31.12.2021/H4814 HFD:2021:195

Utlänningslagen - Internationellt skydd - Avfall från islam - Omvändelse till kristendomen - Sur place -situation - Bedömning av religiös övertygelse - Vittnesberättelser - Deltagande i församlingens verksamhet

Den irakiska medborgaren A hade av Migrationsverket fått ett nekande beslut på sin ansökan om asyl. A hade efter nämnda beslut åberopat omvändelse till kristendomen som ny skyddsgrund. A hade hörts om den nya skyddsgrunden i Migrationsverkets asylsamtal och i en muntlig förhandling i förvaltningsdomstolen. Migrationsverket och förvaltningsdomstolen var varken övertygade om att A:s övertygelse var äkta eller att hen riskerade förföljelse i hemlandet på grund av sin kristna tro.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra hur A:s övertygelse, när A hade åberopat omvändelse till kristendomen som skyddsgrund, skulle bedömas i en situation där hen i Finland regelbundet deltagit i religiös verksamhet redan en längre tid, och hur risken för förföljelse av A i hemlandet som en följd av denna verksamhet i en eventuell avvisningssituation skulle bedömas.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade som utgångspunkt i sitt avgörande till EU-domstolens rättspraxis, enligt vilken i samband med ansökningar om internationellt skydd som grundas på rädsla för förföljelse på religiösa grunder, hänsyn tas inte enbart till den sökandes individuella ställning och personliga förhållanden, utan även till sökandens trosuppfattningar och omständigheterna kring anammandet av desamma, hur sökanden förstår och utövar sin tro eller ateism, sökandens inställning till doktrin, ritualer eller föreskrifter som har samband med den religion som sökanden säger sig tillhöra eller önskar lämna, personens eventuella roll i spridandet av tron eller en kombination av religiösa faktorer och faktorer som har att göra med identitet, etnisk tillhörighet eller kön.

I bedömningen av den religiösa övertygelsens existens har sökandens egen berättelse således en central ställning. Det väsentliga är att utreda sökandens motivation till omvändelsen och vilka följder omvändelsen haft för personens liv. Utöver detta ska man i helhetsbedömningen ge en tillräcklig tyngd åt övrig utredning såsom skriftliga handlingar och vittnesberättelser som kan stöda ändringssökandens egen berättelse om övertygelsen. Däremot är det inte möjligt att bedöma övertygelsens äkthet enbart utgående från sådan övrig utredning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att betydelsen av de i den muntliga förhandlingen hörda vittnenas berättelser ska bedömas enskilt. I bedömningen kan man bland annat fästa uppmärksamhet vid hur nära och från hur lång tid tillbaka vittnet känner ändringssökanden, i vilken utsträckning vittnet har iakttagit ändringssökandens religionsutövning eller omvändelseprocess eller dess olika skeden, huruvida vittnet och ändringssökanden har diskuterat religiösa frågor eller på vad vittnets uppfattning om ändringssökandens övertygelse grundar sig. Diskussionerna om religiösa frågor kan ha förts med hjälp av tolk. I bedömningen av på vad vittnet grundar sin uppfattning om ändringssökandens övertygelse ska ändå särskild betydelse ges åt om vittnet och ändringssökanden har ett gemensamt språk på vilket dessa diskussioner har förts.

I ärendet hade utretts att A vid tidpunkten för den muntliga förhandlingen i förvaltningsdomstolen hade deltagit i församlingens verksamhet i cirka fyra års tid.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en församlingskontakt i sig är ett grundelement i den kristna tron. I församlingarna ordnas ändå öppen verksamhet också för andra än trosvissa kristna. Inte ens ett aktivt deltagande i verksamhet som ordnas av församlingen påvisar därför som sådant övertygelsens existens. I bedömningen av vilken betydelse deltagandet i församlingens aktiviteter ska ges i bedömningen av övertygelsens trovärdighet ska därför fästas uppmärksamhet vid till exempel verksamhetens innehåll, sökandens aktivitet på eget initiativ, hur långsiktigt sökanden deltagit i verksamheten samt övriga aspekter som visar på att sökanden förbundit sig till uttryckligen den andliga gemenskapen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s omvändelse till kristendomen i början hade kunnat vara formell och dess syfte att främja asylärendet. Då man beaktar att omvändelse till kristendomen och en kristlig övertygelse inte är statiska och oföränderliga saker, utan en process som framskrider och utvecklas i stadier, är det ändå möjligt att en omvändelse som i början framstått som tendentiös senare utvecklas till en personlig övertygelse. Eftersom A sedermera aktivt hade utövat kristendomen redan i flera års tid, skulle inte omständigheterna under omvändelsens begynnelsetid ges större än liten betydelse i bedömningen, utan ärendet skulle i första hand bedömas utgående från A:s nuvarande övertygelse.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s berättelse om sin personliga övertygelse och dess betydelse för hen var tillräckligt personlig och konsekvent. A:s berättelse om sin kristna övertygelse fick stöd av hens långvariga och aktiva deltagande på eget initiativ i församlingsverksamheten och berättelserna av de vittnen som hörts i ärendet. Vittnena hade långvariga och nära iakttagelser av A:s kristna liv och det ena vittnet hade ett gemensamt språk med ändringssökanden.

Med beaktande av utredningen i ärendet i dess helhet, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det i ärendet på ett tillräckligt tillförlitligt sätt blivit utrett att A hade format sig en sådan kristen övertygelse som förutsätter att hen öppet utövar och bekänner sin tro. A kunde inte förutsättas leva i strid med sin övertygelse och gömma den för att undvika förföljelse.

Förutsättningarna för beviljande av asyl enligt 87 § 1 mom. i utlänningslagen uppfylldes för A:s del. Förvaltningsdomstolens och Migrationsverkets beslut upphävdes och ärendet återförsändes till Migrationsverket för beviljande av asyl.

Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning artikel 1.A.2

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter artikel 18.1 - 3

Europeiska människorättskonventionen artikel 9

Europeiska unionens grundrättighetsstadga artikel 10.1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetade skyddsgrundsdirektivet) art. 2.d, art. 4.1 - 3, art. 5, art. 9.1 a samt art. 10.1 b och art. 10.2

Utlänningslagen 87 § 1 mom., 87 a § 1 mom., 87 b § 1 mom., 2 mom. 2 punkten och 5 mom., 88 b §, 88 c §, 88 d § och 147 §

EU-domstolens dom 5.9.2012 i de sammanslagna målen Y och Z (C-71/11 och C-99/11)

EU-domstolens dom 4.10.2018 i målet Bahtiyar Fathi (C-56/17)

Se HFD 2017:63, HFD 2018:118 och HFD 2018:130

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Eija Siitari, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio, Robert Utter och Veronica Storträsk. Föredragande Minna Miettinen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.