31.12.2020/4431 HFD:2020:169

Miljöskydd - Förvaltningstvång - Förorening av mark - Behov att iståndsätta mark - Avstjälpningsplats - Stad - Avfallshanteringslagen - Avfallshanteringsförordningen - Retroaktivitet - Avslutad verksamhet - Uppgörande av iståndsättningsplan - Planläggning

Staden hade idkat avstjälpningsplatsverksamhet på fastigheten till senast år 1957. Mottagandet av avfall hade således avslutats innan avfallshanteringslagstiftningen, miljöskyddslagstiftningen och den gamla vattenlagen hade trätt i kraft. För fastigheten gällde en detaljplan som fastställts 14.10.1975, enligt vilken fastigheten var anvisad för ett sammanslaget kvartersområde för industri- och lagerbyggnader (TTV). På fastigheten fanns outnyttjad byggrätt som var anvisad i planen.

Frågan gällde för det första om staden var tvungen att sanera marken. Om staden kunde föreläggas att sanera marken skulle för det andra behovet av iståndsättandet avgöras samt innehållet och omfattningen av bestämmelserna gällande iståndsättningen definieras.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att staden med stöd av 8 § 2 mom. och 23 § i avfallshanteringsförordningen i sin egenskap av tidigare utövare av avstjälpningsplatsverksamhet var ansvarig för sanering och iståndsättande av marken på området. Staden var därför skyldig att sanera marken om den förorenade marken orsakar i 8 § 2 i avfallshanteringsförordningen avsedd fara eller olägenhet för miljön.

Enligt den utredning som erhållits om de skadeämnen och halterna av dem som fanns i marken på fastigheten och som härstammade från avstjälpningsplatsverksamheten, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att de reparations-, iståndsättnings- och byggåtgärder den ikraftvarande detaljplanen möjliggjorde och vilka förutsatte ingrepp i avfallsupplaget, kunde orsaka fara eller skada för miljön enligt 8 § 2 i avfallshanteringsförordningen. Staden hade kunnat föreläggas sanera marken inom den ur bruk tagna avstjälpningsplatsen. De högre riktvärdena enligt statsrådets förordning om bedömning av markens föroreningsgrad och saneringsbehovet (214/2007), som i regel används som jämförelsevärden för bedömning av markens föroreningsgrad på industrifastigheter, skulle anses vara en tillräcklig grad av iståndsättning för de marksubstanser som avlägsnades från fastigheten.

Miljöskyddslagen (527/2014) 175 §, 184 § och 237 §

Avfallslagen 149 § 6 mom.

Lagen om avfallshantering (673/1978) 8 § 3 mom.

Förordningen om avfallshantering (307/1979) 8 § 2 mom. (118/1981) och 23 §

Se även HFD 2013:187

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi, justitieråden Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio och Pekka Aalto samt miljösakkunnigråden Jukka Horppila och Seppo Rekolainen. Föredragande Irene Mäenpää.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.