13.10.2020

A Ab hade år 2010 efter ett offentligt anbudsförfarande av B stad köpt en byggnad jämte arrenderätt för 1 365 000 euro. Byggnaden var belägen på en hyrestomt. Under den tid A Ab ägde byggnaden hade dess fastighetsbeskattning fram till år 2015 verkställts utgående från dess gängse värde enligt 32 § i värderingslagen och som byggnadens beskattningsvärde hade dess anskaffningspris använts. I fastighetsbeskattningen för år 2016 hade byggnadens beskattningsvärde fastställts till cirka 3,3 miljoner euro enligt uppgifter om dess egenskaper som beräkningsgrund.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en fastighets gängse värde utgör det maximala beskattningsvärdet för fastigheten. En återgång från värdering enligt 32 § i värderingslagen till en värdering som baserar sig på beräkning utgående från uppgifter om fastighetens egenskaper förutsätter en utredning om att fastighetens gängse värde i ägarens besittning eller fastighetens sannolika överlåtelsepris har stigit till det beräknade beskattningsvärdet.

I det ifrågavarande ärendet framgick inga sådana uppgifter av bolaget till Skatteverket eller sådana uppgifter som Skatteverket erhållit eller införskaffat från annat håll, enligt vilka Skatteverket i samband med verkställandet av beskattningen år 2016 ansågs ha kunnat beräkna att fastighetens gängse värde hade stigit till det använda beskattningsvärdet cirka 3,3 miljoner euro. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att det inte fanns någon grund till att höja byggnadens beskattningsvärde. Utan särskild utredning skulle byggnadens gängse värde inte anses vara högre än dess anskaffningspris 1 365 000 euro.

Fastighetsskattelagen 15 §, 16 § (253/2012) 1 mom. och 3 mom. samt 22 § 3 mom. (253/2012)

Lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen 28 §, 30 § och 32 §

Se även HFD 2018:161

Ärendet har avgjorts av justitieråden Hannele Ranta-Lassila, Leena Äärilä, Vesa-Pekka Nuotio, Joni Heliskoski och Tero Leskinen. Föredragande Stina-Maria Lund.