12.1.2021/17 HFD:2021:6

Utlänningsärende - Internationellt skydd - Uteslutningsklausul - Terroristorganisation - PKK - Personligt ansvar

Migrationsverket hade ansett att A hade välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland Iran på det sätt som avses i 87 § 1 mom. i utlänningslagen. Asyl hade förvägrats A med stöd av uteslutningsklausulen enligt 87 § 2 mom. i utlänningslagen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att uteslutningsklausulen bör som undantagsregel tolkas restriktivt. En misstanke eller spekulation räcker inte för att överstiga beviströskeln, utan myndigheten måste visa att det finns grundad eller allvarlig anledning att anta att personen gjort sig skyldig till en i uteslutningsklausulen avsedd gärning.

Till exempel medlemskap i en terroristisk organisation medför inte automatiskt uteslutande. Det personliga ansvaret för den i uteslutningsklausulen avsedda handlingen ska även i detta fall prövas utgående ifrån fakta i det enskilda fallet med beaktande av beviströskeln som gäller vid tillämpningen av uteslutningsklausulen. Det personliga ansvaret förutsätter däremot inte att personen själv skulle ha deltagit i organisationens terroristiska handlingar eller medverkat eller anstiftat till dem ifall myndigheten har påvisat att personen är ansvarig för en del av de handlingar som organisationen begått under granskningsperioden.

För att överstiga beviströskeln krävs inte att det kan påvisas någon viss terroristisk handling i vilken personen med sin egen verksamhet medverkat. Grundad anledning att anta att personen gjort sig skyldig till en i uteslutningsklausulen avsedd handling kan även uppstå till exempel genom väsentlig propagandistisk eller ideologisk verksamhet till fördel för en organisation som klassats som terroristisk eller genom rekrytering av personer för terroristisk verksamhet.

A hade i flera års tid verkat i Kurdistans arbetarparti (PKK) och i organisationer anknutna till PKK. Det kunde anses uppenbart att hon var medveten om PKK:s tillvägagångssätt och därmed de terroristiska handlingar som hänförde sig till organisationens verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade även för klarhetens skull att terroristiska handlingar, som kännetecknas av våld riktat mot civilbefolkningen, ska anses utgöra grova icke-politiska brott även om de hävdas ha politiska mål.

A hade emellertid inte verkat i de nu aktuella organisationerna i en ledarskaps- eller chefsposition och hennes ställning kunde inte heller på andra grunder anses vara särskilt betydelsefull. Tyngdpunkten i hennes arbete hade varit att informera om organisationen, vilket i sig kunde anses ha främjat organisationens verksamhet och mål. Hon kunde emellertid inte anses personligen ansvarig för av PKK:s kombattanter utförda handlingar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enbart på den grunden att hon informerat om organisationen och gjort översättningsarbete. Personligt ansvar för terroristiska handlingar kunde inte heller anses ha uppstått på den grund att A hade förmedlat information om organisationen och hur man anslöt sig till den. Till denna del kunde det konstateras att det förblivit spekulativt att personer anslutit sig till organisationen som en följd av hennes verksamhet och att sådana personer senare skulle ha gjort sig skyldiga till gärningar som avses i uteslutningsklausulen. Det hade heller inte anförts att A skulle ha anstiftat eller på annat sätt deltagit i handlingar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser som utförts av PKK eller den i Iran verkande kurdiska organisationen (PJAK). Med hänsyn till A:s ställning och uppgifter kunde hon inte anses vara personligen ansvaring för terrorhandlingar.

Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte, på besvär av Migrationsverket, förvaltningsdomstolens beslut med vilket Migrationsverkets beslut hade upphävts gällande tillämpningen av uteslutningsklausulen och till denna del återförvisats till Migrationsverket för ny behandling.

Förenta nationernas flyktingkonvention 28.7.1951 (FördrS 77/1968) artikel 1 F

Utlänningslagen 87 § 2 mom.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsdirektivet, omarbetat) stycke 4 och 31 i ingressen, artikel 12.2-3

Se och jmf HFD 2021:5

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Monica Gullans och Juha Lavapuro. Föredragande Jenny Rebold.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.