4.11.2022/H3185 HFD:2022:127

Åland — Markanvändning och byggande — Detaljplan — Besvärsrätt över förvaltningsdomstolens beslut att upphäva detaljplanebeslut — Generalplans styrande verkan

Ärendet gällde en detaljplaneändring där en tomt ombildades till kvartersområde för byggnader och anläggningar för energiförsörjning (EE). Enligt planebestämmelsen var området ämnat för produktion av värmeenergi huvudsakligen med biobränsle. Anläggningens effekt fick vara högst 10 MW och skorstenen skulle vara minst 45 meter hög. Området var i delgeneralplanen anvisat som kvartersområde för småindustri- och lagerområde och enligt planbestämmelsen fick på området placeras mindre anläggningar för värmeproduktion för lokalt behov under förutsättning att omkringliggande områden eller landskapsbilden inte påverkas negativt.

Ålands förvaltningsdomstol hade på besvär av privatpersoner upphävt kommunstyrelsens beslut att godkänna detaljplaneändringen. Högsta förvaltningsdomstolen hade att på besvär av kommunen och tomtägaren avgöra om generalplanen hade följts vid utarbetandet av detaljplanen. I ärendet skulle först å ämbetets vägnar avgöras om tomtägaren hade rätt att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut genom vilket beslutet att godkänna detaljplaneändringen hade upphävts.

Enligt självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunernas förvaltning och planväsendet, och riket å sin sida lagstiftningsbehörighet i fråga om rättskipning. Om rättskipning i förvaltningsärenden föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, i vilken ingår bestämmelser om de allmänna grunderna för besvärsrätt. Om besvär över en kommunal myndighets beslut föreskrivs skilt i rikets och landskapets kommunallagar. Särskilda bestämmelser om besvärsrätt kan ytterligare ges i speciallagstiftningen. Landskapets plan- och bygglag innehåller inte den begränsning som ingår i rikets markanvändnings- och bygglag, enligt vilken ingen annan än kommunen har rätt att söka ändring i ett beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt en kommunal myndighets beslut att godkänna en plan eller en byggnadsordning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att lagstiftningsbehörigheten gällande besvärsrätt är delad mellan riket och landskapet. Med beaktande av att syftet med ändringssökandet är att garantera att besluten är lagenliga och att den materiella lagstiftningen förverkligas, är frågan om besvärsrätt inte endast en rättskipningsangelägenhet.

Varken i landskapets kommunallag eller plan- och bygglag ingår begränsningar i rätten att anföra besvär över förvaltningsdomstolens beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt ett beslut att godkänna en plan. Ingen sådan begränsning ingår heller i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ägaren till den fastighet som detaljplaneändringen gällde hade besvärsrätt över förvaltningsdomstolens beslut och besvären prövades.

Enligt landskapets plan- och bygglag ska generalplanen följas när detaljplaner utarbetas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att utgångspunkten i planeringssystemet för markanvändning är att det användningsändamål som har anvisats i den allmänna planen preciseras i den mer detaljerade planen enligt de grunder som fastställs i den allmännare planen. Det är möjligt att i någon mån ändra de områdesreservationer som har gjorts i generalplanen, så länge den planläggningslösning som gjorts för markanvändningen i generalplanen inte ändras till sin innebörd. Generalplanens styrande verkan beror på den enskilda planens omfattning och hur noggrant planen styr markanvändningen. Att följa generalplanen förutsätter därför inte att planläggningslösningen för markanvändningen i generalplanen som sådan upprepas i detaljplanen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det användningsändamål för energiförsörjning som i detaljplanen har anvisats för tomten till sitt utgångsläge och sina verkningar motsvarar det i delgeneralplanen anvisade användningsändamålet, vilket uttryckligen medger placering av en anläggning för värmeproduktion på tomten. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att den i detaljplanen tillåtna produktionsanläggningen för värme även i övrigt överensstämde med delgeneralplanens bestämmelser. Generalplanen hade följts i detaljplaneändringen. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och beslutet att godkänna detaljplaneändringen sattes i kraft.

Självstyrelselagen för landskapet Åland 18 § 4 och 7 punkten och 27 § 23 punkten

Plan- och bygglagen för landskapet Åland 21 § 1 mom., 26 § 1 mom. och 98 § 1 mom.

Kommunallagen för landskapet Åland 111 § 1 mom., 113 § 1 mom. och 120 §

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden 107 § 1 mom. och 109 § 1 mom.

Se HFD 2016:144

Beslut som ändringssökandet gäller

Ålands förvaltningsdomstol 3.9.2021 nr 61/2021

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Högsta förvaltningsdomstolen beviljar Mariehamns Bioenergi Ab och Jomala kommun besvärstillstånd och prövar ärendet.

Ålands förvaltningsdomstols beslut upphävs. Jomala kommunstyrelses beslut sätts i kraft.

2. A:s och hans medparters yrkande om ersättning för rättegångskostnader avslås.

Ärendets tidigare handläggning

Kommunstyrelsen i Jomala har med sitt beslut 4.6.2018 (§ 128) antagit en detaljplaneändring för tomt 2 i kvarter 4055 i Dalkarby.

Förvaltningsdomstolens avgörande

(1) Ålands förvaltningsdomstol har med sitt överklagade beslut upphävt kommunstyrelsens beslut. Förvaltningsdomstolen har avslagit ändringssökandenas yrkanden på ersättning för sina rättegångskostnader.

(2) Förvaltningsdomstolen har angett bland annat följande skäl för sitt beslut:

För detaljplanområdet finns en antagen delgeneralplan. Enligt delgeneralplanen får på området för industri- och lagerbyggnader (F) också placeras mindre anläggningar för värmeproduktion för lokalt behov under förutsättning att omkringliggande områden eller landskapsbilden inte påverkas negativt.

Genom den överklagade ändringen ombildas den ifrågavarande tomten till kvartersområde för byggnader och anläggningar för energiförsörjning (EE-område) från att ha varit ett kvartersområde för småindustri- och lagerbyggnader (FL-2 område).

Skrivelsen i delgeneralplanen lämnar utrymme för tolkning gällande vilken typ av anläggning som tillåts på området. Utredningen i ärendet visar att den aktuella detaljplaneändringen skulle föranleda en viss ökad trafik i området, men detta föranleder inte orsak att ifrågasätta att generalplanen följts när detaljplanen utarbetats. Förvaltningsdomstolen har även gjort bedömningen att den planerade anläggningen kunde anses vara lokal. Det finns heller inte anledning att utgå ifrån att anläggningen inte skulle kunna följa relevanta riktvärden för buller eller att anläggningen skulle förorsaka sådant buller att de omkringliggande områdena skulle påverkas negativt.

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2193 av den 25 november 2015 är direktivet tillämpligt på förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt på minst 1 MW men mindre än 50 MW. I direktivet kallas dylika förbränningsanläggningar för medelstora. Även landskapslag (2008:124) om miljöskydd har sedan 1.10.2018 definierat en panna i vilken bränslen oxideras för att den frigjorda värmen ska kunna utnyttjas och som har en bränsleeffekt om minst 1 men mindre än 50 MW som en medelstor energiproducerande enhet. Enligt förvaltningsdomstolens bedömning är dessa definitioner tagna från andra sammanhang inte avgörande för hur delgeneralplanens bestämmelse ska tolkas i detta fall, men dessa definitioner talar heller inte för att anläggningen borde betraktas som ”mindre”, trots att de nu aktuella detaljplanebestämmelserna skulle begränsa anläggningens effekt till att uppgå till högst 10 MW.

Förvaltningsdomstolen anser att utredningen i ärendet visar att anläggningen snarare är medelstor än liten, både vad gäller den tillåtna höjden på byggnaden och skorstenen och vad gäller anläggningens effekt. Det har även blivit utrett att skorstenen kommer att vara synlig i landskapsbilden. Det finns heller inga begränsningar i detaljplanebestämmelserna vad gäller hur hög skorstenen får vara. Den antagna detaljplanen fastställer för sin del enbart en minimihöjd för skorstenen. Beaktansvärt är även att avståndet till den närmaste bebyggelsen är relativt kort och avståndet till det område som i delgeneralplanen reserverats för småhusbebyggelse är ännu kortare. Då syftet med de mer ingående bestämmelserna om vilken verksamhet som skulle tillåtas på området uppenbarligen varit att skydda omgivningen från störningar genom att begränsa användningen av området för sagda ändamål, är det motiverat att tolka begränsningarna för områdesanvändningen strikt.

Med beaktande av anläggningens effekt om tillåtna l0 MW och med beaktande av anläggningens tillåtna storlek både vad gäller byggnader och skorsten och deras synlighet i landskapsbilden finner förvaltningsdomstolen att detaljplaneändringen inte är förenlig med de områdesreservationer som angivits i delgeneralplanen.

I ärendet har förrättats omröstning. En ledamot skulle ha avslagit besvärena.

Ärendet har avgjorts av förvaltningsdomstolens ledamöter Irina Wikström, som även har föredragit ärendet, samt Kristina Fagerlund (skiljaktig mening) och Sandra Kevin.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

(3) Mariehamns Bioenergi Ab har ansökt om besvärstillstånd och i sina besvär yrkat att förvaltningsdomstolens beslut ska upphävas eller alternativt att ärendet återförvisas till Ålands förvaltningsdomstol för ny handläggning då ändringssökanden borde ha givits partsställning i ärendet.

(4) Jomala kommun har ansökt om besvärstillstånd och i sina besvär yrkat att förvaltningsdomstolens beslut ska upphävas eller alternativt att ärendet återförvisas till Ålands förvaltningsdomstol för ny handläggning då Mariehamns Bioenergi Ab borde ha givits partställning i ärendet.

(5) Till stöd för sina yrkandena har Mariehamns Bioenergi Ab och kommunen anfört bland annat följande:

(6) Förvaltningsdomstolens beslut innehåller en felaktig bedömning om anläggningens storlek. I lagstiftningen finns inte någon definition avseende ”mindre anläggning”. Detaljplaneändringen är i linje med delgeneralplanen.

(7) Skorstenshöjden om 45 meter är angiven i detaljplaneändringen som en minimihöjd, men någon maximihöjd finns inte i detaljplanen. Därmed finns möjligheter att bygga skorsten med en högre höjd om det skulle krävas för att aktuella gränsvärden för de olika utsläppen ska hållas.

(8) Anläggningens närområde är exploaterat och detaljplanerat för småindustri och lager. Att skorstenen skulle vara synlig ur vissa vinklar kan inte anses påverka omgivningen negativt på ett sådant sätt att detaljplaneändringen inte skulle vara i linje med delgeneralplanen.

(9) A med sina medparter har givit en förklaring och yrkat att besvären ska förkastas. Jomala kommun ska åläggas att ersätta rättegångskostnaderna i förvaltningsdomstolen och i högsta förvaltningsdomstolen jämte dröjsmålsränta enligt 100 § lagen om rättegång i förvaltningsärenden.

(10) Jomala kommun har givit ett genmäle. A:s och hans medparters yrkande på ersättning av rättegångskostnaderna ska avslås i sin helhet. Om högsta förvaltningsdomstolen beslutar att kommunen ska ersätta rättegångskostnader, ska ersättningen jämkas till 0 euro eller i tredje hand till ett skäligt belopp.

Skälen till högsta förvaltningsdomstolens avgörande
1. Mariehamns Bioenergi Ab:s besvärsrätt

(11) I ärendet ska först å ämbetets vägnar avgöras om Mariehamns Bioenergi Ab har rätt att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut genom vilket beslutet att godkänna detaljplaneändringen har upphävts. Bolaget äger den tomt som detaljplaneändringen gäller.

1.1 Tillämpliga rättsregler

(12) Enligt 18 § 4 punkten i självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/1991) har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunernas förvaltning och enligt 7 punkten i fråga om byggnads- och planväsendet.

(13) Enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen för Åland har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om rättskipning.

(14) Enligt 98 § 1 mom. i plan- och bygglagen för landskapet Åland (ÅFS 2008:102) söks ändring i ett beslut som gäller antagande, ändring eller upphävande av en generalplan, en detaljplan eller en byggnadsordning hos Ålands förvaltningsdomstol genom besvär på det sätt som bestäms i kommunallagen.

(15) Enligt 111 § 1 mom. i kommunallagen för landskapet Åland (nedan kommunallag, ÅFS 1997:73) överklagas beslut som fattats av fullmäktige eller det organ som utövar beslutanderätt i ett kommunalförbund samt beslut som kommunstyrelsen eller en nämnd fattat med anledning av ett rättelseyrkande hos Ålands förvaltningsdomstol genom kommunalbesvär.

(16) Enligt 113 § 1 mom. i kommunallagen får rättelseyrkande framställas och kommunalbesvär anföras av 1) den som ett beslut avser eller den vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet (part) samt 2) kommunmedlemmarna.

(17) Enligt 120 § i kommunallagen tillämpas på kommunalbesvär i övrigt vad som stadgas i förvaltningsprocesslagen.

(18) Enligt 127 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (FFS 808/2019) ska, om det i någon annan lag eller i en förordning finns en hänvisning till förvaltningsprocesslagen, hänvisningen efter ikraftträdandet av sagda lag avse sagda lag.

(19) Enligt 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får ett beslut som en regional förvaltningsdomstol har fattat i ett förvaltningsprocessuellt ärende överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. I fråga om anförande av besvär över andra förvaltningsdomstolars beslut gäller vad som föreskrivs särskilt.

(20) Enligt 109 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär över ett beslut av en förvaltningsdomstol anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. Enligt 2 mom. i samma paragraf har den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det.

1.2 Rättslig bedömning

(21) Med beaktande av 18 § 4 och 7 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunernas förvaltning och planväsendet. Riket har å sin sida enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om rättskipning.

(22) Om besvär över en kommunal myndighets beslut föreskrivs skilt i rikets och landskapets kommunallagar. Om rättskipning i förvaltningsärenden föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, i vilken ingår bestämmelser om de allmänna grunderna för besvärsrätt. Särskilda bestämmelser om besvärsrätt kan ytterligare ges i speciallagstiftningen.

(23) Landskapets plan- och bygglag innehåller inte den begränsning som ingår i 191 § 4 mom. (FFS 28/2016) i markanvändnings- och bygglagen (FFS 132/1999), enligt vilken ingen annan än kommunen har rätt att söka ändring i ett beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt en kommunal myndighets beslut att godkänna en plan eller en byggnadsordning.

(24) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att lagstiftningsbehörigheten gällande besvärsrätt är delad mellan riket och landskapet. Med beaktande av att syftet med ändringssökandet är att garantera att besluten är lagenliga och att den materiella lagstiftningen förverkligas, är frågan om besvärsrätt inte endast en rättskipningsangelägenhet.

(25) Enligt 98 § 1 mom. i plan- och bygglagen för landskapet söks ändring i ett beslut som gäller godkännande av en detaljplan på det sätt som bestäms i kommunallagen. I 113 § i landskapets kommunallag föreskrivs om vem som har rätt att anföra kommunalbesvär.

(26) Varken i landskapets kommunallag eller plan- och bygglag ingår begränsningar i rätten att anföra besvär över förvaltningsdomstolens beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt ett beslut att godkänna en plan. Ingen sådan begränsning ingår heller i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Följaktligen tillämpas inte den ovan i stycke (23) nämnda begränsningen av besvärsrätten, som ingår i rikets materiella speciallagstiftning, i landskapet.

(27) Mariehamns Bioenergi Ab äger den fastighet som detaljplaneändringen gäller. Mariehamns Bioenergi Ab har följaktligen rätt att anföra besvär över förvaltningsdomstolens beslut i denna sak redan på den grunden att bolaget är medlem i kommunen.

2. Huvudsaken
2.1 Frågeställning

(28) Förvaltningsdomstolen har upphävt beslutet om detaljplaneändringen som oförenligt med generalplanen men avslagit besvären på de övriga grunderna. I ärendet ska med anledning av Mariehamns Bioenergi Ab:s och Jomala kommuns besvär avgöras om generalplanen har följts i utarbetandet av detaljplanen.

2.2 Tillämpliga rättsregler

(29) Enligt 21 § 1 mom. i plan- och bygglagen för landskapet Åland ska generalplanen följas när detaljplaner utarbetas och ändras samt när andra åtgärder vidtas för att reglera markanvändningen.

(30) Enligt 24 § 1 mom. i samma lag upprättas för den detaljerade regleringen av markanvändningen, byggandet och utvecklandet av områden en detaljplan. Detaljplanens syfte är att anvisa områden för olika ändamål och styra byggande och annan markanvändning på det sätt som de lokala förhållandena, stads- och landskapsbilden, den befintliga bebyggelsen, naturmiljön och principen om en hållbar utveckling samt andra mål för planen förutsätter. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska detaljplanen upprättas och hållas aktuell i takt med kommunens utveckling eller då det finns behov av att styra markanvändningen.

(31) När en detaljplan upprättas ska enligt 26 § 1 mom. i samma lag en antagen generalplan följas. När en detaljplan upprättas ska kommunen enligt 2 mom. i samma paragraf dessutom se till att

1) marken utnyttjas på ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt,

2) trafiken, energiförsörjningen, vatten och avlopp, avfallshanteringen samt brand- och räddningsväsendet kan ordnas på ett säkert och ändamålsenligt och med tanke på miljön, naturresurserna och ekonomin hållbart sätt,

3) det skapas en trivsam, trygg och sund livsmiljö som även är tillgänglig för personer med funktionshinder,

4) särskilt den bebyggda miljön och landskapet värnas och används på ett ändamålsenligt sätt,

5) estetiska och kulturhistoriska värden inte påverkas mer än vad som är nödvändigt,

6) det finns tillräckligt med mark för lekplatser, parker eller andra områden som lämpar sig för rekreation och att det i eller i nära anslutning till tomter som bebyggs med lokaler för daghem, skola eller liknande verksamhet finns tillräckligt med plats för lek och utevistelse samt

7) skälig hänsyn tas till befintlig bebyggelse, bestående äganderättsförhållanden, fastighetsgränser, servitut, hävd och andra omständigheter som kan inverka på genomförandet av planen.

Enligt 3 mom. i ovannämnda paragraf ges närmare bestämmelser om innehållet i detaljplanen i landskapsförordning.

2.3 Utredning i ärendet
2.3.1 Detaljplanen och erhållna utredningar

(32) Området som är föremål för detaljplanen är beläget i Dalkarby, i ändan av Dalvägen, cirka 2,5 kilometer från Jomala kommuncentrum. Områdets areal är cirka 1,6 ha.

(33) Planområdet gränsar i norr och öster mot obebyggda områden med skog med särskilda fornminnesvärden. Mot söder gränsar området till ett industriområde. Mot väster gränsar området till ett parkområde. Planområdet ligger söder om vattenskyddsområdet för Dalkarby träsk och enligt planbeskrivningen ligger området således inte inom tillrinningsområdet för vattentäkten.

(34) Avståndet från planområdet till de närmaste bostadsbyggnaderna är cirka 300 meter. Inga transporter går via tomtgator. Enligt fastställd delgeneralplan är avståndet från detaljplaneområdet till området som skall detaljplaneras som småhusdominerat bostadsområde cirka 190 meter.

(35) Genom ändringen av detaljplanen ombildas tomt 2 i kvarter 4055 i Dalkarby by till kvartersområde för byggnader och anläggningar för energiförsörjning (EE-område) från att ha varit ett FL-2 område (kvartersområde för småindustri- och lagerbyggnader).

(36) EE-området har i detaljplaneändringen anvisats en byggnadsrätt om 8 900 m2 våningsyta i högst två våningar och med en höjd från marknivå till taknock om högst +18 meter.

(37) Enligt planebestämmelserna för EE-området är det avsett för produktion av värmeenergi, där den huvudsakliga energikällan utgörs av biobränsle. Anläggningens effekt får uppgå till högst 10 MW. Skorstenen ska vara minst 45 meter hög. Området består huvudsakligen av underjordiska utrymmen. Minst 2/3 av tomtens totala byggnadsrätt ska användas för underjordiska utrymmen. Utomhuslagring är inte tillåten. Del av området får inhägnas med stängsel. Planebestämmelsen hänvisar vidare till bestämmelserna för underjordiskt utrymme, vilka bl.a. anger att markytan ovan jord ska bevaras i naturtillstånd. De allmänna planebestämmelserna anger därtill att verksamheter inte får förorsaka buller som vid tomtgräns överstiger följande riktvärden:

- under dagen (kl. 7 — 22) 55 dB för den A-vägda ekvivalentnivån (Laeq),

- nattetid (kl. 22 — 7) 50 dB.

(38) Enligt planebeskrivningen blir påverkan på den framtida småhusbebyggelsen inte större än för de redan befintliga bostadsbyggnaderna inom och kring det område som skall detaljplaneras for småhusbebyggelse. Förbränningsanläggningen förorsakar inga störningar eller olägenheter för den kringliggande bebyggelsen, såvida det inte upplevs som störande att skorstenen syns i vissa vinklar. Anläggningen kommer även att synas i vissa vinklar frän Godbyvägen. Anläggningen planeras i skydd av befintlig skog samt nära ett högt berg. Den utseendemässiga olägenheten och bullerolägenheten kan anses vara liten.

(39) I Pöyry SwedPower Ab:s rapport 25.5.2014 anges bl.a. att bullret från biopannan i huvudsak kommer från rökgasfläktar, matarpumpar, transporter och i samband med lossning av biobränslet. Utredningen anger att pannanläggningen kommer att byggas så att normerna för det buller som anläggningen genererar uppfylls. Verksamheten är lokaliserad inom ett industriområde med bra transportvägar och ligger inte i direkt närhet av något bostadsområde. De ökade transporterna bedöms inte medföra några direkta störningar i närområdet. Vid högsäsong bedöms transportbehovet vara cirka 24 lastbilar per vecka och vid lågsäsong 13 — 14 lastbilar per vecka. Det kommer också att vara stillestånd minst en månad för underhåll varje sommar. Som resultat anges att miljökonsekvenserna av den planerade anläggningen bedöms bli ytterst begränsade. Med en skorstenshöjd om 45 meter kommer bidrag till luftföroreningar att vara lägre än riktvärdena. Buller och transporter bedöms inte leda till störningar i närområdet. Skyddsåtgärder kommer att vidtas vid anläggningen för att säkerställa att påverkan inte sker i vattenskyddsområdet till följd av hantering av kemikalier och avfall inom området.

(40) Enligt planebeskrivningen baserar sig kravet på skorstenshöjden om minst 45 meter samt övriga krav på dess egenskaper på den av Pöyry Finland Oy uppgjorda spridnings- och nedfallsberäkningen (12.5.2014). Enligt studien uppfyller det planerade värmeverket med 8 MW rosterpanna och 2 MW rökgaskondensering gällande bestämmelser för luftkvalitet med en skorstenshöjd om 45 meter. Biobränsleanläggningen kan, under olägliga och ovanliga meteorologiska förhållanden, försämra luftkvaliteten i sin näromgivning.

2.3.2 Delgeneralplanen

(41) För planområdet finns en antagen delgeneralplan. Delgeneralplanen har antagits av kommunfullmäktige genom beslut av 27.1.2015 och beslutet har vunnit laga kraft.

(42) I delgeneralplanen visas detaljplaneområdet som område för industri- och lagerbyggnader (F) samt jord- och skogsbruksdominerat område med särskilda fornminnesvärden (LF). På området för industri- och lagerbyggnader (F) får placeras mindre anläggningar för värmeproduktion för lokalt behov under förutsättning att omkringliggande områden eller landskapsbilden inte påverkas negativt.

2.4 Rättslig bedömning

(43) Enligt landskapets plan- och bygglag ska generalplanen följas när detaljplaner utarbetas och ytterligare ska man beakta bestämmelserna om detaljplanens innehåll.

(44) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att utgångspunkten i planeringssystemet för markanvändning är att det användningsändamål som har anvisats i den allmänna planen specificeras i den mer detaljerade planen enligt de grunder som fastställs i den allmännare planen. Det är möjligt att i någon mån ändra de områdesreservationer som har gjorts i generalplanen, så länge den planläggningslösning som gjorts för markanvändningen i generalplanen inte ändras till sin innebörd. Generalplanens styrande verkan beror på den enskilda planens omfattning och hur noggrant planen styr markanvändningen. Att följa generalplanen förutsätter därför inte att planläggningslösningen för markanvändningen i generalplanen som sådan upprepas i detaljplanen.

(45) För det detaljplaneområde som ändras är en år 2015 lagakraftvunnen delgeneralplan i kraft. I delgeneralplanen är tomt nr 2 i kvarter 4055, som är föremål för detaljplaneändringen, anvisad som område för industri- och lagerbyggnader. Delgeneralplanen tillåter följaktligen att sådan verksamhet som kan orsaka störning i miljön placeras på tomten. Generalplanen innehåller ytterligare en detaljerad planebestämmelse för nämnda tomt enligt vilken på området får placeras mindre anläggningar för värmeproduktion för lokalt behov under förutsättning att omkringliggande områden eller landskapsbilden inte påverkas negativt.

(46) I detaljplaneändringen har tomten ifråga ombildats till kvartersområde för byggnader och anläggningar för energiförsörjning (EE-område). EE-området har anvisats en byggnadsrätt om 8 900 m2 våningsyta i högst två våningar och med en höjd från marknivå till taknock om högst +18 meter. Enligt planebestämmelserna för EE-området är det avsett för produktion av värmeenergi, där den huvudsakliga energikällan utgörs av biobränsle. Anläggningens effekt får uppgå till högst 10 MW. Skorstenen ska vara minst 45 meter hög.

(47) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det användningsändamål för energiförsörjning som i detaljplanen har anvisats för tomt nr 2 till sitt utgångsläge och sina verkningar motsvarar det i delgeneralplanen anvisade användningsändamålet, vilket uttryckligen medger placering av en anläggning för värmeproduktion på tomten.

(48) Värmeproduktionsanläggningens storlek begränsas i delgeneralplanen av planebestämmelsen att på området får placeras mindre anläggningar för värmeproduktion för lokalt behov. Anläggningens effekt och byggnadens storlek begränsas ytterligare genom delgeneralplanens bestämmelse att omkringliggande områden eller landskapsbilden inte får påverkas negativt. I detaljplaneändringens planebestämmelser har anläggningens största tillåtna effekt, byggrätten på tomten och byggnadens storlek begränsats.

(49) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att den planebestämmelse som i delgeneralplanen definierar anläggningen för värmeproduktion som ”mindre anläggning för värmeproduktion för lokalt behov” ska tolkas så att den gäller den värmeenergi som produceras i anläggningen och anläggningens effekt men inte direkt anläggningsbyggnadens storlek. Anläggningsbyggnadens storlek bestäms av verksamheten i anläggningen och de miljöskyddskrav som gäller verksamheten.

(50) Ingen bindande storleksklassificering som grundar sig på energi- och värmeanläggningars effekt har ingått i landskapets miljöskydds- eller annan lagstiftning vid den tidpunkt då detaljplanen fastställdes. Högsta förvaltningsdomstolen anser att den i detaljplanen tillåtna produktionsanläggningen för värme med den maximala effekten om 10 MW är ämnad för lokal värmeproduktion och att den följaktligen kan anses vara en i planebestämmelsen avsedd mindre anläggning.

(51) Enligt generalplanebestämmelsen får anläggningen inte påverka omkringliggande områden eller landskapsbilden negativt. Enligt de utredningar som har gjorts för detaljplanen kommer pannanläggningen att byggas så att normerna för det buller som anläggningen genererar uppfylls. Med en skorstenshöjd om 45 meter kommer luftföroreningarna att vara lägre än riktvärdena. Verksamheten är lokaliserad inom ett industriområde med bra transportvägar. De ökade transporterna bedöms inte medföra några direkta störningar i närområdet och inga transporter går via tomtgator.

(52) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att miljökonsekvenserna för energiproduktionsanläggningen beror på anläggningens produktion och anläggningens närmiljö samt miljöns känslighet för föroreningar eller andra störningar. Högsta förvaltningsdomstolen anser utgående från utredningarna, att miljökonsekvenserna för den planerade anläggningen blir i sin helhet begränsade.

(53) Enligt de utredningar som har gjorts för detaljplanen är avståndet till de närmaste bostadsbyggnaderna cirka 300 meter. Enligt delgeneralplanen är avståndet från detaljplaneområdet till området som skall detaljplaneras som småhusdominerat bostadsområde cirka 190 meter. Anläggningen planeras vid industriområde i skydd av befintlig skog samt nära ett högt berg och i dess omgivning finns inga särskilda landskapsvärden som ska skyddas.

(54) Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att anläggningsbyggnadens storlek delvis beror på anläggningens bränsleeffekt. För att leda energiproduktionsanläggningens rökgaser behövs en tillräckligt hög skorsten. Skorstenens höjd bestäms av anläggningens miljöverkningar, och dess maximala höjd har inte i detta fall begränsats i detaljplanen. Högsta förvaltningsdomstolen anser med beaktande av anläggningens placering att varken anläggningen eller dess skorsten orsakar i generalplanen förbjudna verkningar för landskapet.

2.5 Slutsats

(55) På ovan nämnda grunder anser högsta förvaltningsdomstolen att delgeneralplanen har följts i utarbetandet av detaljplanen. Kommunstyrelsen har inom sin prövningsrätt kunnat godkänna detaljplaneändringen.

(56) På dessa grunder och med beaktande av utredningen i ärendet ska förvaltningsdomstolens beslut upphävas. Jomala kommunstyrelses beslut att godkänna detaljplaneändringen sätts i kraft.

3. Rättegångkostnader

Med beaktande av utgången i ärendet samt 95 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska A och hans medpart inte få ersättning för sina rättegångskostnader i högsta förvaltningsdomstolen.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Mika Seppälä, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Robert Utter. Föredragande Satu Sundberg.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.