23.3.1983

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har yrkat att svaranden med stöd av konsumentskyddslagen (KSL) 3 kap. 1 och 2 § vid vite förbjudes att i den garantiförbindelse, som lämnas för begagnade bilar använda följande villkor: "Köparen har ingen självrisk under de första 60 dygnen efter bilens leveransdag, varefter självrisken är 600 mark för varje reparationstillfälle" eller någon annan begränsning av garantin, som innebär självrisk.

I regeringens proposition angående konsumentskyddslagstiftning (RP 8/1977, sid. 36) slås det fast beträffande bedömningsgrunderna för oskäliga avtalsvillkor att användning av ett avtalvillkor, som strider mot de tvingande stadgandena i KSL 5 och 6 kap. kan förbjudas med stöd av KSL 3 kap. 1 §.

KSL 5 kap. innehåller stadganden bl.a. om av säljaren frivilligt lämnade, vanligen som garantier utformade, reparationsförbindelser. I RP fastslås det om garantier i allmänhet följande (sid. 44): "En klausul som kallas säljares eller tillverkares garantiförbindelse har ofta formulerats så, att garanti i själva verket begränsar säljarsidans förpliktelser eller utvidgar köparens skyldigheter i förhållande till vad som skulle vara fallet enligt dispositiva rättsregler... Med garanti avses i förslaget tilläggsutfästelse av säljaren och säljaren kan inte genom garantin begränsa det ansvar som följer av övriga stadganden."

Enligt KSL 5 kap. 3 § förutsättes vid reparationsgaranti för konsumtionsförnödenheter att reparationsförbindelsen lämnas skriftligen och att den reparation, som sker på garantilämnarens bekostnad, utfördes inom skälig tid. På grundval av garantin får säljaren möjlighet att utföra reparationen inom skälig tid i stället för det i KSL 5 kap. 2 § förutsatta begreppet utan dröjsmål och avvärjer därigenom övriga påföljder av felet enligt KSL 5 kap. Om ett sådant undantag från KSL:s stadganden angående fel i vara skall kunna godkännas förutsätter detta att reparationsförbindelsen i övrigt innehåller klara tilläggsförmåner för konsumenten. En sådan tillåggsförmån är just det att felet avhjälpes, enligt KSL 5 kap. 3 §, på garantilämnarens bekostnad.

I KSL 5 kap. 15 § slås det fast att avtallsvillkor, som avviker från reglerna i KSL 5 kap. i ur konsumentens synpunkt sämre riktning, är utan verkan. Därför måste också garantivillkor, som till konsumentens nackdel avviker från de i KSL 5 kap. 3 § för reparationsförbindelser uppställda förutsättningarna, anses utan verkan.

I regeringens proposition fastslås det att man även med stöd av stadgandena om marknadsföring kan ingripa mot användning av ordet garanti, såvida den ordning, som kallas för garanti, inte garanterar konsumenterna verkliga tilläggsförmåner.

I RP preciseras innehållet i KSL 5 kap. 3 § sålunda att kostnader, som skall bäras av garantilämnaren är till exempel kostnaderna för delar som skall bytas ut och reparationsarbetet och att reparationen i sin helhet skall ske på garantilämnarens bekostnad. Det är klart att ett garantivillkor, som innebär att kostnaderna för reparationen i sin helhet intill en bestämd penningsumma överföres till att bäras av konsumenten, begränsar näringsidkarens ansvar i ännu högre grad än vad som bleve fallet om de i RP som exempel nämnda kostnadsposterna skulle överföras på konsumenterna. Självriskvillkoret är således att betrakta som stridande mot de principer för kostnadsansvaret, som framgår av KSL 5 kap. 3 §.

De garantivillkor för begagnade bilar, som utarbetats av Bilbranschens Centralförbund r.f. (BCF), avviker inte från innehållet i KSL 5 kap. 3 §. I BCF:s rekommendation fastslås det entydigt: "säljaren förbinder sig att på egen bekostnad avhjälpa fel, som hör till garantin." Rekommendationer har tagits i bruk inom branschen redan 2.5.1979, varför svaranden som medlem av BCF har varit medveten om rekommendationens innehåll.

I den av bilbranschens juridiska byrå utgivna skriften "Konsumentskyddslagen och bilbranschen II" fastslås det att "....Garantin får inte innehålla någon självrisk." Bilbranschen har alltså inte ifrågasatt att en självrisk som garantivillkor för en begagnad bil skulle vara en ordning i strid med KSL.

Svaranden har konstruerat sin reparationsförbindelse på så sätt att villkoret om självrisk kommer att tillämpas först 60 (90) dagar efter bilens överlåtelsedag. Genom detta förfarande försöker svaranden att formellt iakttaga de garantiregler, som inom bilbranschen allmänt användes för begagnade bilar. Detta system förändrar emellertid inte självriskens karaktär. Säljaren kan helt fritt välja garantitiden. Om säljaren bestämmer sig för en garantitid med självrisk, som är längre än vad som är normal praxis inom branschen, blir en sådan ovanligt lång garantitid en effektiv trumf vid försäljningen. Då emellertid i så fall slutet av garantitiden blir med självrisk är det inte längre fråga om en reparationsförbindelse som uppfyller förutsättningarna i KSL 5 kap. 3 § utan endast om en skenbar tilläggsförmån. Konsumenten förmår i praktiken inte övervaka hur reparationerna utföras. Näringsidkaren kan i vissa fall inom självriskens ram fördela reparationsåtgärderna på flera delar, varvid hela reparationskostnaden i verkligheten faller på konsumentens lott att betala.

Av självriskvillkoret kan också bli som följd att säljarens ansvar för fel i varan enligt KSL 5 kap. 6 § inte blir verkligt eller får mycket begränsad verkan då det gäller handel med begagnade bilar. I svarandens fall får konsumenten därtill med sin underskrift bekräfta att han godkänner garantivillkoren i det skick de äro - alltså även självriskvillkoret. Den klausul i villkoren, enligt vilken dessa inte minskar de rättigheter, som enligt KSL tillkommer köparen, har ingen positiv betydelse sett ur konsumentens synvinkel. Hänvisningen till KSL kan tvärtemot få till stånd ett intryck av att också självriskvillkoret vore i enlighet med KSL. Få konsumenter kommer att tänka på att de sedan garantin ändrats att grunda sig på självrisk inte längre behöver stöda sig på garantin om de vill åberopa ett uppenbart fel på bilen utan kan framföra sina anspråk på ersättning direkt på grundval av KSL 5 kap. 2 § i de fall då felet på bilen hör till säljarens ansvarsområde.

För konsumenternas rättsställning är det viktigt att villkoren i en reparationsförbindelse, som kallas garanti, alltid uppfyller de förutsättningar, som finns i KSL:s tvingande stadganden. Då det är fråga om en sådan konsumtionsförnödenhet som en bil är reparationskostnaderna mången gång avsevärda, varför tillämpning av självriskvillkoret kan leda till stora ekonomiska påfrestningar för konsumenten.

Med stöd av ovanståenden är det av svaranden tillämpade självriskvillkoret i reparationsförbindelsen för begagnade bilar från konsumenternas synpunkt oskäligt och därför stridande mot KSL 3 kap. 1 §.

CENTRALANDELSLAGET HANKKIJAS BEMÖTANDE

Svaranden har förklarat sig vara beredd att gå med på KO:s yrkande samt underlåta att i garantiförbindelsen för begagnade bilar använda sig av ovan nämnda eller annan begränsning av garantin genom självriskvillkor samt begärt att yrkandet på vitesföreläggande skulle förkastas.

Svaranden har meddelat sig ha för avsikt att börja använda garantivillkor för begagnade bilar, där köparens självrisk inträder 90 dagar efter bilens överlåtelsedag. Enligt de av BCF rekommenderade garantivillkoren för begagnade bilar är garantitiden 3 månader från bilens överlåtelsedag. Enligt svarandens mening vore det planerade garantivillkoret fördelaktigare för konsumenterna än det av BCF rekommenderade.

Enligt svarandens mening saknas det anledning att utsätta vite eftersom svaranden inte har vägrat att ändra sitt garantivillkor enligt KO:s yrkande och ärendet därför skulle ha kunnat biläggas förhandlingsvägen.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Sedan mitten av år 1981 har Centralandelslaget Hankkija vid handel med begagnade bilar använt följande klausul som garantivillkor: "Köparen har ingen självrisk under de första 60 dygnen efter bilens leveransdag, varefter självrisken är 600 mark för varje reparationstillfälle."

Med stöd av KSL 5 kap. 3 § kan säljaren vid handel med konsumtionsvaror lämna en reparationsförbindelse som tilläggsförmån och samtidigt förbehålla sig själv rätten att reparera den sålda varan. En sådan reparationsförbindelse kallas allmänt för "garanti".

Den förbindelse, varom stadgas i KSL 5 kap. 3 §, förutsätter att felet avhjälpes på säljarens bekostnad. Om en självrisk kopplas till en sådan reparatiosförbindelse, leder detta till att denna inte uppfyller de krav som KSL 5 kap. 3 § ställer. En reparationsförbindelse, som inte uppfyller kraven i KSL 5 kap. 3 §, får inte kallas garanti. På dessa grunder är den självriskklausul, som svaranden använder som garantivillkor, stridande mot KSL 5 kap. 3 § och därför också oskälig.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner rättvist att med stöd av KSL 3 kap. 1 § och 2 § 1 mom. vid vite av 100 000 mark förbjuda Centralandelslaget Hankkija att som garantiklausul använda ett avtalsvillkor, enligt vilket säljaren inte har självrisk under 60 dygn efter bilens överlåtelsedag, varefter självrisken är 600 mark för varje reparationstillfälle, eller som garantiklausul använda något annat avtalsvillkor, som innehåller självrisk.

Förbudet skall iakttagas från den 1 juli 1983.

Närvarande: Valkonen, såsom ordförande, Pekkanen, Wilhelmsson, Kähönen, Mustonen, Ollikainen, Pallari, Tammilehto och Vasara.

Avgörande efter omröstning

Ledamoten Vasara yttrade med instämmande av ledamöterna Tammilehto och Pallari:

KO har yrkat att svaranden med stöd av KSL 3 kap. 1 §, d.v.s. på grund av att det använda avtalsvillkoret skulle vara oskäligt, förbjudes att i den garantiförbindelse som lämnas för begagnade bilar använda följande klausul: "Köparen har ingen självrisk under de första 60 dygnen efter bilens leveransdag, varefter självrisken är 600 mark för varje reparationstillfälle" eller någon annan begränsning av garantin till följd av självrisk.

Jag anser att det för det avtalsvillkors del, som innebär självrisk och som svaranden använder vid handel med begagnade bilar, inte är fråga om en sådan reparationsförbindelse, som avses i KSL 5 kap. 3 § och som allmänt kallas garanti. Avtalsvillkoren som helhet måste därför bedömas på så sätt att stadgandena rörande garanti i KSL tillämpas endast på den del, som överskrider självriskandelen. För självriskandelens vidkommande gäller näringsidkarens ansvar för fel såsom om någon garanti inte skulle ha lämnats.

Jag anser att självriskvillkoret och innehållet i garantiförbindelsen sett som avtal i sin helhet måste betraktas som förmånligt för konsumenten då man tar hänsyn till självriskens storlek, den mängd fel, som allmänt visar sig på begagnade bilar och vad det kostar att reparera dem och att konsumenten i allmänhet inte vid handel med begagnade bilar utan garanti framgångsrikt kan åberopa fel i varan flera månader efter köpet.

Eftersom det avtal, som Centralandelslaget Hankkija använder, sett som helhet erbjuder konsumenten en klar tilläggsförmån, kan avtalsvillkoren som helhet inte anses vara oskäliga mot konsumenten. Jag förkastar KO:s yrkande.