31.3.2023

Skatteförvaltningen i Tyskland ansåg år 2016 att trepartshandelns momsbehandling inte kunde tillämpas på vissa leveranser som gällde A Ab, och att debiteringarna mellan bolaget och dess tyska motpart under åren 2010 — 2014 retroaktivt skulle momsbeläggas. Därför ålade Tysklands skatteförvaltning år 2016 A Ab att erlägga ränta på mervärdesskatt för åren 2010 — 2015 enligt 5 avd. 2 delen 1 kap. 233 a § i Tysklands lag om skatter och avgifter (Abgabenordnung).

Frågan gällde om de räntor som uppburits med stöd av nämnda bestämmelse var avdragsgilla i A Ab:s inkomstbeskattning.

Tysklands författningsdomstol (Bundesverfassungsgericht) hade för den andra skattskyldiges del ansett att räntan enligt ifrågavarande 233 a § inte var av sanktionskaraktär. Det fanns inte anledning att i ärendet bestämma den avsedda räntans natur på ett från den tyska författningsdomstolens avgörande avvikande sätt. Följaktligen var den i 233 a § avsedda räntan inte en betalningspåföljd av sanktionsnatur enligt 16 § 5 punkten i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Möjligheten att avdra räntan kunde inte heller nekas med stöd av 10 § i lagen om skattetillägg och förseningsränta. På dessa grunder upphävde högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens och skatterättelsenämndens beslut och den verkställda beskattningen och återförvisade ärendet till Skatteförvaltningen för ny behandling.

Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet 16 § 5 punkten, 18 § 1 mom. 2 punkten och 18 a § 1 mom. (983/2012)

Lagen om skattetillägg och förseningsränta 1 § (614/2009) och 10 § (1556/1995)

Lag om skatteuppbörd 1 § 1 och 2 mom. (613/2009)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Hannele Ranta-Lassila, Vesa-Pekka Nuotio, Tero Leskinen och Toni Kaarresalo. Föredragande Joonas Tuominen.