13.7.2020

Migrationsverket hade avslagit den turkiska medborgaren A:s ansökan om internationellt skydd. A var till sin etniska bakgrund kurd och medlem i HDP-partiet. Migrationsverket hade som fakta godkänt att en husrannsakan gjorts i A:s hem år 2016 och att hen hade arresterats ca fyra gånger under ett år. I samband med husrannsakan och en av arresteringarna hade A misshandlats. Migrationsverket konstaterade att dessa rättskränkningar kunde anses vara förföljelse. Migrationsverket ansåg ändå att arresteringarna hade samband med säkerhetsläget i A:s hemtrakt och att A inte i framtiden är av särskilt intresse för myndigheterna och därigenom löper risk för rättskränkningar. Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen hade att på A:s besvär först ta ställning till om de rättskränkningar A utsatts för hade utgjort förföljelse. Efter detta skulle i ärendet avgöras vilken betydelse dessa rättskränkningar och den övriga utredning som erhållits i ärendet hade i bedömningen av A:s framtida behov av internationellt skydd.

Högsta förvaltningsdomstolen förenade sig med Migrationsverkets bedömning och ansåg att de rättskränkningar ändringssökanden utsatts för skulle anses vara förföljelse enligt 87 a § i utlänningslagen. I sin påföljande bedömning av det framtida hot som riktade sig mot ändringssökanden konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att endast varken en persons kurdiska bakgrund eller medlemskap i HDP-partiet i sig enligt landinformationen var en grund för internationellt skydd. Utgående från utredningen om ändringssökandens erfarenheter och verksamhet och med beaktande av landinformationen riktade sig inte heller i övrigt i framtiden ett sådant hot mot ändringssökanden som kunde anses ha ett orsakssamband med orsakerna till förföljelse enligt 87 b § i utlänningslagen. Villkoren för att bevilja asyl uppfylldes därför inte och ändringssökanden kunde inte beviljas asyl.

Med stöd av den utredning som framförts och de rättskränkningar som redan riktats mot ändringssökanden och med beaktande av den aktuella landinformationen om säkerhetsläget i hens hemtrakt i Turkiet, ansåg högsta förvaltningsdomstolen ändå att ändringssökanden hade grundad anledning att förmoda att hen från myndigheternas sida utsätts för behandling som är omänsklig eller kränkande för människovärdet. På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det fanns tillräckliga grunder att förmoda att ändringssökanden i Turkiet utsätts för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt 88 § 1 mom. 2 punkten i utlänningslagen.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens och Migrationsverkets beslut och återförvisade ärendet till Migrationsverket för att bevilja alternativt skydd.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (skyddsdirektivet; omarbetning), art. 4.4 och art. 15

Utlänningslagen 87 § 1 mom., 87 a § 2 mom. och 88 § 1 mom.

Se HFD 2020:30

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari, Jaakko Autio och Monica Gullans. Föredragande Camilla Servo.