31.12.2020

En registrerad förening, vars verksamhetsområde enligt stadgarna var hela Finland och vars syfte var bland annat miljöskydd, naturskydd och hälsoskydd hade rätt att ta initiativ till att ändra miljötillståndet för en flygplats.

En förening vars verksamhet var fallskärmshoppning var inte en i 191 § 1 mom. 2 punkten i miljöskyddslagen avsedd förening med besvärsrätt i ett ärende som gäller miljötillstånd för en flygplats. Flygplatsverksamhetens utövare som tillståndsinnehavare ansvarade för att flygplatsens miljötillståndsbestämmelser iakttogs och således föranleddes nämnda förening inga direkta rättigheter eller skyldigheter av miljötillståndet. Föreningen hade därför inte besvärsrätt som part över miljötillståndet på den grunden att föreningen på flygfältet idkade en stor del av den fallskärmshoppningsverksamhet som miljötillståndet omfattade och i sin verksamhet var tvungen att iaktta de bestämmelser som ingick i miljötillståndet om begränsning av buller som orsakas av fallskärmshoppningen.

I miljötillståndsbestämmelserna hade, för att begränsa olägenheten av det flygbuller som fallskärmshoppningen orsakade, begränsats hoppningsverksamhetens årliga mängd samt fastställts tidsbegränsningar för verksamheten och getts bestämmelser om användningen av startbanorna. Ytterligare hade i tillståndet fastställts att de enligt flygplatsens föreskrifter om fallskärmshoppning begränsade primära sektorerna för stigning och landning huvudsakligen skulle iakttas.

De miljötillståndsbestämmelser som hade getts för att begränsa bullret från fallskärmshoppningen var inte sådana verksamhetsbegränsningar som enligt luftfartslagen skulle bestämmas av luftfartsmyndigheterna. Transport- och kommunikationsverkets behörighet enligt luftfartslagen att ge vissa bestämmelser gällande luftfart hindrade inte miljötillståndsmyndigheterna att med stöd av sin behörighet enligt miljöskyddslagen i ett miljötillstånd ge bestämmelser om buller för att hindra förorening av miljön.

Miljötillståndsmyndigheten hade inte då den fastställde de ifrågavarande tillståndsbestämmelserna befattat sig med det ansvar som hör till leverantören av flygtrafikledningstjänster att ansvara för flygplatsens start- och ankomstvägar samt för flygförfarandena inom kontrollzonen och terminalområdet samt inom det luftrum där flyginformationstjänst för flygplatsen tillhandahålls. Med de verksamhetsbegränsningar som avsåg fallskärmshoppningsverksamheten hade inte heller i strid med luftfartslagen begränsats användningen av flygplatsen, och de bestämmelser som ingick i miljötillståndet var inte sådana verksamhetsbegränsningar över vilka beslutanderätten i ett miljötillståndsärende hörde till Transport- och kommunikationsverkets behörighet. En avvikelse från sektorerna för stigning och landning enligt flygplatsens föreskrifter om fallskärmshoppning kunde inverka på spridningen av det buller som verksamheten orsakade till närområdena, varför i miljötillståndet kunde ges bestämmelser också om årlig rapportering av avvikelser från sektorerna för stigning och landning.

Miljöskyddslagen 5 § 1 mom. 2 punkten, 6 §, 48 §, 49 §, 52 §, 62 §, 89 §, 186 § 1 mom. 2 punkten och 191 § 1 mom. 2 punkten

Luftfartslagen 11 §, 82 § 2 mom., 110 § och 157 §

Se även HFD 2009:55 och HFD 2015:12.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Kari Tornikoski, Jaakko Autio, Pekka Aalto och Juha Lavapuro samt miljösakkunnigråden Harri Koivusalo och Kirsi Kostamo. Föredragande Irene Mäenpää.