställa sina krav mot fonden.

Om fartygsägaren har betalat kostnader frivilligt eller lidit skada med anledning av förebyggande åtgärder, har fartygsägaren samma rätt till ersättning ur begränsningsfonden som en annan skadelidande.

Om en begränsningsfond har upprättats i enlighet med 6 § och det inte är fråga om ett fall som avses i 5 § 5 mom. ansvarar fartygsägaren inte med sin övriga egendom för skadestånd som kan krävas bli utbetalt ur begränsningsfonden. Vad som föreskrivs i detta moment gäller dock inte ränta eller rättegångskostnader.

Om egendom som tillhör fartygsägaren har blivit föremål för kvarstad eller en annan säkringsåtgärd för tryggande av utsökning i fråga om en fordran för vilken betalning kan krävas endast ur begränsningsfonden, ska kvarstaden eller säkringsåtgärden av annat slag upphävas när begränsningsfonden har upprättats. Om fartygsägaren har ställt säkerhet för att undvika kvarstad eller en säkringsåtgärd av annat slag, ska säkerheten återställas till fartygsägaren.

Om en begränsningsfond har upprättats i en annan konventionsstat, tillämpas 1 och 2 mom. endast om den skadelidande har rätt att föra talan vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden och den skadelidande har möjlighet att av fondens medel få ut den andel som tillkommer denne.

Ägaren av ett finskt fartyg som transporterar farliga och skadliga ämnen som last ska ta och vidmakthålla försäkring eller ställa en annan ekonomisk säkerhet som täcker fartygsägarens ansvar enligt detta kapitel eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat, intill det belopp som anges i 5 § 1 och 2 mom.

Ett utländskt fartyg som transporterar farliga och skadliga ämnen som last och som anlöper en finsk hamn eller nyttjar en hamnanläggning på finskt vattenområde ska inneha en försäkring eller någon annan ekonomisk säkerhet som täcker fartygsägarens ansvar enligt detta kapitel, intill det belopp som anges i 5 § 1 och 2 mom.

Ett fartyg som avses i 1 mom. ska ombord medföra ett certifikat som visar att en sådan försäkring eller säkerhet som avses i 1 mom. är i kraft. Om fartyget är statsägt ska ombord medföras ett certifikat som visar att staten i fråga äger fartyget och att dess ansvar enligt detta kapitel är täckt intill det belopp som anges i 5 § 1 och 2 mom.

Transport- och kommunikationsverket ska på ansökan utfärda ett certifikat över den försäkring eller säkerhet som avses i 10 § till den registrerade ägaren av ett fartyg som är registrerat i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. Transport- och kommunikationsverket kan även utfärda ett certifikat över uppfylld försäkringsplikt i fall som avses i 11 § 1 mom., om fartyget inte är registrerat i en fördragsslutande stat.

Till ansökan ska det fogas en utredning av vilken framgår att försäkringen eller säkerheten

Transport- och kommunikationsverket ska återkalla ett certifikat, om de villkor enligt vilka det har utfärdats inte längre uppfylls.

Fartygets befälhavare ska se till att certifikatet medförs ombord på fartyget och en kopia av certifikatet ska lämnas i förvar hos Transport- och kommunikationsverket. Fartyget får inte användas för sjöfart utan ett sådant certifikat.

För certifikat som avses i denna paragraf tas det ut en avgift. Bestämmelser om avgiften finns i lagen om grunderna för avgifter till staten.

Närmare bestämmelser om i denna paragraf avsedda certifikat och om hur de ansöks får utfärdas genom förordning av statsrådet.

Den som är berättigad till ersättning har rätt att rikta ersättningskrav som grundar sig på en skada som avses i detta kapitel direkt mot den som meddelat den försäkring eller ställt den säkerhet som avses i 10 eller 11 §.

Försäkringsgivaren eller den som ställt säkerhet är dock inte skyldig att ersätta skadan i de fall som avses i 3 § 3 mom. eller om fartygsägaren själv uppsåtligen har orsakat skadan. Ansvaret för försäkringsgivaren eller den som ställt säkerhet ska inte i något fall överstiga det belopp som anges i 5 § 1 och 2 mom.

Försäkringsgivaren eller den som ställt säkerhet kan för att befria sig från ansvarighet mot någon annan än fartygsägaren endast åberopa sådana omständigheter som avses i 2 mom.

Försäkringsgivaren eller den som ställt säkerhet har i vart fall rätt att få fartygsägaren instämd i målet.

Bestämmelser om preskription av en fordran som avses i detta kapitel finns i 19 kap. 1 § 1 mom.

Bestämmelser om behörig domstol i ärenden som avses i detta kapitel finns i 21 kap. 3 e §.

Bestämmelser om verkställighet av en utländsk dom i ärenden som avses i detta kapitel samt om verkan av en i utlandet upprättad begränsningsfond på verkställigheten av en dom som getts i Finland i ärenden som avses i detta kapitel finns i 22 kap. 9 och 10 §.

Bestämmelser om rätt att få ersättning ur den i artikel 13 i HNS-konventionen avsedda internationella fonden för farliga och skadliga ämnen finns i lagen om 2010 års protokoll till 1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (1400/2019) .

Om ansvar för atomskada stadgas i atomansvarighetslagen (484/72) .

Bestämmelser om avlägsnande av ett vrak som orsakas av en sjöolycka finns i 2007 års internationella konvention om avlägsnande av vrak (Nairobikonventionen) (FördrS 13 och 14 / 2017), nedan Nairobikonventionen .

Bestämmelserna i Nairobikonventionen och i detta kapitel tillämpas i Finland och inom Finlands ekonomiska zon. De bestämmelser i Nairobikonventionen och i detta kapitel som gäller skyldigheter hos fartygets registrerade ägare, befälhavare och redare ska också tillämpas på finska fartyg inom en annan fördragsslutande stats ekonomiska zon och motsvarande område som avses i artikel 1.1 i konventionen.

Bestämmelserna i detta kapitel ska inte tillämpas till den del som bestämmelserna i 10, 10 a eller 11 kap. tillämpas på avlägsnande av ett vrak som orsakats av en sjöolycka. (19.12.2019/1401)

Bestämmelserna i detta kapitel ska inte tillämpas till den del som bestämmelserna i 10 eller 10 a kap. tillämpas på avlägsnande av ett vrak som orsakats av en sjöolycka.

På bekämpning av risk för olje- eller kemikalieskador som har samband med ett vrak som orsakats av en sjöolycka tillämpas lagen om bekämpning av oljeskador (1673/2009) .

Om ett finskt fartyg varit delaktigt i en sjöolycka som lett till att fartyget har blivit ett vrak, ska fartygets befälhavare eller redare utan dröjsmål lämna en i artikel 5 i Nairobikonventionen avsedd rapport om saken till Transport- och kommunikationsverket eller, om vraket finns inom en annan fördragsslutande stats konventionsområde, till den behöriga myndigheten i den berörda fördragsslutande staten.

Transport- och kommunikationsverket ska underrätta de behöriga sjöfarts- och miljömyndigheterna om rapporter som lämnats till verket med stöd av 1 mom. eller med stöd av artikel 5 i Nairobikonventionen.

När Transport- och kommunikationsverket har mottagit en i 2 § eller i artikel 5 i Nairobikonventionen avsedd rapport ska det i enlighet med artikel 7 i Nairobikonventionen utan dröjsmål varna sjöfarande och berörda stater om vrakets art och läge.

Om vraket kan anses utgöra en fara, ska Transport- och kommunikationsverket uppmana den registrerade ägaren att vidta alla de åtgärder som är möjliga för att fastställa vrakets exakta läge och bestämma en frist för detta. Om den registrerade ägaren inte fastställer läget inom den frist som bestämts, ska Transport- och kommunikationsverket på den registrerade ägarens bekostnad vidta alla åtgärder som är möjliga för att lokalisera vraket.

När Transport- och kommunikationsverket fått uppgift om ett vrak ska verket i enlighet med artikel 6 i Nairobikonventionen besluta om vraket utgör en fara. För avgörande i saken ska verket begära en bedömning av den fara som vraket utgör från Finlands miljöcentral och Försvarsmakten.

Om ett vrak i enlighet med 1 mom. anses utgöra en fara, ska Transport- och kommunikationsverket inleda alla rimliga åtgärder för att märka ut vraket.

Om ett vrak i enlighet med 4 § anses utgöra en fara, ska Transport- och kommunikationsverket utan dröjsmål rapportera om det till den registrerade ägaren och, om det är fråga om ett utländskt fartyg, också till den behöriga myndigheten i fartygets registreringsstat.

Transport- och kommunikationsverket ska bestämma en rimlig frist inom vilken den registrerade ägaren ska avlägsna vraket och skriftligen underrätta ägaren om fristen på det sätt som anges i artikel 9.6 i Nairobikonventionen.

Om vraket anses utgöra en fara i enlighet med 4 §, ska den registrerade ägaren lämna bevis till Transport- och kommunikationsverket på att i 7 § avsedd försäkring eller annan säkerhet finns.

För att trygga sjösäkerheten och skydda den marina miljön får Transport- och kommunikationsverket i enlighet med artikel 9.4 i Nairobikonventionen uppställa behövliga villkor för avlägsnande av ett vrak samt i enlighet med artikel 9.5 i den konventionen ingripa i avlägsnandet. Innan Transport- och kommunikationsverket fattar beslut i saken ska det höra Finlands miljöcentral och Försvarsmakten.

Transport- och kommunikationsverket får avlägsna ett vrak på den registrerade ägarens bekostnad i de fall som avses i artikel 9.7 och 9.8 i Nairobikonventionen när vraket befinner sig i Finland eller inom Finlands ekonomiska zon.

Transport- och kommunikationsverket har rätt att få behövlig handräckning från Försvarsmakten, Tullen och räddningsverken för utförande av sina uppgifter enligt denna paragraf.

Den registrerade ägaren av ett finskt fartyg med en bruttodräktighet på minst 300 ska teckna och vidmakthålla en försäkring eller annan säkerhet som täcker ansvaret enligt artikel 10 i Nairobikonventionen intill det belopp som avses i 9 kap. 5 § 1 mom.

Skyldigheten enligt 1 mom. att teckna och vidmakthålla en försäkring eller annan säkerhet gäller även utländska fartyg med en bruttodräktighet på minst 300 som anlöper en finsk hamn eller använder hamnanläggningar på finskt vattenområde.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas inte på krigsfartyg eller andra fartyg som ägs eller används av staten och som uteslutande används för andra än kommersiella ändamål.

Transport- och kommunikationsverket utfärdar på ansökan ett certifikat över giltighetstiden för den försäkring eller säkerhet som avses i 6 § till den registrerade ägaren av ett fartyg som är infört i fartygsregistret i Finland. Transport- och kommunikationsverket kan även utfärda ett certifikat över uppfylld försäkringsplikt, om fartyget inte har registrerats i någon stat som är part i Nairobikonventionen.

Transport- och kommunikationsverket ska återkalla certifikatet när förutsättningarna för dess utfärdande inte längre uppfylls.

Fartygets befälhavare ska se till att certifikatet enligt 1 mom. medförs ombord på fartyget och en kopia av certifikatet ska lämnas i förvar hos Transport- och kommunikationsverket. Fartyget får inte användas för sjöfart utan ett sådant certifikat.

För certifikat som avses i denna paragraf tas det ut en avgift i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten.

Närmare bestämmelser om det certifikat som avses i denna paragraf får utfärdas genom förordning av statsrådet.

Ett beslut som Transport- och kommunikationsverket fattat med stöd av 3–5 § får verkställas genast även om det inte har vunnit laga kraft, om inte något annat bestäms i beslutet eller om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfonder som upprättas enligt 9 kap. 7 § ( begränsningsfond ) och sådana begränsningsfonder som upprättas enligt 10 kap. 6 § eller 11 kap. 6 §. (19.12.2019/1401)

Stadgandena i detta kapitel gäller begränsningsfonder som upprättas enligt 9 kap. 7 § (begränsningsfond} och i tillämpliga delar en sådan begränsningsfond som upprättas enligt 10 kap. 6 §. (13.10.1995/421 år 1996)

Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt begränsningsfonden fördelas.

Om inte något annat följer av stadgandena i detta kapitel, tillämpas i begränsningsmål vad som i 21 kap. stadgas om rättegång i sjörättsliga tvistemål.

En begränsningsfond enligt denna lag skall motsvara

En begränsningsfond som upprättas för oljeskada skall motsvara ansvarsbeloppet enligt 10 kap. 5 §. (13.10.1995/421 år 1996)

En begränsningsfond för skador orsakade av farliga och skadliga ämnen ska motsvara ansvarsbeloppet enligt 11 kap. 5 §. (19.12.2019/1401)

Den som ansöker om upprättande av begränsningsfond skall hos länsstyrelsen på domstolsorten deponera ett penningbelopp som motsvarar ansvarsbeloppet eller ställa av länsstyrelsen godkänd säkerhet för beloppet.

I ansökan, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för de omständigheter på vilka ansökan grundas samt lämna uppgift om namn och adress på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot begränsningsfonden.

Domstolen skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden säkerhet kan godtas.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall domstolen även i sitt beslut bestämma att ett tilläggsbelopp avsett att täcka kostnaderna med anledning av fondens upprättande och av begränsningsmålet samt ränta skall deponeras eller säkerhet för beloppet ställas. Om det är fråga om en begränsningsfond enligt 9 kap., gäller vad som här sägs om ränta endast ränta för tiden efter fondens upprättande.

Framgår det av beslutet att behövlig deponering har skett eller att godtagbar säkerhet har ställts, anses begränsningsfonden ha blivit upprättad den dag beslutet meddelades. I annat fall anses fonden ha blivit upprättad den dag då domstolen genom anteckning på beslutet bekräftar att beloppet har deponerats eller säkerhet har ställts.

Beslut som avses i 1 och 2 mom. gäller till dess något annat har förordnats. Innefattar beslutet att ett högre belopp skall betalas till begränsningsfonden eller ytterligare säkerhet ställas, skall domstolen förelägga den som upprättat fonden att inom viss tid betala vad som fattas eller att ställa säkerheten. Om föreläggandet inte iakttas, skall domstolen förordna att fonden inte längre skall ha sådan verkan som avses i 9 kap. 8 §.

Ändring i beslut som avses i 1, 2 och 4 mom. söks särskilt.

När en begränsningsfond har upprättats, skall domstolen genast låta kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att skriftligen anmäla sina fordringar hos domstolen inom viss tid, som inte får understiga två månader. Upplysning om stadgandena i 8 och 15 §§ i detta kapitel samt 9 kap. 7 § 3 mom. skall ingå i kungörelsen.

Kungörelsen skall införas i den officiella tidningen samt enligt domstolens prövning i en ortstidning. Om det finns skäl därtill, skall kungörelse om att en begränsningsfond har upprättats ske även i någon annan stat.

Den som har upprättat begränsningsfonden och alla kända borgenärer skall underrättas genom ett särskilt meddelande.

Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt, kan domstolen förordna en förvaltare för begränsningsfonden. Förvaltaren skall ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Förvaltaren skall utöver vad som stadgas i 11 § 2 mom. ha till uppgift att delta vid behandlingen av frågor som gäller fonden och av begränsningsmålet samt vid förhandlingar mellan parterna.

Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.

En borgenär som anmäler en fordran skall lämna domstolen upplysning om fordringens storlek och grund. Har dom meddelats angående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall uppgift även lämnas om detta.

En fordran som inte har anmälts till domstolen innan frågan om fondens fördelning avslutas i underrätten kan endast betalas enligt stadgandena i 14 §.

En begränsningsfond kan inte upplösas förrän den enligt 5 § 1 mom. utsatta tiden har löpt ut. Efter utgången av denna tid kan fonden fördelas utan beslut av domstolen, om den som har upprättat fonden och de borgenärer som har gjort gällande fordringar mot fonden överenskommer därom.

Begränsningsmål anhängiggörs genom att den som har upprättat begränsningsfonden, eller dennes försäkringsgivare eller borgenär hos den domstol vid vilken fonden har upprättats, genom ansökan anhåller om fondens fördelning.

Sedan ett begränsningsmål har anhängiggjorts skall domstolen kalla förvaltaren av begränsningsfonden, den som upprättat fonden, den som anhängiggjort begränsningsmålet och borgenärerna till ett fondsammanträde. Även en annan person vars rätt är berörd skall kallas. Vid fondsammanträdet skall behandlas frågor om ansvar och dess begränsning, ansvarsbeloppets storlek och anmälda fordringar.

Före fondsammanträdet skall förvaltaren av begränsningsfonden granska anmälda fordringar samt, i den mån det kan ske, upprätta förslag till beslut i de frågor som skall behandlas vid sammanträdet och om fördelning av fonden. Förslaget skall sändas till dem som har kallats till sammanträdet. Har en förvaltare inte förordnats, skall domstolen vidta dessa åtgärder.

Om någon invändning mot förslaget jämte de ändringar som däri kan ha gjorts vid fondsammanträdet inte kvarstår när sammanträdet avslutas, skall förslaget läggas till grund för fördelningen av fonden. Om det är nödvändigt kan fondsammanträdet fortsätta vid en senare tidpunkt.

Vidhåller någon sin invändning sedan fondsammanträdet har avslutats, skall domstolen bestämma en viss tid inom vilken denne skall anhålla om att domstolen prövar invändningen. Har en sådan anhållan inte gjorts inom utsatt tid, anses invändningen förfallen. Vidhålls invändningen, skall domstolen så snart som möjligt avgöra ärendet.

Då i 11 § 4 mom. avsedd anhållan om behandling av ärendet har gjorts, skall förvaltaren av begränsningsfonden kallas till behandlingen. När invändningen gäller rätt till ansvarsbegränsning eller ansvarsbeloppets storlek, skall även den som har upprättat begränsningsfonden kallas till behandlingen av ärendet. Om invändningen gäller en anmäld fordran, skall utom förvaltaren också den borgenär som har anmält fordringen kallas.

Efter utgången av den enligt 5 § 1 mom. utsatta tiden kan domstolen förordna att av de fordringar som dittills har fastställts endast viss del skall betalas.

Sedan samtliga tvister har avgjorts skall domstolen genom beslut fördela begränsningsfonden.

Domstolen kan avsätta ett visst belopp till täckande av fordringar som inte har anmälts innan frågan om fördelning av begränsningsfonden tas upp till slutlig behandling vid underrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar inte kommer att anmälas.

Fördelning av begränsningsfonden skall ske även om den som har upprättat fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I sådant fall kan domstolen på yrkande avkunna beslut avseende den del av fordran som inte får utdelning ur fonden.

Laga kraft vunnet beslut om rätt till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek, anmälda fordringar och begränsningsfondens fördelning gäller gentemot alla som kan göra gällande fordringar mot fonden, vare sig fordringarna har anmälts eller inte.

I detta kapitel avses med

Stadgandena i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Finland och i fart mellan Finland, Danmark, Norge och Sverige. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Norge och Sverige gäller lagen i det land där transporten utförs.

I annan fart gäller stadgandena avtal om sjötransport mellan två stater när

Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Finland, Danmark, Norge eller Sverige får dock överenskommas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.

Stadgandena i detta kapitel är inte tillämpliga på certepartier för hel- och delbefraktning av fartyg. Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti skall emellertid stadgandena i detta kapitel tillämpas på konossementet när detta bestämmer förhållandet mellan transportören och innehavaren av konossementet.

Om ett avtal gäller transport med fartyg av gods fördelat på flera resor under en angiven tidsrymd skall stadgandena i detta kapitel tillämpas på varje resa. Utförs resan enligt ett certeparti gäller dock 1 mom.

En bestämmelse i ett transportavtal eller transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från stadgandena i detta kapitel eller från stadgandena i 19 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten och 2 mom. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig.

Stadgandena i 1 mom. gäller dock inte 5, 8-11 och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.

Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.

Är det med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållandena eller villkor under vilka transporten skall utföras skäligt att genom ett avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla.

Avlastaren skall avlämna godset på den plats och inom den tid som transportören har angett. Det skall avlämnas på ett sådant sätt och i ett sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas, transporteras och lossas.

Transportören skall i skälig omfattning undersöka om godset är förpackat på ett sådant sätt att det inte skadas eller kan orsaka skada på person eller egendom. Om godset avlämnas i container eller liknande transportanordning, är transportören dock inte skyldig att undersöka den invändigt utom när det finns anledning att misstänka att transportanordningen är bristfälligt packad.

Transportören skall underrätta avsändaren om de brister som han har upptäckt. Han är inte skyldig att transportera godset, om han inte genom skäliga åtgärder kan göra det lämpat för transport.

Farligt gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt. Avsändaren skall i god tid underrätta transportören och den undertransportör till vilken godset avlämnas om godsets farliga beskaffenhet och ange de säkerhetsåtgärder som kan vara nödvändiga.

Om avsändaren i annat fall känner till att godset är av sådan beskaffenhet att transporten kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person, fartyg eller last, skall han även upplysa om detta.

Om godset fordrar särskild vård, skall avsändaren i god tid upplysa om detta och ange de åtgärder som kan vara nödvändiga. Godset skall vid behov märkas på lämpligt sätt.

Avlastaren har rätt att få kvitto på mottagandet av godset allteftersom det avlämnas.

Om utfärdande av konossement och andra transportdokument stadgas i 42-59 §§.

Följer frakten inte av avtalet, skall den frakt betalas som är gängse när godset avlämnas för transport. Frakten skall betalas när godset mottas.

För gods som inte finns i behåll vid transportens slut skall frakt betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på avsändarens sida eller om transportören har sålt godset för ägarens räkning eller lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 41 §.

Förutbetald frakt skall betalas tillbaka om transportören enligt 2 mom. inte har rätt till frakt.

Frånträder avsändaren transportavtalet innan transporten har börjat, har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.

Avlämnas godset inte i rätt tid får transportören häva transportavtalet, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Om transportören vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att avsändaren har gjort en förfrågan därom, dock senast när godset tas emot för transport. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad. Hävs avtalet har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.

Om avsändaren eller mottagaren begär att transporten skall avbrytas och godset lämnas ut på någon annan ort än bestämmelseorten, har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Transporten får inte krävas avbruten, om avbrottet skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för transportören eller någon annan avsändare.

Vad som i 14 kap. 32 § 2-4 mom. stadgas om de omständigheter som påverkar bestämmandet av ersättningen har motsvarande tillämpning i fråga om transport av styckegods.

Transportören skall utföra transporten med tillbörlig omsorg och skyndsamhet, vårda godset och även i övrigt ta till vara lastägarens intressen från mottagandet till utlämnandet av godset.

Transportören skall se till att det fartyg som används för transporten är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, transporteras och bevaras.

Om gods har gått förlorat, skadats eller försenats, skall transportören snarast lämna underrättelse om detta till den som avsändaren har angett. Kan sådan underrättelse inte lämnas, skall lastägaren eller, om denne inte är känd, avsändaren underrättas. Detsamma gäller om transporten inte kan fullföljas på avsett sätt.

Gods får transporteras på däck endast om detta är tillåtet enligt transportavtalet, följer av handelsbruk eller sedvänja i den fart det gäller eller krävs enligt lag, förordning eller myndighets beslut.

Om godset enligt avtalet skall eller får transporteras på däck, skall detta anges i transportdokumentet. Har så inte skett skall transportören visa att transport på däck har avtalats. Transportören får inte åberopa ett sådant avtal mot tredje man som har förvärvat konossement i god tro.

Om ansvar för däckslast stadgas i 34 §.

Avsändaren får häva transportavtalet på grund av dröjsmål eller annat avtalsbrott på transportörens sida, om avtalsbrottet är väsentligt. Sedan godset har avlämnats får avsändaren inte häva avtalet, om utlämnande av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för någon annan avsändare.

Om avsändaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.

Går det fartyg som transporterar eller som skall transportera godset förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, bortfaller på grund därav inte transportörens skyldighet att fullfölja transporten.

Om det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa lossningshamnen och lossa godset eller att detta inte kan ske utan oskäligt uppehåll, får transportören i stället välja en annan lämplig lossningshamn.

I fråga om frånträdande av transportavtalet på grund av krigsfara tillämpas 14 kap. 38 och 40 §§.

Har en del av transporten utförts när transportavtalet hävs eller faller bort eller när godset av någon annan orsak lossas i en annan hamn än den avtalade lossningshamnen, har transportören rätt till avståndsfrakt enligt stadgandena i 14 kap. 21 §.

Blir det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att bevara eller transportera godset eller i övrigt ta till vara lastägarens intressen, skall transportören inhämta anvisning från lastägaren.

Om tiden eller omständigheterna i övrigt inte medger att anvisning inhämtas eller mottas anvisning inte i tid, får transportören på lastägarens vägnar vidta nödvändiga åtgärder och företräda denne i frågor som rör godset. Även om åtgärden inte var nödvändig är lastägaren bunden, om tredje man var i god tro.

Underrättelse om de åtgärder som har vidtagits skall lämnas enligt 12 § 3 mom.

Lastägaren svarar för de åtgärder som transportören har vidtagit och de utgifter denne har haft för godsets behov. Om transportören har handlat utan anvisning svarar lastägaren dock inte med ett högre belopp än värdet vid transportens början av det gods som åtgärderna eller utgifterna avsåg.

Mottagaren skall på bestämmelseorten ta emot godset på den plats och inom den tid som transportören har angett. Godset skall lämnas ut på ett sådant sätt att det kan tas emot bekvämt och säkert.

Den som är behörig att ta emot godset har rätt att besiktiga det före mottagandet.

Lämnas godset ut mot konossement blir mottagaren genom att ta emot godset skyldig att betala frakt och andra fordringar som transportören har enligt konossementet.

Om godset har lämnats ut på något annat sätt än mot konossement är mottagaren endast skyldig att betala frakt och andra fordringar enligt transportavtalet, om mottagaren har underrättats om fordringarna vid utlämnandet eller han annars insåg eller borde ha insett att transportören inte hade fått betalt.

Har transportören fordringar enligt 19 § eller andra fordringar för vilka säkerhet finns genom sjöpanträtt i godset enligt 3 kap. 9 §, är han inte skyldig att lämna ut godset förrän mottagaren antingen har betalt fordringarna eller ställt säkerhet för dem. När godset har utlämnats kan transportören ta säkerheten i anspråk, om inte domstol på yrkande av mottagaren förbjuder detta.

Avhämtas inte godset inom den tid transportören har angett eller annars inom skälig tid, får det läggas upp i säkert förvar för mottagarens räkning.

Underrättelse om att godset har lagts upp skall lämnas enligt 12 § 3 mom. I underrättelsen skall anges en skälig frist efter vars slut försäljning av godset eller annat förfogande över det kan ske enligt 22 §.

Sedan fristen enligt 21 § 2 mom. har löpt ut, har transportören rätt att sälja upplagt gods i den omfattning det är nödvändigt för att täcka kostnaderna vid försäljningen och fordringar som nämns i 20 §. Transportören skall förfara med omsorg vid försäljningen.

Om godset inte kan säljas eller om det är uppenbart att kostnaderna vid en försäljning inte skulle täckas av försäljningssumman, får transportören förfoga över godset på något annat försvarligt sätt.

Lämnas godset ut till mottagaren utan betalning av sådan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt, kvarstår avsändarens ansvar, om inte utlämnandet medför skada för avsändaren och transportören måste ha insett detta.

Transportören är inte skyldig att sälja upplagt gods för att få betalt för en sådan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt. Om försäljning ändå sker utan att fordringarna täcks, är avsändaren ansvarig för bristen.

Transportören är ansvarig för godset medan det är i hans vård i lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.

Transportören anses ha godset i sin vård enligt 1 mom. från den tidpunkt då han tar emot godset från avlastaren eller från myndighet eller någon annan till vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmelser som gäller i lastningshamnen.

Transportören anses inte längre ha godset i sin vård enligt 1 mom.

Transportören är ansvarig för skada till följd av att godset går förlorat eller skadas medan det är i hans vård ombord eller i land, om han inte visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller någon som han svarar för har orsakat eller medverkat till skadan.

Transportören är inte ansvarig för skada som beror på åtgärder för att rädda personer eller på skäliga åtgärder för att bärga fartyg eller annan egendom till sjöss.

Om fel eller försummelse på transportörens sida tillsammans med någon annan orsak har föranlett skada, är transportören endast ansvarig i den mån skadan kan hänföras till felet eller försummelsen. Transportören skall visa i vilken utsträckning skadan inte är att hänföra till fel eller försummelse på hans sida.

Transportören är inte ansvarig om han visar att skadan beror på

Transportören är dock ansvarig för skada som beror på att han eller någon som han svarar för har brustit i tillbörlig omsorg att göra fartyget sjövärdigt före resans början. Transportören skall till befrielse från ansvar visa att sådan omsorg har iakttagits.

Transportören är inte ansvarig för förlust av eller skada på levande djur som beror på de särskilda risker som är förenade med sådana transporter.

Om transportören visar att han har följt de särskilda anvisningar som har lämnats och att förlusten eller skadan kan vara att hänföra till i 1 mom. avsedda risker, är han inte ansvarig, såvida det inte visas att förlusten eller skadan helt eller delvis har orsakats av fel eller försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.

Transportören är ansvarig enligt 25-27 §§ för skada till följd av dröjsmål med utlämnandet av godset.

Dröjsmål med utlämnandet av godset föreligger när godset inte har lämnats ut i den lossningshamn som följer av transportavtalet inom avtalad tid eller, om någon frist inte har avtalats, inom den transporttid som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att begära av en omsorgsfull transportör.

Om godset inte har lämnats ut inom 60 dagar räknat från den dag då det enligt 2 mom. skulle ha lämnats ut, får ersättning krävas såsom för förlust av godset enligt 25 §.

Skadestånd på grund av att godset har gått förlorat eller skadats beräknas med utgångspunkt i värdet av gods av samma slag på den plats och vid den tid godset enligt avtalet lämnades ut eller skulle ha lämnats ut.

Värdet av godset bestäms efter börspriset eller, om ett sådant pris saknas, efter marknadspriset. Finns varken börs- eller marknadspris, bestäms värdet efter det gängse värdet på gods av samma slag och kvalitet.

Transportörens ansvar är begränsat till 667 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om ansvaret därigenom blir högre, till 2 SDR för varje kilo av det berörda godsets bruttovikt. Vad som förstås med en särskild dragningsrätt anges i 23 kap. 2 §.

Har en container, lastpall eller liknande transportanordning använts för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av 30 § varje kolli eller annan enhet som enligt transportdokumentet har förpackats i transportanordningen anses som ett kolli eller en enhet. I övrigt skall godset i transportanordningen anses som en enhet. Har själva transportanordningen gått förlorad eller skadats, skall denna anses som en särskild enhet, om den inte ägs eller på annat sätt har hållits till handa av transportören.

Vad som i detta kapitel stadgas om frihet från och begränsning av transportörens ansvar gäller även om talan mot honom inte grundas på transportavtalet.

Vad som i detta kapitel stadgas om frihet från och begränsning av transportörens ansvar har motsvarande tillämpning, om talan väcks mot någon som transportören svarar för och denne visar att han har handlat i tjänsten eller för uppdragets fullgörande.

Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och de personer som han svarar för får inte överstiga ansvarsgränserna enligt 30 §.

Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv ha orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Transporteras gods på däck i strid med 13 § är transportören, oavsett 25-28 §§, ansvarig för skada som uteslutande är en följd av transporten på däck. I fråga om ansvarets omfattning gäller 30 och 33 §§.

Om gods har transporterats på däck i strid med ett uttryckligt avtal om transport under däck, föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel.

Utförs transporten helt eller delvis av en undertransportör, förblir transportören ansvarig enligt stadgandena i detta kapitel som om han själv hade utfört hela transporten.

Om det uttryckligen har avtalats att en bestämd del av transporten skall utföras av en namngiven undertransportör, får transportören förbehålla sig frihet från ansvar för skada som orsakas av en händelse vilken inträffar medan godset är i undertransportörens vård. Transportören skall visa att skadan har orsakats av en sådan händelse.

Förbehåll enligt 2 mom. är dock utan verkan, om talan inte kan väckas mot undertransportören vid en domstol som anges i 60 §.

Undertransportören är ansvarig enligt samma regler som transportören för den del av transporten som han utför. Stadgandena i 32 och 33 §§ har motsvarande tillämpning.

Om transportören har åtagit sig ansvar utöver det som följer av detta kapitel eller avstått från rättigheter enligt detta kapitel, är undertransportören bunden endast om han har lämnat skriftligt samtycke.

Är både transportören och undertransportören ansvariga svarar de solidariskt.

Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och undertransportören och de personer som de svarar för får inte överstiga ansvarsgränserna enligt 30 §, om inte annat följer av 33 §.

Stadgandena i detta kapitel utgör inte hinder för avtal om regress mellan transportören och undertransportören.

Har godset lämnats ut utan att mottagaren skriftligen underrättat transportören om förlust eller skada som han har eller borde ha iakttagit, och om förlustens eller skadans allmänna art, anses godset utlämnat sådant det har beskrivits i transportdokumentet, om annat inte visas. Om förlusten eller skadan inte kunde iakttas vid utlämnandet, gäller detsamma om sådan underrättelse inte har lämnats senast tre dagar därefter.

Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om förlust eller skada som har konstaterats vid gemensam besiktning av godset.

Transportören är inte ansvarig för skada till följd av dröjsmål med utlämnandet av godset, om inte skriftlig underrättelse har lämnats till transportören inom 60 dagar efter det att godset överlämnades till mottagaren.

Underrättelse får lämnas till den undertransportör som har lämnat ut godset eller till transportören.

Vad som i 24-38 §§ stadgas om transportörens ansvar för förlust av eller skada på gods gäller även i fråga om mottagarens rätt att vägra betala bidrag vid gemensamt haveri och transportörens skyldighet att utge ersättning för ett sådant bidrag eller för bärgarlön som mottagaren har betalt.

Avsändaren är inte ansvarig för skada, inbegripet skada på fartyget, som har uppkommit för transportören eller undertransportören utan att skadan har orsakats av fel eller försummelse av honom själv eller någon som han svarar för. Den för vilken avsändaren svarar är inte heller ansvarig för skada som har uppkommit utan fel eller försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.

Har avsändaren överlämnat farligt gods till transportören eller till en undertransportör utan att enligt 7 § upplysa om godsets farliga beskaffenhet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder och har den som tar emot godset inte heller annars kännedom om dess farliga beskaffenhet, är avsändaren ansvarig mot transportören och varje undertransportör för kostnader och annan skada som uppkommer med anledning av transporten av sådant gods. Transportören eller undertransportören får i sådant fall efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning.

Den som har tagit hand om godset med kännedom om dess farliga beskaffenhet får dock inte åberopa 1 mom.

Gods som visar sig utgöra fara för person eller egendom får transportören efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra utan skyldighet att betala ersättning.

Med konossement (bill of lading) förstås ett dokument som

Konossement får ställas till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Ett konossement som är ställt till viss man anses som ett orderkonossement, om det inte har gjorts förbehåll mot överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande.

Konossementet bestämmer villkoren för godsets transport och utlämnande, när det gäller förhållandet mellan transportören och en annan innehavare av konossementet än avsändaren. Bestämmelser i transportavtalet som inte har tagits in i konossementet får inte göras gällande mot en sådan innehavare, om inte konossementet innehåller en hänvisning till dem.

Med genomgångskonossement förstås ett konossement i vilket det anges att transporten av godset skall utföras av mer än en transportör.

Den som utfärdar ett genomgångskonossement skall se till att det i ett särskilt konossement som utfärdas för en del av transporten anges att godset transporteras enligt genomgångskonossement.

När transportören har tagit emot godset skall han på avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement.

Sedan godset har lastats skall ombordkonossement utfärdas, om avlastaren begär det. Om mottagningskonossement har utfärdats skall det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Ett mottagningskonossement utgör ett ombordkonossement sedan det på dokumentet har antecknats namnet på det eller de fartyg som godset har lastats i samt tiden för lastningen.

Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet.

Ett konossement som har undertecknats av befälhavaren på det fartyg som transporterar godset skall anses vara undertecknat på transportörens vägnar.

Ett konossement skall innehålla uppgift om

Ett ombordkonossement skall dessutom innehålla uppgift om fartygets namn och nationalitet, platsen för lastningen samt dagen då lastningen avslutades.

Konossementet skall undertecknas av transportören eller någon som handlar på hans vägnar. Underskriften får framställas på mekanisk eller elektronisk väg.

Ett dokument som uppfyller kraven enligt 42 § 1 mom. utgör konossement även om uppgift som anges i 46 § saknas.

Transportören skall i skälig omfattning undersöka att de uppgifter om godset som tas in i konossementet enligt 46 § 1 mom. 1 punkten är riktiga. Om han har skälig anledning att betvivla uppgifternas riktighet eller inte har haft rimlig möjlighet att undersöka riktigheten, skall han i konossementet göra förbehåll som ger uttryck för detta.

Konossementet gäller som bevis om att godset har tagits emot eller, om ombordkonossement har utställts, lastats såsom det har beskrivits i konossementet, om annat inte visas eller förbehåll har gjorts enligt 48 §. Saknas uppgift om godsets och förpackningens synliga tillstånd i konossementet, skall i detta anses antecknat att godset var i gott synligt tillstånd, om inte annat visas.

Ett konossement som inte anger frakten eller på annat sätt utvisar att frakt skall betalas av mottagaren enligt 46 § 1 mom. 10 punkten utgör, om annat inte visas, bevis om att frakt inte skall betalas av honom. Motsvarande gäller, om det belopp som skall betalas som ersättning för överliggetid inte har angetts i konossementet.

Om tredje man i god tro har löst in konossementet i förlitan på att uppgifterna i det är riktiga, är motbevisning enligt 1 och 2 mom. inte tillåten. Om transportören insåg eller borde ha insett att en uppgift om godset var oriktig, får han inte åberopa förbehåll som avses i 48 § om förbehållet inte innehåller en uttrycklig anmärkning om uppgiftens oriktighet.

Lider tredje man skada genom att lösa in konossement i förlitan på att uppgifterna i det är riktiga, är transportören ansvarig om han insåg eller borde ha insett att konossementets innehåll var vilseledande för tredje man. Rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel föreligger därvid inte.

Om godset inte motsvarar uppgifterna i konossementet, är transportören på mottagarens begäran skyldig att uppge om avlastaren har åtagit sig att hålla transportören skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring) och även att låta mottagaren få del av en sådan förklaring.

Avlastaren ansvarar mot transportören för riktigheten av de uppgifter om godset som på hans begäran har tagits in i konossementet.

Om avlastaren har åtagit sig att ersätta transportören för skada som uppkommer till följd av att konossement utfärdas med felaktiga uppgifter eller utan förbehåll, är han ändå inte ansvarig om detta har gjorts i syfte att vilseleda förvärvare av konossementet. I ett sådant fall svarar avlastaren inte heller enligt 1 mom.

Den som företer ett konossement och genom dess innehåll eller vid orderkonossement genom en sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser eller överlåtelse in blanco framträder som rätt innehavare av konossement, är behörig som mottagare av godset.

Om konossementet har utfärdats i flera exemplar, är det för utlämnande på bestämmelseorten tillräckligt att mottagaren visar sin behörighet genom att visa upp ett konossementsexemplar. Lämnas godset ut på en annan plats, måste dessutom de övriga exemplaren återlämnas eller säkerhet ställas för anspråk som innehavaren av utelöpande exemplar kan göra gällande mot transportören.

Anmäler sig flera mottagare och företer de skilda exemplar av konossementet, skall transportören lägga upp godset under säker vård för rätt mottagares räkning. Underrättelse om åtgärden skall snarast lämnas till dem som har anmält sig.

Mottagaren har rätt att få ut godset endast om han deponerar konossementet och lämnar kvitto allteftersom godset lämnas ut.

Sedan allt gods har lämnats ut, skall konossementet med påtecknad kvittering återställas till transportören.

Har ansökan gjorts om dödande av ett förkommet konossement får sökanden, sedan rätten beslutat om offentlig kungörelse, fordra att godset lämnas ut, om säkerhet ställs för ersättning som transportören kan tvingas att betala på grund av det förkomna konossementet.

Överlåter den som framträder som rätt innehavare av konossement enligt 52 § olika exemplar av ett order- eller innehavarkonossement till flera personer, har den som först tar emot ett exemplar i god tro rätt till godset. Om godset har lämnats ut på bestämmelseorten till innehavaren av ett annat exemplar, är denne inte skyldig att lämna ifrån sig det som han redan i god tro har fått ut.

Den som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement är inte skyldig att lämna ut konossementet till den för vilken det har förkommit.

Den rätt en säljare har att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad som åligger honom i följd av köpet, hindra att den sålda varan överlämnas till köparen eller att kräva att den lämnas tillbaka, gäller även om konossement beträffande godset har överlämnats till köparen.

Rätt enligt 1 mom. får inte göras gällande mot tredje man som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement.

Med sjöfraktsedel ( sea waybill ) förstås ett dokument som

Avsändaren får, även sedan sjöfraktsedel har utfärdats, bestämma att godset skall lämnas ut till någon annan än den mottagare som anges i dokumentet, om han inte i förhållande till transportören har avstått från denna rätt eller mottagaren inte redan har gjort sin rätt gällande.

Konossement får begäras enligt 44 §, om avsändaren inte har avstått från sin rätt att utse en annan mottagare.

En sjöfraktsedel skall innehålla uppgift om det gods som har tagits emot för transport, avsändaren, mottagaren och transportören, transportvillkoren samt frakt och andra kostnader som skall betalas av mottagaren. Det som stadgas i 46 § 3 mom. och 48 § har motsvarande tillämpning.

Om inte annat visas utgör sjöfraktsedeln bevis om transportavtalet och om att godset har tagits emot så som det har beskrivits i dokumentet.

Ett avtal som har ingåtts innan en tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol för den ort

Vad som stadgas i 1 mom. utgör inte hinder för en part att väcka talan vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att en tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur den skall behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljemannaförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har förvärvat det i god tro.

Vad som bestäms i 1 mom. gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade lossningshamnen ligger i Finland, Danmark, Norge eller Sverige. (6.11.1998/396 år 1999)

Utan hinder av vad som stadgas i 60 § 1 mom. får parterna skriftligen överenskomma att tvister skall lämnas till slutligt avgörande av skiljemän. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall försiggå i en av de stater där en ort som avses i 60 § 1 mom. är belägen samt att skiljemännen skall tillämpa stadgandena i detta kapitel.

Oavsett vad som har avtalats i skiljeavtalet, har stadgandena i 60 § 2 och 3 mom. motsvarande tillämpning.

Vad som stadgas i 1 mom. gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Finland, Danmark, Norge eller Sverige.

Stadgandena om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Stadgandena om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har stadgats.

I detta kapitel avses med

Stadgandena i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Finland och i fart mellan Finland, Danmark, Norge och Sverige. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Norge och Sverige gäller lagen i det land där befordringen utförs.

Vid befraktning i fart som inte omfattas av 3 mom. gäller stadgandena i detta kapitel när finsk rätt skall tillämpas.

Stadgandena i detta kapitel tillämpas inte i den mån något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

Vid resebefraktning i inrikes fart i Finland och i fart mellan Finland, Danmark, Norge och Sverige får stadgandena i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller stadgandena i 19 kap. 1 § 1 mom. 4 punkten och 2 mom. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Norge och Sverige gäller lagen i det land där befordringen utförs.

Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § 1 och 2 mom. får stadgandena i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.

Stadgandena i detta kapitel får inte heller åsidosättas genom avtal när detta följer av vad som stadgas i 5 §.

Gäller befraktningsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte fullgöra avtalet med ett annat fartyg. Om avtalet ger bortfraktaren rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade eller att i övrigt använda andra fartyg, får bortfraktaren endast sätta in fartyg som är lika ändamålsenliga som det avtalade fartyget. Rätten kan utövas flera gånger.

Om avtalet gäller ett helt fartyg eller en full last, får bortfraktaren inte ta med gods för någon annan än befraktaren. Detta gäller även om fartyget skall gå i ballast för att påbörja en ny resa.

Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt befraktningsavtalet till någon annan eller vidarebortfraktar han fartyget, förblir han ändå ansvarig för att avtalet fullgörs.

Bortfraktaren får inte överlåta befraktningsavtalet utan samtycke från befraktaren. Har befraktaren samtyckt till överlåtelsen, upphör bortfraktarens ansvar enligt avtalet.

Utfärdar bortfraktaren konossement för gods som befordras med fartyget, bestämmer konossementet villkoren för befordringen och utlämnandet av godset när det gäller förhållandet mellan bortfraktaren och tredje man som innehar konossementet. Bestämmelser i befraktningsavtalet som inte har tagits in i konossementet kan inte göras gällande mot tredje man, om inte konossementet hänvisar till dem.

Stadgandena om konossement i 13 kap. 45-57 §§ gäller även konossement som avses i 1 mom. När det följer av 13 kap. 3 § att stadgandena om transport av styckegods skall tillämpas på konossementet, bestäms bortfraktarens ansvar och rättigheter i förhållande till tredje man enligt 13 kap. 4 och 24-40 §§.

Följer frakten inte av befraktningsavtalet, skall den frakt betalas som var gängse när avtalet ingicks.

Om annat eller mer gods än det som följer av avtalet har inlastats, skall för godset betalas gängse frakt vid lastningen, dock inte lägre än den avtalade frakten.

Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas, är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, befordras och bevaras.

Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja lastnings- eller lossningshamn, skall fartyget gå till den hamn som han anvisar, om den är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå in eller ut med lasten. Val av lossningshamn skall göras senast vid lastningens slut.

Har resebefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han ansvarig för skada som därigenom orsakas fartyget om han inte visar att fel eller försummelse inte föreligger hos honom själv eller någon som han svarar för.

Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget skall utföra utövas på ett sådant sätt att den sammanlagda längden av lastresorna respektive ballastresorna enligt avtalet blir väsentligen densamma. I annat fall är resebefraktaren skyldig att betala ersättning för fraktförlust.

Resebefraktaren får inte ändra valet av hamn eller resa.

Har bestämd lastningsplats inte avtalats, skall fartyget förläggas till den plats som resebefraktaren anvisar, såvida denna är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå ut med lasten.

Om lastningsplats inte har anvisats i tid, skall fartyget förläggas till sedvanlig lastningsplats. Kan det inte ske, skall resebortfraktaren välja en plats där lastningen skäligen kan äga rum.

Vare sig bestämd lastningsplats har avtalats eller inte, har resebefraktaren rätt att få fartyget förhalat från en lastningsplats till en annan, om han svarar för kostnaderna för detta.

Resebortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för lastning en viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid . Vid befraktning på linjefartsvillkor (liner terms) ingår ingen överliggetid i lastningstiden.

Liggetid är den tid som skäligen kan påräknas för lastningen när befraktningsavtalet ingås. Vid beräkningen av liggetiden skall hänsyn tas till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra liknande omständigheter.

Liggetiden beräknas vid klausulerna

Om en gemensam tid har bestämts för lastning och lossning, löper liggetiden inte ut förrän den gemensamma tiden har gått till ända.

Liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Som arbetsdag räknas varje vardag då det arbetas det antal timmar som är vanligt i hamnen på vardagar. Som arbetstimme räknas varje timme som kan användas till lastning på vardagar. För de dagar då det arbetas mindre än på arbetsdagar räknas det antal timmar som vanligen används till lastning.

Liggetiden börjar inte löpa förrän fartyget ligger på lastningsplatsen och är klart att ta in last och resebortfraktaren har gjort anmälan om detta.

Anmälan får göras i förväg men inte förrän fartyget har kommit fram till lastningshamnen. Visar det sig senare att fartyget inte var klart att ta in last, skall den tid som går förlorad för att göra fartyget klart inte räknas in i liggetiden.

Anmälan skall göras hos avlastaren eller, om denne inte kan anträffas, hos resebefraktaren. Kan varken avlastaren eller resebefraktaren anträffas, anses anmälan ha gjorts när den har avsänts på ett ändamålsenligt sätt.

Tiden räknas antingen från det klockslag då arbetet i hamnen vanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. I det förra fallet skall anmälan vara gjord senast en timme före kontorstidens slut föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma dag.

Kan fartyget inte förläggas till lastningsplatsen på grund av hinder på resebefraktarens sida, får det ändå anmälas klart att ta in last med den verkan att liggetiden börjar löpa. Detsamma gäller vid trafikanhopning och dessutom vid annat hinder som resebortfraktaren inte skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks.

I liggetiden inräknas inte den tid som går förlorad på grund av hinder på resebortfraktarens sida. Detsamma gäller den tid som går förlorad till följd av att fartyget har förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats av en anledning som resebortfraktaren skäligen borde ha räknat med när avtalet ingicks. Däremot inräknas uppehåll på grund av fartygets förhalning.

Överliggetid är den tid som fartyget efter liggetidens utgång måste ligga kvar för att bli lastat, om inte överliggetidens längd är fastställd genom avtal.

Överliggetiden beräknas i löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vad som stadgas i 13 § 2 mom. har motsvarande tillämpning i fråga om överliggetid.

Resebortfraktaren har rätt till särskild ersättning för överliggetid. Ersättningen bestäms med hänsyn till frakten och till den ökning eller minskning av resebortfraktarens utgifter som följer av att fartyget ligger stilla.

Ersättningen skall betalas vid anfordran.

Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte ställs för den, har resebortfraktaren rätt att göra anteckning om fordringen på konossementet. Gör han inte det får han i stället förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva befraktningsavtalet och kräva ersättning för förlust som beror på att resan inte kommer till stånd.

Följer inte något annat av det som är brukligt i hamnen, skall resebefraktaren avlämna godset vid fartygets sida och resebortfraktaren ta det ombord.

Vid klausulerna

Resebortfraktaren skall sörja för underlag och annat som behövs för stuvningen samt utföra den.

I fråga om däckslast har 13 kap. 13 § motsvarande tillämpning.

Om fartyget av en anledning som resebortfraktaren skäligen borde ha räknat med när avtalet ingicks har förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, är resebortfraktaren ansvarig för de ökade utgifter som detta medför.

Godset skall avlämnas och lastas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas på ett sådant sätt och i sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas, befordras och lossas.

Vad som stadgas i 13 kap. 6-9 §§ har motsvarande tillämpning i fråga om avlämnande och lastning av gods vid resebefraktning.

När godset har lastats skall resebortfraktaren eller befälhavaren eller den som resebortfraktaren annars har bemyndigat, på avlastarens begäran utfärda ombordkonossement, förutsatt att nödvändiga handlingar och uppgifter finns.

Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet.

Utfärdas enligt befraktningsavtalet konossement med andra villkor än dem som följer av avtalet och detta medför en ökad ansvarighet för resebortfraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös.

Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet och i övrigt på ett försvarligt sätt. Vad som i 13 kap. 12 § 1 och 3 mom. samt 16 § stadgas om transportörens skyldighet och rätt att handla för lastägarens räkning och i 17 § om lastägarens ansvar för vidtagna åtgärder har motsvarande tillämpning vid resebefraktning.

Deviation får endast företas för att rädda personer eller bärga fartyg eller gods eller av någon annan skälig anledning.

Om det uppkommer hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa lossningshamnen och lossa lasten eller detta inte kan ske utan oskäligt uppehåll, får resebortfraktaren i stället välja en annan lämplig lossningshamn.

Har en del av resan utförts när befraktningsavtalet hävs eller faller bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan hamn än den avtalade lossningshamnen, har resebortfraktaren rätt till avståndsfrakt. Stadgandena i 24 § har motsvarande tillämpning i fråga om avståndsfrakt.

Avståndsfrakt är den avtalade frakten med avdrag för ett belopp som beräknas efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade resans längd. Hänsyn skall även tas till varaktigheten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får inte överstiga godsets värde.

Tvist om avståndsfrakt får hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Därvid skall stadgandena om dispasch vid gemensamt haveri gälla i tillämpliga delar.

Har farligt gods lastats utan att resebortfraktaren kände till dess farliga beskaffenhet, får han efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning. Detsamma gäller även om resebortfraktaren kände till godsets farliga beskaffenhet och det senare uppstår en fara för personer eller egendom som gör det oförsvarligt att behålla godset ombord.

I fråga om lossningsplats, lossningstid och lossning av godset har 9-17 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall det som stadgas om resebefraktaren i stället gälla mottagaren av godset.

Den som visar sin behörighet som mottagare har rätt att besiktiga godset innan han tar emot det.

Finns det flere mottagare av gods som befordras enligt samma befraktningsavtal, får de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller fordra att fartyget förhalas.

Ökade kostnader till följd av att godset är skadat eller måste bortskaffas på grund av en skada skall betalas av resebefraktaren, om skadan har orsakats av godsets egen beskaffenhet eller av fel eller försummelse på resebefraktarens sida. Vid klausulen fio(free in and out) skall resebefraktaren betala kostnaderna, om inte resebortfraktaren är ansvarig för skadan enligt 27 §.

För gods som inte finns i behåll vid resans slut skall frakt utgå endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på resebefraktarens sida eller om resebortfraktaren har sålt godset för ägarens räkning eller har lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 22 §.

Förutbetald frakt skall betalas tillbaka om resebortfraktaren enligt 1 mom. inte har rätt till frakt.

Genom att ta emot godset blir mottagaren skyldig att betala frakt och andra fordringar i enlighet med stadgandena i 13 kap. 19 §.

Resebortfraktaren får under alla omständigheter kräva betalning av resebefraktaren i enlighet med 13 kap. 23 §.

Resebortfraktaren har rätt att hålla inne godset i enlighet med 13 kap. 20 §.

Underlåter mottagaren att uppfylla villkoren för utlämnandet av godset eller fördröjer han lossningen så att denna inte hinner slutföras inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid, har resebortfraktaren rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för mottagarens räkning. Mottagaren skall underrättas om uppläggningen.

Om mottagaren vägrar att ta emot godset eller inte är känd eller inte kan anträffas, skall resebortfraktaren så snart som möjligt underrätta resebefraktaren om detta. Anmäler sig mottagaren inte så tidigt att lossningen kan slutföras i rätt tid, skall resebortfraktaren lossa och lägga upp godset i säkert förvar. Mottagaren och resebefraktaren skall underrättas om uppläggningen.

I underrättelsen enligt 1 och 2 mom. skall anges en skälig tidsfrist efter vars slut resebortfraktaren har rätt att sälja eller förfoga över upplagt gods. Vid försäljning av eller annat förfogande över godset har stadgandena i 13 kap. 22 § motsvarande tillämpning.

Resebortfraktaren är ansvarig enligt 13 kap. 24-35 och 37-39 §§ för skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård. Vad som i 13 kap. 36 § stadgas om undertransportörens ansvar har motsvarande tillämpning.

En mottagare som inte är resebefraktaren har också rätt till ersättning enligt 1 mom. Om mottagaren innehar konossement som har utfärdats av resebortfraktaren, får han även åberopa stadgandena i 5 §.

Skall fartyget vara klart att ta in last inom en viss tid ( kancelleringstid ), får resebefraktaren häva befraktningsavtalet, om fartyget inte är klart att ta in last eller lastningsanmälan inte har lämnats före fristens utgång.

Anmäler resebortfraktaren att fartyget ankommer efter det att tiden har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att ta in last, får resebefraktaren häva avtalet om det sker inom skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancelleringstid.

Resebefraktaren får häva befraktningsavtalet på grund av dröjsmål eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida, om avtalsbrottet är väsentligt.

Sedan lastning har skett får resebefraktaren inte häva avtalet, om lossning av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för någon annan befraktare. Vid konsekutiva resor får resebefraktaren inte häva avtalet i fråga om en enstaka resa, om inte utförandet av denna är oväsentligt för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.

Om resebefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.

Avser befraktningsavtalet ett bestämt fartyg och går det förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, är resebortfraktaren inte skyldig att utföra resan. I ett sådant fall har han inte heller rätt att utföra resan med ett annat fartyg även om han enligt avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade.

Uppkommer till följd av dröjsmål eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida en skada som inte omfattas av 27 §, har 13 kap. 25 och 26 §§ om ansvar för sakskada samt skada på grund av oaktsam navigering och brand motsvarande tillämpning.

Frånträder resebefraktaren befraktningsavtalet innan lastningen har börjat eller har han, efter att på något sätt ha gett uttryck för detta, vid lastningens slut inte lämnat allt det gods som avtalet gäller, har resebortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Vid konsekutiva resor kan frånträdande av en enstaka resa ske endast om utförandet av denna är oväsentligt för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.

Vid bestämmande av ersättningen skall hänsyn tas till om resebortfraktaren utan skälig anledning har underlåtit att ta med annat gods.

Rätt till ersättning föreligger inte om möjligheten att avlämna, befordra eller föra in godset i bestämmelseorten måste anses utesluten till följd av omständigheter som resebefraktaren inte borde ha räknat med när avtalet ingicks, såsom export- eller importförbud eller någon annan åtgärd av myndighet, förstörelse av allt gods av det slag som avtalet avser eller en därmed jämförlig händelse. Detsamma gäller om avtalet avser bestämt gods som har förstörts genom en olyckshändelse.

Om resebefraktaren vill åberopa en omständighet som avses i 3 mom., skall han inom skälig tid lämna motparten meddelande om detta. Gör han inte det blir han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.

Får resebefraktaren frånträda befraktningsavtalet utan att skadeståndsansvar föreligger enligt 32 § 3 mom., får även resebortfraktaren frånträda avtalet om han meddelar detta inom skälig tid.

Om resebefraktaren inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller, får resebortfraktaren förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid inom vilken resebefraktaren skall betala ersättning eller ställa säkerhet. Är tiden inte oskäligt kort och har ersättningen inte betalts eller säkerhet inte ställts inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva avtalet. Han har även rätt till ersättning enligt 32 §.

Sedan lastning har skett har resebefraktaren inte rätt att få godset lossat eller resan avbruten, om detta skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för resebortfraktaren eller någon annan befraktare. Vad som i 32 och 33 §§ stadgas om frånträdande före lastningens slut och om hävningsrätt har därvid motsvarande tillämpning.

Har överliggetiden avtalats och har resebefraktaren vid lastningstidens utgång inte avlämnat godset eller endast avlämnat en del av det, har vad som i 32 och 33 §§ stadgas om frånträdande före lastningens slut och om hävningsrätt motsvarande tillämpning. Detsamma gäller när befraktningsavtalet innehåller klausulen liner terms (linjefartsvillkor) och liggetiden har gått ut.

Om överliggetidens längd inte har avtalats och lastningen blir så försenad att väsentlig skada eller olägenhet uppkommer för resebortfraktaren även om ersättning för överliggetid betalas, får han häva avtalet eller, när gods redan har avlämnats, förklara lastningen avslutad. I ett sådant fall har 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning.

Fördröjs fartyget efter lastningen eller under resan och beror detta på ett förhållande på resebefraktarens sida, har resebortfraktaren rätt till ersättning, om inte resebefraktaren visar att varken han själv eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Detsamma gäller om fartyget uppehålls under lossningen därför att det inte är möjligt för resebortfraktaren att lägga upp godset enligt 26 §.

Blir vid konsekutiva resor frakt, ersättning för överliggetid eller andra fordringar enligt befraktningsavtalet inte betalda i rätt tid, får resebortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får resebortfraktaren inställa fullgörelsen av avtalet eller häva det. Resebortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att fullgörelsen inställs eller, om avtalet hävs, för att de återstående resorna faller bort.

Har godset orsakat skada för resebortfraktaren eller skada på fartyget, är resebefraktaren skyldig att betala ersättning, om han själv eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Detsamma gäller om godset vid delbefraktning har orsakat skada på annat gods ombord på fartyget.

Visar det sig, sedan befraktningsavtalet har ingåtts, att resan skulle vara förenad med fara för fartyget, personer ombord eller lasten till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld, eller att en sådan fara har ökat väsentligt, har såväl resebortfraktaren som resebefraktaren rätt att frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning, även om resan har påbörjats. Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid lämna motparten meddelande om detta. Gör han inte det, är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.

Om faran kan avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas, får avtalet frånträdas endast för denna del. Resebortfraktaren har dock rätt att frånträda avtalet i dess helhet, om det kan ske utan väsentlig skada eller olägenhet för någon annan befraktare, om det inte, efter uppmaning, betalas ersättning eller ställs säkerhet för fraktförlust och annan skada.

Vid konsekutiva resor får frånträdande enligt 38 § ske i fråga om en enstaka resa endast om utförandet av denna är oväsentligt i förhållande till de återstående resorna.

Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor fartyget skall utföra, får frånträdande enligt 38 § ske endast om faran är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.

Blir fartyget, sedan lastningen har börjat, på grund av fara som avses i 38 § uppehållet i lastningshamnen eller i en annan hamn under resan, skall kostnaderna för uppehållet anses som kostnader för gemensamt haveri och fördelas på fartyg, frakt och last enligt stadgandena om gemensamt haveri. Om befraktningsavtalet frånträds gäller detta dock inte beträffande kostnader som hänför sig till tiden efter frånträdandet.

Har fartyget befraktats för så många resor som det kan utföra inom en angiven tidsrymd och har resebefraktaren före avtalsperiodens slut fått anmälan om att fartyget är klart att ta in last, skall resan utföras även om detta sker helt eller delvis efter det att avtalsperioden har löpt ut.

Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och vara klart att ta in last före avtalsperiodens slut, är resebortfraktaren inte skyldig att sända fartyget till lastningshamnen.

Anmäler resebortfraktaren att fartyget kan komma för sent till lastningshamnen och begär han anvisningar, får resebefraktaren bestämma antingen att resan skall utföras enligt befraktningsavtalet eller att avtalet skall upphöra. Avtalet upphör om resebefraktaren inte inom skälig tid efter det att han har fått anmälan begär att resan skall utföras.

Stadgandena om kvantumkontrakt gäller befordran med fartyg av en bestämd mängd gods fördelad på flera resor under en angiven tidsrymd.

Stadgandena tillämpas dock inte, om det är avtalat att resorna skall utföras efter varandra med ett bestämt fartyg.

Ger avtalet utrymme för val av den totala mängden gods som skall befordras, har befraktaren rätt att bestämma mängden.

Gäller valet mängden gods som skall befordras på en särskild resa, är det bortfraktaren som har rätt att bestämma mängden.

Befraktaren skall utarbeta skeppningsplaner för lämpliga tidsperioder i förhållande till den tidsrymd som avtalet avser och i god tid underrätta bortfraktaren om planerna.

Befraktaren skall se till att den mängd gods som avtalet omfattar blir fördelad på ett lämpligt sätt över avtalsperioden. Därvid skall han beakta storleken av de fartyg som skall användas.

Befraktaren skall anmäla skeppning i skälig tid. I anmälan skall anges när godset senast kommer att vara klart för lastning.

När anmälan om skeppning har lämnats, skall bortfraktaren tillhandahålla ett fartyg som är lämpat att utföra resan i rätt tid. Bortfraktaren skall inom skälig tid anmäla vilket fartyg som skall utföra resan, fartygets lastförmåga och förväntade ankomst till lastningshamnen.

Bortfraktaren är inte skyldig att tillhandahålla fartyg för gods som inte är klart för lastning före avtalsperiodens utgång, om inte överskridandet beror på förhållanden utanför befraktarens kontroll och inte är väsentligt.

När bortfraktaren har lämnat anmälan som avses i 46 § tillämpas stadgandena om resebefraktning eller styckegodstransport på den befordran som skall utföras.

Om bortfraktarens skyldighet att utföra en särskild resa bortfaller på grund av ett förhållande som bortfraktaren ansvarar för, har befraktaren rätt att begära att godset eller en motsvarande mängd nytt gods blir befordrat.

Ger bortfallet av resan anledning att räkna med att senare resor inte kommer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål, får befraktaren häva avtalet beträffande den återstående delen.

Lämnar befraktaren inte i tid anmälan om en skeppning, får bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för anmälan. Är tiden inte oskäligt kort och har en skeppning inte anmälts inom tilläggstiden, får bortfraktaren antingen anmäla ett fartyg enligt 46 § i överensstämmelse med gällande skeppningsplan eller häva avtalet beträffande den ifrågavarande resan.

Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer väsentligt dröjsmål med anmälan om senare skeppningar, får bortfraktaren häva avtalet beträffande den återstående delen.

Bortfraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett förhållande som avses i 32 § 3 mom.

Om befraktaren inte i tid underrättar bortfraktaren om skeppningsplaner, kan bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och överskrids den, får bortfraktaren häva avtalet beträffande den återstående delen. Vad som stadgas i 3 mom. om rätt till ersättning har därvid motsvarande tillämpning.

Lämnar bortfraktaren inte i tid anmälan om fartyg, får befraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och har anmälan inte lämnats inom tilläggstiden, får befraktaren häva avtalet i fråga om den resa tilläggstiden gäller.

Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer väsentligt dröjsmål med anmälan av fartyg även i fråga om senare skeppningar, får befraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen.

Befraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett sådant hinder utanför bortfraktarens kontroll som bortfraktaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Betalas inte frakt, ersättning för överliggetid eller andra fordringar enligt avtalet i rätt tid, får bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får bortfraktaren inställa fullgörelsen av avtalet eller, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott, häva avtalet.

Bortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att han inställer fullgörelsen av avtalet eller, om avtalet hävs, att de återstående resorna bortfaller.

Vid slutet av varje resa enligt avtalet har bortfraktaren rätt att hålla inne lasten till säkerhet för fordringar enligt avtalet. I förhållande till tredje man gäller detta bara om fordringen har antecknats i konossementet.

Inträder det under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet, får såväl bortfraktaren som befraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.

Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid lämna motparten meddelande om detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.

Tidsbortfraktaren skall ställa fartyget till tidsbefraktarens förfogande på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.

Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick, föreskrivna handlingar, bemanning, proviantering och övriga utrustning uppfyller de krav som ställs i vanlig fraktfart i det fartområde som befraktningsavtalet anger.

Fartyget skall dessutom ha tillräckligt med bränsle för att kunna nå närmaste användbara bunkringshamn. Tidsbefraktaren skall överta bränslet och betala för det efter priset i denna hamn.

Vid avlämnandet får såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren begära sedvanlig besiktning av fartyget, dess utrustning och kvarvarande bränsle.

Kostnaderna, inbegripet kostnader för tidsförlust som har föranletts av besiktningen, skall bäras av parterna med hälften var.

Besiktningsutlåtandet utgör bevis om fartygets och utrustningens skick samt omfattningen av kvarvarande bränsle, om annat inte visas.

Har parterna avtalat att fartyget skall avlämnas till sjöss, skall tidsbortfraktaren underrätta tidsbefraktaren om avlämnandet och uppge fartygets position samt tidpunkten för avlämnandet.

Besiktning som avses i 53 § skall företas i den första hamn som fartyget anlöper efter avlämnandet. Om det vid besiktningen konstateras att fel i fartyget föreligger, skall frakt inte betalas för den tid som går förlorad för att avhjälpa felet. Om tidsbefraktaren häver befraktningsavtalet enligt 56 §, bortfaller tidsbortfraktarens rätt till frakt från avlämnandet.

Skall fartyget enligt befraktningsavtalet vara klart att ta in last inom en viss tid ( kancelleringstid ), får tidsbefraktaren häva avtalet om fartyget inte är klart att ta in last eller lastningsanmälan inte har lämnats före fristens utgång. Skall fartyget i övrigt avlämnas inom en bestämd tid, får tidsbefraktaren häva avtalet om tiden överskrids.

Anmäler tidsbortfraktaren att fartyget kommer för sent och uppger han när fartyget kommer att vara klart att ta in last eller att avlämnas, får tidsbefraktaren häva avtalet om det sker inom skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancelleringstid.

Om fartyget i annat fall avlämnas för sent, får tidsbefraktaren häva avtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Föreligger det vid avlämnandet fel i fartyget eller i fartygets utrustning, har tidsbefraktaren rätt till avdrag på frakten eller, om avtalsbrottet är väsentligt, rätt att häva befraktningsavtalet. Rätt till avdrag på frakten eller hävning av befraktningsavtalet föreligger dock inte om tidsbortfraktaren avhjälper felet utan ett sådant dröjsmål som enligt 55 § ger tidsbefraktaren rätt att häva avtalet.

Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för förlust till följd av dröjsmål eller fel vid avlämnandet. Om tidsbortfraktaren visar att dröjsmålet eller felet inte beror på fel eller försummelse av honom själv eller någon som han svarar för, föreligger inte rätt till sådan ersättning. Tidsbefraktaren har också rätt till ersättning för skada till följd av att fartyget vid avtalsslutet saknade en egenskap eller utrustning som kan anses tillförsäkrad.

Tidsbortfraktaren skall under befraktningsperioden utföra de resor som tidsbefraktaren begär i överensstämmelse med befraktningsavtalet. Vad som i 52 § 2 mom. stadgas om fartygets skick och utrustning har därvid motsvarande tillämpning.

Tidsbortfraktaren är inte skyldig att utföra en resa vid vilken fartyget, personer ombord eller lasten kan utsättas för fara till följd av krig eller krigsliknande tillstånd, is eller annan fara eller väsentlig olägenhet, som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks.

Tidsbortfraktaren är inte skyldig att ta med gods av lättantändlig, brandfarlig eller frätande beskaffenhet eller annat farligt gods, om det inte avlämnas i sådant skick att det kan befordras och utlämnas i överensstämmelse med de krav och rekommendationer som ställs av myndigheterna i det land där fartyget är registrerat, i det land där redaren har sitt huvudkontor och i de hamnar som ingår i resan. Tidsbortfraktaren är inte heller skyldig att ta med levande djur.

Tidsbortfraktaren skall hålla tidsbefraktaren underrättad om alla förhållanden som rör fartyget och resorna och som är av betydelse för tidsbefraktaren. Tidsbefraktaren skall underrätta tidsbortfraktaren om planerade resor.

Tidsbefraktaren skall sörja för att det finns bränsle och vatten till fartygets maskiner. Han svarar för att levererat bränsle är i överensstämmelse med avtalade specifikationer.

Tidsbefraktaren skall sörja för mottagande, lastning, stuvning, trimning, säkring, lossning och utlämnande av lasten. Stuvningen skall utföras så att fartyget är betryggande stabiliserat och lasten säkrad. Tidsbefraktaren skall följa anvisningar från tidsbortfraktaren om lastens fördelning i den omfattning som hänsynen till fartygets säkerhet och stabilitet kräver.

Tidsbefraktaren får kräva sådan medverkan av befälhavaren och besättningen som är sedvanlig i den fart det gäller. Ersättning för övertidsarbete och annan särskild utgift till följd av sådan medverkan skall betalas av tidsbefraktaren.

Om tidsbortfraktaren är skyldig att ersätta skada till följd av lastning, stuvning, trimning, säkring, lossning eller utlämnande av lasten, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös, om inte skadan beror på medverkan av befälhavaren eller besättningen eller på något annat förhållande som tidsbortfraktaren svarar för.

Tidsbortfraktaren skall på begäran utfärda konossement för inlastat gods för den resa han skall utföra, med de villkor som är sedvanliga i den fart det gäller. Om han därigenom ådrar sig ansvar i förhållande till innehavaren av konossementet utöver det som följer av befraktningsavtalet, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös.

Tidsbortfraktaren är inte skyldig att på begäran av tidsbefraktaren lämna ut godset till en mottagare som inte visar sin behörighet eller i övrigt i strid mot konossementet, om han därigenom handlar i strid mot tro och heder. Tidsbortfraktaren får alltid kräva säkerhet för den ersättning han kan bli skyldig att betala på grund av ett sådant utlämnande.

Tidsbortfraktaren är ansvarig i förhållande till tidsbefraktaren enligt 13 kap. 24-35 §§ och 37-39 §§ för skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård. Vad som i 13 kap. 36 § stadgas om undertransportörens ansvar har motsvarande tillämpning.

En mottagare som inte är tidsbefraktaren har också rätt till ersättning enligt 1 mom. Om mottagaren innehar konossement som har utfärdats av tidsbortfraktaren får han även åberopa stadgandena i 5 §.

Hålls fartyg inte i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick eller utförs resorna för sent eller föreligger annat avtalsbrott på tidsbortfraktarens sida, får tidsbefraktaren häva befraktningsavtalet, om det med avtalet avsedda ändamålet väsentligen skulle förfelas. Om tidsbefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.

Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för skada som har uppkommit på grund av att fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd eller inte hålls i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick, om skadan beror på fel eller försummelse av tidsbortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller för skada som har uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som avses i 61 § 2 mom., vid utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid annat avtalsbrott.

Tidsbortfraktaren har rätt till ersättning för skada på fartyget som beror på fel eller försummelse av tidsbefraktaren eller någon som denne svarar för.

Om skadan beror på att tidsbefraktaren har beordrat fartyget till en osäker hamn är han ersättningsskyldig, om han inte visar att fel eller försummelse inte föreligger.

Fraktens bidrag till gemensamt haveri skall betalas av tidsbefraktaren. Detsamma gäller bidrag för bränsle och utrustning som tidsbefraktaren har ombord. Om det i gemensamt haveri betalas ersättning för utgift och förlust som tidsbefraktaren har haft, tillfaller ersättningen honom.

Tidsbortfraktaren får utan tidsbefraktarens samtycke rädda personer. Han får även bärga fartyg eller annan egendom, om det inte är oskäligt för tidsbefraktaren. Av tidsbortfraktarens andel av den nettobärgarlön som avses i 16 kap. 11 § 2 mom. samt på motsvarande sätt av den särskilda ersättning som avses 16 kap. 9 § tillfaller en tredjedel tidsbefraktaren. (22.12.2006/1363)

Tidsbefraktaren skall bära de utgifter för resornas utförande som inte enligt stadgandena i detta kapitel skall bäras av tidsbortfraktaren.

Tidsbefraktaren skall återlämna fartyget till tidsbortfraktaren på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.

Vad som stadgas i 52 § 3 mom., 53 § samt 54 § 1 mom. och 2 mom. första meningen har motsvarande tillämpning i fråga om återlämnandet. Detta gäller även då befraktningsavtalet har hävts eller annars upphört före befraktningsperiodens slut.

Tidsbortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda en ny resa trots att den avtalade tiden för återlämnandet därigenom överskrids. Denna skyldighet föreligger dock inte när överskridandet går utöver det som kan anses skäligt eller om en bestämd tidsperiod för återlämnandet har avtalats.

För överskridande som är tillåtet enligt 1 mom. skall tidsbefraktaren betala den avtalade tidsfrakten. För annat överskridande skall han betala gängse tidsfrakt, dock minst den avtalade tidsfrakten, samt ersättning för skada som dröjsmålet medför för tidsbortfraktaren.

Tidsfrakt skall betalas i förskott för 30 dagar i sänder.

Framställer tidsbefraktaren krav på avräkning med ett belopp som är tvistigt, är han ändå skyldig att betala tidsfrakten, om tidsbortfraktaren ställer säkerhet för kravet. Tidsbefraktaren får dock inte kräva säkerhet för ett större belopp än den tidsfrakt han betalar.

Betalas tidsfrakten inte i rätt tid skall tidsbefraktaren betala dröjsmålsränta enligt räntelagen senast vid betalningen av nästa tidsfrakt.

Har tidsfrakten inte betalts i rätt tid, skall tidsbortfraktaren meddela tidsbefraktaren detta. När meddelande har avsänts får tidsbortfraktaren inställa fullgörelsen av befraktningsavtalet, inbegripet vägra att lasta gods eller att utfärda konossement. Om betalning inte har tagits emot inom 72 timmar efter det att meddelandet har avsänts, får tidsbortfraktaren häva avtalet.

Om tidsbortfraktaren har inställt fullgörelsen av avtalet eller hävt det, har han rätt till ersättning om inte tidsbefraktaren visar att dröjsmålet med betalningen beror på stadgande i lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsrörelsen eller något annat liknande hinder som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Om tidsbefraktaren inte betalar förfallen tidsfrakt, får tidsbortfraktaren begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på frakt som tidsbefraktaren har på grund av vidarebortfraktning av fartyget.

Tidsfrakt skall inte betalas för den tid som går förlorad för tidsbefraktaren på grund av bärgning, underhåll av fartyget och avhjälpande av skada som tidsbefraktaren inte är ansvarig för eller i övrigt på grund av förhållanden på tidsbortfraktarens sida.

Tidsbefraktarens skyldighet att svara för utgifter för fartygets drift är begränsad på motsvarande sätt.

Går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, bortfaller befraktningsavtalet även om tidsbortfraktaren enligt avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade. Detsamma gäller vid rekvisition eller liknande ingripanden som är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.

Om fartyget har gått förlorat utan att upplysning kan fås om tiden för händelsen, skall tidsfrakt betalas för 24 timmar efter det att fartyget sist hördes av.

Befinner sig fartyget i en hamn eller ett annat område där krig utbryter, krigsliknande förhållanden inträder eller faran för sådana förhållanden väsentligen ökar, får tidsbortfraktaren omedelbart föra fartyget ut från området och i säkerhet.

Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för de merkostnader för krigsförsäkring av fartyget och för krigsrisktillägg till besättningen som följer av de resor som tidsbefraktaren kräver att fartyget skall utföra.

Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller en väsentlig ökning av krigsfaran och detta är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av befraktningsavtalet, får såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.

Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid lämna motparten meddelande om detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.

Bestämmelser om transport till sjöss av passagerare och deras resgods finns i Atenförordningen. Bestämmelser om passagerares rättigheter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, nedan fartygspassagerarförordningen .

Atenförordningen tillämpas även på passagerartrafik inom Finland, om transporten sker med ett fartyg

På fartyg som avses i 2 mom. tillämpas inte artikel 4 a i bilaga I och punkt 2 i bilaga II till Atenförordningen när det gäller krigsförsäkring. Av dessa fartyg förutsätts inte heller försäkringscertifikat enligt artikel 4 a.2 i bilaga I till Atenförordningen.

Utöver vad som föreskrivs i 1 § finns det bestämmelser om transport av passagerare och deras resgods i detta kapitel, 21 kap. 5 § och 22 kap. 9 § och i 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (FördrS 69 och 70 / 2017), nedan 2002 års Atenkonvention .

De i 1 mom. nämnda bestämmelserna av denna lag gäller inte transporter i den mån som en transport omfattas av bestämmelser om civilrättsligt ansvar i en annan internationell konvention som gäller transport av passagerare eller resgods med andra transportmedel än den som avses i 1 mom., om de bestämmelserna är bindande för transport till sjöss.

Om någon som varken är passagerare eller anställd hos transportören eller utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och då tillfogas skada av det slag som avses i Atenförordningen eller skada till följd av dröjsmål som avses i 11 § i detta kapitel, ska bestämmelserna i Atenförordningen och detta kapitel om befrielse från och begränsning av ansvarighet för transportören tillämpas till förmån för var och en på redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.

Med transportör avses i detta kapitel den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersättning åtar sig att med ett fartyg transportera passagerare eller passagerare och resgods.

Med passagerare avses den som transporteras eller ska transporteras med fartyg enligt avtal om passagerartransport och den som med transportörens samtycke medföljer fordon eller levande djur som transporteras enligt avtal om godstransport.

Med resgods avses varje föremål, inbegripet fordon, som transporteras för passagerares räkning, under förutsättning att transporten inte sker enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar användas vid godstransport.

Med handresgods avses resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad passageraren har i eller på sitt fordon.

Transportören ska se till att fartyget är sjövärdigt, vilket också innefattar att fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt att passageraren och resgodset transporteras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten. Transportören ska även i övrigt tillgodose passagerarens bästa. (5.5.2017/249)

Resgods får inte befordras på däck.

Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg eller gods eller av en annan skälig anledning.

Om transportavtalet gäller ett bestämt fartyg får transportören inte utföra transporten med något annat fartyg. (5.5.2017/249)

1 mom. har upphävts genom L 5.5.2017/249 . (5.5.2017/249)

Passagerarna är skyldiga att iaktta föreskrifter om ordning och säkerhet under resan.

Bestämmelser om tvångsmedel finns i 13 kap. 18 och 19 § i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011) . Vad som i nämnda 19 § bestäms om arbetstagare gäller också passagerare. (17.6.2011/768)

Passagerare får ta med sig resgods i skälig omfattning. Om passageraren känner till att hans eller hennes resgods kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom, ska passageraren före resans början upplysa transportören om detta. Detsamma gäller om resgodset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Om resgods är av sådan beskaffenhet ska detta om möjligt utmärkas på godset innan resan börjar. (5.5.2017/249)

Transportören har rätt att vägra passageraren att föra med sig resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom.

Om sådant resgods har tagits ombord utan att transportören kände till dess beskaffenhet, får transportören efter omständigheterna föra i land, oskadliggöra eller förstöra resgodset utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller om resgodset, efter att ha tagits ombord med transportörens kännedom om dess beskaffenhet, senare visar sig medföra sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att behålla det ombord.

När resgods har orsakat skada för transportören eller skada på fartyget är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att passageraren eller någon som passageraren svarar för har gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

6 § har upphävts genom L 5.5.2017/249 .

Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätter eller om fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, ska transportören se till att passageraren och passagerarens resgods transporteras till bestämmelseorten på något annat lämpligt sätt och bära kostnaderna för detta. Om transportören underlåter att göra detta har passageraren rätt att häva avtalet.

Om passageraren måste uppehålla sig i land på grund av haveri eller någon annan omständighet som rör fartyget, ska transportören på lämpligt sätt sörja för passagerarens uppehälle och bära kostnaderna för detta, om inte något annat följer av fartygspassagerarförordningen.

Om passageraren inte påbörjar resan eller avbryter den, ska den avtalade transportavgiften dock betalas, utom när passagerarens underlåtenhet att påbörja eller fullfölja resan beror på att han eller hon har insjuknat eller avlidit eller när det finns någon annan skälig anledning och transportören har underrättats om detta inom rimlig tid.

Om passageraren enligt 1 mom. är skyldig att betala den avtalade transportavgiften, ska denna dock sättas ned med ett skäligt belopp, om transportören har medfört en annan passagerare i hans eller hennes ställe eller på något annat sätt har begränsat eller kunde ha begränsat sin skada.

Visar det sig sedan befordringsavtalet har ingåtts att resan skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att en sådan fara har ökat väsentligt, har vardera parten rätt att frånträda befordringsavtalet även om resan har börjat. Frånträds avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.

Om passageraren avbryter resan på grund av ett förhållande som avses i 8 § 1 mom. eller om transportavtalet hävs enligt 7 § 1 mom. eller, sedan resan har börjat, enligt 9 §, ska transportavgiften betalas med avdrag för det belopp som bestäms med beaktande av den återstående och den avtalade resans längd, tidsåtgång och kostnader.

Om transportören har tagit emot betalning utöver vad transportören har rätt till enligt 1 mom., ska denne betala tillbaka överskottet.

Transportören är ansvarig för skada som uppstår till följd av att passageraren försenas, om skadan har orsakats genom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för.

Om en passagerare har betalats ersättning med stöd av fartygspassagerarförordningen, ska ett avdrag för den ersättningen göras på det skadestånd som betalas med stöd av 1 mom.

Transportören är ansvarig för skada till följd av att resgods försenas, om skadan har orsakats genom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för.

Har passageraren medverkat till skada som avses i 11 eller 12 §, kan skadeståndet jämkas enligt vad som stadgas i 6 kap. 1 § skadeståndslagen.

För att gå fri från ansvarighet måste transportören visa att en skada som avses i 11 eller 12 § inte har orsakats genom fel eller försummelse av transportören eller någon som transportören svarar för.

Transportörens ansvar för skada vid försening enligt 11 § är begränsat till 4 150 särskilda dragningsrätter (Special Drawing Right, SDR) för varje passagerare.

Vid försening av resgods ska ansvarigheten inte överstiga

I 1 och 2 mom. nämnda begränsningsbelopp avser det sammanlagda ansvaret för alla skador som har inträffat under en och samma resa. Beloppen inbegriper inte ränta och rättegångskostnader.

Med särskild dragningsrätt avses den beräkningsenhet som anges i 23 kap. 2 §.

Transportören och passageraren kan genom uttrycklig skriftlig överenskommelse avtala om en högre ansvarsgräns än vad som anges i 15 §.

Transportören har rätt att för en skada som beror på försening av passagerare eller resgods göra avdrag på högst 20 SDR som passagerarens självriskandel.

Transportören har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 15 och 16 § om begränsning av ansvarigheten, om det visas att transportören själv har orsakat den skada som beror på förseningen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Om transporten helt eller delvis utförs av någon annan än transportören, är transportören dock ansvarig för en skada som avses i 11 och 12 § som om transportören själv hade utfört hela transporten. Detta kapitel gäller då i tillämpliga delar.

Den som i det fall som avses i 1 mom. utför transporten är ansvarig för sin del av transporten enligt samma regler som gäller för transportören. Om transportören har åtagit sig ansvar utöver vad som avses i detta kapitel, är den som utför transporten inte bunden av detta, om denne inte skriftligen har samtyckt till det.

I den utsträckning både transportören och den som avses i 1 mom. är ansvariga svarar de solidariskt.

Vad som föreskrivs i detta kapitel om frihet från eller begränsning av transportörens ansvarighet gäller även om talan mot transportören inte grundas på transportavtalet.

Om talan förs mot någon som transportören svarar för enligt 7 kap. 1 § eller 18 § i detta kapitel, har denne rätt till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som transportören. De ersättningsbelopp som transportören och den som transportören svarar för ska betala får inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 15 §.

Vad som föreskrivs i 2 mom. gäller inte till förmån för den som visas själv ha orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.

Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare får väckas endast av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller, vid dödsfall, av den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. skadeståndslagen.

Ett avtalsvillkor är ogiltigt om det avviker från bestämmelserna i 4 § 2 och 3 mom. i detta kapitel eller inskränker passagerarens rättigheter enligt 5 § 3 mom. eller 7–20 § i detta kapitel eller enligt 19 kap. 1 § 1 mom. 3 eller 5 punkten eller 21 kap. 5 §. Övriga bestämmelser i detta kapitel tillämpas endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja.

På ett avtal om transport inom Finland tillämpas de tvingande bestämmelserna om passagerarnas rättigheter i bilaga I till Atenförordningen och i denna lag, oberoende av vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på avtalet.

Trots bestämmelserna i 21 § får transportören förbehålla sig frihet från ansvarighet enligt 11 och 12 § i fråga om passagerare för tiden innan passageraren går ombord och efter det att han eller hon har gått i land. Ett sådant förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyget och land när transporterna ingår i biljettpriset eller utförs med ett transportmedel som transportören ställer till förfogande.

I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren medfört fordon kan transportören genom avtal förbehålla sig frihet från ansvarighet enligt 12 § för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan transport till eller från fartyget som avses i 1 mom. och inte heller för den tid då handresgodset har tagits omhand av transportören medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj eller en annan hamnanläggning.

Om det är avtalat att en bestämd del av transporten ska utföras av någon annan än transportören, får transportören, om den andre är namngiven, förbehålla sig frihet från ansvarighet för förseningsskada orsakad av en händelse under den del av transporten som utförs av den andre. Detsamma gäller om passageraren enligt transportavtalet har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än transportören för transporten.

Om behörig domstol för tvist som rör ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods stadgas i 21 kap. 5 §.

Om preskription stadgas i 19 kap. 1 §.

Ett utländskt fartyg som anlöper eller lämnar en hamn inom finskt territorium och som har tillstånd att transportera fler än tolv passagerare ska ha en försäkring eller säkerhet enligt artikel 4 a i bilaga I till Atenförordningen, om inte något annat följer av 1 § 3 mom. i detta kapitel. Försäkringsskyldigheten gäller dock inte ett fartyg som ägs av en främmande stat.

Transport- och kommunikationsverket ska på ansökan utfärda ett certifikat över giltighetstiden för den försäkring eller säkerhet som avses i artikel 4 a i bilaga I till Atenförordningen, till den registrerade ägaren av ett fartyg som har antecknats i trafik- och transportregistret eller i det fartygsregister som förs av Statens ämbetsverk på Åland. Transport- och kommunikationsverket kan även utfärda ett certifikat över uppfylld försäkringsplikt, om fartyget inte är registrerat i en fördragsslutande stat.

Transport- och kommunikationsverket ska återkalla ett certifikat, om de villkor enligt vilka det har utfärdats inte längre uppfylls.

Certifikatet ska medföras ombord på fartyget och en kopia av certifikatet ska lämnas i förvar hos Transport- och kommunikationsverket. Fartyget får inte användas för sjöfart utan ett sådant certifikat.

För certifikat som avses i denna paragraf tas det ut en avgift i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten.

Närmare bestämmelser om certifikat som avses i denna paragraf utfärdas genom förordning av statsrådet.

Transport- och kommunikationsverket ska övervaka att artikel 4 a i bilaga I till Atenförordningen iakttas.

Transport- och kommunikationsverket har rätt att förbjuda ett fartygs avgång och avbryta dess resa om fartyget inte medför ett sådant certifikat som krävs enligt artikel 4 a i bilaga I till Atenförordningen.

26 § har upphävts genom L 4.5.2018/337 .

27 § har upphävts genom L 4.5.2018/337 .

28 § har upphävts genom L 4.5.2018/337 .

I detta kapitel avses med

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas när tvistemål som gäller bärgning behandlas i en finsk domstol eller genom skiljeförfarande som äger rum i Finland.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas också om det bärgade fartyget och det fartyg som utförde bärgningen har samma ägare.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas på bärgning som genomförs eller kontrolleras av myndigheter endast till den del bestämmelser eller föreskrifter därom inte finns någon annanstans. Bärgare som har deltagit i sådana bärgning har dock rätt till bärgarlön eller särskild ersättning enligt detta kapitel.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på fast förankrade eller flytande plattformar eller på flyttbara havsborrningsenheter, när plattformarna eller enheterna finns på en plats där de används för undersökning, utvinning eller produktion som avser havsbottnens mineraltillgångar.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte heller på fartyg eller egendom som avses i lagen om fornminnen (295/1963) , om inte något annat har överenskommits särskilt.

Genom avtal kan avvikas från bestämmelserna i detta kapitel. Genom avtal är det dock inte möjligt att inskränka den skyldighet att hindra eller begränsa miljöskada som enligt detta kapitel ankommer på bärgaren, befälhavaren, redaren eller ägaren till fartyget eller till någon annan egendom. I 11 § 5 mom. bestäms om giltigheten hos vissa avtal om fördelning av bärgarlön.

Befälhavaren är behörig att på fartygsägarens vägnar ingå avtal om bärgning. Fartygets ägare, redare och befälhavare är var för sig behöriga att ingå avtal om bärgning för den som äger egendom som finns eller har funnits ombord.

Ett avtal om bärgning eller ett villkor i ett sådant avtal får jämkas eller lämnas utan avseende, om avtalet ingicks under påtryckning eller hot om fara och avtalet eller villkoret är oskäligt, eller om bärgarlönen eller den särskilda ersättningen enligt avtalet inte står i rimligt förhållande till det utförda bärgningsarbetet.

Vad som bestäms i 10 § 3 mom. skall iakttas också när avtal om bärgning har ingåtts.

I förhållande till fartygets ägare och redare samt ägaren till någon annan egendom som bärgningen avser är bärgaren skyldig att

I förhållande till bärgaren är fartygets ägare, redare och befälhavare samt ägaren till någon annan egendom som omfattas av bärgningen skyldiga att

Bärgaren har rätt till bärgarlön, om bärgningen har lett till ett nyttigt resultat. Bärgarlönen får inte bestämmas till högre belopp än värdet av det bärgade fartyget och annan bärgad egendom. Ränta och rättegångskostnader skall inte räknas in i bärgarlönen.

Räddning av människor ger inte som sådan rätt till bärgarlön. Den som i samband med bärgningen har räddat människor har dock rätt till en skälig andel av den bärgarlön eller den särskilda ersättning som tillkommer bärgaren.

Utan hinder av 1 mom. får krav framställas på särskild ersättning enligt 9 §.

Bärgarlönen skall bestämmas så att den uppmuntrar till bärgning och med beaktande av följande omständigheter:

Bärgarlönen skall betalas av fartygsägaren och ägaren till annan egendom i förhållande till värdet av det som bärgades för var och en av dem.

Vid fördelningen av bärgarlön mellan flera bärgare skall de omständigheter som anges i 6 § beaktas.

Om bärgaren har utfört bärgningsarbete avseende ett fartyg som självt eller genom sin last har hotat att orsaka miljöskada, har bärgaren rätt till särskild ersättning för sina kostnader av fartygsägaren och redaren. Särskild ersättning skall dock betalas endast i den mån ersättningen överstiger den bärgarlön som bestäms enligt 6 §.

Om bärgaren under sådana omständigheter som avses i 1 mom. har hindrat eller begränsat miljöskada, kan den särskilda ersättningen höjas med ett belopp som motsvarar högst 30 procent av bärgarens kostnader. Ersättningen kan dock höjas med högst 100 procent av bärgarens kostnader, om det anses skäligt. De omständigheter som anges i 6 § skall härvid beaktas.

Med bärgarens kostnader avses de skäliga utgifter som bärgaren har haft för bärgningsarbetet samt en rimlig ersättning för utrustning och personal som med fog har använts under arbetet. Vid bestämmandet av ersättningen skall omständigheterna i 6 § 8–10 punkten beaktas.

Om bärgaren av vårdslöshet har låtit bli att hindra eller begränsa miljöskada, kan den särskilda ersättningen förvägras honom helt eller delvis.

Den som handlar enligt ett avtal som har ingåtts innan fara uppstod har rätt till bärgarlön eller särskild ersättning endast om de vidtagna åtgärderna har gått utöver vad som skäligen kan anses omfatta fullgörelse av avtalet.

Den som medverkat vid bärgningen trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets ägare, redare eller befälhavare har inte rätt till bärgarlön eller särskild ersättning. Rätt till bärgarlön eller särskild ersättning finns inte heller, om ägaren till annan egendom som är i fara och inte finns eller har funnits på fartyget, uttryckligen och befogat förbjudit deltagande i bärgningen.

Bärgarlönen eller den särskilda ersättningen kan förvägras helt eller delvis, om bärgningen har orsakats eller försvårats av fel eller försummelse från bärgarens sida eller om bärgaren vid bärgningen har gjort sig skyldig till bedrägeri eller någon annan ohederlig handling.

Om ett fartyg som är registrerat i Finland har bärgat något under en resa, skall av bärgarlönen först betalas ersättning för skada som genom bärgningen orsakats fartyget, lasten eller någon annan egendom ombord, ersättning för sådana utgifter för bränsle samt för löner och kost till befälhavaren och besättningen som uppkommit på grund av bärgningen, samt ersättning enligt 3 mom.

Av återstoden av bärgarlönen ( nettobärgarlönen ) skall redaren få tre femtedelar. Av resten skall en tredjedel tillfalla befälhavaren och två tredjedelar den egentliga besättningen. Besättningens andel fördelas i förhållande till besättningsmedlemmarnas löner. Befälhavarens andel skall dock alltid vara minst dubbelt så stor som den högst avlönade sjömannens andel. En lots på fartyget har rätt till en andel av bärgarlönen som om han eller hon tillhörde besättningen och, om lotsen inte är anställd hos redaren, hade rätt till en lika stor lön som den främste av styrmännen.

Om en sjöman vid bärgningen har gjort en synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara, kan han eller hon beviljas ersättning utöver det som bestäms i 2 mom. En sjöman som framställer krav på sådan ersättning skall inom tre månader efter det att bärgningen har slutförts anmäla detta hos redaren eller befälhavaren.

Om det finns särskilda skäl, såsom ändamålet med fartygets resa eller sättet att beräkna lön eller ersättning till dem som arbetar i fartygets tjänst, får bärgarlönen fördelas på något annat sätt än det som anges i 1–3 mom.

Ett avtal om att en mindre del än vad som föreskrivs i denna paragraf av den bärgarlön som eventuellt kan förtjänas med fartyget skall tillfalla befälhavaren eller besättningen är ogiltigt, om det inte är fråga om ett fartyg som bedriver bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat för detta eller om det inte är fråga om ett avtal som gäller en viss bärgning och som har ingåtts i samband med påmönstring.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas på fördelningen av bärgarlön som tillkommer ett finskt statsfartyg också när fartyget används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift. Befälhavarens andel av bärgarlönen betalas dock till befälhavarens förman eller någon som jämställs med förmannen, om denne när bärgningen inletts har övertagit befälet ombord. Fartygets ordinarie befälhavare får sin bärgarlön av den besättningen tillkommande andelen i förhållande till sin lön. Staten kan utan ansvarighet mot de ombordvarande avstå från bärgarlönen i dess helhet. Genom förordning av statsrådet bestäms närmare om löner som skall beaktas vid fördelning av den del av bärgarlönen som tillfaller de ombordvarande, om fördelning av andelar mellan olika statsfartyg samt om avstående från den bärgarlön som tillkommer ett fartyg.

På fartyg som är registrerade någon annanstans än i Finland tillämpas i fråga om fördelningen av bärgarlön lagstiftningen i den stat där fartyget är registrerat. Om bärgningen inte har utförts från ett fartyg, skall bärgarlönen fördelas enligt den lagstiftning som är tillämplig på avtalet mellan bärgaren och hans anställda.

På begäran av bärgaren skall den som är betalningsskyldig enligt bestämmelserna i detta kapitel ställa säkerhet för betalningen av bärgarlönen och den särskilda ersättningen. Säkerheten skall täcka även ränta och rättegångskostnader. När en sådan säkerhet har ställts får bärgaren inte göra gällande sjöpanträtt för kravet på bärgarlön.

Det bärgade fartygets ägare och redare skall medverka till att lastägaren, innan lasten lämnas ut, ställer säkerhet för de krav som riktas mot honom. Säkerheten skall täcka ränta och rättegångskostnader.

Det bärgade fartyget eller annan bärgad egendom får inte utan bärgarens samtycke flyttas från den hamn eller plats dit egendomen först har förts efter bärgningen, om inte säkerhet har ställts för bärgarens krav.

Om fartyget blir uppehållet eller ägaren till egendom inte får ut egendomen på grund av att bärgaren vägrar att godta den säkerhet som erbjudits, men den erbjudna säkerheten anses ha varit tillräcklig och betryggande, skall bärgaren ersätta all den skada som på detta sätt har orsakats.

Den domstol eller skiljedomstol som är behörig att handlägga bärgarens krav får på begäran av bärgaren interimistiskt besluta att ett skäligt förskott på bärgarlönen eller den särskilda ersättningen skall betalas. Om sakens natur det förutsätter kan som villkor för ett sådant förskott ställas att bärgaren ställer säkerhet för det belopp som mottas eller andra villkor som är skäliga med hänsyn till omständigheterna.

Om ett fartyg har bärgat ett annat fartyg som tillhör samma ägare eller dess last, får befälhavaren för det bärgade fartyget inte företräda lastens ägare när krav på bärgarlön ur lasten framställs.

Om det inte genast framgår vem lasten tillhör, skall domstolen på begäran av bärgaren eller försäkringsgivaren förordna en ojävig och sakkunnig god man att företräda lastägaren i allt som angår krav på bärgarlön för lasten. Detsamma gäller om lastägaren inte anträffas utan svårighet eller tidsspillan.

Bestämmelserna i detta kapitel kan inte åberopas som grund för kvarstad eller någon annan säkringsåtgärd avseende en sådan last tillhörande en främmande stat som används uteslutande för andra än kommersiella ändamål och som vid tidpunkten för bärgningen åtnjuter immunitet enligt allmänt erkända principer i folkrätten.

Bestämmelserna i detta kapitel kan inte åberopas som grund för kvarstad eller någon annan säkringsåtgärd avseende en last som har skänkts av en stat för humanitära ändamål, om staten i fråga har åtagit sig att betala för bärgning av lasten.

Med tanke på upprättandet av ersättningsutredningar som baserar sig på sjöförsäkring och andra uppgifter enligt 3 § finns det en självständig dispaschörsbefattning som är oberoende av näringsidkare inom sjöfarten och försäkringsbranschen. Dispaschören utnämns av statsrådet.

Behörighetsvillkor för en dispaschör är annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt, intyg om behörighet som dispaschör, god förtrogenhet med försäkrings- och skadeståndsrätt och de uppgifter som ingår i befattningsbeskrivningen samt kunskaper i finska, svenska och engelska som behövs för uppgiften.

Som dispaschör kan inte utnämnas en person som är i konkurs eller vars handlingsbehörighet har begränsats.

Dispaschören ska sköta sina uppgifter på ett opartiskt och oberoende sätt. På dispaschören tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974) .

Dispaschören har en ställföreträdare som behandlar och avgör de ärenden i vilka dispaschören är jävig. På dispaschörens ställföreträdare tillämpas vad som föreskrivs om dispaschören.

Om inte något annat har överenskommits, ska dispaschören

Om försäkringsgivaren och försäkringstagaren i försäkringsvillkoren har avtalat att det vid meningsskiljaktigheter i anknytning till båtförsäkring kan begäras en ersättningsutredning av dispaschören, ska dispaschören även i detta fall på begäran av försäkringsgivaren, försäkringstagaren eller den försäkrade ge en ersättningsutredning. Försäkringsgivaren ska när denna lag har trätt i kraft underrätta försäkringstagaren eller den försäkrade om möjligheten att i försäkringsavtalet inkludera ett villkor enligt detta moment om att meningsskiljaktigheter avgörs genom en ersättningsutredning av dispaschören.

Dispaschören ger på begäran av försäkringsgivaren, försäkringstagaren eller den försäkrade utlåtanden i andra ärenden i anknytning till båtförsäkring än sådana som avses i 1 mom. 2 punkten eller 2 mom.

Dispaschören upprättar de i 3 § 1 mom. 1 och 2 punkten samt i 2 mom. avsedda ersättningsutredningarna med iakttagande av detta kapitel.

Om inte något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, upprättar dispaschören ersättningsutredningen med iakttagande av vad som i lagen om skiljeförfarande (967/1992) föreskrivs om förfarandet vid skiljeförfarande.

Ett ärende som gäller ersättningsutredning inleds genom en ansökan till dispaschören. I ansökan ska ingå

Ansökan avbryter preskriptionen av den skuld som avses i den i enlighet med 11 § i lagen om preskription av skulder (728/2003) .

Dispaschören ska upprätta en ersättningsutredning inom 60 dagar från det att dispaschören av dem som har del i saken har fått alla de uppgifter som dispaschören anser vara behövliga. Dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden i vittomfattande och svåra ärenden.

I den av dispaschören upprättade ersättningsutredningen ska ingå

Dispaschören ska underteckna ersättningsutredningen och sända den till parterna. Bestämmelser om ändringssökande finns i 21 kap. 8 §. Till ersättningsutredningen ska fogas anvisningar för sökande av ändring.

I en begäran om utlåtande till dispaschören i ett ärende som avses 3 § 3 mom. ska ingå

Dispaschören ger sitt utlåtande efter att ha hört parterna i försäkringsavtalet och den försäkrade och efter att ha satt sig in i det material som parterna presenterat. Dispaschören ska ge sitt utlåtande inom 30 dagar från det att dispaschören av parterna har fått alla de uppgifter som dispaschören anser behövliga. Dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden i vittomfattande och svåra ärenden.

I dispaschörens utlåtande ska det ingå en redogörelse av den fråga som begäran om utlåtande gäller samt den juridiska bedömningen av frågan jämte motiveringar. Dispaschören ska underteckna utlåtandet och sända det till parterna. Utlåtandet binder inte parterna och är inte heller verkställbart. I utlåtandet får ändring inte sökas.

Bestämmelser om förfarandet i ärenden som avses i 3 § 1 mom. 3–6 punkten finns i 17 kap. 7 §.

Dispaschören ska meddela de avgöranden som avses i 3 § 1 mom. 3 och 4 punkten inom tre månader från det att dispaschören av parterna har fått alla de uppgifter som dispaschören anser behövliga. Dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden i vittomfattande och svåra ärenden.

Dispaschören fastställer beloppet på den ersättning som betalas för dennes arbete och utgifter i de ärenden som dispaschören behandlat. Ersättningen ska med hänsyn till ärendets omfattning och svårighetsgrad vara rimlig.

Försäkringsgivaren är skyldig att betala dispaschörens ersättning för upprättande av ersättningsutredningar som avses i 3 § 1 mom. 1 och 2 punkten samt 2 mom., såvida inte den försäkrades eller försäkringstagarens ansökan har varit uppenbart ogrundad, och den som begär utlåtande för upprättandet av ett utlåtande som avses i 3 § 3 mom. Ersättningen för det i 3 § 1 mom. 5 punkten avsedda verkställandet av utredning och fördelning av gemensamt haveri betalas solidariskt av parterna i det gemensamma haveriet.

I andra ärenden avgör dispaschören hur ersättningsskyldigheten fördelas mellan parterna med beaktande i tillämpliga delar av 21 kap. i rättegångsbalken.

Bestämmelser om ändringssökande finns i 21 kap. 8 § i denna lag.

I ärenden som behandlats av dispaschören iakttas lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007) .

I fråga om skada, förlust och kostnad vid gemensamt haveri och fördelningen därav tillämpas om inte något annat avtalas York-Antwerpen-reglerna av 1974 enligt vad som närmare stadgas genom förordning.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri ska, om något annat inte avtalas, göras genom dispasch i det land och på den ort redaren bestämmer. Dispasch upprättas i Finland av en dispaschör.

Skador som i gemensamt haveri har orsakats fartyg eller dess tillbehör skall, om inte något annat avtalas, värderas av besiktnings- och värderingsmän, som har utsetts enligt 18 kap. 17 §, på den ort där reparation verkställs, om sådan görs under resan, och i övrigt på den ort där resan slutar. I fråga om skada på last skall värdering ske senast på den ort där lasten lossas.

Redaren eller den som i redarens ställe handhar fartygets drift skall utan dröjsmål hos dispaschören begära om upprättande av dispasch och uppge namn och adress på kända sakägare.

Var och en som haveriet rör skall utan dröjsmål lämna till dispaschören alla de handlingar som denne anser nödvändiga för utredningen och fördelningen och i övrigt lämna dispaschören behövliga upplysningar.

Skall haveribidrag betalas av last eller något annat gods, svarar ägaren med godset men inte personligen.

Om redarens rätt att hålla inne gods som svarar för haveribidrag stadgas i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om godset lämnas ut utan att dess ägare åtar sig personlig ansvarighet för haveribidraget eller utan att ställa säkerhet när ett sådant krav framställs, svarar redaren för haveribidraget i förhållande till de övriga som har del i haveriet.

Har en skada, förlust eller kostnad orsakats fartyget eller lasten genom en olyckshändelse och skall den inte hänföras till gemensamt haveri eller enligt 13 kap. 15 § 3 mom. eller 14 kap. 40 § fördelas enligt samma grunder, faller den som enskilt haveri på de föremål som har drabbats av skadan eller förlusten eller som har orsakat kostnaden.

Om kostnader som skall hänföras till enskilt haveri har blivit gjorda gemensamt för fartyget och lasten eller en viss del av lasten eller också för delar av lasten som tillhör olika ägare, skall kostnaderna fördelas på de föremål för vilka de tillkommit enligt de grunder som gäller för gemensamt haveri. En kostnad för bärgning av last fördelas på lastens värde och den frakt som skall betalas för godset.

Utredning och fördelning av haveri enligt 2 mom. skall göras genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet.

När dispasch begärs skall dispaschören så snart som möjligt genom kungörelse i officiella tidningen uppmana dem som har del i haveriet att inom en viss förelagd kort tid skriftligen hos dispaschören framställa sina yrkanden och anföra de skäl och ge in de handlingar de vill åberopa. Om en ingiven handling är ofullständig, skall dispaschören, så fort det kan ske, inbegära nödvändig upplysning av den som har gett in handlingen.

Sedan den i kungörelsen förelagda tiden har löpt ut eller, om fullständiga handlingar inte har inlämnats inom den tiden, så snart detta har skett, ska dispaschören utan dröjsmål och senast tre månader därefter på en dag som ges till känna genom anslag på tingsrättens anslagstavla och kungörelse i officiella tidningen, utge dispaschen i två exemplar och försedd med anvisningar om ändringssökande. Dispaschören kan förlänga den föreskrivna tiden i vittomfattande och svåra ärenden. Bestämmelser om ändringssökande finns i 21 kap. 8 §. (4.6.2021/480)

Dispaschören skall underrätta parterna eller deras ombud om den kungörelse som avses i 1 mom. och om den anslagsdag som avses i 2 mom., om deras boningsort är känd.

Ett meddelande som avses i 3 mom. och i 21 kap. 8 § 2 mom. får skickas per brev.

Om gods som har blivit upptaget till ersättning i dispaschen såsom förlorat fås tillbaka eller om skada, förlust eller kostnad som har tagits upp till fördelning senare har blivit ersatt av den som är ersättningsskyldig, skall dispaschen rättas därefter genom en tilläggsberäkning. Upprättande av dispaschen får dock inte fördröjas enbart på grund av att det kan finnas möjlighet att få ett uppoffrat föremål tillbaka eller ersättning för en skada, förlust eller kostnad.

Dagböcker som avses i denna lag är skeppsdagbok, maskindagbok, kombinerad skepps- och maskindagbok, körjournal, dagbok för fiskefartyg och radiodagbok. Straffbestämmelserna i 20 kap. tillämpas inte på körjournal och radiodagbok. Bestämmelser om dagböcker som anknyter till förhindrande av miljöförstöring och som ska föras på fartyg finns i miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009) .

Skeppsdagbok och maskindagbok ska föras på fartyg i internationell fart med en bruttodräktighet på minst 500. Om bruttodräktigheten för fartyg i internationell fart understiger 500, kan det i stället för separat skeppsdagbok och maskindagbok föras en kombinerad skepps- och maskindagbok. För fartyg i internationell fart med en bruttodräktighet som understiger 100 kan det i stället för ovan nämnda dagböcker föras körjournal.

På fartyg i inrikes fart med en bruttodräktighet på minst 300, eller som transporterar minst 100 passagerare, ska det föras en kombinerad skepps- och maskindagbok eller separat skeppsdagbok och maskindagbok. Om resan mellan hamnarna varar högst 20 minuter, kan det på fartyget i stället för ovan nämnda dagböcker föras körjournal. På fartyg i inrikes fart med en bruttodräktighet på minst 150 men under 300 ska åtminstone körjournal föras.

På fiskefartyg vars längd är minst 24 meter ska det föras en kombinerad skepps- och maskindagbok eller separat skeppsdagbok och maskindagbok. På fiskefartyg vars längd är minst 15 meter men under 24 meter ska det föras dagbok för fiskefartyg.

På fartyg som enligt internationella överenskommelser eller Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter ska utrustas med radioutrustning ska det föras radiodagbok.

Dagbok förs med ett av Transport- och kommunikationsverket godkänt elektroniskt system eller manuellt. En elektronisk dagbok kan kombineras med en radiodagbok, lastdagbok, oljedagbok, avfallsdagbok eller annan motsvarande dagbok som förs på fartyget.

Vid hantering av uppgifter som ska föras in i dagboken ska tillgängligheten till och användbarheten för uppgifterna säkerställas. Uppgifterna ska bevaras enhetliga och oförändrade under hela deras bevaringstid. Bevaringen av elektroniska dagböcker ska säkerställas på ett betryggande sätt som förhindrar att uppgifter som förts in i dagboken försvinner eller förstörs till följd av elavbrott eller något annat tekniskt fel.

Redaren ansvarar för att dagböckerna bevaras. De anteckningar som har gjorts i en dagbok ska bevaras i minst tre år från den senaste anteckningen. Bilagor till dagböcker ska bevaras i minst tre år räknat från datumet i bilagan. Om en rättegång har inletts inom nämnda tid till följd av en händelse som har antecknats i dagboken, ska dagboken bevaras tills avgörandet i ärendet har vunnit laga kraft.

Tillverkaren av ett system för elektroniska dagböcker ska ansöka om godkännande för systemet hos Transport- och kommunikationsverket. Transport- och kommunikationsverket kan utfärda närmare föreskrifter om dagböckers form och bevarande av uppgifter samt om förutsättningarna för godkännande av system för elektroniska dagböcker i enlighet med de krav som fastställts i internationella konventioner.

Fartygets befälhavare ska se till att sådan dagbok som avses i 1 § förs på fartyget. Dagbok förs av den besättningsmedlem som ansvarar för vakthållningen. Dagbok ska föras på fartygets arbetsspråk eller på engelska.

Anteckningarna i dagboken ska göras i kronologisk ordning för varje vakt. Den som för dagbok ska bekräfta sina anteckningar i dagboken genom sitt godkännande. Fartygets befälhavare ska också godkänna dagboksanteckningarna, med undantag för anteckningarna i maskindagboken som ska godkännas av fartygets maskinchef.

Anteckningar i dagboken eller bilagor till dagboken får inte raderas eller göras otydliga. Den som för dagbok ska korrigera sina felaktiga anteckningar med en ny anteckning vid den aktuella punkten i dagboken eller i dess bilaga eller genom att vid sidan av en felaktig bilaga tillfoga en korrekt bilaga. Av en korrigering i dagboken eller dess bilaga ska det framgå tidpunkt och innehåll för korrigeringen och vem som utfört den.

Transport- och kommunikationsverket kan utfärda närmare föreskrifter om förande av dagbok samt om de anteckningar som ska göras i dagboken och om godkännande av dem.

I en skeppsdagbok ska det föras in uppgifter om vad som sker på fartyget under resan och i hamnen. I dagboken ska det dessutom föras in uppgifter som kan vara till nytta för redaren, lastägaren, försäkringsgivaren eller någon annan vars rättigheter kan påverkas av händelser under resan.

I en maskindagbok ska det föras in uppgifter om maskineriets drift och bränslemängden på fartyget.

I en kombinerad skepps- och maskindagbok, körjournal samt dagbok för fiskefartyg ska det, i den omfattning som krävs för respektive dagbok, föras in motsvarande uppgifter som enligt 1 och 2 mom. ska föras in i en skeppsdagbok och maskindagbok.

I en radiodagbok ska det föras in uppgifter om all nödtrafik, iltrafik och varningstrafik samt om andra händelser som har anknytning till radiotrafiken.

Transport- och kommunikationsverket kan meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska föras in i dagböcker och om bilagor till dagböcker.

Envar skall få sådana uppgifter om en dagboks innehåll som hans rätt är beroende av. Då frågan är om en sammanstötning med ett annat fartyg, gäller detta dock endast i en rättegång där talan förs med anledning av sammanstötningen.

Stadgandena i 1 mom. gäller även i fråga om en dagbok förd på ett danskt, norskt eller svenskt fartyg när fartyget befinner sig i en finska hamn.

Känsliga personuppgifter som ingår i en dagbok får lämnas ut endast med den berörda personens samtycke eller om uppgifterna behövs för att uppgöra, framställa, försvara eller avgöra rättsliga anspråk. (28.6.2017/482)

4 mom. har upphävts genom L 28.6.2017/482 . (28.6.2017/482)

Befälhavaren på ett finskt fartyg ska avge sjöförklaring

Sjöförklaring ska avges för ett finskt fartyg också med anledning av en händelse som har inträffat eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift, om Transport- och kommunikationsverket förordnar det eller befälhavaren eller redaren begär det, eller då det är fråga om skada på gods som är av någon betydelse och lastägaren eller lastförsäkringsgivaren begär om sjöförklaring.

Förordnar Transport- och kommunikationsverket eller begär lastägaren eller lastförsäkringsgivaren att sjöförklaring ska avges, ska meddelande om detta ges till befälhavaren eller redaren, som ska göra anmälan enligt 7 § 2 mom.

Bestämmelser om undantag från skyldigheten att avge sjöförklaring i vissa fall finns i 11 § 2 mom. och 14 § 2 mom.

En sjöförklaring avges inför en sjörättsdomstol enligt 21 kap. 1 § för den ort där händelsen har inträffat eller dit fartyget eller befälhavaren först anländer. En sjöförklaring får dock uppskjutas till dess fartyget anlöper en annan hamn, om avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga fördelar därigenom kan uppnås utan att syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Befälhavaren eller redaren ska utan dröjsmål skriftligen underrätta Transport- och kommunikationsverket om ett sådant uppskov och anledningen till detta.

Befälhavaren ska så snart som möjligt själv eller genom ombud anmäla sig hos behörig sjörättsdomstol enligt 1 mom. eller dess ordförande för att avge sjöförklaringen. Anmälan ska vara skriftlig och till den ska fogas en avskrift av den rapport som avses i 8 § och uppgift om hela besättningen och de personer som antas kunna lämna upplysningar i saken, samt om möjligt om alla dem som saken kan angå eller deras ombud.

I Danmark, Norge och Sverige avges sjöförklaring för finskt fartyg inför en domstol som är behörig enligt det landets lag. I övrigt avges sjöförklaring utomlands till sådan finsk beskickning som enligt bemyndigande av utrikesministeriet har behörighet att motta den. Om det lämpligen kan ske ska vid sjöförklaringen delta två av beskickningen tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst finska, danska, norska eller svenska medborgare, mot vilka inte finns jäv som gäller mot domare. På en ort där behörig finsk beskickning inte finns, får sjöförklaring avges inför dansk, norsk eller svensk utlandsmyndighet som enligt sitt hemlands lag får ta emot en sådan förklaring.

Har en sjöförklaring avgetts utomlands eller har undersökning av orsaken till olyckan verkställts av en utländsk myndighet, ska befälhavaren se till att en av behörig myndighet styrkt avskrift av protokollet som uppgjorts vid förrättningen skickas till Transport- och kommunikationsverket och Olycksutredningscentralen.

Har fartyg försvunnit eller förolyckats utan att någon blivit räddad, ska undersökning med anledning av händelsen utföras på fartygets hemort, om inte Transport- och kommunikationsverket bestämmer att undersökningen hålls på någon annan ort.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av bestämmelserna om sjöförklaring utfärdas genom förordning.

Fartygets befälhavare ska, i sådana fall som avses i 6 §, utan dröjsmål för sjöförklaring avge skriftlig rapport om händelsen till Transport- och kommunikationsverket eller, om fartyget är utomlands, till närmaste i 7 § 3 mom. avsedda finska beskickning i utlandet.

Skriftlig rapport som gäller sammanstötning med ett annat fartyg får inte delges motparten förrän sjöförklaring med anledning av händelsen tas upp till behandling av rätten eller någon annan behörig myndighet.

En finsk beskickning i utlandet som har tagit emot en skriftlig rapport som avses i denna paragraf ska, så snart behovet av rapporten upphört, utan dröjsmål skicka den till Transport- och kommunikationsverket.

Transport- och kommunikationsverket kan utfärda närmare föreskrifter om den skriftliga rapport som avses i denna paragraf och om dess innehåll.

När anmälan om avgivande av sjöförklaring har gjorts enligt 7 § ska sjörättsdomstolen, om möjligt enligt befälhavarens önskan, sätta ut tiden för sammanträdet för upptagande av sjöförklaring inför rätta och förelägga befälhavaren att därvid visa upp fartygets dagböcker och kladdar till dem i original där sådana förts och de finns i behåll, och även andra handlingar eller föremål som kan ge upplysning i saken, samt i fråga om hörande anmäla för rätten de personer som antas bäst kunna lämna upplysning i saken. Tiden för sammanträdet ska kungöras på rättens anslagstavla eller, om det kan ske utan dröjsmål, genom särskilt meddelande anmälas till de personer som saken kan angå eller deras ombud på orten samt Transport- och kommunikationsverket och allmänna åklagaren.

Ett föreläggande som avses i 1 mom. får, om det prövas nödvändigt, förenas med vite.

De sakkunniga ska utan dröjsmål underrättas om anmälan till upptagande av sjöförklaring. De ska ta del av de handlingar som har fogats till anmälan samt, om det finns tid för det, för sjörättsdomstolen före sammanträdet ange de frågor som bör utredas från sjöteknisk, maskinteknisk eller annan synpunkt med hänsyn till olyckans art.

Vid behandlingen av en sjöförklaring skall rätten försöka få en fullständig utredning om händelsen och dess orsaker. Vid förhandlingens början skall innehållet i fartygets dagböcker och i kladdar till dem i behövliga delar jämföras med varandra och med det exemplar av rapporten enligt 8 § som har fogats till anmälan. Därefter skall först befälhavaren och sedan de personer som har inkallats för att höras i saken, var för sig avge, om det är möjligt, en sammanhängande berättelse om händelsen. Är någons berättelse ofullständig eller obestämd, skall rätten försöka klarlägga vad denne verkligen har iakttagit i fråga om händelsen. Sedan samtliga berättelser har getts, skall befälhavaren och de närvarande parterna ges tillfälle att yttra sig om dem. Därefter skall rätten, om det inte finns laga hinder, låta befälhavaren och de inkallade personerna med ed eller försäkran bekräfta sina berättelser efter det att de har lästs upp ur protokollet.

Rätten får också till förhöret inkalla andra medlemmar av besättningen än dem befälhavaren har anmält och även andra personer som inte hör till besättningen, samt vid behov förrätta syn på fartyget eller olycksstället, och begära utlåtanden av sakkunniga beträffande frågor som förutsätter särskild sakkunskap. De personer som har inkallats eller anlitats har rätt till ersättning av statsmedel enligt rättens prövning.

Om en sjöförklaring avges på någon annan än i 7 § 1 mom. avsedd ort, skall rätten i protokollet göra en anteckning om orsaken till detta.

Om sjöförklaringen gäller en sammanstötning med ett annat fartyg, får sjörättsdomstolen bevilja uppskov med denna, om sjöförklaringen därigenom kan hållas samtidigt med sjöförklaringen eller motsvarande utredning beträffande det andra fartyget. Ett sådant uppskov får inte beviljas för längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Om syftet med uppskovet inte kan uppnås, ska rätten, om befälhavaren eller redaren för det fartyg, för vilket sjöförklaring först avges begär det och synnerliga skäl inte talar mot det, förordna att sjöförklaringen helt eller delvis ska hållas inom stängda dörrar och att därvid andra än redaren och allmänna åklagaren samt Transport- och kommunikationsverkets representant, Tullen och en representant för Olycksutredningscentralen inte får närvara.

Om en sammanstötning har skett med ett utländskt fartyg för vilket någon utredning som motsvarar sjöförklaringen inte verkställs, är en sjöförklaring inte nödvändig om inte Transport- och kommunikationsverket bestämmer något annat.

I fråga om fartyg med hemort i Danmark, Norge eller Sverige ska behörig finsk domstol uppta sjöförklaring när befälhavaren eller fartygets redare eller en behörig myndighet i fartygets hemland anser det vara nödvändigt. Beträffande annat utländskt fartyg upptas sjöförklaring i ett sådant fall, när det finns skäl till det.

Om Transport- och kommunikationsverket anser att en utredning av en händelse som har inträffat i samband med ett utländskt fartygs drift är nödvändig ur sjösäkerhetssynpunkt och befinner sig fartyget i en finsk hamn, får Transport- och kommunikationsverket förordna att sjöförklaring ska hållas.

Om en myndighet som avses i 1 mom. anser att en sjöförklaring är nödvändig eller om Transport- och kommunikationsverket förordnar att en sjöförklaring ska hållas, ska befälhavaren eller redaren underrättas om detta. En sjöförklaring hålls på anmälan av endera av dem enligt 7 § 2 mom.

Vad som i 10–12 § föreskrivs om sjöförklaring vid domstol gäller i tillämpliga delar sjöförklaring inför en finsk beskickning. Beskickningen får dock inte uppta ed eller försäkran eller utsätta vite.

Ett utdrag ur protokollet som uppgjorts vid behandlingen av sjöförklaringen ska skickas till Transport- och kommunikationsverket utan avgift. Ett protokollsutdrag ges på begäran åt redaren eller befälhavaren.

Om en sjöförklaring anses vara ofullständig i något avseende, får Transport- och kommunikationsverket förordna att den ska kompletteras. Bestämmelserna i 6 § 3 mom. och 7 § har motsvarande tillämpning.

Om en tillfredsställande utredning om en händelse som avses i 6 § finns eller kan väntas bli tillgänglig på något annat sätt, får Transport- och kommunikationsverket godkänna att en sjöförklaring inte hålls eller att den uppskjuts i avvaktan på en sådan utredning.

Fartygets befälhavare eller redare ska utan dröjsmål till Transport- och kommunikationsverket rapportera olyckor och tillbud som denne får kännedom om att ha inträffat på finska fartyg i samband med fartygets drift.

Bestämmelser om sekretess för uppgifter som avses i 1 mom. finns i 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) .

Bestämmelser om rapportering av olyckor och tillbud till Olycksutredningscentralen finns i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser (525/2011) .

Transport- och kommunikationsverket kan utfärda närmare föreskrifter om avgivande av den rapport som avses i 1 mom. och om dess innehåll.

En myndighet får inte vidta rättsliga åtgärder på grund av oöverlagda eller oavsiktliga överträdelser som myndigheten får kännedom om bara på grund av att de har rapporterats med stöd av 15 §, om det inte är fråga om en sådan försummelse av skyldigheter som kan betraktas som grov oaktsamhet eller ett förfarande som är straffbart enligt strafflagen (39/1889) .

Ett rederi, en skeppsredare, fartygets befälhavare eller annan aktör som avses i denna lag får inte på ett diskriminerande sätt bemöta arbetstagare i sin tjänst eller andra personer som lämnar rapporter om eventuella tillbud som de fått kännedom om.

Besiktning och värdering enligt denna lag eller som en redare, en befälhavare eller en sakägare annars vill åberopa som bevis i mål som handläggs enligt denna lag skall förrättas av officiella besiktnings- och värderingsmän, om inte parterna har kommit överens om något annat eller officiella besiktnings- och värderingsmän inte har kunnat anlitas utan större olägenhet.

Till officiella besiktnings- och värderingsmän förordnar sjörättsdomstolen för en bestämd tid, högst tre år i sänder, ett nödvändigt antal sakkunniga personer. Sjörättsdomstolen kan också återkalla ett meddelat förordnande om det finns anledning därtill. De besiktnings- och värderingsmän som sjörättsdomstolen förordnar är behöriga i hela landet med undantag för landskapet Åland.

Vid förordnande av besiktnings- och värderingsmän skall det såvitt möjligt tillses att både kunskap i sjöfart och i skepps- och maskinbyggnad samt varukännedom blir företrädda och att besiktnings- och värderingsmännen har förmåga att ge skriftliga utlåtanden.

För förordnande av besiktnings- och värderingsmän skall sjörättsdomstolen av de yrkesföreningar som saken gäller eller annars på lämpligt sätt begära förslag om personer som har färdighet för ett sådant uppdrag och som är villiga att ta emot uppdraget.

Förrättningsmännen skall vara minst två, ojäviga och utsedda bland sådana officiella besiktnings- och värderingsmän som företräder den sakkunskap förrättningen kräver.

Om flera sakägare begär besiktning och kan de inte enas om förrättningsmännen, skall envar tillkalla lika många.

Förrättningsmännen får förfoga över fartyget och lasten, om det är nödvändigt för att utföra förrättningen noggrant.

Om de som har kallats att förrätta en viss besiktning och värdering anser att denna fordrar sådan sakkunskap att den inte behörigen kan verkställas av dem allena, får de tillkalla sakkunniga att delta i förrättningen. I sådant fall får även någon annan än en officiell besiktnings- och värderingsman anlitas för ändamålet.

Blir det vid besiktningen av ett fartyg fråga om fartyget skall förklaras vara icke iståndsättligt, skall förrättningsmännen anmäla detta till sjörättsdomstolen, som då förordnar en av sina medlemmar att tillsammans med förrättningsmännen pröva och avgöra frågan. Detsamma gäller om en sakägare till sjörättsdomstolen anmäler att en dylik fråga skall prövas av besiktningsmännen.

Förklaras fartyget för icke iståndsättligt, skall detta utan dröjsmål anmälas till sjörättsdomstolen.

Är en sakägare missnöjd med en besiktning och värdering som har förrättats av besiktnings- och värderingsmän som han eller någon annan sakägare har tillkallat, har han rätt att av sjörättsdomstolen begära ny besiktning och värdering, om en sådan ännu kan förrättas. Sjörättsdomstolen skall då förordna en av sina medlemmar samt utöver de ovan nämnda besiktnings- och värderingsmännen minst lika många andra officiella besiktnings- och värderingsmän att tillsammans verkställa den nya förrättningen.

En officiell besiktnings- och värderingsman är skyldig att föra förteckning över de förrättningar som han kallats att utföra, tiden för förrättningen, den eller de besiktnings- och värderingsmän som tillsammans med honom har förrättat den, samt hos vilken av dem förrättningsinstrumentet i original förvaras.

En avskrift av instrumentet skall mot lösen ges till en sakägare som begär det.

Om fartyget finns utomlands när besiktning eller värdering är nödvändig, skall vad som där gäller om sådan förrättning iakttas.

Har fartyget under resan lidit skada som föranleder betydande iståndsättning eller längre uppehåll, skall befälhavaren anordna besiktning och värdering av fartyget. Besiktnings- och värderingsmännen skall uppskatta den uppkomna skadan och värdet av fartyget i skadat skick, och även ge utlåtande om de åtgärder som bör vidtas för att avhjälpa skadan, samt beräkna nödvändiga kostnader för detta. Om fartyget sätts i stånd, skall sedan arbetet har avslutats genom en ny besiktning granskas om fartyget är i ett sådant skick att den planerade resan kan utföras.

Har lasten under resan lidit betydande skada eller finns det anledning att befara att lasten är i ett sådant tillstånd att särskilda åtgärder är nödvändiga för dess bevarande eller är lossning nödvändig på grund av skada på fartyget, skall befälhavaren anordna besiktning av lasten. Om lasten anses vara skadad, skall förrättningsmännen avge utlåtande om den orsak som kan antas ha orsakat skadan samt föreslå de åtgärder som bör vidtas.