228/1929

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret, efter ty nedan i detta kapitel stadgas.

Stadgandena i detta kapitel gälla ej i fråga om formbundna avtal, ej heller beträffande avtal, för vilkas slutande erfordras utgörande av en prestation åt andra kontrahenten, och lända i övrigt till efterrättelse blott såvitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

Har anbudsgivaren bestämt viss tid för avgivande av svar, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa.

Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat, sagda dag oräknad, eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat å avgångsortens telegrafanstalt för befordran till anbudstagaren. Är i brevet ej datum utsatt, skall brevet anses vara dagtecknat den dag poststämpeln utvisar.

Å anbud, som göres muntligen, skall, om anbudet antages, svar omedelbart avgivas, där icke anstånd för dess avgivande medgivits; sker det ej, anses anbudet vara avslaget.

Göres anbud i brev, telegram eller eljest på sådant sätt, att svar icke kan omedelbart erhållas, måste, där tid för svar icke utsatts, antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i telegram eller på annat sätt, som hänvisar på anbudsgivarens önskan om skyndsamt svar, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.

Antagande svar, sam för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt, av den, som avgav svaret, gjort anbud.

Vad i 1 momentet är sagt, äge dock icke tillämpning, om den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest gällt, ej gått till ända.

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillagg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad i 1 momentet är sagt, äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och anbudsgivaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det anses anbudet förfallet.

Auktionsbud binder den bjudande intill dess auktionen i fråga om det föremål budet avser är avslutad eller överhud, som icke strax avvisats, blivit gjort. Den, som stannat för högsta budet, äger, om säljaren icke förbehållit sig anstånd för avgivande av svar, omedelbart erhålla besked, huruvida hans bud antages eller icke. Sker utrop till ovillkorlig försäljning och stannar någon annan än säljaren själv för högsta budet, vare köp med honom slutet; äro två eller flere om budet, äger säljaren välja dem emellan.

Sker auktion med avslag, skall vad i 1 momentet om högre eller högsta bud är stadgat äga motsvarande tillämpning å lägre eller lägsta bud.

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot föreskrifter, som fullmaktsgivaren givit honom, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen överskred sin befogenhet.

Grundar sig fullmakten allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.

Fullmakt, som blivit av fullmaktegivaren i tidning kungjord, återkallas genom tillkännagivande i samma tidning. Annorledes allmänneligen kungjord fullmakt återkallas genom att återkallandet offentliggöres i samma ordning som kungörandet av fullmakten ägt rum.

Kan fullmakten ej återkallas på sätt i 1 momentet är sagt, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara.

Fullmakt, som avses i 10 § 2 mom., återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnad från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.

Fullmakt, vilken grundar sig å skriftlig handling, som utgivits till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra fullmaktshandlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.

Äro flere av stadgandena i 12–15 §§, vart för sig, tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas. Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 12 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

Gör fullmaktsgivaren sannolikt, att fullmaktshandling förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter, må handlingen förklaras kraftlös.

Ansökan om att en fullmaktshandling skall förklaras utan verkan skall göras till tingsrätten på den ort där sökanden är bosatt. Saknar sökanden boningsort i Finland, kan ansökan göras till tingsrätten på sökandens vistelseort eller till Helsingfors tingsrätt. Om ansökan bifalls, skall tingsrätten i den officiella tidningen införa en kungörelse enligt vilken handlingen blir utan verkan efter en viss tid. Denna tid kan bestämmas till högst 14 dagar efter kungörelsen i officiella tidningen. Genast efter att den utsatta tiden har löpt ut skall tingsrätten förklara fullmakten vara utan verkan, om hinder inte föreligger. Tingsrätten kan också vid behov på sökandens bekostnad en eller flera gånger införa kungörelsen i någon dagstidning innan den införs i den officiella tidningen. (1.11.1996/810)

Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa.

Har fullmaktsgivaren särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter fullmaktsgivaren det, må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

Har fullmaktsgivaren, utan att i den uti 12–18 §§ stadgade ordning bringa fullmakten till upphörande, tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för såvitt ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen. Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller kan anses hava bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen, då han företog rättshandlingen, ägde eller kan anses hava bort äga vetskap om dödsfallet och dess förenämnda betydelse.

Där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, äge rättshandling, som, efter vad i 1 momentet sagts, är gällande mot dödsboet, icke mot borgenärerna annan verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.

Om fullmaktsgivarens handlingsbehörighet begränsas, har en rättshandling som den befullmäktigade företar ingen annan verkan än den skulle ha haft om fullmaktsgivaren själv hade företagit den.

Om fullmaktsgivarens egendom överlämnas till konkurs, har en rättshandling som fullmäktigen därefter företar samma verkan som om fullmaktsgivaren hade företagit den.

Om fullmaktsgivarens handlingsbehörighet begränsas eller om fullmaktsgivarens egendom avträds till konkurs, har den befullmäktigade innan intressebevakaren eller konkursförvaltningen kan vidta behövliga åtgärder, rätt att med stöd av sin fullmakt företa sådana rättshandlingar, som är nödvändiga för att skydda fullmaktsgivaren eller konkursboet mot förlust.

Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, är, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne fullmaktsgivaren eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man skada, som denne lider därigenom, att rättshandlingen icke är bindande gent emot den uppgivna fullmaktsgivaren.

Vad i 1 momentet är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som uppträdde såsom fullmäktig, handlade på grund av fullmakt, vilken var ogiltig i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom.

Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gentemot honom.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 8 och 31 §§ uti förordningen angående handelsregister samt om firma och prokura den 2 maj 1895 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och behörigen kungjord, är firmans innehavare icke pliktig att på annat sätt återkalla fullmakten.

Angående formen för fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast egendom gälle vad i 1 § 10 kap. jordabalken stadgas. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 15 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 3 § 18 kap. handelsbalken innehåller angående verkan därav, att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara för liv eller hälsa, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, att rättshandlingen annars varder gällande.

Rättshandling, den någon utan användande av sådant tvång, som i 28 § sägs, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

Där den, gent emot vilken rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har någon, med begagnande av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom, tagit eller betingat sig fördel i egendom, som står i uppenbart missförhållande till vad av honom givits eller beviljats eller för vilken något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant förfarande, som i 1 momentet avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.

Om avtal rörande bärgarlön gälle vad i lagen den 17 februari 1923 om skada genom fartygs sammanstötning och om bärgarlön är stadgat.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Avsändaren åligger dock, om han efter det förvanskningen kommit till hans kunskap vill, att förklaringen ej vidare skall vara gällande, att utan oskäligt uppehåll giva mottagaren meddelande därom; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.

Har skriftlig handling upprättas för skens skull, må utan hinder därav fordran eller annan rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro vid sitt förvärv.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som därvid var i god tro.

Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.

Är villkor i rättshandling oskäligt eller skulle dess tillämpning leda till oskälighet, kan villkoret antingen jämkas eller lämnas utan avseende. Vid prövning av oskäligheten skall beaktas rättshandlingens hela innehåll, parternas ställning, förhållandena då rättshandlingen företogs och därefter samt övriga omständigheter.

Är i 1 mom. avsett villkor sådant att det till följd av jämkningen av villkoret inte är skäligt att avtalet i övrigt oförändrat förblir i kraft, kan avtalet jämkas även till övriga delar eller förordnas att förfalla.

Såsom villkor i rättshandling betraktas även utfästelse om beloppet av vederlag.

På jämkning av ett avtal om en konsumtionsnyttighet mellan en konsument och en näringsidkare tillämpas konsumentskyddslagen (38/78) . (16.12.1994/1260)

Villkor enligt vilket till säkerhet för förbindelse ställd pant eller annan säkerhet är förverkad, om förbindelsen inte fullgörs, är utan verkan.

Avtal, genom vilket någon till förebyggande eller begränsande av konkurrens förbundit sig att inte bedriva viss verksamhet eller verksamhet av visst slag eller att inte ingå arbetsavtal med någon som bedriver sådan verksamhet, binder inte den som gjort utfästelsen till den del den oskäligt begränsar hans handlingsfrihet.

Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav, att den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller kan anses hava bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 7, 12 och 18 §§ är stadgat.

Härmed upphäves 1 § 1 kap. handelsbalken, varjämte övriga mot denna lag stridande stadganden undergå ändring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.