12.5.2022/H1397 HFD:2022:54

Enskild väg — Vägavgift — Debitering — Direkt utsökbarhet — Grundbesvär — Förvaltningsdomstolens behörighet

Väglaget för en enskild väg utkrävde via utsökning en åt vägdelägare A fastställd obetald vägavgift.

A hade besvärat sig över debiteringen till tingsrätten, som ansåg att frågan gällde grundbesvär enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter (skatteutsökningslagen) och behörigheten därför låg hos förvaltningsdomstolen. Tingsrätten hade följaktligen lämnat A:s besvär över debiteringen utan prövning och hade med A:s godkännande överfört ärendet till förvaltningsdomstolen.

Förvaltningsdomstolen ansåg att grundbesvären i detta fall enligt 10 § 1 mom. i skatteutsökningslagen skulle anföras hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den offentliga fordran har påförts eller debiterats. Förvaltningsdomstolen prövade A:s yrkanden som grundbesvär över vägavgift. Förvaltningsdomstolen ansåg A enligt lagen om enskilda vägar vara skyldig delta i den enskilda vägens väghållning enligt väglagets beslut och avslog A:s grundbesvär.

I högsta förvaltningsdomstolen skulle först på tjänstens vägnar avgöras om en av väglaget fastställd vägavgift är en offentlig fordran enligt skatteutsökningslagen och över vilken grundbesvär får anföras enligt 9 § 1 mom. i nämnda lag.

Enligt 42 § 1 mom. i lagen om enskilda vägar är vägavgifterna direkt utsökbara och bestämmelser om indrivning av dem finns i skatteutsökningslagen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg med hänvisning till årsboksbeslutet HFD 2014:169 att bestämmelsen om direkt utsökbarhet i lagen inte nödvändigtvis innebär att vid sidan om de övriga bestämmelserna i skatteutsökningslagen även grundbesvär enligt 9 § skatteutsökningslagen går att tillämpa på fordran. I bedömningen av tillämpligheten av 9 § ska också de ordinarie rättsmedel som gäller fordran beaktas, liksom den allmänna följdriktigheten i besvärssystemet. Det är därför motiverat att tolka grundbesvärsbestämmelsen så att den avser endast fordringar för vilkas del ordinarie rättsmedel är besvär i förvaltningsprocessuell ordning åtminstone i huvudsaken, och som har någon offentligrättslig grund.

Enligt 65 § i lagen om enskilda vägar har en vägdelägare rätt att klandra ett beslut av väglagsstämman genom att väcka en klandertalan mot väglaget vid den tingsrätt som fungerar som jorddomstol. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ordinarie rättsmedel i ett ärende gällande vägavgift således inte är att anföra besvär i förvaltningsprocessuell ordning hos förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade ytterligare att om förvaltningsdomstolen anses behörig med stöd av 10 § 1 mom. i skatteutsökningslagen leder detta till att ärendet behandlas i tingsrätten om vägdelägaren klandrar väglagets beslut enligt 65 § i lagen om enskilda vägar inom den i paragrafen utsatta tiden, men för det fall att klandertalan inte väcks i tid kan ärendet behandlas som grundbesvär i en förvaltningsdomstol. Det skulle följaktligen vara möjligt söka ändring i vägavgiften via två alternativa och delvis till och med parallella besvärsvägar. Det är inte ens uteslutet att förfarandena i de olika domstolslinjerna kunde vara anhängiga samtidigt.

För att säkra ett konsekvent system för ändringssökande och trygga rättssäkerheten kan en sådan tolkning av de aktuella bestämmelserna i skatteutsökningslagen och i lagen om enskilda vägar, som leder till ett ovan beskrivet slutresultat, inte anses vara förenlig med vårt ikraftvarande rättssystem. Högsta förvaltningsdomstolen fäste i skälen till sitt beslut uppmärksamhet vid att det inte finns uttryckliga bestämmelser om ett eventuellt byte av domstolslinje i ärenden gällande vägavgifter. Frågan har inte heller behandlats i regeringspropositionerna (RP 147/2017 rd och RP 11/2018 rd) eller i utskottshandlingarna i anslutning till dem.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att ändring i debiteringen av vägavgiften för en enskild väg inte kan sökas genom att anföra grundbesvär enligt 9 § i skatteutsökningslagen. Förvaltningsdomstolen var därför inte behörig att med stöd av 10 § 1 mom. i skatteutsökningslagen behandla A:s besvär. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde och undanröjde förvaltningsdomstolens beslut och avvisade de besvär A anfört hos förvaltningsdomstolen.

Lagen om enskilda vägar 41 § 1 mom., 42 § 1 mom. samt 65 § 1 och 3 mom.

Lagen om verkställighet av skatter och avgifter 1 § 1 mom. 2 punkten, 3 § 2 mom., 9 § 1 mom. och 10 § 1 mom.

Se även HFD 2014:169

Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio och Robert Utter. Föredragande Pekka Kemppainen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.