9.9.2020

Den av markägaren uppgjorda stranddetaljplanen utgjordes av delområde A och delområde B. Avståndet mellan delområdena var 20 km. Delområde A låg inom ett strandgeneralplaneområde med rättsverkan. För delområde B fanns ingen generalplan med rättsverkan i kraft.

Den i stranddetaljplanen kalkylerade byggrätten grundade sig på dimensioneringsberäkningar som gjorts för de vattendrag som låg inom delområde B. Av sammanlagt 24 kalkylerade byggplatser inom detta område hade fyra anvisats för delområde A. Dessa byggplatser låg inom ett i strandgeneralplanen anvisat jord- och skogsbruksdominerat område (M).

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att man i strandgeneralplanen för delområde A för hela generalplaneområdets del hade utrett en jämlik fördelning av byggrätten mellan markägarna så att man samtidigt hade sörjt för tillräckliga friområden. Det gick inte att ur stranddetaljplanens planematerial utreda om de övriga markägarna inom generalplaneområdet hade outnyttjade strandbyggrätter enligt generalplanen eller ett motsvarande behov att flytta byggplatser. Utgående från planeutredningarna var det inte heller möjligt att försäkra sig om, att det inte hade stridit mot det krav på lika behandling av markägarna som gäller inom planeringen av strandområden, att anvisa fyra nya byggplatser på ett område där generalplanen hade vunnit laga kraft. Med ytterligare beaktande av att nämnda fyra nya byggplatser var planerade att placeras på ett område som i generalplanen anvisats som byggfritt, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att man då stranddetaljplanen uppgjordes inte tillräckligt hade klargjort på vilket sätt generalplanen hade styrt uppgörandet av stranddetaljplanen.

I planematerialet ingick således ingen sådan utredning enligt 9 § i markanvändnings- och bygglagen med hjälp av vilken det var möjligt att inom hela det område där planen kunde anses ha väsentlig inverkan, bedöma om kraven på planeinnehållet enligt 73 § i markanvändnings- och bygglagen och kravet på en jämlik behandling av markägarna uppfylldes.

Då man även beaktade det långa avståndet mellan stranddetaljplanens delområde A och delområde B, den ovan beskrivna planesituationen som gällde delområde A och, att när en byggrätt överförs från samma markägares strand vid ett vattendrag till ett annat, kan överföringen även ha konsekvenser för det mottagande vattendragets övriga strandägares byggmöjligheter, utgjorde planeområdet inte en ändamålsenlig helhet enligt 74 § 2 mom. i markanvändnings-och bygglagen. Dylika konsekvenser och förutsättningar för att överföra byggrätter kan i regel utredas och avgöras endast i samband med en planering av strandområdena för ett relativt stort område och flera markägares områden.

Stadsfullmäktiges beslut och förvaltningsdomstolens beslut, genom vilket besvären över stadsfullmäktiges hade avslagits, upphävdes.

Markanvändnings- och bygglagen 9 §, 42 § 1 mom., 54 § 1 mom., 73 § 1 och 3 mom. samt 74 § 2 mom.

Finlands grundlag 6 §

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio och Monica Gullans. Föredragande Satu Sundberg.