28.6.2024

Frågan gällde vilken betydelse ett beslut med stöd av specialomsorgslagen om övervakad rörelsefrihet kunde ges i bedömningen av en gravt handikappad persons rätt till personlig assistans enligt handikappservicelagen. I ärendet skulle avgöras om välfärdsområdet kunde avslå A:s ansökan om fortsatt personlig assistans på den grunden att A:s behov av assistans särskilt sammanhänger med övervakning i samband med assisteringssituationerna och att de begränsningsåtgärder enligt specialomsorgslagen som eventuellt kan behövas inte kan användas inom tjänsten med personlig assistans.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett med stöd av specialomsorgslagen fattat beslut om övervakad rörelsefrihet under perioderna med serviceboende inte nödvändigtvis innebär att en gravt handikappad person inte kan beviljas personlig assistans med stöd av handikappservicelagen. Beviljandet av personlig assistans bedöms enligt de i handikappservicelagen fastställda förutsättningarna. A:s ansökan kunde därför inte avslås enbart på den grunden att ett beslut om övervakad rörelsefrihet hade fattats i förhållande till hen. Välfärdsområdet hade ändå kunnat beakta de fakta som framfördes i det med stöd av specialomsorgslagen fattade beslutet i avvägningen om det assistansbehov som ansökan gällde hade sin tyngdpunkt tydligt vid övervakningen och huruvida personlig assistans för detta ändamål i hänseende till A:s servicebehov var ändamålsenligt och i hens intresse.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp (handikappservicelagen) 4 § 1 mom., 8 § 2 mom. och 8 c § 1 — 3 mom.

Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (specialomsorgslagen) 1 §, 42 b § och 42 m §

HFD 2012:36 och HFD 2016:109

Ärendet har avgjorts av justitieråden Outi Suviranta, Janne Aer, Petri Helander, Monica Gullans och Juha Lavapuro. Föredragande Johanna Haapala-Mrena.