21.12.2021/463 HFD:2021:185

Markanvändning och byggande - Rivningslov - Detaljplanebeteckning - Byggnadsskydd - Byggd kulturmiljö av riksintresse - Fabriksbyggnader - Byggnadernas skick och användningsduglighet

A Ab:s konkursbo hade år 2017 ansökt om rivningslov för på ett fabriksområde befintliga 18 fabriksbyggnader och konstruktioner. Den industriella verksamheten på området hade upphört år 2014.

På fabriksområdet var en detaljplan som fastställts år 1980 i kraft. Enligt den var områdets byggnader och konstruktioner inte skyddade. De var inte heller skyddade med stöd av byggnadsskyddslagen (60/1985) eller lagen om skyddande av byggnadsarvet.

Fabriksområdet var en del av det av Museiverket inventerade Byggda kulturmiljöer av riksintresse (RKY) objektet ”Fabrikerna och samhället i Valkeakoski”. I objektsbeskrivningen från 2009 konstaterades bland annat att fabrikerna i Valkeakoski och de tillhörande omfattande bostadsområdena och många samhälleliga byggnaderna på ett exemplariskt sätt beskriver hur en tätort växer fram invid en industri och ett vattendrag.

I den år 2017 godkända landskapsplanen ingick en omfattande beteckning för områdesavgränsning (RK) som bland annat gällde ovan nämnda RKY-område. I RK-beteckningen ingick en planeringsbestämmelse enligt vilken de riksomfattande värdena för den byggda kulturmiljön skulle bevaras i det mer detaljerade byggandet och användningen av området.

Ingen generalplan med rättskraft fanns för fabriksområdet men en generalplan för området var under arbete. I det generalplaneförslag som varit till påseende 2020 var fabriksområdet märkt som industri- och lagerområde och en beteckning om avlägsnande av sanitär olägenhet gällde för området. I generalplaneförslaget hade fabriksområdet inte anvisats någon skyddsbestämmelse.

Med anledning av konkursboets ansökan om rivningslov hade utlåtanden begärts och inlämnats av NTM-centralen, landskapsmuseet och stadens planeringschef. Med anledning av ansökan hade syn förrättats på området.

Staden hade i olika skeden av behandlingen av ansökan om rivningslov meddelat att den inte hade något behov av att med anledning av områdets markanvändning ändra detaljplanen på området. Skydd av fabriksområdets byggnader var inte heller anhängigt med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet.

Stadens byggnadstillsynsmyndighet hade år 2019 beviljat konkursboet rivningslov för de i ansökan nämnda byggnaderna och konstruktionerna med undantag för kraftverkets pipa.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på NTM-centralens besvär avgöra om rivningslovet i denna situation hade kunnat beviljas för de nämnda fabriksbyggnaderna och -konstruktionerna.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade som utgångspunkt för avgörandet till stadgad rättspraxis enligt vilken syftet med bestämmelserna om rivningslov i markanvändnings- och bygglagen inte är att skapa ett nytt tillståndssystem att begränsa rivningen av byggnader utan försäkra att ett ärende som gäller byggnadsskydd kan avgöras inom skälig tid genom ett planebeslut enligt markanvändnings- och bygglagen eller ett skyddsbeslut enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet. Ifall en byggnad varken med en detaljplanebestämmelse eller med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet skyddas eller ett sådant ärende blir anhängigt inom skälig tid, och om ingen annan åtgärd för att skydda byggnaden är anhängig, finns det inte hinder enligt 139 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen för att riva bygganden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att endast den allmänt hållna RK-beteckningen i landskapsplanen vilken gällde ett stort område och riktade sig till en mer detaljerad planering, och planeringsbestämmelsen som ingick i beteckningen, inte betydde att ett ärende som gäller skyddet av de fabriksbyggnader och -konstruktioner som ansökan om rivningslov gällde kom att avgöras inom skälig tid genom en mer detaljerad plan enligt markanvändning- och bygglagen. Kommunen hade med stöd av sin prövningsrätt möjlighet besluta på vilka områden och enligt vilken tidtabell detaljplaner utarbetas. Den nyligen fastställda ladskapsplanen hade därför inga direkta rättsverkningar på frågan om förutsättningarna för beviljande av rivningslovet.

Enligt utredningen om den byggda kulturmiljöns värden kunde man dock bedöma att de byggnader och konstruktioner som var föremål för rivningslovsansökan och vilka bildade en del av det aktuella fabriksområdets byggnadsbestånd, åtminstone hade haft betydande kulturhistoriska värden på riksnivå som en del av det fabriksområde som ingick i RKY-objektet och samtidigt som en del av områdeshelheten inom detta omfattande RKY-objekt. Å andra sidan var det utrett att byggnadernas skick märkbart hade försämrats efter att den industriella verksamheten hade upphört. Byggnaderna hade inte längre värmts upp efter att den industriella verksamheten upphörde och byggnaderna var förfallna. Byggnaderna hade dessutom utsatts för ofog. Jordmånen vid de byggnader rivningsansökan gällde var till stora delar förstörd. Med tanke på byggnadernas verksamhetshistoria kunde man anta att det i byggnadernas konstruktioner förutom asbest även fanns andra skadliga ämnen. På grund av byggnadernas egenskaper gick det inte att hitta någon användare för dem som hade kunnat upprätthålla byggnaderna.

Med hänvisning till det ovan nämnda och med ytterligare beaktande av att frågan gällde byggnader och konstruktioner som varken var skyddade i detaljplanen, med stöd av byggnadsskyddslagen (60/1985) eller enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att byggnadstillsynsmyndighetens beslut hade fattats med stöd av tillräcklig utredning enligt 31 § 1 mom. i förvaltningslagen.

I sin slutsats hänvisade högsta förvaltningsdomstolen ännu till vad som ovan nämnts om syftet med bestämmelserna om rivningslov och ansåg att det inte i förevarande fall fanns hinder enligt 139 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen för att bevilja rivningslov. Det fanns därför inte skäl att ändra slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut. NTM-centralens besvär avslogs.

Markanvändnings- och bygglagen 20 § 1 mom., 57 § 2 mom., 118 §, 127 § 1 mom. och 139 § 1 mom.

Lagen om skyddande av byggnadsarvet 2 § 1 mom., 5 § 1 mom. och 8 § 1 mom.

Förvaltningslagen 31 § 1 mom.

Omröstning 5 - 4, föredragandens skiljaktiga mening

Se HFD 2002:73, HFD 2002:74 och HFD 2021:82

Se och jmfr. HFD 2020:158

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Eija Siitari, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio, Robert Utter och Veronica Storträsk. Föredragande Mikko Rautamaa.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.